Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en långsiktig planering för rationell investering i kulturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förberedelser för bildandet av nya och starka fristående kulturfonder.
Kulturens budget brukar presenteras av socialdemokratiska regeringar som en stor förbättring för många institutioner, fria grupper och amatörer, men de berörda upplever år från år samma besvikelse. Varken de egentliga kostnadsökningarna eller de gamla bristerna i kulturens ekonomi täcks av de s.k. ekonomiska förstärkningarna riktade till konstens och kulturens folk. I praktiken blir alla vackra ord i propositionens text bara en samling fraser utan förankring i hållbara tal. Så är det också i år. Kulturens ställning som Askungen i statsbudgeten bekräftas än en gång.
Bakom dessa magra siffror i kulturens budget skymtar både de nedvärderade attityder ärvda från 70-talet – då bara ett visst politiskt engagemang betraktades som kultur – och föreställningen om kultur och kommunikation som ett slags onödigt smycke, en marginell företeelse som kräver subventioner men aldrig ger någon vinst.
Nutiden tvingar oss till en helt annan syn. De nya informations- och kommunikationsmedierna blandar stillbild och text, rörlig bild och musik, grafik av hög konstnärlig kvalitet och dans eller annan form av kroppslig kommunikation. Kulturen kallas nuförtiden ”upplevelseindustri” och står för en stor del av intäkterna i flera länders ekonomi. Många stora städer har renoverat sina traditionella museer och byggt upp nya stolta bredvid de gamla. Festivaler och arrangemang som samlar folk kring film, musik och teater utgör en stark motor i berömda turistorters utveckling. Dessa evenemang placerar inte bara storstäder utan också tidigare okända små orter på de internationella resornas kartor. En vardag rik på kultur drar också igång en stark expansion för många små serviceföretag: restauranger, tryckerier, frisersalonger, bokhandlar och blombutiker växer fort i områden där teater, musik och bildkonst har sin publik. Att idag inte satsa på kulturen betyder att utestänga sig från morgondagens världsomfattande arbetsmarknad.
Höstens socialdemokratiska budgetproposition upprepar de gångna årens bistra erfarenheter. Om man tittar på de olika arbetsplatsernas faktiska situation kommer man till slutsatsen att kulturanslagen i bästa fall täcker en del av arbetsgruppernas grundläggande behov.
De statliga museerna lovas kompensation för den beslutade fria entrén, men de belopp som erbjuds kommer aldrig att täcka både intäktsförluster från utebliven biljettförsäljning och kostnadsökningar för utökad bevakning, föremålsvård och städning. Dramaten har fortfarande en svag ekonomi, Drottningholms teatermuseum – som nyligen tog sig namnet Sveriges Teatermuseum – har äntligen fått en absolut nödvändig lokal men saknar pengar för kompetent arbetskraft. Och detta är långt ifrån ovanligt, tvärtom, många institutioner och fria grupper kan inte betala för alla arbetsinsatser som en sund verksamhet kräver. Därför har arbetsmarknadsåtgärderna och a-kassan länge utnyttjats som konstgjord andning för den fattiga kulturen, en smygvariant av finansiering. På papperet är skådespelarna, dansarna eller bildkonstnärerna arbetslösa och därför berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. I verkligheten fortsätter många att intensivt arbeta men mot minimal betalning och med få chanser att nå ut till sin publik.
Ett tydligt exempel kan hämtas ur Sesamprojektets trista historia. Sesam grundades inte på vanliga projektanställningar utan utnyttjade ALU-anställningar och andra former av sysselsättningsåtgärder. Att museerna behöver folk som kan vård, konservering och registrering är ingen överraskning – detta är museernas ständiga uppgift. Varför ska man då för korta perioder ta in arbetslösa som behöver lära sig komplicerade arbetsprocesser men slängs ut när de äntligen kan hantera sina arbetsuppgifter – därför att perioden med ALU har tagit slut? Varför ska museerna efteråt tvingas lära ut andra arbetslösa för att få viktiga behov under kort tid tillfredsställda? Ett liknande IT-projekt permanentas nu, vilket bör välkomnas, men museerna saknar fortfarande ekonomi för den absoluta kärnverksamheten.
Många liknande exempel kan hämtas från teatern och dansen, filmen och bildkonsten. Att detta så ofta händer förklaras på ett enkelt sätt: den svenska arbetsmarknaden byggdes politiskt upp på tron på ett arbetsliv till största delen grundad på fasta och hårt reglerade anställningar, medan kulturens särart i många fall kräver helt andra typer av uppdrag. Vem kan, och på vilket sätt, ge en författare fast anställning när ingen – inte ens författaren själv – med säkerhet kan ange tid för leverans av ett nytt manus? Hur ska perioderna utan föreställningar avlönas för musiker, dansare och skådespelare, de perioder när de arbetar ”bakom kulisserna”, när de i enskildhet utvecklar sin teknik och gör vissa experiment som inte blir offentliga men öppnar nya möjligheter? Är verkligen konstens människor arbetslösa så länge de regelbundet tränar, förbereder nya uppträdanden, ägnar sig åt självutvecklande arbete? Kan en arbetsförmedlare eller en funktionär på a-kassan besluta att en bildkonstnär, en musiker eller en dansare behöver byta yrke? Har dessa tjänstemän rätt att ta sådana beslut? Hur skulle AMS ha behandlat Vincent Van Gogh som under sin livstid inte lyckades sälja sina tavlor?
Vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig verksamhet på arbetsförmedlingarna kan inte motsvara kulturens behov. De s.k. nya modellerna för arbetsmarknadsåtgärder – det som på Sesams tid var ALU, men nu är aktivitetsgaranti och förstärkt rekryteringsstöd – är ännu mindre lämpliga än de gamla, eftersom de på lång tid och med låga ekonomiska ersättningar binder människorna till mer eller mindre tvångsmässiga uppdrag på ett område där frihet, lust, flexibilitet och snabba förändringar är lag.
Statens pengar går till fel adress: Betydande summor hamnar hos arbetsförmedlingar och a-kassor istället för att riktas direkt till kulturens arbetsfält, istället för att finansiera de investeringar i arbetskraft, lokaler och teknik som kulturen ständigt saknar. På sätt och vis erkände socialdemokraterna budgetens felaktiga inriktning när de godkände vissa förflyttningar av AMS resurser till kulturen (i t.ex. Teateralliansen och andra liknande försök). Men dessa justeringar är alldeles för små för att kunna åstadkomma varaktiga förändringar i en sedan länge sjuk ekonomi. Det behövs en betydligt större omflyttning av belopp i samma riktning. Enbart AMS administration kostar över 4 miljarder medan hela det s.k. utgiftsområde 8 sammanlagt får 8 miljarder! 4 miljarder för AMS administration men bara 8 miljarder för landets kultur, religion, idrott och medier.
Socialliberalismen betraktar konsten och kulturen som mycket viktiga för samhällets sunda klimat. En förstärkning av kulturens finanser och en förenkling av stödet till den måste komma till stånd.
För att undvika att nya investeringar ger upphov till ännu en omgång av bidragsberoende och krånglig byråkratisk hantering av ansökningar bör dessa förflyttade summor placeras enligt helt nya modeller, liknande de stiftelser för forskning och kultur som skapades när löntagarfonderna lades ner. Dessa fonder bidrar till att väsentligt förbättra kulturens ekonomi genom både långvariga arbetsstipendier och stöd för särskilda insatser (när t.ex. tekniken kräver total förnyelse av utrustningen, när lokalhyrorna plötsligt går upp eller när vissa institutioners eller gruppers behov av bättre lokaler bli akut).
De nya kultur- och konststiftelserna bör stå helt oberoende av både politiker och tjänstemannagrupper i kulturbyråkratin samtidigt som förvaltning och hantering av kontakter med producenter och distributörer i behov av stöd bör vara helt genomskinliga. Utdelning av långvariga stipendier och nödvändiga investeringsmedel kan äntligen komplettera dagens otrygga, snuttifierade och ofta godtyckligt beviljade bidrag och anslag.
De nya finansieringsformerna borde också kunna ge upphov till nya och fristående agenturer för marknadsföring och försäljning av kulturella tjänster och till nya distributionskanaler som är i stånd att bättre utveckla konstens och kulturens fristående marknad.
Kulturpolitiken bör komma ifrån dess etablerade praktik, vars utgångspunkt ligger i att en satsning på en mycket blygsam förbättring för en grupp betalas med försämringar för andra grupper. Det behövs en stadig och långsiktig förstärkning av kulturens ekonomi. Pengar ska öronmärkas för detta år efter år utan risk för plötsliga neddragningar, och regelverket ska skydda landets kultur liksom regler och lagar idag skyddar landets natur.
Socialdemokraterna brukar bemöta alla avslöjanden om kulturens svaga ekonomi med både skrytsamma påståenden – ”vi har ökat kulturens budget med 800 milj.kr. den senaste mandatperioden”, ”vi förstärker kulturens budget med 200 milj.kr. under kommande period”– och med deklarationen ”Sverige satsar på kultur betydligt mer per invånare än andra länder med likartade förutsättningar”. Till detta kan man enkelt svara: Några hundra miljoner betyder alldeles för lite om man t.ex. jämför dem med miljarderna som går till AMS eller till den extra miljard som socialdemokratin lovade idrotten under valkampanjen. Fortfarande placeras kulturen i strykklass bland Sveriges olika arter av verksamhet. Och jämförelsen med andra länder säger ingenting. Beräkningarna konstrueras på många olika sätt, sanningsinnehållet i olika jämförelser varierar starkt. Sverige är ett litet land med ett litet språkområde som fält för kultur och konst, vilket betyder att utveckling och bevarande av identitet kostar mer här än i stater med stor befolkning och bred spridning av sina språkprodukter. En bok som trycks i Frankrike eller Tyskland har en minst tio gånger större potentiell läsarkrets än den som en svensk bok kan räkna med.
Vad som behövs är alltså både en starkare offentlig finansiering och en decentraliserad mångfald av finansieringsmöjligheter. Det första är nödvändigt framför allt för att ta de stora statliga institutionerna ut ur den ekonomiska kris de har levt med under årtionden. Den andra finansieringsformen – genom fristående fonder – är livsviktig för att äntligen lindra kulturens kroniska fattigdom. Om en fri grupp eller ett litet museum från en avlägsen ort eller en invandrarförening djupt engagerad i arbetet med sitt modersmål och sin kultur inte får tillräckligt stöd från stat, landsting och kommun (och vi vet att offentliga finansiärer brukar kopiera varandra när bidrag och anslag delas ut) ska det alltid finnas en andra och en tredje chans.
Denna mångfald är av stor betydelse av två anledningar. Kultur och konst är särpräglade grenar av mänsklig kommunikation med många omedvetna och irrationella element. Det går inte att alltid vara säker på att den bedömning en finansiär gör verkligen speglar kvalitet i arbetet och framtidens möjligheter hos den grupp eller den individ som behöver stöd. Det andra principiella kriteriet för en sådan mångfald har med relationen mellan politik och kultur att göra. De offentliga finansiärerna samspelar med varandra. Detta samspel öppnar vägen för medveten eller omedveten styrning av kultur och konst, vilket står i rak motsats till alla våra grundläggande principer om yttrandefrihet. Nya fonder garanterar kulturens och konstens självständighet gentemot den politiska makten.
Det bör tilläggas att alla de redan beskrivna problemen som finns i dag kräver snabba lösningar. Det nya pensionssystemet bygger på en värdering av hela yrkeslivets inkomster och inte som det gamla på förbättringar grundade på de bästa femton åren i arbete. De flesta av konstens och kulturens folk hotas av att erhålla eländiga pensioner. På samma sätt är de sociala försäkringarna beroende av årsinkomsterna – också vid sjukdom och andra svårigheter drabbas de som verkar inom kultur och konst hårdare än andra yrkeskategorier. Utredningar är tillsatta på alla dessa områden, och de kommer säkert att bekräfta och till och med förstärka de dystra bilderna över denna ständiga fattigdom. Därför måste kulturpolitikerna redan nu förbereda grundläggande förbättringar över hela fronten.
En stor offensiv har startats våren 2002 av scenkonstens alla organisationer. Detta betraktar vi i Folkpartiet liberalerna som positivt. Alldeles för länge har kulturens folk tyst accepterat alla svårigheter utan att försöka ändra sin situation. Men om denna offensiv tar hela uppmärksamheten riskerar andra grenar av kultur och konst att hamna i skuggan. Offensiven kan ge resultat bara om den grymma nutida fördelningen mellan kulturområden stoppas. Scenkonstens förbättringar ska inte köpas med offer för t.ex. kulturtidskrifterna eller med en total försummelse av minoriteternas kultur. Förbättringarnas våg bör inbegripa alla, över hela fronten.
Kulturpolitiken bör redan nu upprätta en långsiktig och realistisk plan för förbättringar av kulturens ekonomi. I denna plan bör många viktiga frågor få svar.
De statliga institutionernas permanenta kris bör snabbt ta slut: Höjda anslag till alla statliga institutioner i proportion med de tidigare uteblivna investeringarna.
Den fria kulturens folk ska få tillgång till långvariga arbetsstipendier och fleråriga kontrakt. Beloppen i dessa överenskommelser ska motsvara någorlunda anständiga löner från andra arbetsområden.
De fria kulturmänniskorna vars tjänster regelbundet efterfrågas ska också få hållbara sociala försäkringar, inklusive pensionsförsäkringar anpassade till arbetets särart, utan att försäkringarnas kostnader höjer priset på deras medverkan så mycket att de automatiskt slås ut från produktion och distribution.
Den nya kulturfonderna ska frikopplas från statsbudgeten och regelverket ska skydda stipendier och investeringar från dessa fonder; offentliga finansiärer ska inte kunna motivera neddragningar i sina anslag och bidrag med hänvisning till beslut rörande andra stödformer.
Minoriteternas kultur bör äntligen få en någorlunda fungerande ekonomi. Det är kulturpolitikens uppgift att skapa finansiering för denna verksamhet om vi menar allvar med våra vackra deklarationer om integration och jämlikhet.
De fattigaste bland kulturens grupper och individer – dansare, bildkonstnärer, essäförfattare, unga människor som inte har hunnit etablera sig – ska kunna verka enligt spelregler som tillåter dem att med tiden bygga upp en någorlunda stabil ekonomi för sina verksamheter.
Sveriges kulturliv förtjänar en väsentligt förbättrad ekonomi. Nya och fristående fonder kan garantera nödvändiga förbättringar. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |