Ungdomsfrågor

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för ungdomsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta till vara även nya metoder för att stärka unga människors villkor och engagemang för demokrati, rättvisa och framtidstro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad arbetsrätt.^¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad arbetslöshetsförsäkring.^¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlings- och arbetsmarknadsutbildning.^¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ungdomsstyrelsen och Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.

^¹Yrkandena 3, 4 och 5 hänvisade till AU.

2 Moderata utgångspunkter

Inledningsvis vill vi uttrycka vår tveksamhet till begreppet ungdomspolitik. Vår utgångspunkt är att man inte skall dela in politiken i olika grupper. Ungdomar är först och främst människor. Det finns en tendens inte minst hos socialdemokrater och grupper på vänsterkanten att genom särbehandling tro sig vinna denna grupps lojalitet och stöd. Den politik som är nödvändig för att ge unga människor en bra utbildning, en stimulerande fritid eller möjlighet till ett riktigt jobb gynnar alla ”grupper” i samhället.

Ett genomgående tema i regeringens politik går ut på att få in unga människor i systemen. Det handlar framför allt om att få unga människor delaktiga i dagens representativa demokrati. Ungdomar skall därför ta plats i alla kommittéer, kommissioner, ungdomsråd, förtroendevalda organ m.m. Det verkar som om regeringen, något tillspetsat, tror sig kunna lösa alla problem genom att ”trycka” in de unga i det representativa systemet.

Dagens ungdomar vill inte fungera som alibin. De tycker – precis som de flesta andra människor – att det är viktigare att ha direkt makt över sina liv, att ha rätt och möjlighet att välja och styra själva. Det gäller såväl val av skola – oavsett bostadsort eller vilken huvudman skolan må ha – som sysselsättning på fritiden och så småningom arbetstider.

Det innebär konkret att den representativa politikens makt måste minska till förmån för individernas direkta makt över sina egna liv. Ungdomar är i hög grad individualister och vägrar att inordna sig i kollektiva lösningar eller färdiga mallar. Detta märks givetvis även på den politiska arenan, där färre unga vill ”köpa” de färdiga politiska paket som partierna erbjuder. Därför kommer få problem att lösas enbart av att unga kommer in i alla dessa representativa organ.

Problemet ligger snarare hos politikerna, partierna och den förda politiken. Vi tror inte att de som i huvudsak varit ansvariga de senaste decennierna för hur situationen ser ut i dag har förmågan och möjligheten att komma med förslag som reellt skulle ändra den situation som många unga människor befinner sig i. Mötesformerna behöver t ex förändras radikalt för att de politiska partierna ska kunna attrahera fler unga människor.

3 Ungdomar på arbetsmarknaden inte utanför

Regeringens politik på detta område har byggt på tre övergripande mål som gått ut på att ungdomar skall ges goda förutsättningar att leva självständiga liv, ges möjlighet till inflytande samt att ungdomars engagemang, skapande förmåga och kritiska tänkande skall tas till vara som en resurs. Den höga ungdomsarbetslösheten motverkar samtliga dessa mål. Kampen mot denna borde därför ha högsta prioritet hos regeringen.

Problemet med all arbetslöshet – inte bara för ungdomar – har självklart sin grund i ett dåligt företagsklimat. I Sverige startas alltför få nya företag och alltför få överlever. Även Ungdomsdelegationen har pekat på svårigheterna för unga att starta eget eller förverkliga idéer. För att komma till rätta med detta har vi moderater lagt fram en mängd förslag i form av förenklade regler, konkurrensförbättringar, sänkta skatter osv. För att minska arbetslösheten i allmänhet, för såväl unga som äldre, måste därutöver mycket annat förändras.

4 En förändrad arbetsrätt

För att uppmuntra till fler anställningar måste arbetsrätten vara anpassad till arbetsmarknaden. Samstämmiga analyser, som de senaste åren ägnats den svenska arbetsmarknaden, har pekat på behovet av en modernisering av arbetsmarknadslagarna.

Vi menar att det är den enskilde individens avtal med arbetsgivaren som skall vara grunden för anställningen. Arbetsrättigheter skall tillfalla den enskilde som avgör om han eller hon vill sluta eget avtal eller låta facket göra det. Grundläggande rättigheter skall regleras i lag, men därutöver skall den enskilde kunna bestämma över sin arbetstid och förhandla om sin lön.

Turordningsreglerna är ett annat problem för ungdomarna på arbetsmarknaden. Genom principen ”sist in först ut” cementeras arbetsmarknaden, och redan anställda gynnas på ungdomars bekostnad. Det undantag som de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet beslutade om under förra mandatperioden innebar ett litet, men viktigt första, steg i riktning mot en reformerad arbetsrätt som stämmer bättre med dagens arbetsmarknad.

5 En reformerad arbetslöshetsförsäkring

Allt för många människor befinner sig i en position där deras ekonomiska standard inte nämnvärt påverkas av om de är arbetslösa, arbetar något litet eller arbetar mycket. Det innebär dåliga incitament till landets arbetslösa att ge sig in på arbetsmarknaden. Ungdomar tar mer skada än äldre – som oftast har arbetslivserfarenheter – av att tillbringa ungdomsåren i arbetslöshet, och ett tidigt bidragsberoende riskerar att lägga grunden för att även fortsättningen av livet tillbringas under samma ofria villkor. Detta är oacceptabelt.

Arbetslöshetsförsäkringen ska, enligt vår mening, vara en omställningsförsäkring som skyddar den arbetslöse mot inkomstbortfall under den tid hon/han söker nytt arbete eller omskolar sig. Däremot får försäkringen inte fungera som en evig medborgarlön för den som en gång lyckats vinna inträde på arbetsmarknaden. En ny arbetslöshetsförsäkring måste vara utformad så att den uppmuntrar arbetslösa till att ta deltidsjobb och korttidsanställningar.

6 Lärlings- och arbetsmarknadsutbildning

Effektiviteten i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken är för låg och undanträngningseffekterna för stora. Det leder till förluster, både för de arbetslösa och för skattebetalarna. En av arbetsmarknadspolitikens huvuduppgifter måste vara att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Därför bör arbetsmarknadspolitiken genomföra två förändringar:

Den ena är ett erbjudande om lärlingsutbildning för alla arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Systemet bör byggas upp tillsammans med företagen och erbjudas alla ungdomar i den aktuella åldern efter 100 dagars arbetslöshet.
Det andra är införande av en arbetsmarknadsutbildning med syfte att sörja för insatser riktade mot specifika yrkesområden samt definierade kompletteringar av arbetslösas kompetens, s.k. matchning. Här ingår också stöd till arbetshandikappade.

Mer allmän utbildning av arbetslösa ungdomar bör inte anordnas inom arbetsmarknadspolitikens ram utan anförtros de gängse systemen för vuxenutbildning.

7 Ungdomsstyrelsen

Genom regeringens politik har Ungdomsstyrelsen fått en central roll i arbetet med ungdomsfrågor. Vi har tidigare uttryckt vår inställning att Ungdomsstyrelsens verksamhet bör begränsas och att dess struktur bör ses över. Regeringen bör därför få i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag som innebär att Ungdomsstyrelsen i sin nuvarande utformning avskaffas och att dess verksamhet tas över i nedbantad form av annan organisation. En väg vore att Kulturdepartementet och Kommunförbundet får ett ökat ansvar, t.ex. vad gäller stöd till de politiska ungdomsorganisationerna och allmänt arbete med ungdomsfrågor.

Ungdomsstyrelsen finansierar bland annat verksamheten i Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU). Detta är ytterligare en del av det ”Organisations- och Bidragssverige” som vi moderater vill komma bort ifrån. Anledningarna till att Ungdomsstyrelsens verksamhet i allmänhet, och LSU:s verksamhet i synnerhet, bör begränsas är flera.

Till att börja med klarar inte LSU av att balansera de olika medlemsorganisationernas särart, vilket bland annat kommer till uttryck i olika rapporter och kravlistor som publiceras i LSU:s namn. De innehåller en politisk preferens som inte alla medlemsorganisationer delar, och det blir därigenom olyckligt om en sådan organisation, genom sitt medlemskap, ändå står som avsändare för LSU:s budskap.

LSU har genom sin position i föreningsstrukturen mycket inflytande. LSU används t.ex. ofta som remissinstans av regeringen vid olika utredningar som gäller ungdomars inflytande. Det är inte ovanligt att ungdoms- eller demokratiministern möter unga hos LSU. Sverige har en ungdomsdelegat, utsedd av LSU, i FN-sammanhang. Vi vänder oss emot att ungdomar, eller för den delen ungdomsförbund, klumpas ihop som en intressegrupp. Att ungdomsförbund dessutom skall delta i samarbeten som sker under dessa premisser gör inte saken bättre.

De allra flesta frågor som berör yngre medborgare skall naturligtvis handläggas i respektive kommun och i så nära samråd som möjligt med lokala verksamheter. Även icke-politiska organisationer och andra intressegrupper som arbetar med ungdomar ska kunna delta i detta arbete.

Regeringen skriver att det finns anledning att i högre grad använda sig av ungdomars och organisationers erfarenheter, inte minst i det förebyggande arbetet mot kriminalitet och droger. Vi har samma uppfattning men vill påpeka att ett bättre samarbete över generationsgränserna i det här fallet troligen är viktigare än någonsin. Trots att så många i dag arbetar professionellt med barn och ungdomar är det ändå fler engagerade vuxna som ungdomar frågar efter.

Stockholm den 16 oktober 2002
Kent Olsson (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Anna Lindgren (m)
Tobias Billström (m)	Anna Ibrisagic (m)
Margareta Pålsson (m)	Henrik Westman (m)