Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlingsutbildning.
I skrivelse 2002/03:129 om arkitektur, form och design redogör regeringen för det ökade intresset för formgivning och hur allt fler lärosäten möter detta genom utvecklade utbildningar inom design och formgivning. Sedan 1995 har antalet utbildningsplatser på högskolan inom designområdet ökat kraftigt och många nya utbildningsanordnare tillkommit, vilket inneburit en utveckling av ett stort antal utbildningsinriktningar.
I skrivelsen står vidare att ”kompetensen hos yrkesverksamma inom byggande, formgivning och design bör öka”. Regeringen prisar också det produktutvecklingsarbete som enskilda konsthantverkare och frilansformgivare står för.
Vi moderater instämmer i beskrivningen och gläds åt det ökande intresset för arkitektur, form och design. Men vi vill än en gång peka på det stora behovet av hantverkare, inte minst för att värna vården av vår kulturmiljö som i sin tur är nära förbunden med högkvalitativ arkitektur, form och design.
Näringslivets organisationer har länge varnat för den dåliga tillväxten på hantverksområdet. Inom fältet kulturhantverk/kulturvård saknas bildhuggare, glasblåsare, förgyllare, tapetserare, kakelugnsmakare, tenngjutare, träbildshuggare, glasmästare, stuckatörer, handvävare, konstbrodörer, murare och möbelrenoverare.
Listan kan nästan göras hur lång som helst. Det finns över 300 registrerade hantverksyrken och tillväxten är oroande låg inom nästan samtliga. Därtill är medelåldern inom hantverksyrkena så hög att runt 100 000 hantverkare beräknas gå i pension inom en tioårsperiod. Risken är nu stor att deras kunnande inte hinner föras över till en ny generation. Invandrare med hantverkskunskaper har förbättrat situationen.
Mycket går att dokumentera i böcker, men just hantverkskunnandet överförs från människa till människa. Ett hantverksyrke kan man huvudsakligen lära sig genom att praktisera det. Hantverk är därtill kunskapsintensiva yrken, som kräver lång utbildning och handledning. Gemensamt för dem är en hög grad av manuellt, praktiskt arbete och en småskalig produktion.
Ett viktigt skäl till bristen på skickliga hantverkare är att det inte finns någon fungerande lärlingsutbildning i Sverige. I jämförelse med andra europeiska länder har vi extremt få lärlingar anställda med lärlingskontrakt, färre än 3 000 ungdomar. I Tyskland utbildas årligen mer än 1,5 miljoner lärlingar och i Polen över 300 000.
Vad som framför allt behövs är en ny och modern form av lärlingsutbildning.
Av de statliga forskningspengarna går i stort sett ingenting till forskning om hantverkskunnande, vilket naturligtvis också påverkar yrkenas status.
Omkring 20 folkhögskolor har kurser, mestadels allmänna kurser med hantverksinriktning. Men det rör sig fortfarande bara om kurser för ett tiotal av de närmare 300 hantverksyrken som finns i Sverige.
Carl Malmsten-skolan är förmodligen det akademiska undantag som bekräftar regeln, den regel som säger att vi inte har en dåligt utbyggd yrkeshögskola i Sverige.
En modern lärlingsutbildning för vuxna är nödvändig, liksom forskning kring dagens och morgondagens yrkesutövning. För vilken nytta kommer vi att ha av alla satsningar på form och design om vi inte kan omsätta dem i produktion, även om den sker i mindre skala.
|
Stockholm den 12 juni 2003 |
|
|
Kent Olsson (m) |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Anna Ibrisagic (m) |
|
Margareta Pålsson (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |