Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en minoritetsombudsman.
Sveriges riksdag fattade 1999-12-02 ett beslut om en samlad nationell minoritetspolitik till skydd för de nationella minoriteterna i Sverige. Beslutet innebär att Sverige åtagit sig att genomföra ett antal åtgärder med syfte att stärka de nationella minoriteterna och ge minoritetsspråken det stöd som behövs för att de ska hållas levande. De nationella minoriteter som Sverige därmed erkänt är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. De språk som beslutet omfattar är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.
Det minoritetspolitiska beslutet omfattar både regionala och rikstäckande åtgärder. Regeringen har efter beslutet konstaterat följande: ”För att minoritetspolitiken ska kunna förverkligas krävs att samtliga nationella minoriteters intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i samhällsförvaltningen. Det gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting.”
Lagen har varit i kraft i snart två år. Insikten om riksdagens minoritetspolitiska beslut har inte nått beslutsfattare hittills särskilt bra. På den lokala nivån, där de flesta besluten angående de nationella minoriteterna fattas, upplever många att de inte får lagens stöd och att den inte tas på allvar. Minoriteternas krav hörs inte hos de lokala eller regionala myndigheterna och de känner sig ofta rättslösa. Detta gäller både inom förvaltningsområdet och utanför det.
Den enda möjligheten att klaga över kommunernas negativa inställning är att göra det till Europarådet som har det övergripande ansvaret för uppföljningen av hur samhället i praktiken genomför konsekvenserna av riksdagens minoritetspolitiska beslut.
För att se till att intentionerna av beslutet genomförs även i praktiken och för att informationen om det nya politikområdet når olika intressenter samt berörda myndigheter kan en ny myndighet vara en lösning. En myndighet, minoritetsombudsmannen, som på motsvarande sätt som JämO och diskrimineringsombudsman, skall kunna följa upp det konkreta genomförandet av den nationella minoritetspolitiken. För den som tillhör en nationell minoritet är det viktigt att det finns en instans i Sverige till vilken personer och intresseorganisationer vid behov kan vända sig.
|
Stockholm den 13 november 2002 |
|
|
Paavo Vallius (s) |