Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och begravningsavgiften samt för att utröna hur ett system kan utformas för att göra det möjligt att avge viljeyttring i livet vad gäller begravningsförfarande m.m.
Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter samt vissa kommuner (Stockholm och Tranås) är huvudmän för begravningsverksamheten.
I begravningslagens (1990:1144) 9 kap stadgas om en så kallad begravningsavgift. Enligt 9 kap 1 § sagda lag skall den som är folkbokförd i Sverige betala en avgift för begravningsverksamheten. Begravningsavgiften beräknas på grundval av den avgiftsskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara förvärvsinkomst (9:3 begravningslagen). Avgiften är beroende av huvudmannens kostnader för verksamheten. Är en kyrklig församling eller samfällighet huvudman fastställer dessa avgiften för dem som tillhör Svenska kyrkan. Kammarkollegiet fastställer avgiften för dem som inte tillhör kyrkan. Är en kommun huvudman fastställer den alltid avgiftssatsen.
Begravningsavgiften är avsedd att täcka huvudmännens kostnad för löpande skötsel och service. Avgiften täcker dock inte den avgiftsskyldiges egen begravning.
Vad som bekostas är gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under 25 år, gravsättning, gravöppning, återfyllning och iordningställande av öppnad grav, vissa transporter av stoftet, kremering, lokal för förvaring och visning av stoftet samt lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler.
Under sitt yrkesverksamma liv hinner den avgiftsskyldige (dvs. alla som uppbär kommunal beskattningsbar inkomst och är folkbokförda i Sverige) betala in en ansenlig summa till begravningsverksamheten. Frågan är om den samlade summan korresponderar med de kostnader den enskilde efter döden medför för aktuell huvudman. I de fall den enskilde önskar bli kremerad och få sin aska spridd t.ex. i havet, måste den avgift som sammantaget betalas in rimligtvis bli mycket större än huvudmannens utgifter för kremeringsprocessen etc., någon framtida skötsel och service är knappast aktuell. Detta måste vara fallet även om askan sprids på för ändamålet avsedd plats t.ex. på en del av en kyrkogård.
Frågan är om begravningslagens reglering av begravningsverksamheten vad avser huvudmannaskap och begravningsavgiften svarar mot de krav som bör ställas i och med att Svenska kyrkan skilts från staten. Frågan är om systemet är tros- och åskådningsneutralt. Lämpligen bör varje religiöst samfund som erbjuder begravningsplats och skötsel/service i anledning av detta självt bekosta verksamheten genom en avgift som tas ut av samfundets medlemmar. Det är föga rimligt att alla folkbokförda finansierar kyrkliga samfunds skötsel av begravningsplatser och kyrkogårdar etc. Motsvarande avgiftsunderlag bör gälla för kommunala verksamheter. Här uppstår givetvis problem vad avser bestämningen av den avgiftsskyldiga kretsen. Den kan inte omfatta samtliga kommuninnevånare i och med att vissa kan tillhöra samfund, andra avser att av olika orsaker inte nyttja den kommunala begravningsverksamheten. Frågan är komplex och bör utredas närmare i syfte att åstadkomma en tros- och åskådningsneutral reglering av huvudmannaskap för begravningsverksamhet samt i syfte att tillse att den som avser att begagna sig av en viss ”begravningsform” och därtill hörande skötsel/service erlägger en proportionerlig avgift för densamma. Förvisso kan detta tänkas förutsätta att enskilda under sin livstid måste reflektera över hur de vill bli begravda med mera. Det sista torde vara en nödvändighet ifall avgiften skall stå i proportion till faktisk kostnad samt erläggas årligen under hela det yrkesverksamma livet. Ett förslag skulle kunna vara ett system likartat det som gäller för transplantation, dvs. ett undertecknat dokument där individen anger sina preferenser vad avser begravning etc. Det vore dock lämpligt att en eventuell skriftlig begravningsviljeyttring bevittnades. Den som till ansvarig huvudman meddelar att vederbörande t.ex. har för avsikt att låta sig kremeras bör betala en avgift beräknad på huvudmannens kostnader i anledning därav.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Leif Björnlod (mp) |