Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utvärdering och översyn av personvalsinslaget i det svenska valsystemet snarast genomförs.
I en lovvärd strävan att vitalisera politiken och minska avstånden mellan väljare och valda har en rad reformer genomförts under 80- och 90-talen. Till de mera genomgripande hör införandet av personval.
I ljuset av utfallet i de val, 1998 och 2002, som personvalet prövats, båda valen med rekordlågt valdeltagande, kan man på goda grunder konstatera att personvalet är ett misslyckande.
Något ökat demokratiskt engagemang kan knappast spåras som ett resultat av personvalsinslaget i valen. En klar minoritet av väljarna använder sig överhuvudtaget inte av möjligheten att ”kryssa”. Andelen som kryssade var för övrigt lika stor, eller snarare lika liten, i valet 2002 som i valet 1998.
En genomgång av förarbetena till den i och för sig försiktiga men ändå tydliga förflyttningen från partival till personval i svensk politik (SOU 1993:21 
Ökat personval 
betänkande av Personvalskommittén och SOU 1996:66 Utvärderat personval 
betänkande av Nomineringsrätts- och valkretskommittén) ger mer eller mindre klara antydningar om att personvalsreformen drevs fram under de år då förtroendet för den svenska modellen var rekordlågt och då angloamerikanska och kommersiella förebilder i mycket styrde förnyelsearbetet.
Det finns förstås fördelar med personvalsinslaget, främst just den att det ger väljarna en chans att direkt på valsedeln lägga sin röst på en enskild person. Det är dock en felsyn att de enskilda personerna och deras förmågor inte spelade någon roll i den tidigare använda, mera utpräglade partivalsmodellen. Kunniga och lyskraftiga politiker har i alla val före personvalen lockat väljare till de partier och de idéer de företrätt.
Det nuvarande personvalsinslaget har dock långt fler nackdelar än fördelar.
Ytlighet och personliga företräden utan anknytning till den politiska arenan vinner terräng på det idépolitiska samtalets och folkrörelsearbetets bekostnad. Politiker i samma parti börjar konkurrera istället för att samarbeta kring gemensamma idéer.
Den representativa demokratin tunnas ut.
Ekonomiska och andra kampanjmässiga resurser ökar i betydelse och skapar ojämlika förhållanden mellan kandidaterna. Privatekonomin kan få en avgörande betydelse för enskilda kandidaters framgångar.
Geografisk obalans inom valkretsarna skapar motsättningar inom partierna. Detkan i fortsättningen bli praktiskt taget omöjligt för mindre kommuner att få in representanter i riksdagen.
|
Stockholm den 13 november 2002 |
|
|
Bo Bernhardsson (s) |
Marie Granlund (s) |