Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka de mänskliga rättigheternas genomslag i Sverige.
Vår tids mest omtalade rättighetstext är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Med stöd av det dokumentet har människorättsaktivister och medborgarrörelser under efterkrigstiden kunnat pressa regeringar världen över till demokratiseringar och liberaliseringar.
Men samtidigt som idén om de mänskliga rättigheterna med globaliseringen spridit sig över världen verkar förståelsen för dess innebörd bli allt klenare. Allra tydligast har det blivit med USA:s kamp mot terrorismen.
På ett övertydligt sätt har det blivit uppenbart att västvärlden inte kan ta mänskliga rättigheter och rättsstatens principer för givna. Svenska medborgare blev på begäran av USA – sedan med understöd av både FN, EU och svenska regeringen – uppsatta på listan över s.k. misstänkta terroristfinansiärer. Med detta blev de rättslösa på gränsen till fredlösa. Att de numera är avförda döljer inte det övergripande problemet. Intrånget i vår grundläggande rättssäkerhet kvarstår. Den individ som hamnar på listan har inte rätt att ta del av vad hon eller han anklagas för. Dennes ekonomiska tillgångar och egendomar kan därmed bli frysta. Någon rätt att få saken överprövad existerar inte. Förfarandet skulle kunna betecknas som något Kafka har uppfunnit, men mer verkligare är att jämföra det med hur rättsväsendet kränkte dissidenter i de gamla kommuniststaterna. Det djupt beklagliga är att FN med denna typ av sanktionslista bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheter organisationen har att försvara. På samma sätt och minst lika beklagligt är att USA och Europa bryter mot den gemensamma idé man har att försvara i kampen mot terrorismen – idéen om demokrati och respekt för mänskiga rättigheter.
Mer än någonsin tidigare är det angeläget att Sverige och svenskar driver på för att gjuta nytt liv i respekten för den klassiska idén om mänskliga rättigheter. Traditionellt betraktas rättigheter som ovillkorliga och okränkbara. Men alltför ofta i vår tids politiska debatt har rättigheter alltmer kommit att betraktas endast som önskemål eller som mer allmänt hållna politiska målsättningar. Man definierar vilka rättigheter olika grupper har och gör därefter en avvägning mellan vilka man kan uppfylla och vilka som får stå tillbaka. Det är dessvärre ett säkert sätt att underminera idén om mänskliga rättigheter som någonting okränkbart. Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, SNS, Demokratiråd har i en rapport från 1999 träffande beskrivit utvecklingen:
Begreppet rättighet har idag blivit så populärt att det hotar att urvattnas. Många politiska beslut formuleras numera i termer av rättigheter. Lagstiftningen om barnomsorg är ett sådant exempel. Vardagspolitikens meningsskiljaktigheter om den offentliga sektorns storlek och inriktning kommer därför att föras i termer av att införa respektive avskaffa den ena eller andra rättigheten. Att avskaffa en rättighet kommer därför att framstå som något alldagligt, som liktydigt med att sänka en bidragsnivå. Faran är att den politiska språkkänslan trubbas av. Därmed ökar risken att principiellt allvarliga inskränkningar i grundläggande medborgarrättigheter passerar opåtalade.
Om vi vill att Sverige skall vara en trovärdig röst för mänskliga rättigheter världen över börjar den utmaningen hemmavid. Sverige skall vara ett land där rättsstatens principer står över statens maktutövning och där mänskliga rättigheter skyddas fullt ut.
Den svenska riksdagen och regeringen måste arbeta principfast för rättsstaten och mänskliga rättigheter också i en turbulent tid. Demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna måste försvaras mot alla de krafter som utmanar dem. Mot terror och diktatur. Men ibland också mot sina egna högsta företrädare. Mot myndigheter – som påstår att de inte kan upprätthålla lag och ordning utan att sätta sig över den. Mot politiker – som hävdar att de bara kan värna demokratin genom att inskränka den. Mot makthavare utanför landets gränser – som påstår att de inte kan värna mänskliga rättigheter utan att bryta mot dem.
I en demokrati och rättsstat är alla oskyldiga till dess att motsatsen bevisats. I en rättsstat ges de anklagade tillgång till bevisningen som finns mot dem. I en rättsstat prövas bevisningen i en domstol. I en rättsstat ges anklagade en möjlighet att bemöta bevisningen mot dem. I en rättsstat kan en dom överklagas. Detta måste vara principer som präglar också staternas maktutövning även i kampen mot terrorism. Brott mot rättsstatens grundläggande principer måste leda till mycket kännbara konsekvenser för ansvariga politiker. Åsidosättande av rättsstatens principer måste jämställas med att grovt åsidosätta sin tjänsteplikt som statsråd eller ansvarig tjänsteman.
Grundlagens skydd mot rättighetsinskränkningar ska vara lika starkt, oavsett vilken fri- och rättighet det gäller. På så sätt kan angelägna förstärkningar av den enskilda människans rättigheter uppnås. Det innebär konkret bland annat att de tre allmänna begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket RF blir tillämpliga även vid begränsningar av den enskildes äganderätt. Det s.k. uppenbarhetsrekvisitet bör avskaffas. Det är dags för vår grundlag att tillsammans med Europakonventionen om mänskliga rättigheter bli ett verkligt verktyg för den enskilde människans rätt.
Regeringsformen utgår från att majoritetsbeslut är den beslutsform som bäst gagnar demokratins och folkstyrelsens princip. Det är angeläget att stärka minoritetens legitima intressen. I linje härmed bör minoritetsskyddet stärkas generellt vid beslut om lagstiftning som innebär inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det kan ske genom att reglerna om särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12 § tredje stycket RF blir tillämpliga. På så sätt skulle en riksdagsminoritet om endast en sjättedel av ledamöterna i kammaren alltid kunna tvinga fram uppskov för en rättighetsbegränsande lagstiftning.
En sann rättsstat skyddar människan också mot staten. En förstärkning av de mänskliga rättigheternas genomslag och rättsstatens principer som föreslås ovan är inte bara viktiga steg i strävan att stärka medborgarnas ställning gentemot överheten. Det är också ett sätt att skydda rättsstaten mot staten.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Henrik von Sydow (m) |