För svenska liberaler är de främsta målen med samarbetet inom den europeiska unionen (EU) fred, frihet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Många av de problem och utmaningar som det svenska samhället idag möter är till sin natur internationella. Svar och lösningar finns att hitta endast i ett tätare samarbete över nationsgränserna. Folkpartiet liberalerna har en tydlig och framåtriktad Europastrategi:
Utvidgningen av EU österut bör prioriteras och drivas på. Tio kandidatländer bör nu utan vidare dröjsmål tas in i unionen eftersom de uppfyller de kriterier som satts upp för medlemskap. Den fria rörligheten ska gälla nya medlemmar, likväl som gamla – det är A och O att inte skapa A- och B-lag. EU ska vara öppet för alla demokratiska länder som delar målen för EU och som ligger helt eller delvis i Europa.
EU måste öka sin legitimitet hos EU:s medborgare och bli mer demokratiskt. Det innebär bl a krav på ökad öppenhet och insyn som grundprinciper och självklarheter i EU:s institutioner. Det innebär också ett mera direkt och ökat inflytande för Europas medborgare över besluten i EU.
EU bör i takt med att legitimiteten hos medborgarna stärks samtidigt utvecklas mot en form av ett federalt system. Beslut i EU ska fattas så nära den enskilde medborgaren som möjligt. EU ska endast hantera genuint gränsöverskridande frågor. EU behöver en författning som tydliggör ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna. Medborgarna måste övertygas om det meningsfulla och viktiga i att delta i valen till Europaparlamentet.
I ljuset av detta är det viktigt att tiden fram till nästa regeringskonferens präglas av en bred och meningsfull debatt. Det pågående konventet är härvidlag ett demokratiskt framsteg för EU, och kan komma att spela en viktig roll som en ny arena för välbehövlig debatt. Konventets resultat kan visa sig betydelsefullt för hur det framtida EU kommer att styras. Så många medborgare som möjligt bör naturligtvis engageras i debatten om EU:s framtidsfrågor.
Ordförandeskapet i ett utvidgat EU bör inte efter utvidgningen rotera mellan enskilda länder på det frekventa sätt som idag sker, dvs var sjätte månad. Dock, mindre länder – som visat sig effektiva som opartiska ordförandeländer under EU:s historia – bör inte uteslutas från uppdraget att regelbundet ingå i ledningen för EU, eventuellt tillsammans med andra länder i team, eller som del i en regional grupp, som de nordiska länderna. Denna fråga kan lösas på olika sätt, och vi vill idag inte låsa oss för någon speciell institutionell modell.
Tanken på en president i ministerrådet har framkastats av bl a Storbritannien, Frankrike och Tyskland, med instämmande av Sveriges statsminister Göran Persson (s). Folkpartiet är dock skeptiskt till dessa ofullgångna tankar. För det första har kommissionen varit de små ländernas stöd mot stora länders tendens att dominera, och Folkpartiet värnar bl a av detta skäl en (reformerad) kommissions starka och centrala ställning i EU-samarbetet. För det andra är Folkpartiet ovilligt att släppa fram en presidentkonstruktion som skulle driva EU-samarbetet i en mera mellanstatlig riktning, snarare än i riktning mot federalt samarbete – med tydlig rollfördelning mellan EU och medlemsländerna – som Folkpartiet traditionellt förespråkat.
Den gemensamma flyktingpolitiken måste bli mer human och generös än idag. Asylrätten ska värnas inom ramen för en gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma flyktingpolitiken ska bl a motverka överströmningseffekter mellan länderna.
Senare års utveckling med fler och högre handelshinder mot länder utanför EU:s närområde – inte minst u-länder – bör vändas i sin motsats. Det gäller framförallt jordbruksprodukter och antidumpingsåtgärder. Det gemensamma EU-biståndet måste effektiviseras och riskerna för korruption tas på djupaste allvar. Huvuddelen av biståndspolitiken bör beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna.
EU:s samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken bör fördjupas och vid behov utan utdragen tvekan utvidgas till nya områden. EU bör öka sin kapacitet att också i praktiken ansvara för att målen om fred, frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna kan upprätthållas även inom det egna närområdet. EU ska dock inte utveckla något parallellt försvar till Nato. Sverige bör ingå i Nato så snart som möjligt, och den transatlantiska länken ska även fortsättningsvis vara en grundbult i Europas och Sveriges säkerhetspolitik.
EU:s jordbrukspolitik måste liberaliseras och reformeras kraftigt. En avreglering skulle kraftfullt kunna bidra till förbättringar för världens fattiga livsmedelsproducerande människor och underlätta utvidgningen. Dessutom skulle Europas miljö vinna på ett sålunda mindre intensivt drivet jordbruk med mindre insatser av bekämpningsmedel, handelsgödsel m.m.
Den inre marknaden ska stärkas genom, till exempel, ett regelverk för uppförande och rivande av återstående hinder för den fria rörligheten, en konkurrensfrämjande politik för små länder och ett avskaffande av den differentierade rösträtten på aktier, med vissa undantag.
Sverige ska gå med i eurosamarbetet så snart som möjligt. En folkomröstning bör genomföras under 2003 varefter – vid ett ja, naturligtvis – en ansökan om inträde bör lämnas in snarast. Sverige bör därmed snabbt kunna öka sitt inflytande i ECB och Ecofin efter ett ja i en folkomröstning.
EU måste driva på arbetet med att utveckla samarbetet avseende brottsbekämpning, särskilt beträffande narkotika och handel med kvinnor och barn. Europol ska fortsätta att utvecklas mot att bli en effektiv europeisk polisorganisation, och en oberoende europeisk åklagarmyndighet ska inrättas.
Målet ska vara att EU ska bli världens bästa miljöorganisation. En gemensam miniminivå på koldioxidskatt bör införas för att reducera utsläppen och minska växthuseffekten. EU bör även inrätta ett system med handel med utsläppsrätter för koldioxid. Tidtabellen för detta är alldeles för utdragen. De två systemen – koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter – måste samordnas. I samband därmed bör beskattning av svenska CO2-utsläpp ses över, och dessa skatter sannolikt sänkas.
EU behöver en gemensam livsmedelspolitik – innefattande bl a en livsmedelsmyndighet med verkliga befogenheter. Detta blir särskilt viktigt när EU utvidgas. EU:s regelsystem får dock inte i praktiken utformas så att det utestänger de nya medlemsländerna från jordbruks- och livsmedelsförsäljning till dagens EU-länder.
Riksdagens EU-dimension behöver stärkas. Svenska Europaparlamentariker bör som en åtgärd för detta kunna delta i vissa debatter i Sveriges riksdag.
1 Sammanfattning 21
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 25
4 Europa för fred, frihet och demokrati 27
5 Ett medborgarnas Europa 27
5.1 Mer demokrati 28
5.1.1 EU måste öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare. Det är uppenbart att detta idag saknas, vilket bl a det dåliga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen vittnar om 28
5.2 Större öppenhet 28
5.3 Mer information och debatt 29
6 Prioritera utvidgningen 29
6.1 Motverka uppdelning i A- och B-lag 30
6.2 Utvidgningsfrågan måste drivas med kraft 30
6.3 Ökad flexibilitet 31
7 Ett federalt Europa 32
7.1 Rätt frågor på rätt nivå 32
7.2 EU behöver en författning 33
8 Reformera EU:s institutioner 33
8.1 Kommissionen 33
8.2 Rådet 34
8.3 Parlamentet 34
8.4 Övriga institutioner 35
9 Vägen framåt – ett EU i förändring 35
9.1 Bred framtidsdebatt nödvändig 36
10 Solidaritet och öppenhet 37
10.1 Flyktingpolitiken 37
10.2 Utvecklings- och biståndspolitiken 37
11 Fred och säkerhet 39
11.1 Utrikes- och säkerhetspolitiken 39
11.2 Stärk den transatlantiska länken 40
12 Välfärd och frihet 40
12.1 Den inre marknaden 40
12.2 Sysselsättning 42
12.3 Jordbrukspolitiken 42
12.4 Regionalpolitiken 43
12.5 Eurosamarbetet 43
13 Trygghet 45
13.1 Brottsbekämpning 45
13.2 Bekämpa handel med kvinnor och barn 45
14 Miljö och hälsa 46
14.1 Miljön 46
14.2 Livsmedelssäkerhet 47
14.3 Narkotika, tobak och alkohol 48
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett medborgarnas Europa innebärande åtgärder för att öka EU:s legitimitet och acceptans hos unionens medborgare samt åtgärder för ökad öppenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraftfullt prioritera att EU:s utvidgning österut nu förs i hamn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla medborgare i ett utvidgat EU skall kunna resa, arbeta och leva på samma villkor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel integration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett federalt system för EU där rätt frågor behandlas på rätt nivå samt där makt- och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen tydligt regleras i en europeisk författning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att reformera EU:s institutioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska EU-parlamentariker bör ges möjlighet att delta i vissa debatter i Sveriges riksdag och behovet av att se över möjligheten att stärka de nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya former och metoder för författningsändringar i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad solidaritet och öppenhet gentemot omvärlden genom den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken samt utvecklings- och biståndspolitiken.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka och effektivisera EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka den transatlantiska länken (bl.a. Nato).1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka den inre marknaden och bekämpa en fortsatt ökning av arbetslösheten.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att liberalisera den gemensamma jordbrukspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att reformera EU:s regionalpolitik.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelarna med eurosamarbetet och att en folkomröstning om svenskt inträde bör ske under 2003.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra och effektivisera kampen mot internationell brottslighet, inte minst handel med kvinnor och barn.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en bättre och effektivare miljöpolitik samt livsmedelssäkerhetspolitik.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot narkotika-, tobaks- och alkoholmissbruk.7
1 Yrkandena 2, 3, 10 och 11 hänvisade till UU.
2 Yrkande 9 hänvisat till SfU.
3 Yrkandena 12 och 14 hänvisade till NU.
4 Yrkande 15 hänvisat till FiU.
5 Yrkande 16 hänvisat till JuU.
6 Yrkande17 hänvisat till MJU.
7 Yrkande 18 hänvisat till SoU.
För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom den europeiska unionen (EU) fred, frihet och demokrati. EU är det viktigaste verktyget för att finna lösningar på sådana problem som vi har gemensamt i Europa. Utöver en stabil fred mellan tidigare fiender, har vi européer EU att tacka för en rad framgångar. Gränser mellan människor och länder har rivits. Grunden har lagts till en dynamisk ekonomi. Ett genuint och brett ekologiskt ansvarstagande växer sig allt starkare. Brottslighet och våld finner det allt svårare att ta form.
Folkpartiet liberalernas vision för Europa är en kontinent som ger alla människor nya möjligheter. Den enskilda människans livschanser bygger på personliga valmöjligheter och på förankringar i olika gemenskaper. Politikens uppgift är att skapa goda villkor och spelregler för samverkan människor och gemenskaper emellan, och för att därmed ge individen frihet att växa. Visionen om individens frihet och möjligheter är grunden till att vi liberaler ser EU-samarbetet som en ödesfråga för Europas länder och deras medborgare.
Idag står EU inför stora utmaningar. De två största och mest grundläggande är dels att föra utvidgningen österut i hamn (i förhandlingarna och på hemmaplan i alla länderna), dels att vinna medborgarnas förtroende. Utvidgningen är en historisk såväl som moralisk nödvändighet. Det ligger i vår kontinents säkerhetspolitiska och ekonomiska egenintresse att inlemmandet av kandidatländerna i centrala och östra Europa äger rum så snart som möjligt. EU måste vinna medborgarnas förtroende och intresse för det europeiska samarbetet. Utan en solid demokratisk förankring har EU ingen framtid.
Det europeiska projektet är i alla avseenden unikt och har inga modeller eller ramar att följa. De senaste åren har samarbetet tagit flera steg i federal riktning – inrättandet av en gemensam valuta, en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, ett närmare samarbete på det inrikes och rättsliga området etc. Denna utveckling har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov till EU och som i stora delar är och troligen en lång tid framöver kommer att vara drivande i EU-integrationen – globaliseringen, utvecklingen av den nya informationstekniken och nationsgränsernas minskade betydelse.
Samtidigt är regioner, kommuner, städer och den egna nära omgivningen för många människor den primära källan för identifikation. Vi liberaler menar att det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen inte utgör en motsättning, utan ett komplement. Flera identiteter kan gå in i varandra.
Nationalstaterna har haft en viktig – men också katastrofal – roll i Europas konfliktfyllda historia. Inom ramen för nationalstaten har demokratin, marknadsekonomin och välfärdsstaten kunnat utvecklas. Men nationalstaternas konsolidering har också lett till rivalitet, krig, konflikt och etniska motsättningar. I takt med internationaliseringen förändras särskilt den europeiska nationalstatens roll. Den utmanas underifrån av starkare lokala och regionala folkligt förankrade organ, från sidan av gränsöverskridande samarbete med andra stater, och uppifrån av internationella organisationer.
Det är därför en stor utmaning att finna nya former för deltagande och demokratisk maktutövning på global nivå. EU är ett unikt exempel på överstatlig demokrati, en demokrati som inte på något sätt är färdig eller fullkomlig utan hela tiden söker nya former. Kraven på en bättre fungerande demokrati inom EU måste kunna förenas med en ökad effektivitet i EU:s arbete. Det är en av Europas stora utmaningar som saknar enkla lösningar.
För att alls kunna uppfattas måste unionens mål bli klarare, mer lättförståeliga och aktivt accepterade av medborgarna i EU. Som en del av detta är det av central betydelse att Europas medborgare anförtros ett större och mer direkt inflytande över besluten i EU. Om inte medborgarna upplever att deras önskemål och röster tas hänsyn till, och om inte de politiska instanser som styr Europa blir mer direkt ansvariga inför folkvalda i parlamentet, kommer medborgarnas intresse för unionen att vara fortsatt lågt.
Under Sveriges ordförandeskap, våren 2001, antogs nya offentlighetsregler. Liberalerna i Europaparlamentet spelade en viktig roll i processen. Ett viktigt steg i riktning mot ökad öppenhet och tillgänglighet togs därmed. Men ännu återstår en rad problem. Känsliga handlingar som hemligstämplats, exempelvis med hänvisning till allmän säkerhet eller internationella relationer, kan undantas från offentlighetsprincipen och behöver inte diarieföras. Författaren till ett känsligt dokument är den som beslutar om det får lämnas ut. Detta är regler som står i strid med den princip som finns i Sverige.
Vi liberaler menar att det bland annat är genom ökad öppenhet och insyn som medborgarnas förtroende för unionen kan vinnas. För att säkra öppenheten i EUs institutioner bör strävan vara att införa en offentlighetsprincip av den modell som används i Skandinavien. Insyn och ett gott agerande gentemot medborgarna måste vara ledstjärnor för EU:s institutioner. Öppenhet bör vara regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom. Meddelarfriheten ska garanteras. När rådet sammanträder som lagstiftande organ bör dessa möten vara offentliga, liksom röstprotokollen efteråt. Likaså måste möjligheten för allmänheten att få tillträde till offentliga möten i parlamentets och rådets byggnader förbättras. En stadga för EU-parlamentarikerna, syftande till att bringa ordning i frågor som rör parlamentarikernas löner, pensioner och reseersättningar, ska inrättas.
På det nationella planet bör Sverige upprätthålla vår hittillsvarande tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument ska följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur en handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att tillämpa offentlighetsprincipen ska vi strida i EG-domstolen för vår öppenhet. Vi liberaler ser också öppenhet som den mest effektiva åtgärden mot korruption och oegentligheter.
Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring är information och debatt. Det finns idag ett stort behov av arenor för Europadebatt. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna utifrån en snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån gemensamma europeiska intressen och värderingar. Möjligheten för den enskilde medborgaren att aktivt delta i Europadebatten är begränsad. Politiker i Sverige måste anstränga sig mera för att göra Europapolitiken mer vardaglig. Här har vi alla ett ansvar. Politiker som arbetar med EU-frågor har en mycket viktig uppgift i att föra debatt, sprida kunskap och föra en diskussion om Europafrågorna på svensk botten. Behovet av seminarier, utbildningar, forskning och debatter är fortfarande stort. Folkbildning om europafrågor bör drivas kontinuerligt.
Ett steg för att öka kopplingen mellan den svenska och den europeiska politiken vore att ge EU-parlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för återrapportering. På så sätt skulle EU-parlamentarikernas roll bli mer tydlig och EU föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet. Vi anser att även de svenska EU-parlamentarikerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.
Ingen utmaning ter sig just nu större eller mer historisk än den att utsträcka EU-samarbetet till att omfatta länderna i östra och centrala Europa. För Folkpartiet liberalerna är uppgiften att ena Europa huvudsakligen en fråga om fred, säkerhet, tryggad demokrati och möjligheter till ekonomiskt välstånd för alla Europas medborgare.
Ett snart utvidgat EU ger oss större möjligheter att till exempel arbeta för en bättre miljö, ta krafttag för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet – inklusive handel med kvinnor och barn samt terrorism – och verka för möjligheter till en sundare och mer hållbar kostföring. En naturlig konsekvens av ett utvidgat EU är också ökade möjligheter till ömsesidigt berikande kulturella och vetenskapliga impulser.
Utvidgningen är av fundamental betydelse för hela regionens ekonomiska stabilitet, tillväxt och framtida välstånd. All erfarenhet säger att stabila rättsliga och andra institutioner i kombination med vidgade marknader ger stora ekonomiska vinster. Det innebär att nya affärsmöjligheter öppnas för såväl exportörer som importörer. Ett EU som innefattar i princip hela kontinenten skapar en dynamisk marknad. Det innebär naturligtvis krav på omställningar inte minst i de gamla EU-länderna.
Ett antal EU-länder räds en massimmigration från till exempel Polen och Ungern. Kulturella och språkliga hinder talar dock för att migrationen från öst till väst kan komma att bli relativt låg, men ändock betydelsefull för många människor i de nya EU-länderna. Västra Europa behöver av främst demografiska skäl arbetskraftsinvandring för att upprätthålla nuvarande ekonomiska utveckling och klara standard, service och skattetryck. Stängda utomeuropeiska gränser underlättar inte den demografiska utvecklingen i regionen. Försörjningsbördan för, och skattetrycket på, den arbetande delen av befolkningen skulle komma att öka dramatiskt bortom det möjligas gräns.
Det borde vara en självklarhet att alla medborgare i ett enat Europa kan resa, arbeta och leva på samma villkor. Vi liberaler menar att det inte får råda något tvivel om att Sverige i fortsättningen med kraft ska verka för att nya medlemsländer inte behandlas som ett B-lag inom EU.
Sverige måste fortsätta att vara drivande i utvidgningsfrågan fram till avslut i de nu pågående förhandlingarna och därefter i medlemsländerna, och nya kandidatländer. Ända sedan 1989 har ansökarländerna fått höra att det bara är några år kvar till dess att de får träda in i EU. Dessa löften måste nu infrias. Det är viktigt att Sverige här fortsatt driver att den så kallade differentieringsprincipen ska fortsätta att gälla, dvs att kandidatländer ska bedömas efter egna meriter.
Det finns anledning att ta den skepsis mot utvidgningen som råder inom nuvarande EU-länder på stort allvar. I några EU-länder finns starka krafter som aktivt verkar för att utvidgningen bör motverkas. Det är därför ytterst angeläget att även inom EU driva opinion för utvidgningens fördelar. Det beslut som ska tas vid EU-toppmötet i december om att påbörja ratificeringsprocessen för nya medlemmar får ej skjutas på framtiden. Den svenska regeringen måste göra allt för att förhindra att så sker.
Vi liberaler vill att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder som delar de mål för unionen som är inskrivna i EU:s traktattexter och vars innebörd utformats närmare under decenniernas lopp, och som helt eller delvis ligger i Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Turkiet, Ukraina och Vitryssland är mogna som fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande och öppen. Länder som vill träda in i EU måste, givetvis, uppfylla de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU slagit fast. Detta innebär krav på institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter, krav på fungerande marknadsekonomi, liksom förmåga att överta och följa EU:s regelverk. Målen för t ex EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste också omfattas av nya kandidatländer. Den fortsatta utvidgningsprocessen måste dock drivas med en viss flexibilitet, och vi bör inte ställa hårdare krav på kandidatländer än vi gör på nuvarande medlemsländer.
En fråga som med jämna mellanrum dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om det är möjligt att förena länder som är så olika i ett samarbete som EU. Kan det europeiska samarbetet fördjupas genom närmare valutasamarbete och en gemensam asylpolitik, samtidigt som det breddas till att omfatta fler medlemmar? Folkpartiet liberalerna menar att så kallad flexibel integration, det vill säga att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål, kan vara aktuellt såsom en övergångslösning, men är i princip oacceptabel som ett permanent tillstånd och bör därför heller ej institutionaliseras. Genom att tillåta några länder att gå vidare och fördjupa samarbetet inom ett visst område och samtidigt hindra ett eller flera medlemsländer från att bromsa ett närmare samarbete kan integrationen i hela EU gå framåt bl a på den empiriska erfarenhetens grund. Så länge som unionens gemensamma mål främjas inom ramen för ett sådant närmare samarbete och så länge som inget medlemsland utesluts från att delta kan vi övergångsvis acceptera en sådan lösning.
Ett viktigt undantag är dock den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Här bör EU tala med en röst. Folkpartiet anser därför att det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte ska vara möjligt för några länder att ha andra mål för sin politik eller gå före. I det här sammanhanget bör det också påpekas att vi liberaler menar att de europeiska demokratiernas säkerhet även fortsättningsvis i huvudsak ska garanteras genom ett samarbete inom Nato, i vilket Sverige bör vara medlem.
Flexibiliteten bör ses som en övergångslösning för de länder som inte är mogna eller väl förberedda för att ingå i ett djupare samarbete. Också genom nära samarbetsavtal kan länder knytas närmare den europeiska gemenskapen och få del av den demokratiska stabilitet och ekonomiska utveckling som ett potentiellt medlemskap kan medföra. På så sätt skulle till exempel länderna på Balkan successivt kunna knytas allt närmare i ett fördjupat samarbete syftande till fullt medlemskap i EU.
Vi liberaler ser EU som ett projekt under ständig rörelse och utveckling. EU är och kommer antagligen att ständigt vara i behov av förändringar och reformer. Utvidgningen österut innebär att EU:s institutioner och deras arbetsformer behöver förändras för att de i framtiden ska fungera effektivt. Samtidigt finns det ett växande behov av att tydliggöra ansvarsförhållandet mellan EU, den nationella, regionala och lokala nivån. EU skall inte ägna sig åt allt. Principen överallt ska vara att besluten ska fattas så nära den enskilde medborgaren som möjligt, och helst av allt av den enskilde själv. Av precis den anledningen är Folkpartiet liberalernas vision en form av ett federalt system i EU.
Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska politiska nivån. Folkpartiet liberalerna vill bygga en europeisk union som agerar kraftfullt där internationellt samarbete är önskvärt. Det gäller särskilt det europeiska samarbetet. På övriga områden vill vi att beslutsrätten ligger kvar i varje medlemsland. Ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna i EU-samarbetet är av stor betydelse, och måste ständigt ses över.
Utifrån denna grundsyn menar vi att EU ska koncentrera sig på de stora gränsöverskridande frågorna. Viktiga exempel är fred och säkerhet genom EU:s gemensamma utrikespolitik, fri rörlighet för människor över gränserna inom EU, bättre förutsättningar för ekonomiskt välstånd genom bl a den inre marknaden, globalt europeiskt ansvar gentemot fattiga människor i fattiga länder genom politiken för migration, handel, mänskliga rättigheter och bistånd, och inte minst kampen för en bättre europeisk och global miljö. EU ska däremot inte syssla med frågor som bättre kan lösas av medlemsländerna själva. Frågor som till exempel grundskola, barnbidrag, dagisavgifter, föräldraledighet och turism bör kvarstå som nationella angelägenheter.
Om EU ska kunna fungera med 27 eller fler medlemsländer krävs en koncentration på färre uppgifter. Varje medlemsland och särskilt Europaparlamentet måste idka strikt självdisciplin när det gäller att ge EU fler uppgifter.
Folkpartiet förordar därmed en form av ett federalt system i EU. Vår vision är att den centrala makten avgränsas till de gränsöverskridande frågorna och att huvuddelen av alla politiska frågor ska ligga kvar hos medlemsländerna. Federalism i vår mening bygger således på principen att maktdelningen mellan unionen och medlemsstaterna klargörs på ett tydligt sätt och regleras i EU:s grundlag. Ett federalt system med denna innebörd innebär alltså en tydligt markerad makt- och ansvarsfördelning mellan medlemsländerna och unionen. Genom att den slås fast i en europeisk författning blir den ett värn mot omotiverade centralistiska tendenser.
Frågan om en europeisk författning har kommit upp bl a i samband med utvidgningen och genom tecken på otydlig ansvarsfördelning mellan EU och medlemsstaterna och är en huvuduppgift för det nu samlade konventet.
Folkpartiet, liksom den liberala gruppen i Europaparlamentet, vill att medlemsländerna skriver en gemensam författning. Detta är helt nödvändigt för att medborgarna ska veta var ansvaret ligger och för att medlemsländerna ska veta vilka politiska och demokratiska åtaganden som är förknippade med ett medlemskap i EU. Principerna och procedurerna måste finnas tydligt angivna i en officiell text och det måste klart framgå vilka frågor som EU ska handha och vilka frågor EU inte får syssla med. En sådan konstitution skulle innebära att EU:s olika fördrag samlas till en enda text, lämpligen bestående av två olika delar:
Den första delen ska vara en konstitutionell del som omfattar EU:s mål, principer och ansvarsområden samt frågan om medborgarnas rättigheter. Här bör bestämmelserna om institutionerna, lagstiftningsförfaranden och de olika befogenheterna regleras. EU bör ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter så att enskilda kan föra talan inför Europadomstolen om EG-rätten strider mot konventionen. Principen om offentlighet och öppenhet bör skrivas in i grundfördraget, liksom en princip om meddelarfrihet. I denna del av fördraget bör den europeiska medborgaren vara i centrum. Stadgan om de grundläggande rättigheterna bör införas. Dokumentet bör vara kortfattat, enkelt och lättförståeligt. Det bör endast kunna ändras om alla medlemsländer är eniga och förändringarna ska godkännas av såväl Europaparlamentet som medlemsländernas parlament. Den andra delen bör beskriva EU:s olika sakområden. Den delen bör vara lättare att ändra för att garantera flexibilitet och effektivitet. Ett grundläggande krav på en sådan författning är att den är fullt begriplig och tillgänglig för medborgarna.
Folkpartiet liberalerna beklagar att den svenska regeringen har avvisat tanken på en konstitution för EU. Därmed har regeringen placerat sig någon annanstans än hos oss som förordar ett system för en tydligare ansvarsfördelning mellan unionen och medlemsstaterna.
Kommissionen måste reformeras. Den är idag allt för tungfotad, sluten och byråkratisk i sin organisation.
Kommissionens roll är och ska vara att verka i de europeiska medborgarnas intresse. För att förstärka kommissionens öppenhet och tydliga ansvar inför Europas folk bör, som ett ombud för dessa, Europaparlamentet ha rätt att efter en formell procedur, och efter en offentlig utfrågning, avsätta enskilda kommissionärer.
Kommissionen kan inte bevara sin nuvarande form och storlek i en utvidgad union. Redan dagens kommission med 20 ledamöter har svårt att arbeta effektivt. Fler kommissionärer riskerar att leda till mer byråkrati. En sådan utveckling avvisar vi bestämt.
Folkpartiet anser inte att något land ska ha mer än en kommissionär. Vi förordar ett system med t ex kommissionärer och biträdande kommissionärer där rangordningen dem emellan kan roteras. På så vis kan alla länder vara representerade även i framtiden.
Det är dock viktigt att betona att kommissionen fyller en viktig roll som övervakare av fördragen. Inte minst är detta viktigt för små medlemsländer. Vi tar bestämt avstånd från de idéer som förts fram om att göra kommissionen till ett sekretariat till rådet. Kommissionens ordförande bör väljas på ett mer öppet och demokratiskt sätt för att på så sätt ge EU ett tydligare ansikte. På sikt bör ordföranden väljas av EU:s medborgare, men som ett första led av Europaparlamentet efter att rådet nominerat flera kandidater.
Viktningen av rösterna i ministerrådet måste bättre avspegla befolkningsstorleken i de enskilda medlemsländerna. För att inte underminera balansen mellan stora och små länder är det viktigt att utforma ett system som särskilt tar hänsyn till de små länderna. Vi vill införa ett system med dubbla majoriteter i vissa frågor, det vill säga att det krävs en majoritet av medlemsländerna men också att dessa länder representerar en majoritet av medborgarna för att ett beslut ska kunna genomföras. Detta är viktigt ur ett demokratiskt perspektiv med tanke på att medborgarna på ett tydligt sätt därmed står bakom rösten. Rådets arbete måste bli effektivare. I syfte att öka effektiviteten i beslutsprocessen bör användningen av kvalificerad majoritet bli normen för allt beslutsfattande i ministerrådet. Endast frågor som rör ändring av fördragen, internationella avtal, nya medlemmar samt beslut om samarbete inom nya områden bör avgöras med enhällighet. Rådet stiftar vissa lagar som berör 360 miljoner medborgare. Dessa beslut fattas bakom stängda dörrar. Detta är helt oacceptabelt. Dessa sammanträden måste vara öppna för allmänheten och dess ombud i form av media. Mötesprotokollen bör vara offentliga.
För att öka Europasamarbetets legitimitet måste flera åtgärder vidtas. Förutom ökad öppenhet och ökade ansträngningar i medlemsländerna och på Europanivå att skapa fora för europeisk debatt bör medborgarnas inflytande öka genom att Europaparlamentets inflytande ökar. Ett dilemma är dock att valdeltagandet i valen till Europaparlamentet är besvärande lågt ur legitimitetssynpunkt. Enbart vidgade befogenheter för Europaparlamentet kommer knappast att driva upp valdeltagandet. Parlamentet är unikt i EU eftersom det är det enda direkt folkvalda organet på EU-nivå, som ställs till ansvar i allmänna val. Därför bör parlamentet ha medbeslutanderätt på alla områden där majoritetsomröstning i rådet gäller. Vidare måste det kunna utöva sina parlamentariska befogenheter på hela EU:s budget. Det innebär att jordbruksbudgeten också måste bli föremål för parlamentets kontroll.
Parlamentet måste självt få fatta beslut om sina arbetsformer och sin sammanträdesort. Trots att vi känner stor respekt för det historiska beslutet att förlägga Europaparlamentets sessioner till Strasbourg, staden som symboliserar freden mellan Tyskland och Frankrike, är det idag varken praktiskt, funktionellt eller ekonomiskt försvarbart att pendla mellan Strasbourg och Bryssel på det sätt som görs idag. Arbetet ska koncentreras till en ort. Majoriteten av ledamöterna vill ändra på detta men eftersom det står inskrivet i fördraget kan endast stats- och regeringscheferna ändra beslutet, med enhällighet. Sverige bör därför driva denna fråga i ministerrådet.
Även övriga institutioner bör ses över. Till exempel bör revisionsrättens självständiga roll stärkas. Domstolen, som redan idag är svårt överbelastad, måste se över sina arbetsformer för att kunna fungera och tillföras mer resurser. Förstahandsinstansen kan i ökad utsträckning ta hand om vissa förhandsavgöranden. Möjligheten att införa strängare prövningstillstånd vid överklaganden bör övervägas. En europeisk oberoende åklagarmyndighet ska inrättas med uppgift att skydda unionen mot bl a bedrägerier.
Folkpartiet menar att det även är angeläget att se över möjligheten att öka de nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet. Det är viktigt att finna mekanismer som gör att de nationella parlamenten kan påverka beslutsprocessen på ett så tidigt stadium som möjligt och att de får information om kommissionens årliga arbetsprogram. Det är vidare angeläget att se över möjligheten att finna mekanismer för ett vidgat remissförfarande för lokala och regionala organ och institutioner.
Nicefördraget, som antogs av EU:s stats- och regeringschefer i december förra året, innebär att en del konstitutionella hinder har eliminerats i syfte att möjliggöra utvidgningen. Det är givetvis bra, men fortfarande återstår mycket att göra innan EU kan fungera demokratiskt och effektivt med 27 eller fler medlemsstater. Det handlar om att rensa bland EU:s arbetsuppgifter, att tydliggöra maktfördelningen mellan EU och medlemsländerna, att reformera EU:s byråkrati och öppna den för insyn och att förenkla det i nuläget svårbegripliga fördraget. Det behövs en författning för EU som är tydlig för alla och envar.
Fortfarande tas allt för många frågor med enhällighet. Folkpartiet tycker till exempel att det är beklagligt att man inte kunnat enas om majoritetsbeslut i viktiga frågor som flyktingpolitiken och handelsfrågor. Flykting- och handelspolitik är klart gränsöverskridande frågor, där svar och lösningar finns endast inom ramen för internationellt samarbete.
Det växande antalet rekommendationer och riktlinjer som det fattas beslut om vid toppmöten tenderar att bli ett oklarhetsproblem genom sin omfattning och sin inte sällan geléleartade karaktär. En gallring i mängden ”soft law” inom EU bör övervägas.
Toppmötet i Nice visar också tydligt att den traditionella metoden med regeringskonferenser för att ändra i EU-fördragen är olämplig. Regeringskonferenser som fenomen är varken demokratiska eller öppna. Folkpartiet anser att man bör använda en annan metod. Fler måste få möjlighet att påverka. De nationella parlamenten och Europaparlamentet bör ha mer insyn och delaktighet i processen. Men det måste också skapas bättre möjligheter för olika medborgargrupper att delta i diskussionerna.
Konventet är en intressant innovation i detta sammanhang och vi hoppas att denna metod för författningsändringar ska visa sig både demokratisk och effektiv, till skillnad från t ex konferensen i Nice. En utvärdering av slutresultatet måste dock anstå.
Ordförandeskapet i ett utvidgat EU bör inte efter utvidgningen med ytterligare tio länder rotera på det frekventa sätt som idag sker, dvs var sjätte månad. Dock, mindre länder – som visat sig effektiva som opartiska ordförandeländer under EU:s historia – bör inte uteslutas från uppdraget att regelbundet ingå i ett ordförandeskap, tillsammans med andra länder i team, eller en regional grupp, som de nordiska länderna. Detta går att lösa på olika sätt, och vi vill idag inte låsa oss för någon speciell institutionell modell.
Tanken på en president i ministerrådet har framkastats av bl a Storbritannien, Frankrike och Tyskland, med instämmande av Sveriges statsminister Göran Persson (s). Folkpartiet är dock skeptiskt till dessa, visserligen, ofullgångna tankar. För det första har kommissionen varit de små ländernas stöd mot stora länders tendens att dominera, och Folkpartiet värnar bl a av detta skäl en (reformerad) kommissions starka och centrala ställning i EU-samarbetet. För det andra är Folkpartiet ovilligt att släppa fram en presidentkonstruktion som skulle driva EU-samarbetet i en mera mellanstatlig riktning, snarare än i riktning mot federalt samarbete – med tydlig rollfördelning mellan EU och medlemsländerna – som Folkpartiet traditionellt förespråkat.
Vi liberaler vill att EU för en humanare flyktingpolitik. EU får inte resa murar mot omvärlden. Tyvärr går utvecklingen åt ett annat håll idag och den svenska regeringen har dessvärre agerat alltför passivt inför de negativa förändringar som faktiskt ägt rum på detta område. Folkpartiet liberalerna är till exempel mycket kritiskt till hur regeringen hanterade frågan om det så kallade transportörsansvaret under ordförandeskapet. Att göra incheckningspersonal på flygplatser och båtterminaler ansvariga, under hot om dryga böter, för att inresande har giltiga resehandlingar anser vi vara fel väg att gå. För att alla länder ska ta sitt ansvar krävs gemensamma minimiregler som ligger på en så hög och humanitär nivå som möjligt. Det bör vara möjligt för enskilda medlemsländer att bedriva en mer generös politik. Asylrätten på Genèvekonventionens grund gäller även inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik.
Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik, som bättre fördelar bördorna av mer omfattande flyktingströmmar mellan de europeiska länderna.
EU:s flyktingpolitik har länge fokuserat på teknik och byråkrati, vilket manifesterats bl a genom Dublin I-konventionen och Schengenreglerna. Vi liberaler menar att denna linje måste brytas och att EU:s flyktingpolitik måste fokusera mer på de humanitära värdena. Den ökande flyktingsmugglingen är i grunden ett resultat av olika skärpta procedurregler, som gör det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att begränsa denna möjlighet ytterligare kommer att resultera i en allt desperatare smuggling av skyddsbehövande migranter.
Utöver en human syn på och politik gentemot de människor som flyr undan förföljelse vill vi liberaler att EU och dess medlemsstater också på plats bekämpar orsakerna till att människor tvingas lämna sitt hemland. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är dock inget alternativ, utan utgör ett komplement till att hjälpa människor i nöd.
Vi liberaler menar också att listan över viseringspliktiga länder måste kortas. EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa och gör att människosmugglingen ökar. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom.
För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar inte stannar vid gränserna. Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl a kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken.
I framtiden måste EU-institutionerna fokusera mer på demokrati och mänskliga rättigheter. Det bör ske inom ramen för en sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Sannolikt går inte detta med mindre än att man beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner.
Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till en hel del av det arbete som sker inom EU gentemot tredje världen. Det är inte alltid utvecklingsambitioner som styr utan ofta lyser andra, exempelvis postkoloniala och företagsekonomiska, intressen igenom.
Frågor om mänskliga rättigheter måste bli viktigare inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförande av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i alltför hög utsträckning varit centrerad till Bryssel och pengar har bokstavligen pumpats in i mottagarländerna utan fullständig kontroll och utvärdering. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket givetvis har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Den byråkratiska hanteringen och centraliseringen av EU:s bistånd har lett till att fusk och oegentligheter uppstått. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.
EU bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den absolut viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa ska gå i spetsen i kampen för global frihandel. Det gör dessvärre inte Europa idag. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktiga för exportländerna. Systemen med preferensavtal är också krångliga och svåra att administrera både i exportländerna och EU. T ex har EU stränga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter. EU-kommissionen har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland klagar på konkurrensen utifrån. Detta bör Sverige bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är önskvärt både för dem och EU:s konsumenter. EU måste snarast möjligt avskaffa kvoterna inom bl a tekoområdet och driva på så att världens tekohandel blir fri 2005. EU:s system för antidumpingåtgärder måste inskränkas väsentligt.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder genom att detta subventioneras och skyddas mot importkonkurrens. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående liberaliseras.
Kärnsäkerheten i Ryssland, i östra och centrala Europa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likväl som det utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja en säker energiproduktion. Bättre hushållning med elenergi och effektivare energidistribution skulle minska den totala energianvändningen. Genom framförallt Rysslands WTO-medlemskap om några år kommer sannolikt dess subventionering av energikonsumtion att minska.
För oss liberaler är det av grundläggande betydelse att hela tiden hålla i minnet att EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred är och förblir det allra djupaste syftet med samarbetet.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) bygger på respekt för internationella konventioner, mänskliga rättigheter, bistånd, handel och nationsbyggande. Genom GUSP har på senare tid viktiga insatser kunnat göras på Balkan och i Afghanistan.
Efter EU:s misslyckande på Balkan i början av 1990-talet framstår det som oerhört angeläget att EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande insatser. Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett viktigt steg var inrättandet av posten som EU:s generalsekreterare som EU:s högste representant för utrikespolitiken. Denna person leder bl a analys- och planeringsenheten.
EU fick också möjligheter att utföra humanitära insatser, fredsbevarande samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU ska införa en militär kapacitet för att genomföra krishantering och fredsbevarande uppgifter. En styrka på minst 60 000 man ska idag kunna vara redo att sättas in för dessa uppdrag. EU ska också ha en ständig politisk säkerhetskommitté och införa en samordningsmekanism för civil krishantering. EU är på väg att få en trovärdig, samlad utrikespolitik. Men än är det mycket kvar att göra innan EU är en aktör att räkna med på det säkerhetspolitiska området. Ett problem är att GUSP idag leds från två olika institutioner, dels från ministerrådet genom den höge representanten, dels från kommissionen genom den ansvarige kommissionären för utrikespolitiken. Folkpartiet menar att man bör överväga att slå ihop dessa delar till en för att på så vis effektivisera arbetet och tydliggöra att EU talar med en och samma röst i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Arbetet med GUSP måste drivas framåt med kraft och beslutsamhet.
Även den civila krishanteringen måste stärkas och behovet av till exempel poliser, åklagare och jurister är stort på Balkan. EU har ett ansvar även här.
Vi liberaler menar också att det är viktigt att EU:s säkerhetspolitik utvecklas så att även de alliansfria länderna kan delta. Beslut i säkerhetspolitiska frågor bör tas med majoritet, men möjligheten till konstruktivt veto, det vill säga att ett land kan välja att stå utanför men inte hindra de andra att gå vidare, bör kvarstå.
För oss liberaler är det självklart att Natolänken mellan Europa och Nordamerika spelar en fundamental roll inte bara för utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, utan även för Sveriges roll i det europeiska säkerhetsbyggandet. Det är viktigt att bibehålla USA:s fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen. Dock bör en bättre arbetsfördelning arbetas fram. EU bör axla ansvaret i större utsträckning för sitt eget närområde och mobilisera resurser för detta. Men, Folkpartiet vill inte att EU utvecklar ett parallellt försvar med egna säkerhetsförpliktelser. Strävan ska vara att bygga en alleuropeisk fredsordning vilande på ett tätt och jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige ska naturligtvis bidra till denna fredsordning. Folkpartiet menar bl a av detta skäl att Sverige ska söka medlemskap i Nato omgående.
Vi liberaler menar att samarbetet inom EU utgör en ovärderlig grund för Sveriges fortsatta ekonomiska utveckling och välfärd. Nationsgränserna betyder idag allt mindre, och internationellt samarbete är avgörande för vår möjlighet att bygga ett ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.
Den inre marknaden och den ekonomiska integrationen utgör på flera sätt grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Skattepolitiken utgör en viktig del i den ekonomiska politiken, och dess funktion är att finansiera offentliga utgifter. Vi anser inte att det finns någon anledning att lägga beslut om skattesatser på någon gemensam EU-nivå. Däremot bör en fortsatt harmonisering av skattebaser genomföras. Folkpartiet säger nej till gemensamma bindande beslut om skattesatser.
Vilket skattetryck och vilken blandning av skatter ett enskilt land har ska vara upp till varje enskilt medlemslands medborgare att avgöra även om det i praktiken blir en konvergens genom gränshandel och människors och företags rörlighet.
Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det är nödvändigt att införa gemensamma miniminivåer för miljöavgifter för att komma åt gränsöverskridande miljöförstöring. Av samma motiv som vi vill använda oss av majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöavgifter. Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att snarast införa en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka växthuseffekten. Det beslutet måste dock samordnas med EU-beslut om handel inom EU med utsläppsrätter för koldioxid och ett beslut om handel även inom Sverige av samma slags utsläppsrätter.
Vilka skattesatser och vilket skattesystem ett enskilt land har är av stor betydelse för det landets ekonomi och möjligheterna till jobb och tillväxt. Det land som har höga skatter måste erbjuda motsvarande stora fördelar för att inte företag och individer ska välja att etablera sig på andra ställen i världen eller inom EU.
Den fria rörligheten för kapital gör att människor har möjlighet att placera sina pengar var de vill. Den fria rörligheten för varor och tjänster gör att människor i princip kan göra sina inköp varifrån som helst. En viss harmonisering av skatterna på arbete, företagande och konsumtion kommer – som sagt – att ske på grund av gränshandel, individers rörlighet, företagens rörlighet och annat som kan göra skattebaserna internationellt mer rörliga än förr. Just EU:s betydelse för det större skeendet med allt rörligare skattebaser bör dock inte överdrivas.
EU:s medlemsländer har beslutat att med hjälp av mätbara kriterier, så kallad benchmarking, göra regelbundna uppföljningar av det nationella arbetet inom social- och arbetsmarknadspolitiken. Vi tror att detta är en bättre väg att gå än att i detalj lagstifta om en enda europeisk politik. Länderna har mycket att lära av varandra, och vi liberaler är emot en uppifrån kommande likriktning av grundskola, barnbidrag, dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte tillhöra EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt. Det blir då rätt nivå för att utkräva ansvar.
Folkpartiet värnar den fria forskningen och är därför kritiskt till de centraliseringstendenser som kan skönjas vad gäller EU:s forskningspolitik, särskilt vad gäller det sjätte ramprogrammet för forskning. Den fria forskningen har från effektivitetssynpunkt visat sig överlägsen den politiskt styrda forskningen. Sverige bör motverka alla tendenser till en centralisering av EU:s forskningspolitik.
Vi liberaler vill verka för en bättre fungerande arbetsmarknad och högre sysselsättning. Arbetslösheten är ett stort mänskligt, socialt och ekonomiskt problem i Europa idag. Det är därför positivt att sysselsättningsfrågan har satts högt på EU:s dagordning. Det innebär dock inte att vi anser att det kan inrättas en gemensam sysselsättningspolitik. Sysselsättningen tillhör de frågor som bäst löses nationellt eller regionalt. Det finns dock vissa problem som rör sysselsättningen som löses bäst på Europanivå. Det handlar främst om att röja de återstående hindren för fri rörlighet på den inre marknaden och att förbättra företagsklimatet för små och medelstora företag i Europa.
För att klara arbetslösheten måste företag i Europamarknaden stå starka i den ökade konkurrensen som globaliseringen medför. Fortfarande utgör höga skatter och krångliga regler på arbetsmarknaden hinder för företagande och investeringar i Europa. Dessa hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa ska kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa en fortsatt ökning av arbetslösheten.
En central aspekt av EU:s och medlemsländernas ekonomier är den gemensamma jordbrukspolitiken. Folkpartiet vill med emfas poängtera att om EU även framöver ska kunna fungera som en motor för ekonomisk utveckling och välfärd i Europa, om utvidgningen ska kunna genomföras, om miljön ska värnas, och om u-länderna ska ges möjlighet att växa genom att de tillåts sälja jordbruksprodukter till EU:s medlemsländer utan handelshinder så krävs omfattande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpade världsmarknadspriser, som slår ut jordbruk i u-länder – och omöjliggör framväxten av en livsmedelsproduktion för lokal försäljning och export. Jordbruksproduktionen i Europa är kraftigt specialiserad och subventionerad. Detta har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors och djurs hälsa. Metoderna har rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur.
Jordbrukspolitiken måste avregleras och kraftigt förändras så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet och dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Reformarbetet brådskar.
Folkpartiet liberalerna vill se en snabb WTO-uppgörelse om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade handelshinder, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna med 70 procent. USA:s nya jordbrukspolitik är mycket oroande som dåligt föredöme för Europas jordbruksprotektionister.
EU:s handelsministrar har visserligen kommit överens om att successivt avskaffa handelshinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 skall importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder, utan bara de minst utvecklade. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning inte tillräckligt, utan ett avskaffande av handelshinder måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta alla länder.
EU:s inkomst- och produktionsstöd bör avskaffas. Genom ökad import skulle livsmedelspriserna omedelbart sänkas. Det tjänar konsumenterna på. Det krävs även skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika i djurfoder och högre avgifter på bekämpningsmedel med miljöpåverkan.
Även EU:s regionalpolitik måste reformeras. Reglerna är alltför krångliga. De skapar en enorm blanketthysteri och leder till ökade kostnader, byråkrati och ineffektivitet.
Solidariteten inom unionen talar för att rikare länder stöder fattigare; det motiverar förekomsten av en gemensam regionalpolitik. Men regionalpolitiken måste få en annan utformning och inriktning, inte minst sett i perspektivet av unionens östutvidgning.
Folkpartiet anser att endast de delar av regionalpolitiken som handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnadsstandard till dem med lägre får finnas kvar. Övrigt regionstöd ska skötas av medlemsländerna själva.
EU ska inte stödja allt. Regionalpolitiken måste var koncentrerad till tydliga mål. Inför utvidgningen är det viktigt att stödet till kandidatländerna prioriteras – dock inom nuvarande budgetramar. Det ekonomiska stödet till de nuvarande EU-medlemsländerna ska minska till förmån för kandidatländerna. Företagsspecifika stöd bör inte alls få förekomma.
Vi liberaler kräver att det under hösten 2002 tas beslut om tidpunkten för folkomröstningen om Sveriges inträde i eurosamarbetet. Den ekonomiska integrationen i Europa – fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital – skapar en gemensam marknad. Euron är steget vidare – en gemensam valuta. EU:s valutasamarbete stärker sammanhållningen och skapar bättre förutsättningar för tillväxt och därmed också välfärd i hela Europa, men främst i euroländerna.
Folkpartiet ser flera fördelar med eurosamarbetet. Inte minst innebär ett euromedlemskap lägre priser främst genom hårdare konkurrens. Genom ett införande av euron försvinner växlings- och transaktionskostnader. Detta är viktigt främst för turister och små och medelstora företag. Företag behöver därmed inte försäkra sig mot förändringar i valutornas värde. Priserna sjunker också som en följd av ökade möjligheter till jämförelse och ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på. Vi liberaler menar också att medlemskap i eurosamarbetet skulle ge en långsiktig stabilitet och förutsägbarhet för medborgare och företag. Utanför eurosamarbetet framstår Sverige som ”ett osäkert kort” för företag med internationella ambitioner. Växlingskostnader, osäkerhet kring Sveriges engagemang i EU etc bidrar till ogynnsamt investeringsklimat i Sverige. Utanför eurosamarbetet riskerar Sverige att nyckelpersoner och hela eller strategiska delar av företag flyttar ut från Sverige, att investeringsbeslut fördröjs och att investeringar förläggs på annat håll än i Sverige. Medlemskap i eurosamarbetet skulle även, med allra största sannolikhet, innebära en stabilare växelkurs för Sverige. Sammantaget betyder ett medlemskap i eurosamarbetet ökad välfärd – med andra ord, mer resurser finns tillgängliga för privat eller gemensamt finansierad konsumtion såsom vård och utbildning.
Det argument som vi liberaler menar ändå kanske är det starkaste är det att Sverige i och med ett medlemskap i eurosamarbetet skulle öka sitt inflytande, särskilt över den europeiska ekonomiska politiken. Man skulle vinna tillträde till de fora där allt fler beslut tas idag. Euroländerna diskuterar och beslutar tillsammans i viktiga ekonomiska frågor. Det sker bl a genom att en representant för varje land finns i ledningen för den europeiska centralbanken, ECB, och finansministrarna träffas i det så kallade eurorådet. Vid dessa möten behandlas viktiga beslut om Europas ekonomi och ekonomiska politik. Många gånger fattas också formella beslut, avgörande för Europas framtid. Sverige är inte med vid dessa tillfällen. Hade Sverige varit med kunde vi ha haft insyn och kunnat påverka – nu är det bara att följa de andras beslut.
Euron är ett lyckat projekt på grundval av utvecklingen under snart tre år. De lärdomar som kan dras har redan presenterat sig, och pekar tydligt mot att Sverige snabbt bör ta beslut om att ansluta sig.
Vi ställer oss dock inte okritiska till alla delar av eurosamarbetet. Europeiska centralbankens (ECB) arbetssätt behöver exempelvis reformeras. En klarare definition av inflationsmålet bör införas. ECB-rådet bör med viss, kortare, eftersläpning offentliggöra sina protokoll. ECB bör även publicera inflationsrapporter av den öppna typ som bl a Sveriges riksbank använder sig av. Liberalerna i Europaparlamentet går i täten för en öppnare centralbank. Eurosamarbetet är ett stort steg framåt för frihandel inom Europa. Kampen för frihandel får dock inte stanna vid EU:s gränser. Enbart genom ett aktivt deltagande kan Sverige på ett effektivt sätt bidra till att nuvarande brister hos ECB åtgärdas.
Den 1 januari 2002 gick eurosamarbetet in i sin tredje fas. Då blev eurosedlar och euromynt lagliga betalningsmedel i Euroland. År 2002 blev det därmed konkret och påtagligt för alla och envar att euron finns, och har kommit för att stanna. Ifall inte Sverige ska förlora alltför mycket på sitt utanförskap är det bråttom. Folkpartiet liberalerna förordar därför att Sverige har en folkomröstning om svenskt inträde i eurosamarbetet 2003.
För att på ett effektivt sätt komma till rätta med brottsligheten, den tilltagande våldsaktivismen och terrorismen är ett intensifierat EU-samarbete nödvändigt. För att komma åt dessa företeelser måste Europas länder vidga sitt polissamarbete. Narkotika- och vapensmugglare, terrorister, utpressare, ekonomiska brottslingar och andra lagöverträdare ska veta att de löper samma risk att gripas i vilket europeiskt land de än befinner sig. Folkpartiet accepterar inte lagstiftning som skulle släppa fram s.k. lätta droger och coffee shops inom EU.
Folkpartiet bejakar därför Europolsamarbetet och ser gärna att det, med bevarad rättssäkerhet och integritet för medborgarna, utvecklas till ett överstatligt samarbete så att till exempel ett lands polis inte bara kan fullfölja en polisjakt över en nationsgräns och att gemensamma brottsregister upprättas utan också att gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper kan sättas upp. Vi liberaler menar att på sikt bör polissamarbetet utvecklas så att en europeisk polisorganisation med operativa funktioner upprättas. Arbetet med att upprätta en europeisk oberoende åklagarmyndighet, med uppgift att skydda unionen mot bland annat bedrägerier, bör påskyndas. Terroristaktionerna i USA i september 2001 tycks ha gett det tröga rättssamarbetet ny fart. Folkpartiet liberalerna menar att ökad samordning inom EU är en grundförutsättning för allas vår trygghet och säkerhet.
Vi liberaler bevakar och jobbar hårt för parlamentarisk insyn i och kontroll över Europols verksamhet – inte minst för att beivra missbruk och övertramp mot den personliga integriteten.
En allvarlig typ av kriminalitet och ett flagrant brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är handeln med kvinnor och barn. Denna vämjeliga företeelse är ett växande problem i Europa. Det är framförallt östeuropeiska och ryska kvinnor och barn som utnyttjas i sina hemländer eller som förs till andra länder i Europa där de tvingas arbeta som prostituerade. Handeln med kvinnor styrs av internationella ligor och utgör en stor del av den organiserade brottsligheten. Många av kvinnorna har sålts till bordeller i EU-länderna, medan andra kvinnor hamnar i sexindustrin i andra länder.
Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella domstolar ofta saknar befogenheter att vidta åtgärder. Folkpartiet liberalerna menar därför att mera uppmärksamhet och ett mer omfattande europeiskt polissamarbete är nödvändigt för att bekämpa handel med kvinnor och barn.
Vi liberaler är övertygade om att EU har unika möjligheter att minska de gränsöverskridande miljöproblemen. Miljön är ett typexempel på frågekomplex där hållbara lösningar endast finns på internationell nivå. Möjligheterna till bindande överstatliga beslut och att ställa länder som ej följer reglerna till svars bör inom miljöområdet utnyttjas till fullo av EU. Med rätt beslut på rätt nivåer kan EU utvecklas till världens bästa miljöorganisation.
Genom att vi i EU fattar gemensamma beslut om miljöskydd i industri och andra samhällssektorer så vet alla länder att deras industrier inte blir utsatta för konkurrens av industrier med lindrigare krav inom unionen. Då blir det lättare att få med alla länder på strängare miljöregler. Om varje land skulle fatta beslut om regler var för sig skulle det bli mycket svårare att ställa lika långtgående krav eftersom orättvis konkurrens alltid skulle tas upp som motargument.
Växthuseffekten är ett allvarligt miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser måste därför minskas radikalt framöver. Europa har alla förutsättningar att gå i spetsen för en miljövänlig klimatpolitik. Men för att göra detta möjligt måste EU-länderna först lösa miljöskattefrågorna. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken måste börja betraktas som just instrument i miljöpolitiken och inte som en skatteintäktsfråga. De bör lyftas över till den typ av beslut som blir överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i ministerrådet. Ett skäl till att länder inte vill skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra konkurrenskraften för den inhemska industrin. Det är därför angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-länderna.
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara eurosamarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser – en ekologisk euro i form av utsläppsrätter. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Metoden måste dock samordnas med skatterna på koldioxid bl a eftersom värdet på utsläppsrätterna beror på skatterna och baserna är olika. Att fördela utsläppsrätter på en marknad har stora fördelar jämfört administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder det till det mål som har satts upp – ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mer om tekniker och innovationer som minskar utsläppen.
Folkpartiet anser att EU också bör kunna spela en fundamental roll i miljöskyddsfrågor rörande varor. EU har till exempel varit pådrivande och helt avgörande för att få bättre avgasregler i alla medlemsländer. EU måste driva på i arbetet för att se till att varor inte är miljöfarliga, eftersom den gränslösa marknaden begränsar möjligheten till nationella särregler. Det gäller inte minst regler och förbud i fråga om miljöfarliga ämnen, som till exempel kadmium, kvicksilver och vissa flamskyddsmedel.
I det vakuum som uppstått på den internationella arenan efter det att Kyotoavtalet förkastats, anser vi liberaler att det är av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl globalt som lokalt initiativ på miljöområdet.
Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel i EU. Målet bör vara att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter – oavsett om de befinner sig på Algarvekusten i Portugal eller i finska Karelen. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar att även i dessa frågor har nationsgränserna förlorat mycket av sin betydelse. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med dessa problem.
Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det är därför nödvändigt att bl a utveckla ett system för kontroll av märkningen. Producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är sanna. EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen – alla får samma basförutsättningar.
EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet, ”ett matens FBI”, som ska kunna göra ”flygande” kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig, men även för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet menar att det dock finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett problem uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta i tu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa. Den bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna.
Vi liberaler menar dock att det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande, samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU, samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.
Målet måste vara det självklara – att all mat ska vara ofarlig. Ett sådant system borde givetvis vara globalt. Men det som vi har makt och huvudsakligt ansvar för är den europeiska marknaden.
Användning av tobak, alkohol och narkotika blir idag allt vanligare bland främst ungdomar. Detta utgör ett stort hot, inte minst mot folkhälsan.
För oss liberaler är det viktigt att påpeka att EU inte bör bestämma ländernas narkotika-, alkohol- och tobakspolitik. Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både på vad våra grannar gör och vad de inte gör.
Narkotikapolitiken är en stor stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi skulle göra det. Att införa en mer tillåtande narkotikapolitik är inte förhandlingsbart. Det krävs ändock att politiker, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. Det är också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken bevaras. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det en ökad risk för att den holländska modellen kommer att prövas istället. Motståndet mot en sådan trend är dock inte förhandlingsbar för svenska liberaler. Sverige måste visa upp sig inom EU i denna fråga, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig. Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk drogpolitik är jämförelsevis effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan bl a Nederländerna och Sverige.
Genom regeringens misslyckande i förhandlingarna med EU-kommissionen om de svenska införselreglerna har vi fått en situation där en stor del av befolkningen kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion av vissa sorter av alkoholdrycker. I takt med att införselreglerna liberaliseras så kommer en allt större del av den individuella årskonsumtionen att utgöras av importerad alkohol. I en sådan situation blir det mycket svårt att fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt instrument att begränsa alkoholkonsumtionen. Regeringens misslyckande kommer att leda till att den svenska alkoholpolitiken inte längre kommer att kunna begränsa alkoholkonsumtionen 
med medicinska såväl som sociala skador till följd. Det viktigaste som kan göras just nu för att begränsa folkhälsoskadorna av en ökad alkoholkonsumtion är att sträva efter att upprätthålla den aktiva prispolitiken och detaljhandelsmonopolet så långt det är möjligt. Med tanke på tendensen till att ungdomars konsumtion av alkohol ökar är det också synnerligen viktigt att poängtera det alkoholförebyggande arbetet bland yngre.
I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket, och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt i centrala och östra Europa och i tredje världen. Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom i östra och centrala Europa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i arbetet mot tobaksbruk. Likaså bör Sverige aktivt stödja WHO i dess arbete mot tobaken. Subventionerna till EU:s tobaksodlare ska avskaffas. Sverige måste verka för att EU ska betrakta alkohol och tobak som en hälsofråga och inte som ett jordbruksproblem.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |