Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en allsidig utredning av presstödet, antingen i särskild ordning eller inom ramen för en bredare massmedieutredning.
Medieforskarna Lars Nord och Gunnar Nygren avslutar sin undersökning Medieskugga (Atlas 2002) med ett citat av Thomas Jefferson från 1787:
Were it left to me to decide whether we should have a Government without Newspapers, or Newspapers without a Government, I should not hesitate a moment to prefer the latter.
Nord och Nygren kommenterar:
Om USA:s tredje president hade bott i Botkyrka eller Upplands Väsby 2002 hade han med all säkerhet varit mycket missnöjd med sakernas tillstånd.
Stockholms kranskommuner – och i viss mån Stockholms kommun själv – är i stor utsträckning samhällen som saknar egna massmedier och en lokal nyhetsbevakning, ”Government without Newspapers”. I resten av landet har städer av Botkyrkas eller Upplands Väsbys storlek inte sällan både en och två dagliga nyhetstidningar. Invånarna i nästan samtliga kommuner i Storstockholm får nöja sig med en annonsfinansierad veckotidning med rudimentära redaktionella resurser. Därutöver förekommer sporadiska notiser, framförallt om förortskommunernas kriminalitet, i regionala medier (DN, SvD, den annonsfinansierade Metro och TV:s ABC‑nytt). Nord och Nygren sammanfattar läget så här:
Stora delar av Storstockholm ligger i konstant medieskugga, de stora medierna berättar mycket lite om vad som händer utanför tullarna. Och när man berättar något handlar det mest om brottslighet och sociala problem. Även när det gäller medieanvändningen finns det en medieskugga som inte enbart är geografisk utan också social. I välbärgade områden i innerstaden och i förorternas villaområden är de traditionella medierna ännu starka. Men i miljonprogrammets förortsområden är det en minoritet som läser de prenumererade morgontidningarna och som tar del av nyheter i SVT och Sveriges Radio. Istället är det gratistidningar och kommersiella tv-kanaler som dominerar medieutbudet. (A.a. s. 7.)
Över hälften av alla Sveriges journalister bor och arbetar i Stockholm. Ingen annanstans ges så många tidningar och tidskrifter ut. Trots det befinner sig medborgarna i Stockholmsregionen, en femtedel av svenska folket, i en medieskugga. De saknar nästan helt den för demokratins vitalitet omistliga offentlighet, som ger gemensamma referensramar och kunskaper och som är en arena för debatt och opinionsbildning. Detta är ett ur demokratisynpunkt mycket allvarligt och hittills i stor utsträckning förbisett missförhållande.
Nord och Nygren har baserat sin undersökning på kommunerna Botkyrka, Järfälla, Nacka och Upplands Väsby samt stadsdelen Kungsholmen i Stockholms stad. I deras sociala analys, där de grupperat materialet i fyra grupper utifrån ekonomiska och sociala kriterier, framträder medieklyftorna i Stockholmsregionen med bedövande tydlighet.
I resursstarka områden, som stora delar av Kungsholmen och villaförorter, som Saltsjöbaden i Nacka, läser 72 procent DN eller SvD dagligen, Metro är ett komplement, SVT och TV 4 dominerar, Sveriges radios P1 är den största radiokanalen. Dessa människor har ett högt förtroende för medierna. I resurssvaga områden, t.ex. norra Botkyrka och Fisksätra i Nacka, är det bara 38 procent som läser DN eller SvD dagligen men nästan hälften läser Metro, de fem största tv-kanalerna (SVT 1, SVT 2, TV 4, TV 3 och Kanal 5) är ungefär jämnstora, var fjärde ser regelbundet på satellitkanalerna och förtroendet för medierna är lågt. Föga förvånande följer valdeltagande, politiskt intresse och kunskap och förtroende för politiker exakt samma mönster.
Medieskuggan i Stockholmsregionen är geografisk och innehållsmässig, men den förstärks dessutom av en betydande social medieskugga.
Var och en som är politiskt intresserad inser lätt den avgörande betydelse som massmedierna har för demokratin. Utan en fungerande politisk offentlighet och utan en effektiv granskning av de styrande förtvinar folkstyret. Samtidigt är massmedierna till största delen en kommersiell verksamhet. Mediernas betydelse för demokrati och yttrandefrihet spelar ingen avgörande roll när beslut om rationaliseringar och nedläggningar fattas i medieföretagens styrelser och företagsledningar. Därför måste det finnas en demokratiskt motiverad mediepolitik med verksamma medel att styra och inskränka marknadskrafternas makt på mediemarknaden. Ett av de viktigaste av dessa instrument är presstödet.
Det svenska presstödet, som infördes på 1960‑talet för att motverka tidningsdöd, garantera en medial mångfald och upprätthålla konkurrensen, har spelat en oerhört viktig och positiv roll. Presstödet har förvisso inte förhindrat tidningsnedläggningar. Ägarkoncentrationen på tidningsmarknaden har fortsatt och åtskilliga dagstidningar, framförallt andratidningar knutna till arbetarrörelsen, har lagts ner. Men utan presstödet skulle situationen med all säkerhet ha varit avsevärt värre. Då skulle lokala mediemonopol varit regel och tidningsläsandet skulle sannolikt varit betydligt mindre än det är i dag. En avveckling av presstödet leder ofelbart till medial utarmning och därmed en bräckligare och mindre livskraftig demokrati.
Detta konstaterande får dock inte leda oss till slutsatsen att det saknas behov av förändring av det gällande regelverket för presstödet eller att det framförallt handlar om att undvika reducering av stödnivåerna. Dagens presstöd är huvudsakligen utformat för att rädda andratidningen på en ort från att konkurreras ut från annons- och prenumerantmarknaden. Detta har också i en icke oväsentlig grad lyckats. På 17 orter finns i dag två prenumererade morgontidningar att välja mellan, medan det i t.ex. Danmark, som saknar presstöd, bara är Köpenhamn som har fler än en tidning. Däremot har presstödet varit oförmöget att påverka situationen för de delar av landet som helt eller nästan helt saknar lokala medier, de kommuner som ligger i den ovan beskrivna medieskuggan.
Nord och Nygren skriver att ”det är visserligen beklagligt om en tidning ersätter två på en del håll, men det måste anses vara än mer förödande om stora kommuner i storstadsområdet fortsätter att vara helt utan lokal tidning” (a.a. s. 252), och de föreslår att presstödet ändras så att särskilt stöd kan ges till tidningar som etableras i lokaltidningslösa områden och till utveckling av de större tidningarnas lokala bevakning. Vänsterpartiet menar att dessa frågor bör utredas skyndsamt för att ligga till grund för en reformering av presstödssystemet. Till skillnad från Nord och Nygren menar vi att en sådan reformering måste göras utan att det hittillsvarande presstödet försvagas i resten av landet.
Medieskuggeproblematiken är dock inte det enda skälet till en översyn av presstödssystemet. Under årens lopp har ett flertal mindre och större problem som är förknippade med det gällande regelverket uppmärksammats i riksdagsmotioner från de flesta partier, liksom av organisationer som Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.
Situationen för invandrar‑ och minoritetsmedier liksom effekterna av presstödshöjningen 2001 har nyligen (oktober 2002) utretts av Presstödsnämnden och redovisats till regeringen. I övrigt har inte någon genomgripande och allsidig analys av presstödssystemet gjorts på senare tid och de justeringar som gjorts har varit mycket begränsade.
Bland de problem som uppmärksammats och förtjänar förnyad granskning kan nämnas:
Presstödet är inriktat på stöd till andratidningar definierade i upplagetermer. Det är dock i regel inte prenumerations‑ och lösnummerintäkterna som är de viktigaste inkomstkällorna, utan annonsintäkterna. Dessa är i regel lägre för andratidningen, men behöver inte vara det. Särskilt borgerliga tidningar kan i vissa lägen behålla en större annonsvolym än konkurrenten, trots att upplagan är mindre. Presstödsreglerna kan behöva anpassas till detta.
Presstödet är primärt kvantitativt inriktat. Enkelt uttryckt ges samma ekonomiska stöd till ledar- och kultursidor som till horoskop och roliga historier. Det bör prövas om presstödet kan inriktas på att stödja en kvalitativ utveckling av journalistiken.
Kravet på att tidningar som uppbär presstöd skall vara heltäckande kan behöva omprövas. Vissa typer av material – börsnoteringar, serietabeller och annat allmängods – nås många gånger enklare och snabbare via text‑TV eller Internet. Innebär presstödsreglerna att tidningar tvingas till ett innehåll som inte helt svarar mot läsarnas önskemål och behov?
Tidningar på invandrar- och minoritetsspråken liksom tidningar som ”på lätt svenska” särskilt vänder sig till invandrargruppen har visat sig ha svårt att överleva med dagens presstöd. Presstödsreglerna behöver anpassas för att motverka en sådan utarmning. Förslag som kommit upp när det gäller minoritetsspråken är exempelvis att tidningar som har regelbundet/dagligt och något så när omfattande redaktionellt material på något eller några av dessa språk bör få ett generellt bättre stöd.
Den tekniska utvecklingen skapar ständigt nya medier, nya tekniker för informationsspridningen. Under senare år har den explosionsartade utvecklingen av Internet förändrat mediemarknaden och förutsättningarna för publicistiken. Presstödets anpassning till denna utveckling måste utredas.
En minskande annonsvolym har, trots presstödet, gjort situationen svår för många andratidningar. En lösning har ibland varit att den ledande tidningen köpt upp konkurrenten och samordnat det redaktionella materialet men fortsatt utgivningen med en särskild ledarredaktion för den mindre tidningen. Det bör övervägas om presstödet skall stödja sådana lösningar för att rädda tidningar som annars inte skulle överleva, samtidigt som den uppenbara risken att staten därmed själv driver på ägarkoncentrationen måste hanteras.
Dessa och andra problem som hänger samman med dagens presstödsregler bör utredas i en parlamentarisk utredning med uppgift att lägga fram förslag som anpassar den statliga mediepolitiken till dagens och morgondagens verklighet i syfte att garantera den fria pressen, mångfalden och den journalistiska kvaliteten som ett av demokratins fundament. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi har i denna motion koncentrerat oss på tidningspressen och presstödet. Det finns dock starka skäl att överväga en bredare medieutredning som tar ett helhetsgrepp på den statliga mediepolitiken. Informationsklyftorna i samhället växer. Ägarkoncentrationen tilltar. Den granskande och analyserande journalistiken får ge plats för snabbkonsumerat underhållningsmaterial. Det publicistiska uppdraget blir allt mer underordnat snävt företagsekonomiska avkastningskrav. Public service – radio och TV – har svårt att finna sin roll och tenderar att kopiera de kommersiella mediernas koncept. Den borgerliga dominansen, antingen öppet redovisad som ideologisk preferens eller föregivet ”opolitisk”, inom medierna är förkrossande. Inte ens arbetarrörelsens hittills största parti, Socialdemokraterna, har en press som i omfattning och genomslag ens är i närheten av det elektorala stödet och det mindre partiet inom arbetarrörelsen, Vänsterpartiet står i praktiken helt utan en egen medieröst.
Sammantaget kan dessa förhållanden och tendenser ses som allvarliga hot mot demokratin. Mediesituationen är en angelägenhet för alla medborgare och därmed för landets förtroendevalda. Vi har ett ansvar som sträcker sig längre än till enskilda medieföretags situation det närmaste året. Ett sätt att ta detta ansvar och samtidigt bidra till en bred offentlig debatt kan vara att tillsätta en bred, parlamentarisk massmedieutredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Mats Einarsson (v) |
|
|
Siv Holma (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Per Rosengren (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |