Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra det gällande systemet för fastställande av riksdagsarvodet och överväga ett system där nivån på arvodet fastställs genom att det knyts som en fastställd procentsats i förhållande till prisbasbeloppet.
Tidigare fattade de svenska riksdagsledamöterna beslut om sina arvoden. Sedan några år tillbaka fastställs istället arvodet enligt förslag från eller beslut i den s.k. arvodesnämnden. Det senare har den uppenbara fördelen att riksdagsledamöterna inte fastställer sitt eget arvode. Den stora nackdelen med dagens system är att arvodesnivån i princip är opåverkbar.
Nivån på arvodet för de 349 riksdagsledamöterna kan alltid och kommer alltid att diskuteras, inte minst i medierna och bland allmänheten. Det finns goda argument för att arvodet skall vara förhållandevis högt. Det minskar risken för att ett stort flertal möjliga ledamöter från olika partier avstår att kandidera på grund av att det skulle innebära en inkomstminskning. Såsom lagstiftare i Sveriges högsta beslutande politiska organ skall ledamöterna vara ”omutbara”, dvs. inte kunna påverkas ekonomiskt för att fatta beslut i en viss riktning. Det är den egna övertygelsen som skall avgöra den enskilda ledamotens olika ställningstaganden. I internationell jämförelse är de svenska riksdagsledamöterna inte heller speciellt högt arvoderade.
Men det handlar också om trovärdighet. Ledamöterna skall vara representativa för sitt parti och dess ståndpunkter och inte minst representativa inför folket. Jämfört med de flesta inom väljarkåren har riksdagsledamöter höga månatliga ersättningar. Det riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan de folkvalda ledamöterna och det folk de representerar. Det riskerar också att skapa en klyfta mellan parlamentarikerna och de övriga partimedlemmarna. Den som går från ett låglöneyrke in riksdagen kan få stora problem att anpassa sig tillbaka till den vanliga tillvaron när riksdagsperioden är över. Risken är att förtroendeuppdraget förväxlas med ett vanligt lönearbete, vilket det ju inte är. Ett förtroendeuppdrag bygger på just förtroende och då är det trist och arbetsamt att så lite kommer fram om vardagsslitet i riksdagen, den oreglerade arbetstiden, sena debatter och nattliga förhandlingar och de konkreta besluten för att i stället handla just om arvodeshöjningar, fria resor i tjänsten m.m.
Under den föregående mandatperioden, dvs. sedan 1998, steg arvodet per månad med drygt 10 000 kr, från 30 300 kr till 41 500 kr, som kom att gälla från och med 1/10 2001. Till detta kommer den s.k. kostnadsersättningen, som dock har minskat något under föregående mandatperiod.
Arvodesnämnden har nyligen, liksom ”ett brev på posten” varje höst, beslutat höja arvodet till 43 200 kr från och med den 1 november 2002.
En del partier har olika typer av partiskatt, dvs. att enskilda ledamöter avstår en del av arvodet till partiet eller åtminstone till riksdagsgruppens arbete. Men väljarna bryr sig knappast om detta, de ser fortfarande att de via skattsedeln får betala för det som uppfattas som ett politiskt etablissemang, som inte förstår sig på hur vanliga människor har det i sin verklighet.
Ett sätt att begränsa riksdagsarvodets utveckling till ännu högre höjder är att göra som i många kommuner och landsting, dvs. knyta arvodet till en fastställd procentsats av prisbasbeloppet. Ett annat sätt kunde vara att låta arvodesnämnden föreslå/besluta om riksdagsarvodets storlek högst en gång per mandatperiod. En nackdel med det senare är att det finns risk för att varje enskild höjning av arvodet kan ge kraftigt höjda arvoden, men med längre intervall mellan höjningarna.
Riksdagen bör med anledning av ovanstående ompröva nuvarande system vad gäller fastställandet av riksdagsarvodets storlek och i stället överväga ett system där arvodet anges som en procentsats i förhållande till prisbasbeloppet och där arvodet sedan följer prisbasbeloppets utveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Peter Pedersen (v) |