Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska miljönämnder i kommunerna.
En av de största utmaningarna för dagens beslutsfattare är att komma till rätta med de miljöproblem som de senaste generationerna skapat. Det är nödvändigt att mänskligheten lär sig att leva ekologiskt långsiktigt hållbart. Mycket av det arbetet måste ske i internationella forum, t.ex. vad gäller klimatförändringen. Men mycket av arbetet måste också ske lokalt.
Miljöbalken, som togs fram i ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har medfört att miljöskyddet förbättrats. Mycket av miljöskyddsarbetet bedrivs och skall bedrivas på lokal nivå. Kommunerna har fått redskap i sin hand att förhindra och åtgärda sådant som inte är önskvärt och som leder bort från den ekologiska hållbarheten. De allmänna hänsynsreglerna i kap 2 i miljöbalken fungerar och allt fler miljöförsyndelser och brott påtalas.
I proposition 2000/01:130 Svenska miljömål (även den ett samarbete mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet) visas hur de första stegen mot ett ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle skall tas. Vi måste dock ha en hög ambitionsnivå och ständigt gå vidare, eftersom vi vet att de problem dagens generation inte klarar att lösa blir nästa generations. Kommande generationer kommer tyvärr att få många stora miljöproblem i arv, där klimatförändringarna och alla konsekvenser de för med sig torde bli det svåraste. För att få fart på miljöarbetet måste kommunerna engageras.
Såväl miljöbalken som miljömålen ställer stora krav på lokalt engagemang och lokala myndigheter. Det förutsätter alerta kommunala beslutsfattare, som utnyttjar de möjligheter som finns i regelverket för att se till att regler efterlevs och att den utmaning miljömålen utgör tas på allvar. Engagerade lokala miljöpolitiker behövs, liksom engagerade tjänstemän som känner att de tas på allvar.
I vissa kommuner har man av olika skäl valt att ”baka ihop” miljönämnden med andra nämnder. År 1993 hade 72 % av kommunerna separata miljönämnder. Idag är den siffran betydligt lägre (och har varit nere i 39 %). Förvaltningar har slagits ihop, i de flesta fall med byggnadsnämnden. Erfarenheten från dessa sammanslagningar visar att miljöpolitiken nedprioriterats i förhållande till andra intressen, såsom byggintressen och teknikintressen. Kritikerna hävdar dessutom att den kommunala tillsynen upphör att vara fri och oberoende, något den måste vara för att kunna granska även den kommunala verksamheten. Naturvårdsverket konstaterade i en utredning hösten 2000 att kommunallagens krav på skilda nämnder för drift och tillsyn av kommunal miljöfarlig verksamhet inte efterlevdes fullt ut. I 53 av landets kommuner sammanföll drift och tillsyn av miljöfarlig verksamhet antingen på nämnd- eller förvaltningsnivå eller på båda nivåerna. 19 kommuner hade i strid med kommunallagens bestämmelser en gemensam nämnd för dessa frågor.
Miljöinspektörernas fackförening, Sveriges naturvetarförbund, har slagit larm och menar att dess ställning i och med sammanslagningen urholkats så mycket att de inte längre har möjlighet att arbeta för att tillse att miljöbalken efterlevs. Enligt en undersökning känner sig 48 % av inspektörerna motarbetade i sin tjänsteutövning och 54 % säger sig ha upplevt jäv i de kommuner där miljönämnd och förvaltning slagits ihop med en annan nämnd. I kommuner med självständiga nämnder och förvaltningar är motsvarande siffror 21 respektive 16 %. Miljöchefen hamnar ofta i jävssituationer som är mycket besvärliga och hotar intentionerna i miljöbalken. Exempel på detta finns från flera kommuner, t.ex. från Hörby, där orenat avloppsvatten rann ut i Verkeån, ett av Skånes renaste vattendrag. Enligt miljöbalken är miljöchefen skyldig att anmäla detta till polisen eftersom det finns risk för miljöbrott. I detta fall innebar det att miljöchefen skulle anmäla reningsverkets chef, tillika miljöchefens chef. Även i Eslöv uppstod en liknande situation. Det är heller inte ovanligt att miljöinspektörers kritik i byggärenden filas bort på tjänstemannanivå. Exempel på det finns i Kävlinge där tekniska chefen tillika chef över miljöchefen sorterade bort kritik mot en golfbana i ett naturreservat. Den kritiken kom aldrig till nämndens politikers kännedom.
En regering som lade ner Miljödepartementet och lät någon annan minister sköta miljöfrågorna vid sidan om andra uppgifter skulle totalt tappa trovärdigheten i miljöfrågor. Ändå tillåts detta ske på den kommunala nivån. En regering, som i alla deklarationer talar om ekologisk hållbarhet, måste inse att det lokala engagemanget är viktigt. Idag ställer politiken stora krav på politiker, såväl lokalt som nationellt. Miljöfrågorna är stora, många och komplexa. Vi behöver miljöpolitiker på alla nivåer, politiker som får tid och möjlighet att bli kunniga inom området.
Det finns kommuner, som framsynt gått tillbaka och på nytt skapat självständiga miljönämnder. Södertälje är ett exempel på en sådan, och där finns återigen ett engagemang bland politiker och tjänstemän.
Vi anser att det är dags att göra miljönämnderna obligatoriska igen. Det är nödvändigt för att miljöbalken ska få det genomslag avsikten är samt för att den lokala tillsynsmyndigheten ska få den självständiga ställning den behöver. Det behövs också för att arbetet med miljömålen ska kunna bedrivas engagerat av såväl politiker som tjänstemän på lokal nivå. Miljönämnderna i kommunerna måste bli det forum för miljöengagemang i kommunen som är nödvändigt om målsättningen att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle skall förverkligas.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |