1 Innehållsförteckning 13
2 Förslag till riksdagsbeslut 14
3 EU-kommissionens förslag 14
4 Skadeståndstalan mot det fria ordet 14
5 Processer över gränserna kan bli vanligare 15
6 Rättsprocesser mot samhällsdebatt 15
7 Svenskt grundlagsskydd saknas i andra EU-länder 16
8 Tidigare riksdagsbehandling och Justitiedepartementets yttrande till EU 17
9 Sommarens remissbehandling i Sverige 17
10 Tillkännagivande till regeringen 18
11 Indrivning av tryckfrihetsrättsliga skadestånd över gränserna 18
12 Säljakt och angrepp på yttrandefrihet 19
13 Utredning om behovet av ökat skydd mot skadestånd som inskränker yttrandefriheten 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom EU skall verka för att förslag som skadar tryck- och yttrandefriheten förkastas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning om risker för tryck- och yttrandefriheten genom indrivning i Sverige av utländska skadestånd.
Hos EU-kommissionen pågår arbete på en rättsakt om vilket lands lag som skall vara tillämplig vid rättegångar som gäller förhållanden utanför avtal. I det preliminära förslag kommissionen sänt ut finns en artikel som är oförenlig med det grundlagsfästa svenska skyddet för tryckfrihet, yttrandefrihet och meddelarfrihet.
EU-kommissionens förslag innebär att mycket av det som i Sveriges rättsordning är tryck- och yttrandefrihetsmål skulle ses som ett slags konsumenträttsliga tvister och därmed behandlas i det land där klaganden har sin hemvist, oavsett utgivningsland eller motsvarande. En tvingande bestämmelse om detta skulle införas i en lagstiftning på EU-nivå som skulle avgöra enligt vilket lands lagstiftning rättegång ska ske.
Detta förslag, som brukar gå under namnet ”Rome II”, kan på en rad sätt bli skadligt för nyhetsförmedlingens, samhällsdebattens och konstens frihet i Europa. För Sverige är det angeläget att medverka till att lagstiftning av denna innebörd aldrig införs inom EU.
Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen skulle, väl att märka, avse inte bara skadeståndstalan om det som enligt den svenska tryckfrihetsförordningen kan vara förtal eller förolämpning. Det skulle också kunna handla om andra slags skadeståndstalan som i olika EU-länder är möjlig mot medier, mot enskilda journalister och mot mediers källor och intervjupersoner.
Det rör sig då om en rad olika slag av juridiska ingripanden som är oförenliga med den svenska tryckfrihetstraditionen och inte möjliga i vårt land, med våra gällande grundlagar. Men dessutom innehåller innehåller förslaget en föreskrift om att även lagar i länder utanför EU skall bli tillämpliga som gällande lag i EU-länder. Med sådana regler är det många frihetsfientliga rättsordningar som skulle kunna komma till användning i Europa i processer mot tryckta skrifter med mera som ges ut i EU-länder.
Problemet att det land som har det svagaste skyddet för tryck- och yttrandefrihet i vissa lägen kan bli det som avgör var skyddsnivån för det fria ordet ligger har inte uppstått genom att man inom EU börjat överväga regler om vilket lands lag som skall tillämpas i tvister utanför avtalsförhållanden. Att en tidning, en bok eller ett TV-program ibland kunnat angripas med allmänt åtal eller skadeståndskrav i ett annat land än utgivningslandet är inget nytt. Men av flera orsaker har detta problem fått ökad betydelse på senare år.
De förbättrade språkkunskaperna i många länder har gjort att det är vanligare att tidningar, böcker och andra medier kan läsas och ha en inverkan på opinionen i andra länder än utgivningslandet. Internet har gjort många medier mycket mer lättillgängliga över gränserna, och såväl tidningars databaser som rent Internetbaserade medier kan ha betydelse för nyhetsförmedling och opinionsbildning i flera länder. TV-program sänds alltmer över satellit, och när kanalen använder ett språk som kan förstås av människor i flera länder blir även televisionen ett medium som sprids över gränserna, på samma sätt som radion är sedan tidigare.
Den här utvecklingen har vidgat utrymmet för nyhetsförmedling, samhällsdebatt och konst. Men samtidigt har både motiven och möjligheterna för olika ekonomiska, politiska och andra intressen att tillgripa juridiska åtgärder mot medier blivit starkare. Detta har fått uppmärksammade följder när framträdande politiker i ett par EU-länder försökt gå domstolsvägen för att ekonomiskt försöka komma åt kritiker som framträtt i medier som kommer ut i andra länder.
Det mest kända exemplet är den nuvarande italienske regeringschefens försök att, inte bara i Storbritannien utan också i Italien, använda rättsliga medel mot den brittiska tidningen The Economist. Bakgrunden var en mycket uppmärksammad nyhetsartikel om misstänkta mutbrott och ekonomisk brottslighet inom den av regeringschefen kontrollerade företagsgruppen.
Ett annat exempel är att regeringschefen i den österrikiska delstaten Kärnten, efter att ha drabbats av ideologisk kritik, väckt en rad enskilda åtal vid österrikisk domstol, bland annat mot TV-bolag i Tyskland och mot personer som framträtt i intervjuer i dels amerikansk, dels italiensk television.
Enligt EU-kommissionens förslag skall inte lagen i utgivningslandet, utan lagen i det land där den som väcker skadeståndstalan, gälla inte bara i fråga om ”ärekränkning”, vilket i svensk lag motsvarar förtal och förolämpning, utan också om det gäller ”kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet”. Detta kan få långtgående följder, eftersom skyddet för tryck- och yttrandefrihet i EU-länderna har mycket varierande nivå.
EU-kommissionens förslag skulle öppna möjligheter att när något utgivits i Sverige föra talan mot tidningar, bokförlag, författare, enskilda journalister, uppgiftslämnare och många andra, för sådant som enligt svensk grundlag aldrig kan vara brottsligt eller vara grund för skadestånd. Sådant som ”privacy” eller ”Persönlichkeitsrecht” (personlighetsrätt) är vidsträckta och tänjbara begrepp i vissa länders lagstiftning som möjliggör skadeståndsprocesser av ett slag som är fullsträndigt oförenliga med den syn på tryck- och yttrandefriheten som genom våra grundlagar är en central del av den svenska samhällsordningen.
Det är alltså inte bara politiskt motiverade förtalsprocesser som skulle få långt större utrymme i Europa med EU-kommissionens förslag. Vidsträckta möjligheter till skadeståndstalan är ett farligt vapen för penningen mot nyhetsförmedlingen och det fria ordet. Reglerna skulle kunna användas även för processer om ”ekonomiskt förtal”, med affärsintressen som klagande. Möjligheterna att angripa nyhetsförmedling och samhällsdebatt genom skadeståndstalan om ärekränkning och liknande är nämligen i en rad länder långt mer vidsträckta än i Sverige. Det förekommer att aktiebolag och andra juridiska personer kan anses ärekränkta och få skadestånd för nyhetsartiklar (s.k. ekonomiskt förtal). Det förekommer en avgränsning av förtal och andra skadeståndsgrunder som ger mycket större möjligheter än i Sverige att föra process om nyhetsartiklar, nyhetsbilder och debattinlägg.
Den koppling som finns i tryckfrihetsförordningen mellan brottslighet och skadeståndsmöjlighet saknas i en rad länder, vilket gör att medier och deras anställda och källor kan vara mycket mer utsatta för skadeståndsrisker. Systemet med ensamansvar, ansvarskedja och ansvarig utgivare saknas helt eller delvis i många EU- länder, och det finns i olika EU-länder en mängd exempel på att att enskilda journalister, debattskribenter, intervjuade personer och andra meddelare kan lagföras för yttranden i skrifter, radioprogram med mera. Till och med hindrande ingrepp före utgivning, genom domstolsbeslut om att artiklar med visst innehåll inte får publiceras, förekommer i flera EU-länder.
Vilket lands lag som tillämpas kan alltså ofta få stor betydelse för om nyhetsförmedlingens, debattens och konstens frihet är skyddad eller inte skyddad.
EU-kommissionens arbete på förslaget om ”Rome II” och de allvarliga risker det medför för tryck- och yttrandefrihet i Europa togs vid förra riksmötet upp i motionen 2001/02:L32 av Ana Maria Narti m fl (fp). Motionen behandlades i lagutskottet och avslogs. Bakgrunden var att regeringen i en skrivelse till riksdagen redogjort för ”Rome II”-förslaget som en konsumentpolitisk fråga, dock utan att redovisa för riksdagen att det förslag som förbereddes kunde få följder för tryck- och yttrandefrihet.
Sedan vårens riksdagsbehandling har den nya version av EU-kommissionens förslag som vi här kritiserar sänts ut för diskussion, och det har även varit på remiss inom Sverige, där Justitiedepartementet gett bland annat några myndigheter och organisationer tillfälle att yttra sig. Sedan dess har Justitiedepartementet på tjänstemannanivå, genom enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt, till EU-kommissionen den 16 september 2002 framfört att den tilltänkta EU-förordningen ”inte bör omfatta” sådant som ”kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet eler ärekränkning”. Departementet har hänvisat till de svenska grundlagarna men också ifrågasatt om förslaget med stöd av artikel 65 i EU-fördraget kan falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde.
I remissvaren som inkommit under sommaren ges från en rad håll stöd för den bedömning av EU-kommissionens förslag som vi för fram i den här motionen – och som även fördes fram i motionen 2001/02:L32.
Justitiekanslern skriver att förslaget kan innebära ett allvarligt ingrepp i de svenska grundlagsskyddade friheterna.
Granskningsnämnden för radio och TV skriver att förslaget hotar den unika svenska yttrandefriheten.
Allmänhetens pressombudsman skriver att artikel 7 på väsentliga punkter skulle försvaga garantierna för tryck- och yttrandefriheten i vårt land och beröva den svenska tryck- och yttrandefriheten en del av dess innehåll. Han påpekar att artikeln genom sin blotta existens skulle lägga sordin på tryck- och yttrandefrihetens anda och skapa räddhåga och osäkerhet vid utövningen av dessa grundläggande mänskiga rättigheter.
Radio- och TV-verket framhåller att förslaget – både när det meddelarfriheten och risken för domar för sådant som i Sverige inte skulle anses utgöra ärekränkning – skulle innebära att den svenska yttrande- och tryckfriheten beskars på ett mycket olyckligt sätt.
Sveriges Radio skriver att förslaget innebär att den svenska yttrandefrihetsrättsliga regleringen sätts ur spel och att det skulle bli nästan omöjligt att föreställa sig vilka förtalssituationer som kan uppstå om hänsyn skall tas till olika lagstiftningar som finns i världen. Förutom att peka på det vi ovan nämnt om ärekränkning av bolag (s k ekonomiskt förtal) tar Sveriges Radio upp risken att man vid rapporteringen från t ex Zimbabwe skulle tvingas ta hänsyn till vad som i det landet gäller vid granskning av presidenten.
Sveriges Television pekar på hur förslaget bland annat kommer i konflikt med den svenska ordningen med ansvarig utgivare.
Journalistförbundet anser att EU-förslaget strider mot svensk grundlag och att det, om det blev gällande, skulle sätta den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen ur spel, genom att ”hela det yttrandefrihetsrättsliga systemet med ensamansvar, meddelarfrihet, och bedömning av jury … blir åsidosatt”. Vidare påpekar förbundet bland annat att det som i Sverige ses som ett självklart allmänintresse i en del andra länder skulle uppfattas som ekonomiskt förtal.
Föreningen Tidningsutgivarna skriver att bestämmelsen ”är direkt oförenlig med svensk grundlag, då den, om den genmomförs, skulle sätta den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen ur spel”.
Att Justitiedepartementet i en skrivelse rtill EU avstyrkt förslaget är mot denna bakgrund en självklarhet. Det här är dock en fråga av stor vikt, som bör tas upp på högre nivå. Att förslaget, som angriper svenska grundlagar, är oacceptabelt för vårt land bör slås fast även i ett riksdagsbeslut, och regeringen bör med all kraft verka för att förslaget förkastas.
Regeringen måste i första hand vara uppmärksam på att det inom EU, med konsumentskyddet som förevändning, inte sker något som direkt eller indirekt kan försvaga det skydd som tryck- och yttrandefriheten genom grundlagarna getts i Sverige. Men regeringen bör också verka för att eventuella nya regler om vilken lag som skall vara tillämplig inte ges en utformning som inom EU-området i allmänhet får negativa följder för nyhetsförmedlingens, samhällsdebattens och det konstnärliga skapandets frihet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Att de som har resurser att driva skadeståndsprocess ibland kan försöka välja att angripa en bok, en tidning eller en TV-kanal i det land där yttrandefriheten är svagast skyddad är ingen helt ny företeelse. Men när det gäller den tilltänkta EU-rättsakten ”Rome II” kan en regel om att det inte är lagen i utgivningslandet utan lagen i den klagandes hemland som skall tillämpas förvärra problemet att svagare yttrandefrihetslagstiftning kan tränga undan starkare. Den faran bör tas på stort allvar.
En del intressen som kan vilja försvåra obekväm nyhetsrapportering kan i praktiken ha möjlighet till s.k. forum-shopping, dvs att bland flera möjliga länder välja att öppna processen där utsikterna till skadestånd är störst och skyddet för tryckfriheten bräckligast. Ett sådant intresse kan nämligen ibland ha möjlighet att använda sig av ”parter” med olika nationalitet.
Det är allvarligt att man överväger att i EU-rätten stadfästa en ordning som underlättar för politiska makthavare i länder med svagt skydd för press- och yttrandefrihet att angripa internationella kritiker i domstolar. Men man bör också lägga märke till att effektiviteten i både sådana och andra angrepp på det fria ordet hänger på att myndigheterna i andra länder förväntas driva in de skadestånd som är ägnade att begränsa nyhetsförmedlingen och samhällsdebatten.
Detta problem skulle förvärras avsevärt med det av EU-kommissionen utsända förslaget. Men problemet är inte helt nytt. Det har i Sverige aktualiserats i de s k säljägarmålen. I ett sådant visade det sig vara i princip möjligt att, från en till Sverige utflyttad norsk medborgare, med hjälp av svensk kronofogde driva in ett norskt skadestånd som vid rättegång i Sverige skulle varit helt omöjligt att få igenom. I ett annat fall riktas med norsk lag angrepp mot Sveriges Television och mot en enskild person som utan att vara utgivare medverkat vid tillkomsten av ett svenskt TV-program. I förlängningen på sådana ärenden uppkommer frågan vilka utländska skadestånd för tryckfrihetsbrott och liknande som egentligen går att kräva in i Sverige, trots att skadeståndsdomen står i strid med svensk grundlag och inte skulle kunnat vara möjlig vid rättegång i Sverige.
På detta område finns en internatioenll konvention som kan bli tillämplig, och samtidigt finns vissa möjligheter till hänsyn till ordre public – dvs till grunderna i domstolslandets rättsordning. Såväl EU-kommissionens förslag som andra tecken på att skadeståndsprocesser över gränserna kan bli ett tilltagande hot mot det fria ordet motiverar att den här frågan belyses närmare. Det är möjligt att förstärkt lagstiftning eller andra åtgärder är motiverade i Sverige, för att hindra att svenska myndigheter genom indrivning av utländska skadestånd kommer att medverka i angrepp mot tryck- och yttrandefrihet som är oförenliga med de värderingar som finns uttryckta i vårt lands grundlagar.
Regeringen bör låta utreda denna fråga. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
|
|
Tobias Krantz (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Tina Acketoft (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Ana Maria Narti (fp) |