Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av de opinionsbildande myndigheternas roll.
Under senare år har det vuxit fram en alltmer vildvuxen flora av myndigheter vars främsta uppgift egentligen inte är att verkställa av statsmakterna fattade beslut, dvs. det som myndigheter traditionellt sett är inrättade för. Det mer eller mindre uttalade syftet är att ägna sig åt opinionsbildning och skapa debatt. Två exempel på myndigheter av detta slag är Integrationsverket och Glesbygdsverket.
Huvudorsaken är, menar vi, att politiker i alltför hög grad har tenderat att abdikera från sin roll som opinionsbildare. Istället har det ansetts nödvändigt, för att viktiga ståndpunkter ska komma fram i den allmänna debatten, att inrätta särskilda organ med uppgift att driva opinion i specifika frågor. Resultatet har blivit offentligt särskilt legitimerade och finansierade lobbyister.
Det är inget fel med opinionsbildning vare sig i integrations- eller glesbygdsfrågor, för att återvända till nyss nämnda exempel, men frågan är om inte det är en roll som främst bör fyllas av folkvalda politiker av olika kulörer. Förekomsten av de nya opinionsbildande myndigheterna bidrar till att göra rollfördelningen mellan folkvalda politiker å ena sidan och verkställande tjänstemän å den andra otydlig. Det kan i förlängningen bli ett problem för demokratin. Frågan om de nya opinionsbildande myndigheternas roll bör noggrant analyseras och utredas.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Tobias Krantz (fp) |
Johan Pehrson (fp) |