Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att överväga inrättande av fler musikgenrecenter i syfte att säkerställa den musikaliska mångfalden och olika musikgenrers utveckling.
I Vänsterpartiets musikmotion 2001/02:Kr350 konstaterade vi att musik är något som alla människor har gemensamt, att musiken funnits i alla kulturer och utövats i olika sammanhang och med olika betydelse. Musiken kan vara en frigörande kraft i samhället, där inte minst barn och ungdomar med stor tydlighet visar sitt stora intresse och växande behov av musik, både som musikkonsumenter och i egen utövning av musik enskilt eller tillsammans med andra.
Varje generation har utifrån befintliga musiktraditioner fått erövra sitt eget utrymme för att kunna utveckla den egna musiken, där det nya inte sällan mötts med kritik och skepticism av den äldre generationen. I dag finns ett stort spektrum av musikstilar som inte minst ungdomar förhåller sig till på ett tydligt sätt, t.ex. genom olika attribut som kan kopplas till en viss musikstil.
Populärmusiken i bred mening dominerar fonogramutgivningen och utbudet av musik i radio och TV och på andra områden där ungdomar är den självklara målgruppen. Det kan dock vara på sin plats att påpeka att de som var 20 år när rocken slog igenom 1954 i dag hunnit bli 68 år. Det är således inte alls säkert att flertalet av dagens pensionärer föredrar dragspels- eller svensktoppsmusik. Många föredrar med säkerhet låtar med Elvis, Beatles och många andra artister från 50-talet och framåt. Musik kan därför också sammanlänka olika generationer. Det finns många föräldrar som går på samma konserter som sina ungdomar.
Regeringen konstaterar i sin budgettext att det statliga stödet till musik i huvudsak är av generell karaktär. Genom att olika musikgenrer utövas i skilda miljöer och med skilda förutsättningar, omfattas de också i olika grad av de statliga insatserna. När det gäller samhällsstöd till musik dominerar konstmusiken eller den klassiska musiken påtagligt. På senare år har även folkmusiken fått ett ökat stöd och ett något större utrymme, om än utifrån en mycket låg ursprungsnivå.
Det mångkulturella Sverige innebär spännande möten mellan olika kulturer och musiktraditioner som bl.a. kan utveckla dessa olika genrer var för sig, men där också nya spännande genrer kan växa fram inom ramen för det som ibland kallas världsmusik. Jazz, blues, rock och pop m.m. tillhör i huvudsak det fria musiklivet och får till stor del klara sig på egen hand även om de många studieförbunden och landets kommunala kultur- och musikskolor gör viktiga insatser för dessa genrer. Det svenska musikundret kan till stor del förklaras med att nästan alla barn och ungdomar, som så önskar, via bl.a. Kommunala musikskolan, har kunnat komma i kontakt med musiken i tidig ålder. Denna stora bredd ger förutsättningar för några att utvecklas till riktigt stora musiker inom respektive genre.
Det är viktigt att alla musikgenrer tillåts leva och utvecklas om vi skall kunna bevara den musikaliska mångfalden. Kulturpolitiken skall verka för ett musikutbud som präglas av mångfald och hög kvalitet. Den statliga bidragsgivningen skall därför omfatta all slags musik och ta ställning till musiklivets skilda villkor.
I t.ex. länsmusikens uppdrag ligger också att vara verksam i många olika genrer. Redan vid 2001/02 års behandling av musikfrågorna i kulturutskottet påpekade Vänsterpartiet, men även andra partier, via motionsyrkanden att det fanns ett stort behov att skapa fler genreprofilerade center för musik och garantera fortlevnaden av befintliga. Kulturutredningen föreslog i betänkandet SOU 1995:84 att det skulle inrättas ett antal genrecenter till stöd för olika musikformer. Men bortsett från det genrecentrum för folkmusik som nu finns i Tobo har detta med musikgenrecenter inte utvecklats vidare av regeringen. Kulturutskottet avstyrker samtliga motioner rörande musikgenrecenter i betänkandet 2001/02:KrU16 och motiverar sitt ställningstagande med att det redan i dag finns goda möjligheter att med befintlig statlig bidragsgivning tillgodose olika genrers behov. De menar i samma betänkande att man inom ramen för det samlade stödet till regional musikverksamhet bör kunna utveckla en genreprofil utifrån lokala musiktraditioner o.s.v. Man påpekar också att Rikskonserter som ett av sina uppdrag har att göra kompletterande insatser för genrer som inte ges tillräckligt utrymme i länsmusikens utbud. Detta stämmer i sig, men dessa insatser räcker uppenbarligen inte till för att lyfta fram de musikgenrer som kommer i skymundan.
Regeringen konstaterar i 2002 års budget och också i årets budgettext att vissa musikgenrer har svårare än andra att hävda sin ställning i musiklivet och hos publiken och menar att det finns skäl att undersöka hur situationen för bl.a. den nutida konstmusiken och jazzen kan förbättras i svenskt musikliv. Med anledning av detta har regeringen gett Statens kulturråd i uppdrag att lämna förslag på hur situationen kan förbättras i svenskt musikliv för musikgenrer som har svårare än andra att hävda sin ställning. Särskild vikt skall läggas vid situationen för nutida konstmusik och jazz. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning och vill som ett förslag till regeringen och Statens kulturråd för att på allvar lyfta fram vissa musikgenrer föreslå att regeringen överväger inrättandet av fler musikgenrecenter i syfte att säkerställa den musikaliska mångfalden och olika musikgenrers utveckling. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Mats Einarsson (v) |
Siv Holma (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Rossana Valeria D (v) |