Motion till riksdagen
2002/03:Kr209
av Ana Maria Narti (fp)

Civila samhället


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete på jämlika villkor mellan den offentliga sektorn och de nya organisationerna.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om köp av sociala tjänster och kunskapstjänster.

Rum för nya organisationer

Det talas ofta om det starka svenska civila samhället, och då med hänvisning till alla kända folkrörelser. Vad man däremot ofta bortser ifrån är att Sverige idag sällan får beskåda födelsen av nya folkrörelser! Vi var mycket nära att uppleva detta under första delen av år 2002, då invandrarkvinnor och svenskor tillsammans förde fram en våg av protestdemonstrationer efter Fadimemordet. Men då kunde vi se att alla dessa organisationer för skydd för kvinnor, organisationer som redan hade framgångsrika erfarenheter bakom sig, egentligen saknade både ekonomi och regelverk för att föra vidare sin fruktbara verksamhet. Aktiva och djupt engagerade grupper saknar alltså praktiska möjligheter att kontinuerligt och effektivt föra ut sin talan.

Detta är faktiskt ett stort dilemma för dagens svenska samhälle. De traditionella folkrörelserna har under decennier hunnit rekrytera medlemmar och skaffa sig en riktig, bärande ekonomi. Ingen ny organisation kan på kort sikt uppnå samma styrkeposition. Det leder till att de nya grupperingarna, oavsett hur mycket engagemang de mobiliserar, oavsett hur många kreativa förslag de lägger fram, alltid ligger i underläge. Därför riskerar de att ständigt konkurreras ut när olika verksamheter sätts igång.

Verklig självständighet

Ett annat hinder för en förnyelse av det civila samhället ligger i de nära band som har vuxit fram mellan etablerade organisationer och den offentliga sektorn. Traditionella sammanslutningar träffar lätt överenskommelser med viktiga aktörer inom stat, kommun och landsting. Lite resurser finns därmed kvar för andra mindre kända aktörer, när bidrag och anslag delas ut.

Liberalismen har en stor och ständig arbetsuppgift i förhållande till det civila samhället: att slå vakt om de grupper som inte ännu har etablerat sig och om deras rätt att spela en aktiv roll i samhället.

Alla demokratiska länder borde garantera det civila samhällets verkliga självständighet i relation till både den politiska och den ekonomiska maktstrukturen. Detta kräver att fria arenor öppnas för nya organisationer och arbetsgrupper och att öronmärkta pengar och tydliga regler skapar förutsättningar för ett civilsamhälle som inte stelnar till i kända mönster utan utvecklas fritt. Detta bör ges regeringen till känna.

Marginaliserade organisationer

För att organisera sig och aktivt delta i samhällslivet behöver man snabbt fungerande nätverk och konkreta möjligheter att kommunicera med den egna gruppen och med hela samhället. Fattigdom gör att vissa grupper och enskilda personer inte kan underhålla och utveckla kontakter och inte heller lyckas skaffa sig tekniska kommunikationsmedel, som datorer, telefon och Internet. Även om engagemang och brinnande vilja att ta ställning och försvara vissa ståndpunkter växer hos grupper från ekonomiskt svaga miljöer, som i vissa invandrarorganisationer och i de redan nämnda kvinnoorganisationerna, kan de inte utvecklas.

Dessa grupper har dessutom under lång tid behandlats enbart som objekt för åtgärder planerade och genomförda av andra. Därför speglar relationerna mellan dem och resten av samhället en kronisk ojämlikhet. Myndigheter och traditionella organisationer agerar ur ett uppifrånperspektiv, grupperna kallas för ”svaga” eller ”utsatta” och förväntas att alltid befinna sig i underläge. Planer och projekt som sätts i verket av det starka samhället, d.v.s. den offentliga sektorn och de traditionella organisationerna, strävar efter att ”ta hand om” dessa grupper och visar inget intresse för att samarbeta på jämställda villkor. Så skedde med aktiviteterna finansierade med ”Blommanpengarna” och med storstadsatsningarna. Istället för att skapa utrymme för större aktivitet hos grupper som redan tagit vissa initiativ, började sådana kampanjer från noll, som om invandrarna aldrig skulle lyckas ta hand som sig själva. På det sättet marginaliseras många invandrarorganisationer, de arbetslösas arbetsgrupper och organisationer, men också de konsumentorganisationer som inte stöder sig på stora traditionella organisationer (t.ex. Konsumenter i samverkan) eller den s.k. fria kulturens arbetsgrupper (centrumbildningarna).

Nya finansieringssätt

Egentligen är bidragsberoende lika destruktivt för grupper som för individer. Att det civila samhället behöver visst stöd från samhället är säkert, men sättet att dela ut stöd bör ändras.

Jag har under flera år talat och skrivit om aktivitetscenter drivna på entreprenad av de arbetslösa själva. Att sätta igång en verksamhet som syftar till att öppna inträdet till arbetslivet, för folk som länge har stått utanför den aktiva och inkomstbringande vardagen, innebär i sig själv att man i praktiken lär sig hantera ekonomi, organisation, kontakter inom gruppen och med omgivningen. Entreprenadformen har framför allt fördelen att grundas på avtal – alltså på en överenskommelse mellan någorlunda jämställda parter – och inte som finansieringen genom bidrag eller anslag på en relation mellan givare och mottagare, alltså en stark och en svag part. Genom entreprenad kan de arbetslösa äntligen återfå självförtroende och tro på framtiden, rehabiliteringen blir en del i en krävande utåtriktad arbetsprocess.

Samma finansieringssätt kan tillämpas via köp av sociala tjänster och kunskapstjänster – äldreomsorg inom vissa etniska grupper, stöd för förtryckta flickor och kvinnor, utbildningsinsatser riktade mot arbetslösa – direkt från organisationer bildade inom målgrupperna. Detta skulle bryta ned de rutinmässiga och hierarkiska relationer som annars hotar att låsa in de ”svaga och utsatta” i passivitet och utanförskap. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 14 oktober 2002

Ana Maria Narti (fp)