Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten att säkra hantverket i vårt land.
År 1845 bildades Svenska Slöjdföreningen av Nils Månsson Mandelgren. Bakom hans initiativ låg oron över att den hantverksskicklighet som bevakats och bevarats av skråna skulle urholkas när näringsfriheten ökade. En allmän oro fanns att den gamla folkkulturen skulle försvinna när industrialismen slog igenom.
I vårt kulturarv återfinns också händighetens kultur. Här finns utvecklingen från hantverk till konsthantverk. Trots att det har funnits de som har varit intresserade av att bevara kulturarvet inom textilt hantverk har verksamheten tvingats kämpa för att få tillräckliga medel för överlevnad.
Hantverket är ingen sysselsättning som kan effektiviseras. Hantverket kräver tid och noggrannhet och produkterna kan aldrig bli ekonomiskt lönsamma. Deras värde måste mätas med andra mått.
Alltfler hantverksyrken lever en tynande tillvaro i vårt land. De tillhör vår kultur, och kunskaper har förts under århundraden från en generation till en annan. Idag saknas de möjligheter som varit självklara tidigare. T ex att rekrytera yngre hantverkare till yrket genom mäster–lärlingsförfaranden. De studerande till dessa yrken får varken del av statens utbildningsmedel för postgymnasiala utbildningar eller studiemedel som andra studerande. Enligt en rapport från Stockholms Hantverksförening från juli 2002 saknas utbildningsmöjligheter till omkring 300 hantverksyrken. Detta är oacceptabelt.
I Östergötland finns en flerhundraårig tradition av knyppling. Föreningen Svenska Spetsar har som mål att främja knyppling och närliggande handaslöjder. Det gör de genom att tillverka och saluföra spetsar, redskap och material för knyppling, kvalitetsmärka spetsar av föreningens produktion, anordna undervisning i knyppling och även på annat sätt sprida upplysning om knyppling. Föreningen har genom sin verksamhet aktivt bidragit till att bevara och utveckla knypplingen. Knypplingen har under flera århundranden bedrivits som hemslöjd i vårt land med särskild väl dokumenterad förankring i Östergötland, speciellt Vadstenabygden.
Uppgiften att hålla detta kulturarv levande innebär ett ansvar både för klassisk produktion och en utveckling av nya mönster och produkter för nutiden, där inslag av experimentverksamhet och samarbete med dagens formgivare inryms.
För att nå målen krävs bland annat
att personalen kontinuerligt får stimulans och kompetensutveckling för att därigenom se nya vägar och möjligheter för verksamheten att utvecklas framåt,
ett aktivt arbete med att få fram nya mönster och produkter,
att marknadsföra sig mot kyrkor, offentlig miljö och konstföreningar,
att höja knyppellöner så att rekrytering av yngre knypplerskor blir möjlig. Idag tjänar en van knypplerska mellan en och fem kronor per timme.
Personalen besitter ett mångårigt yrkeskunnande. Många har blivit till åren och personalen behöver föryngras. Det krävs ekonomiska medel för att utbilda och utveckla personal för framtida behov. Utan god personal och tillräckliga ekonomiska resurser kommer Svenska Spetsar inte att kunna uppehålla sin verksamhet. Konsekvenserna blir en urholkning av ett kulturarv som vi är satta att förvalta.
Bidrag sökes från olika finansiärer varje år. Det är orimligt att duktiga hantverkare i vårt land ska tvingas använda sin tid för att söka bidrag istället för att utöva sitt kunnande. Svenska Spetsar är ett exempel på flera liknande hantverksföreningar som är beroende av en basresurs för att kunna leva upp till ett gott förvaltande av kulturarvet.
Jag anser därför att staten ska utreda möjligheten att säkra hantverket i vårt land, t ex genom att ge hantverksrörelser en basresurs tillräckligt stor för att kunna upprätthålla den verksamhet som krävs för att förvalta kulturarvet.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |