Riksdagen begär av riksdagsstyrelsen en utredning kring budgetprocessens andra steg med syfte att underlätta justeringar inom beslutad ram enligt vad i motionen anförs.
När Riksdagsutredningen för ett antal år sedan fastnade för rambudgetmodellen var tanken att det andra steget i riksdagens budgetprocess skulle vara fyllt av flexibilitet och vitalitet. I stället har vi fått ett system som innebär låsning och rigiditet. De goda föresatserna räckte inte.
Problemen finns i detaljerna. Och så är det verkligen i det här fallet. Detta med att både anslag och anslagsvillkor för ett helt utgiftsområde skall tas i ett enda klubbslag är förstås till gagn för en regering och speciellt för en minoritetsregering. Men det här rigida systemet minskar riksdagens makt och innebär en nedgradering av det andra steget i budgetprocessen.
Varje oppositionsparti vill i budgetbesluten visa upp sina helhetsbilder. Men skulle man i någon fråga hitta en majoritet för en viss justering inom utgiftsområdesramen så är den enda möjligheten att i alla andra frågor ställa upp bakom regeringsförslaget. I praktiken är därmed majoritetsbesluten ingen reell möjlighet. Systemet som sådant innebär att budgetprocessens andra steg för många ledamöter, och speciellt för oppositionens ledamöter, framstår som relativt meningslöst. Riksdagskommittén och dess referensgrupp på området hade uppdraget att begrunda dessa frågeställningar, men av olika anledningar togs inga förslag till lösningar fram. Efter det att en viss reformering av budgetprocessen som helhet nu vidtagits är det dags att ta itu med frågan om budgetprocessens andra steg.
Riksdagen bör besluta att ge riksdagsstyrelsen i uppdrag att utreda lösningar för att åstadkomma en mer relevant och flexibel möjlighet att göra justeringar inom ett utgiftsområdes ram.
|
Stockholm den 13 november 2002 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |