Riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförs om en lag mot att fackligt anslutna, direkt eller indirekt, mot sin vilja skall behöva bidra till politiska partier.
Riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförs om en lag som skyddar särskilt fackligt anslutnas rätt att inte behöva avslöja sin partisympati för att undgå att ge bidrag till politiskt parti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fackligt anslutnas rätt att slippa ge partibidrag utan aktiv handling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fackligt anslutnas rätt att inte behöva avslöja sin partisympati för att undgå att genom sin fackliga organisation ge bidrag till politiskt parti.
En individ skall inte på den grund att hon/han är fackligt ansluten behöva till någon del bidra direkt eller indirekt mot sin vilja till ett politiskt parti.
Individen skall som medlem i en fackförening inte till någon del behöva avslöja något om sina politiska sympatier, t ex genom att tacka nej till att med fackavgiften bidra till ett politiskt parti.
I valet 1998 röstade så mycket som 45 procent av LO:s medlemmar på annat parti än Socialdemokraterna. I valet 2002 var motsvarande tal 38–40 procent. I genomsnitt under perioden 1968 till 2002 stödde 34 procent av LO:s medlemmar inte Socialdemokraterna, och trenden är tydligt stigande. Det finns en växande och mycket stor minoritet LO-anslutna som idag tvingas finansiera ett parti på vilket man inte lägger sin röst i de allmänna valen.
I den aktuella debatten innebär de föreslagna principerna också att även om en person skulle lägga sin röst på socialdemokraterna skall hon/han inte behöva tvångsfinansiera det partiet, central eller lokalt.
Särskilt anmärkningsvärt är när – i praktiken – fackets medlemmar inte själva vet, eller får veta, hur mycket penningstöd deras fack ger till politiska partier, eller hur mycket arbetstid som facket ”gratis” ställer till ett partis förfogande. Det blir särskilt svårt för den enskilde – även om denne skulle orka trots grupptrycket – att protestera och kräva avskaffade eller ändrade partibidrag om man inte exakt vet hur mycket resurser som överförs till politiska partier.
En enskild kan idag inte ens formellt tacka nej till att ge partibidrag om en majoritet på ett medlemsmöte beslutat tvångsuttaxera bidrag till ett parti.
Även om det vore formellt möjligt att tacka nej till att ge bidrag via facket kvarstår frågan om det är i praktiken möjligt utan stora risker för missaktning från facket och arbetskamrater tillhörande majoriteten. Hur skall en enskild facklig medlem kunna tacka nej utan att samtidigt utsätta sig för den integritetskränkning som det innebär att tvingas redovisa sin politiska hemvist och det som vi normalt betraktar som en valhemlighet? Till på köpet skulle detta ske inför dem som i framtiden skall förhandla om den enskildes löne- och anställningsvillkor. Oacceptabelt.
Frågan om partibidrag är en omdebatterad fråga i de flesta demokratier. Tyskland är ett exempel från senare år. Lagstiftning finns i bl a Finland, Danmark och Norge. Det som gör Sverige till ett undantagsland bland demokratierna är främst två förhållanden.
Fackets stora och delvis hemliga resursöverföringar till Socialdemokraterna är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna har extremt stora resurser jämfört med övriga partier för sina valrörelser. Enligt egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst ligger det sammanlagda stödet från LO till Socialdemokraterna år 2002 någonstans mellan 75 och 85 milj kr (Dnr 2002:144). När man räknar in flödet till (s) av dels statligt partistöd, dels medlemsavgifter, lotteriinkomster, m m, innebär detta att Socialdemokraternas valbudget ensam är långt större än alla andra partiers sammanlagda valbudgetar.
Till LO-sfärens penningbidrag bör läggas även andra former av resursstöd till Socialdemokraterna, framför allt värdet av ”gratis” facklig arbetskraft under valåret.
Sveriges politiska system är unikt med sin frånvaro av regler om utomståendes ekonomiska inflytande över politiska beslutsfattare och partier. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) aktualiserade frågan om en rättslig reglering av partibidrag i Sverige. När hon just tillträtt förordade demokratiminister Britta Lejon ny lagstiftning och ökad öppenhet kring partibidragen:
”Det finns starka skäl för att bidrag till partiväsendet bör offentliggöras. Väljarna har rätt att veta vilka intressen som står bakom partierna och de kandidater de har att välja emellan”, skrev Lejon i Aftonbladet 3/2 2000. ”Jag är [sålunda] beredd att förespråka en reglering där partierna offentliggör alla bidragsgivare som skänkt mer än ett visst belopp, det kan röra sig om några tusen kronor, under en mandatperiod. Denna regel bör gälla [vare sig] det är en juridisk eller enskild person. ... Jag har i samtal med ledningen för det socialdemokratiska partiet inhämtat att man där är beredd att redovisa partiintäkterna på central, regional och lokal nivå.”
Lejon tvingades dock snabbt att backa. Någon socialdemokratisk redovisning blev det inte. En tid efter uttalandet i Aftonbladet hade Lejon kommit på andra tankar. I en kommentar till Demokratiutredningen (SOU 2000:1) rättade hon sig själv: ”Jag tror vi kan komma längre med en frivillig överenskommelse än med lagstiftning” (Aftonbladet 16/2 2000).
Britta Lejon har dock nyligen återkommit i saken genom att tillsätta en utredare, professorn i statskunskap Gullan Gidlund. Hon skall ”överväga hur allmänhetens insyn i partiernas finansiering kan ökas samt att följa och analysera den överenskommelse om öppen redovisning av extern finansiering som riksdagspartierna ingått” (pressmeddelande 2002-06-26). I samband med tillsättandet av Gullan Gidlund, sade Britta Lejon i en skriftlig kommentar ”att det är viktigt att medborgarna kan se varifrån partierna får sin finansiering. Med tanke på att partierna i hög grad är offentligt finansierade är det också rimligt att allmänheten tillförsäkras en god insyn i partiernas ekonomi. Det måste vara möjligt att följa kopplingen mellan finansiella bidrag och politiska åsikter.” Vidare konstaterade Lejon att det vore bra om alla partier deltar i en typ av öppen redovisning. ”Om detta skulle kräva lagstiftning så är det något vi noga får överväga.” Som vi skall se nedan är LO:s bidrag dels i stor utsträckning oredovisade och hemliga, dels kan de genom direktivens utformning komma att undantas från granskning i Gidlunds utredning.
Bland de demokratiska problemen är kanske hemlighetsmakeriet det mest påfallande. Särskilt anmärkningsvärt är när – i praktiken – man kan misstänka att inte ens LO-medlemmarna själva vet, eller får veta, hur mycket stöd som deras fack betalar till Socialdemokraterna, eller hur mycket arbetstid som facket gratis ställer till Socialdemokraternas förfogande för en s-seger.
När man läser direktiven till Gidlunds utredning är det påtagligt att den främst tar sikte på dels frågan om finansiering av personvalskampanjer, dels användningen av offentliga medel (statligt partistöd), men undviker att explicit ta upp frågan om bidrag från en facklig organisation till ett politiskt parti.
Det finns dock en liten öppning för utredaren att även undersöka andra typer av stöd till partierna än personvalsstöd, såsom fackens bidrag: ”det är rimligt att information om partiernas intäkter är offentlig, särskilt som andra viktiga maktcentra inom såväl det allmänna som näringslivet är underkastade vissa offentlighetskrav” (vår kursivering). Observera alltså att regeringen i direktiven inte nämner fackföreningsrörelsen utan bara pekar ut näringslivet och ”det allmänna” som maktcentra.
Än mera märklig är avgränsningen att inte alls nämna fackets penningbidrag samtidigt som regeringen explicit fokuserar på frågan om stödannonsering: ”Även frågan om insyn i lämnat indirekt stöd i form av exempelvis stödannonsering, subventionering av annonskostnader och personella resurser omfattas av uppdraget.” Det allra sista – ”personella resurser” – öppnar eventuellt möjligheten för utredaren att öppna för insyn i fackets resursöverföring i form av ”gratis” facklig arbetskraft.
För att understryka att det vi här har att göra med icke är någon marginell eller bagatellartad företeelse görs nedan ett försök till kartläggning och uppskattning baserad på fackets egna ofullständiga uppgifter lämnade till riksdagens utredningstjänst.
Dåvarande riksdagsmannen Anders Johnson skrev 1998 boken ”Vi står i vägen”. Om LO, pengarna och politiken, där han kartlade delar av LO-fackens stora bidrag till Socialdemokraternas valrörelser, och den styrning av regerings- och riksdagsbeslut som LO-facken åstadkommit.
Johnsons uppskattning, som var baserad på svar från SAP till riksdagens utredningstjänsts enkät (Dnr 1998: 504), var att SAP enligt egna uppgifter fick 19,4 milj kr per år 1994–1998. Det innebär att Socialdemokraterna 1994–98 kunde fondera ca 80 milj kr i bidrag från LO och dess förbund för användning i valrörelsen 1998. Därtill gav s.k. organisationsanslutning (se nedan) av medlemmar ca 2,3 milj kr per år, dvs drygt 9 milj kr för mandatperioden. Extra LO-bidrag till (s) under valåret 1998 uppskattade Johnson i reda pengar till mer än 20 milj kr. Det var bl a valinformation för drygt 6 milj kr, m m. Sammanlagt innebar detta stöd från LO-sfären ett belopp som översteg 100 milj kr. Johnsons beräkning 1998 ifrågasattes aldrig av LO och socialdemokraterna. Det betyder att den antingen låg nära sanningen eller var en underskattning. Beräkningen var – som Johnson själv påpekade – också av rena metodskäl en underskattning. Sålunda ingick i Johnsons beräkningar bara överslagsvis fackförbundens bidrag på lokal nivå.
Bristen på information om det lokala stödet har delvis avhjälpts med hjälp av riksdagens utredningstjänst (Dnr 1998:504). Undersökningen omfattade inte alla län och nådde heller inte ned till botten men fick dock ut i ljuset nya uppgifter om både öppna bidrag, skumraskstöd och hemligheter (se nedan).
Ett slags kollektivanslutning – ”organisationsanslutning” – finns på flera håll inom LO. ”Organisationsanslutning” kan sägas innebära att man kollektivansluter fackets medlemmars plånböcker till det socialdemokratiska partiet. Det sker genom att en hel facklig avdelning går in som medlem i partiet och avdelningen sedan på olika sätt stöder partiet.
Några exempel från 1998: Svenska Livsmedelsförbundet avd 4 i Stockholm hade ”organisationsanslutna” medlemmar. Det rörde sig om ca 1 800 personer som på så sätt är anslutna till Stockholms arbetarekommun, enligt förbundets egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst. Samma sak gällde medlemmarna i Livsmedelsarbetareförbundet i Göteborg. De bidrog genom sin socialdemokratiska ”organisationsanslutning” till att finansiera arbetarkommunen i Göteborg. Metall i Malmö, avd 4, organisationsanslöt sina medlemmar till den lokala socialdemokratin. Det innebar att medlemmarna, vare sig de ville eller inte, bidrog med ca 200 000 kr om året till de malmöitiska socialdemokraterna. Elektrikerförbundet i Göteborg ”organisationsanslöt” också sina medlemmar, och förbundet stödde på det sättet Göteborgs socialdemokrater med 80 000 kr.
En uttalad strategi i några förbund är att organisera ett långsiktigt stöd till (s) genom att fackets lokalavdelningar inom sig bildar en socialdemokratisk arbetsplatsförening. En sådan s-förening kan sedan över den fackliga avdelningens budget erhålla bidrag till sin verksamhet, framför allt under valår. Ett exempel: ”Bildandet av nya SEKO (s) föreningar har fortsatt. Målsättningen är att till den 31/12 2002 ska 30 SEKO (s) föreningar finnas.” (SEKOs verksamhetsberättelse för 2001, s 7). Fler exempel framgår av översikten nedan.
SEKO lokalt sätter av pengar till LO:s valfond. Eftersom bidrag till LO:s valfond är bidrag för att socialdemokraterna skall vinna valet skulle dessa bidrag redovisas som partistöd om Sverige hade haft lagstiftning om partibidrag.
Industrifacket beslöt i november 1997, vid ett och samma sammanträde, dels att satsa 2 milj kr på ”egna valaktiviteter” och ”facklig-politisk samverkan”, dels att ge 1,3 milj kr i stöd till Socialdemokraterna. Med tanke på sambandet i tid och rum bör rimligen Industrifackets beslut om två miljoner i bidrag innehållsmässigt räknas som ett beslut om partibidrag till Socialdemokraterna.
Fastighetsanställdas förbund i Göteborg gav ut en valtidning och drev gemensamma aktiviteter med Socialdemokraterna. Även detta var ett klart partistöd.
Livsmedelsarbetareförbundet i Malmö genomförde ”aktiviteter” med Socialdemokraterna – också det ett ekonomiskt bidrag – om än sannolikt av mindre omfattning.
Elektrikerförbundet, avd 1 i Stockholm, avsatte 300 000 kr ”till eget valarbete” (för vilket parti ville man dock inte uppge).
Transport sade sig inte stödja SAP lokalt, men ”bjuder in de fackligt förtroendevalda i SAP till förbundet i studiesyfte”, och stod för resor, övernattning, ”kurskostnader”, etc.
Grafiska fackförbundet ordnade lokalt ”vissa frivilliga aktiviteter i samarbete med politiska partier” och ”gemensamma utbildningsåtgärder LO-SAP i bl a arbetsrättsfrågor”.
LO och dess förbund inrättar ”riksdagsskolor” för s-ledamöter. Det är ett stöd, naturligtvis, men kanske lika mycket att ses som försök till en instruktion av förtroendevalda socialdemokrater om fackets synpunkter inför ställningstaganden i valrörelsen och senare i riksdagen.
En hel del stöd är hemligt, och kommer sannolikt att så att förbli om inget görs. Det ligger i sakens natur att det är svårt att få grepp om omfattningen av hemlighetsmakeriet. En viss vägledning ger oviljan att svara öppet och mängden uteblivna svar (se nedan), trots upprepade förfrågningar från riksdagens utredningstjänst. I vilken utsträckning som stödet i praktiken är hemligt även för de medlemmar som är med och finansierar det är hemligt.
Bleck- och Plåtslagareförbundet, avd 6 i Stockholm, gav 1998 bidrag både till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men vägrade att uppge hur mycket pengar det rör sig om. Svenska Målareföbundet, avd 1 i Stockholm, vägrade också att ge utomstående information om sitt partistöd. Byggnadsarbetareförbundet, avd 1 i Stockholm, vägrade att ge information om sitt partistöd, liksom kamraterna i Byggnads i Göteborg. Metall, avd 41, i Göteborg vägrade att svara på frågan om lokalt partistöd. Skogs- och Träfacket i Hultsfred meddelade att de bidrar till socialdemokraterna vid varje val, men hur mycket bidrag man ger vet man inte eller vill hålla hemligt. På Svenska Elektrikerförbundet centralt kunde ingen ansvarig svara på riksdagens utredningstjänst frågor om partibidrag ”trots upprepade förfrågningar”. Hemlighetsmakeriet har fortsatt även 2002.
För att följa upp resultaten avseende valåret 1998 gjorde riksdagens utredningstjänst en enkät våren 2002 (Dnr 2002:144). Utredningstjänsten kontaktade SAP:s partistyrelse, LO:s ekonomiska sektion, LO:s fackförbund, och dessas avdelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrbotten. Även en del andra avdelningar kontaktades för att få jämförbarhet med 1998. År 2002 svarade bara 2/3 av de tillfrågade om de gav – och i så fall hur mycket – bidrag till det regeringsbärande partiet.
Man hade kunnat vänta sig att i en välutvecklad demokrati som den svenska – och även mot bakgrund av demokratiminister Lejons uttalanden – att uppgifter om fackets bidrag till (s) skulle finnas redovisade på LO:s eller SAP:s hemsidor. Så är dock inte fallet. Inte heller finns bidragen angivna i LO:s eller dess förbunds årsredovisningar. De göms i någon klumpsumma för kostnader. I LO:s årsredovisning för 2001 får läsaren sålunda inte veta mer än: ”Grundläggande för LO:s ekonomiska verksamhet är att nå kostnadstäckning för den fackliga verksamheten. I detta ingår även att lämna ekonomiska bidrag till LO närstående organisationer.” (s. 3).
SAP:s partistyrelse anger i sitt svar till utredningstjänsten 2002 att man ”budgeterat” med ett anslag från LO och dess förbund på ”totalt 15 milj kr”. Av dessa är 6 milj kr från LO centralt. LO rekommenderar att förbunden ger 6 kr/medlem, vilket skulle innebära ca 12 milj kr. Nu ger inte alla förbund detta bidrag, och medlemsbasen är definierad på något olika sätt i olika förbund. T ex är det inte säkert att pensionerade medlemmar alltid ingår. En jämförelse av SAP:s svar valåren 1998 och 2002 avslöjar att LO centralt dragit ned sitt stöd med ca 30 procent (inflationsrensat). I undersökningen 1998 angav SAP att man åren 1995–1998 från LO och dess förbund fick 19,4 milj kr/år.
Byggnads svarar år 2002 att Byggnads ger 1 milj kr till (s) på sin kongress år 2002. Byggnads svarade i 1998 års undersökning att man gav ett totalbidrag på 2 milj kr för valåret, och 650 000–720 000 kr/år under övriga år, 1994–97.
Förbundet vägrar år 2002 att svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Valårets bidrag kan därmed vara hemligt även för förbundets egna medlemmar. Valåret 1998 angav förbundet att man gav 1 milj kr i valrörelsebidrag till (s).
Förbundet vägrar svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Bidragets storlek kan därmed vara hemligt även för förbundets egna medlemmar. 1998 uppgav Fastighetsanställdas förbund att man gav 250 000 kr per år (dvs 6 kr/medlem) i bidrag till (s), och inget extra bidrag för valåret 1998.
Förbundet ”har beredskap för ett gemensamt agerande med LO i denna fråga”. Vad detta innebär kan vara hemligt även för de egna medlemmarna.
Förbundet ger ett bidrag om 3,51 milj kr för valperioden 1999–2002, dvs 877 000 kr/år. Föregående valperiod gav förbundet ca 1 milj kr per år.
Förbundet planerade våren 2002 att ge stöd. Förutom 6 kr/medlem, som innebär ett bidrag om ca 370 000 kr, är det okänt hur mycket stöd man eventuellt ger.
Under 2002 fördubblas stödet till ca 900 000 kr jämfört med andra år under den gångna valperioden (ca 450 000 kr/år). Ett bidrag från Industrifacket valåret 2002 på 900 000 kr innebär en real minskning av förbundets bidrag. 1998 var bidraget enligt egna uppgifter 1 200 000 kr.
Förbundet uppger att man bidrar med 3 572 000 kr. Vi utgår från att det avser valåret 2002. Svaret innebär att förbundet valåret 2002 ger ett lägre bidrag till (s) än under något år sedan 1991. I genomsnitt under 1991–1998 gav Kommunal 4 070 000 kr, och valåret 1998, 3 810 000 kr.
Förbundet säger sig ge 6 kr/medlem, dvs ca 300 000 kr.
Metall uppger sig för år 2002 ge 6 kr/medlem, dvs 1 800 000 kr.
Förbundet har inte svarat riksdagens utredningstjänst. Enligt uppgift 1998 hade förbundet inte under 1990-talet givit något bidrag till (s).
Förbundet säger sig inte ha tagit något beslut om partibidrag (i våras). Om man inget bidrag ger innebär det en minskning eftersom man gav 6 kr/medlem 1998, dvs ca 100 000 kr.
Förbundet uppger sig ge 6 kr/medlem, dvs 150 000 kr. Det är samma besked som 1998.
Förbundet vägrar svara på frågorna från riksdagens utredningstjänst. Bidragets storlek kan därmed i praktiken vara hemligt även för förbundets egna medlemmar. 1998 uppgav man att förbundet under perioden 1990–1994 gav ca 3,4 milj kr per år och därefter ca 3,2 milj kr per år.
Förbundet uppger sig ge 6 kr per medlem och år, dvs ca 390 000 kr.
”0 kronor” anger förbundet som bidrag i sitt kortfattat lakoniska svar till riksdagens utredningstjänst. Det är samma besked som valåret 1998. Däremot inbjuder man förtroendevalda i SAP ”i utbildningssyfte” och betalar då resa, övernattning, kurskostnader etc.
SAP:s, LO:s och förbundens egna uppgifter till riksdagens utredningstjänst innebär att LO-sfärens stöd till Socialdemokraterna har minskat väsentligt jämfört med 1998. LO säger själv att man satsar bara 70 milj kr (inklusive 10 milj kr för LO:s vårkampanj ”Stolt men inte nöjd”), vilket kan ställas mot Johnsons oemotsagda beräkning om drygt 100 milj kr för valåret 1998.
De lokala bidragen i reda pengar är naturligtvis mindre, men bidragen i form av gratis LO-personal i valrörelsen är desto större. Här följer ett axplock av bidrag i reda pengar. (I några enstaka fall kommer uppgiften från partitidningen Aktuellt i Politiken, AiP.) Man kan lägga märke till att dels många län saknas, dels att även om ett län är relativt litet kan det mycket väl finnas bidrag som i formen är av stort principiellt intresse (olika bulvankonstruktioner, hemliga bidrag, etc).
Byggettan i Stockholm: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Bygg 6:an Väst: Inget ”direkt” bidrag
Bygg 12:an i Göteborg: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Bygg 23:an i Luleå: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Bygg 42:an i Kalix: Inget bidrag
Byggnads Kiruna: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Byggnads Malmö: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Byggnads Piteå: Inget bidrag
Avdelning 1 Stockholm El-ettan skriver i sitt svar till utredningstjänsten: ”Vi har litet dubier mot att lämna ut uppgifter om vi inte vet vad dessa skall användas till. Vem har beställt? På förfrågan får dessa uppgifter inte lämnas ut. Vi kommer inte att lämna ut några uppgifter. Om någon av er vet vem som vill ha uppgifterna så hör av er.” I ett senare meddelande skärpte avdelningen sin hållning till offentlighet, och meddelade utredningstjänsten att även om man visste vem som var uppdragsgivare skulle man inte lämna ut uppgifterna.
Avdelning 2 Göteborg: ”Normalt” ger avdelningen inga bidrag, men genom att avdelningen är ”organisationsansluten” till SAP ”betalar vi en medlemsavgift om kr 72 000:- per år”. Dessutom: ”När det är valår brukar vårt representantskap besluta om ett valanslag.”
Avdelning 28 Nord, Skellefteå: Avdelningen ger inget generellt bidrag till SAP. ”Däremot är avdelningen kollektivt ansluten till SAP”. (Hoppsan, blev inte kollektivanslutningen avskaffad också i Skellefteå 1991?)
Avdelning 8 Region Syd Malmö: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 501, Stockholm: Inget bidrag
Avd 502, Göteborg: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 503, Malmö: Ca 15 000 kr/år
Avd. 541, Luleå: Inget bidrag.
Avd 1, Södra Skåne: Inget bidrag
Avd 5, V Götaland: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd. 10, Stockholm: Inget bidrag
Avd 14, Norrbotten: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 1, Malmö: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 20, Stockholm: Inget svar lämnat till utredningstjänsten. AiP uppger dock 362 000 kr.
Avd 24, Göteborg: 340 000 kr till Gbg arbetarkommun
Avd 28, Luleå: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 30, Malmberget: Inget bidrag
Avd 34, Umeå: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 5, Skåne: Inget bidrag
Avd Göteborg: Inget bidrag
Avd Stockholm: Inget bidrag
Avd Norrbotten Inget bidrag beslutat (mars 2002)
Avd 1, Södra Skåne: Inget bidrag, men avdelningen har gjort konstruktionen att avdelningens egna ”två fackliga s-klubbar får verksamhetsbidrag [från avdelningen] för att bedriva facklig/politisk verksamhet”.
Avd 2, NV Skåne: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmarna?)
Avd 9, Göteborg: Inget bidrag
Avd 10, S Älvsborg: 150 000 kr i bidrag år 2002
Avd 16, Stockholm: 2500 kr i bidrag, plus ”ideella insatser”
Avd 15, Stockholm: 40 000 kr (AiP)
Avd 22, Norr- och Inget bidrag
Västerbotten:
Väst/Göteborg: Bidrag om 950 000 kr
Norrbotten: ”Organisationsanslutning för 5 sektioner”, eventuellt hemligt för de flesta medlemmarna.
Skåne: 10 kr per medlem
Stockholm: Inget bidrag
Avd 1, Bohuslän: Avdelningen skriver följande till utredningstjänsten: ”Ni får inget svar på era frågor.” Hemligt, alltså (även för medlemmar?). Enligt egen uppgift 1998 gav då avdelningen regelbundet ”organisationsbidrag” till Göteborgs arbetarekommun.
Avd 4, Stockholm: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?). Enligt egen uppgift 1998 är ”medlemmar [sic! individer!] som är bosatta i Stockholm organisationsanslutna till arbetarkommunen”. Det innebar 1998 ett bidrag på drygt 60 000 kr.
Avd 5, Malmö: Inget bidrag. 1998 förekom ”aktiviteter” tillsammans med (s).
Avd 9, Linköping: 73 000 kr till Arbetarkommunen
Avd 57, Norrbotten: Inget bidrag
Avd 1, Stockholm: Inget svar lämnat till utredningstjänsten. AiP uppger 100 000 kr. År 1998 gav Avd. 1 200 000 kr till partidistriktet.
Avd 4, Malmö: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?). 1998 innebar det faktum att avdelningen är ”organisationsansluten” ett bidrag om 200 000 kr.
Avd 41, Göteborg: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 49, N V’botten: Inga pengar anslås till SAP, men 100 000 kr är budgeterat för att användas i valrörelsen
Avd 105, Malmfälten: Inget bidrag till SAP, men bidrag till Unga Örnar
Avd 173, Luleå: En socialdemokratisk fackklubb inom avdelningen ingår i avdelningens egen budget; en bulvanliknande konstruktion för stöd till SAP.
Avd 294, Kalix: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 604, Malmberget: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 612, Kiruna: ”Inget!” bidrag
Avd 635, Svappavaara: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 636, Aitek: Inget bidrag
Avd 640, Svartöstaden: Inget bidrag
Avd 10, Stockholm: Inget bidrag
Avd 20, Göteborg: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 41, Skellefteå: Inget bidrag
Avd 30, Malmö: Inget bidrag
Avd 1, Stockholm: Inget svar lämnat. En hemlighetsinställning rådde även 1998: ”Avdelningen vill inte ge information.” AiP uppger dock sammanlagt 202 000 kr i bidrag.
Avd 2, Syd (Malmö): Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?). 1998 gav avdelningen ca 100 000 kr i bidrag.
Avd 3, Väst (Gbg): Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?). 1998 gav avdelningen 36 000 kr i bidrag.
Avd 5, Norr- och 8 000 kr till SAP
Västerbotten:
Avd 3, Gävle/Karskär: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?). 1998 gav avdelningen 30 000 kr till SAP och (sic!) 10 000 kr till Vänsterpartiet.
Avd 36, Skoghall: Brukar ge bidrag. 1998 gav avdelningen 27 000 kr till SAP och (sic!) 9 000 kr till Vänsterpartiet
Avd 68, Hallstavik: Inget bidrag. Samma sak 1998.
Avd 158, Munksund: Bidrag 4 000 kr/år och extra bidrag valår (ingen uppgift finns om valåret 2002)
Avd 165, Karlsborg: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Norrbotten: Bidrag ges till LO-Norrbotten ”för en (S)eger” (hemligt även för medlemmar?)
Skåne: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Stockholm: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
V Götaland: Inget bidrag
Avd 1, Norrbotten: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 2, V’botten: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 3, Östersund: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 11, V Sverige: Tar särskilt beslut under valår, vilket ännu inte hade gjorts i mars 2002.
Avd 12, Smålands Inget bidrag
Högland:
Avd 13, Hultsfred: Inget svar lämnat (hemligt även för medlemmar?)
Avd 7, Stockholm: 7 880 kr
Avd. 2, Gbg: Inget bidrag
Avd 3, Gbg: ”Bidrag och andra insatser till politiska- och övriga folkrörelseorganisationer är avdelningens interna angelägenhet.”. Hemliga bidrag, alltså.
Avd 5, Stockholm: 100 000 kr uppgivet till utredningstjänsten och 75 000 kr uppgivet i AiP. 100 000 kr gav avdelningen år 1998.
Avd 12, Malmö: Inget bidrag
Avd 26, Luleå: Inget bidrag.
En försiktig uppskattning – baserad på ovanstående begränsade öppna information – är att det verkliga lokala stödet, som enligt egna LO och SAPs uppgifter existerar men man inte vill lämna ut, är minst det dubbla redovisade, dvs sannolikt omkring 5 milj kr.
LO och dess förbund har totalt nära 4 000 anställda (1999). Anställda i LO och dess förbund måste vara (s)-medlemmar och bör arbeta för (s) i valrörelsen, enligt en regel införd under Stig Malms tid som LO-ordförande. Värdet av den extra arbetskraft som LO ställer till socialdemokraternas förfogande ett valår kan uppskattas till mycket stora belopp.
SOU:2000:1, En uthållig demokrati! Politik för folkstyre på 2000-talet. Demokratiutredningens betänkande.
Justitiedepartementet (2002), Pressmeddelande 26/6.
Justitiedepartementet (2002),”Offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter”.
Kommittédirektiv, Dnr 2002:83.
Johnson, A (1998), Om LO, pengarna och politiken, Timbro.
Riksdagens Utredningstjänst (1998), LO bidrag till SAP, Dnr 1998:504.
Riksdagens Utredningstjänst (1998), LO:s bidrag till SAP, Dnr 1998:1702.
Riksdagens Utredningstjänst (2002), Bidrag till SAP, Dnr 2002:144.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |