Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om subsidiaritetsprincipen i syfte att göra den till en vägledande norm för den demokratiska uppbyggnaden.
Alla de olika gemenskaperna i ett samhälle har sina specifika mål och uppgifter, ett gemensamt gott ändamål för medlemmarnas samverkan. Det är uppenbart att det krävs någon form av auktoritativ koordination så att inte kollisioner uppstår mellan dessa gemenskapers strävanden, och så att de kan erhålla stöd i lämplig form när så behövs. Där de olika gemenskaperna strävar efter sitt specifika goda är det viktigt att inte allas gemensamma goda glöms bort. Det är när en gemenskap inte beaktar detta som den degenererar till ett så kallat särintresse.
Alltså: alla det civila samhällets gemenskaper måste beakta och respektera det gemensamma bästa när de fullföljer sina respektive ändamål, medan det för den politiska gemenskapen, ”staten”, är det gemensamma bästa som utgör det specifika ändamålet. Staten och den politiska maktutövningen har inget legitimt ändamål vid sidan av detta. Det är ”statens” unika och specifika ansvar för hela samhällsgemenskapens gemensamma bästa som är grunden för dess specifika företrädesrätt, såsom till exempel ett visst bruk av tvångsmakt.
Den politiska gemenskapen och auktoriteten är till för det civila samhällets medlemmar och gemenskaper – inte tvärtom. Dess roll visavi det civila samhället är rättsskipande, reglerande, koordinerande och stödjande. För att dessa verksamheter skall kunna ske på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som respekterar människornas naturliga rättigheter och det civila samhällets legitima självbestämmande, måste staten låta sig vägledas av subsidiaritetsprincipen.
Subsidiaritetsprincipen har sin utgångspunkt i ett gemenskapstänkande. En gemenskap definieras som en stabil förening av två eller flera personer sammanhållen av ömsesidiga etiska band, genom samverkan strävande efter ett gemensamt gott ändamål. Det sistnämnda om ändamål är ett nyckelbegrepp för principen.
Subsidiaritetsprincipen har två ben:
Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta skall den också få sköta.
De överordnade gemenskaperna (t ex staten) har en skyldighet att stödja där så behövs och detta stöd måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.
Om en överordnad gemenskap vill överta en funktion från en underordnad så ligger bevisbördan för bättre ändamålsenlighet på den överordnade gemenskapen.
Genom sitt medlemskap i Europeiska unionen har Sverige införlivat subsidiaritetsprincipen på den övernationella nivån. Det kan förefalla något märkligt och inkonsekvent att inte också applicera den på den nationella nivån.
Det latinska ordet ”subsidium” betyder stöd. När man därför säger att subsidiaritetsprincipen betyder att samhällsuppgifter skall lösas på ”lägsta effektiva nivå” så är detta inte hela sanningen. Snarare är det så att den socialfilosofiska tradition i vilken principen formulerats förutsätter och understryker de enskilda människornas och det civila samhällets gemenskapers naturliga rättigheter, ”aktörskap”, och legitima självbestämmande. Principen kan sägas vara en kompletteringsprincip.
Vad principen innebär är dels att staten har en skyldighet att stödja där så behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna kompetensområden. Hjälp måste vara en hjälp till självhjälp, annars är det ingen verklig hjälp.
Alla gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi sina medlemmar. ”Sina medlemmar” skall givetvis inte tolkas i någon inåtvänd mening, som att gemenskaper skall ses såsom ”stängda” visavi omvärlden och principiellt likgiltiga inför denna.
Större gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi mindre gemenskaper – en naturlig konsekvens av uppfattningen av samhällsgemenskapen såsom uppbyggd ”underifrån och uppåt”. Ibland måste en ny ”högre” gemenskapsnivå bildas för att de ”lägre” gemenskapernas gemensamma bästa skall kunna säkras. Självklart innebär subsidiaritetsprincipen att en ny gemenskapsnivå skall begränsa sin verksamhet till just de uppgifter för vilka de tidigare nivåerna inte var tillräckliga. Det tänkande för vilket subsidiaritetsprincipen är en uttryck bejakar alltså tillskapandet av nya, högre gemenskapsnivåer men ställer sig samtidigt avvisande till alla centralistiska tendenser, det vill säga försök att till en högre ”central” nivå överföra uppgifter som ändamålsenligt kan lösas av de lägre, mindre gemenskaperna.
Större gemenskaper/högre nivåer har en subsidiär roll visavi enskilda och mindre gemenskaper i dessas relation till mellanliggande nivåer, i händelse av begångna orätter. Detta är en aspekt av subsidiaritetsprincipens logik som ibland glöms bort.
Mycket talar, mot ovanstående bakgrund, för att subsidiaritetsprincipen alltså bör vara ett styrande arbetsverktyg även för den nationella nivån i Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadkommas genom att subsidiaritetsprincipen ges en normerande roll. En sådan fastställd norm bör dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen. Regeringen bör alltså tillkalla en utredning som får till uppgift att genomföra nödvändigt analysarbete i syfte att göra den till vägledande norm för den demokratiska uppbyggnaden.
|
Stockholm den 13 november 2002 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |