1 Innehållsförteckning 14
2 Förslag till riksdagsbeslut 15
3 Mediepolitikens grunder 15
4 Utgångspunkter för en moderat mediepolitik 16
5 Den digitala teknikens fördelar 18
5.1 Naturlig teknikutveckling är bra 18
5.2 Digitala sändningar når svenska folket redan i dag 18
6 Sätt yttrandefriheten framför politiskt inflytande 19
6.1 Yttrande- och etableringsfrihet är grundstenar i en demokrati 19
6.2 En modern TV och radio i allmänhetens tjänst 20
7 Framtvingat teknikskifte stör konkurrensen och mångfalden 20
7.1 Låsningen vid marksänd digital TV begränsar yttrandefrihetens förutsättningar 20
7.2 Frekvensanvändning 21
7.3 Dyrare att sända via marknät än med satellit 21
7.4 Billigare distribution för SVT 22
7.5 Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid 22
7.6 Konsekvenser av en förtida släckning av analoga sändningar 23
8 Möjliggör satellitsändningar 24
9 Tillsätt haverikommission 24
Riksdagen avslår proposition 2002/03:72 Digitala TV-sändningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidaresändning av SVT via satellit.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om auktion av sändningstillstånd för radio och TV.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten inte bör gynna vissa distributionsformer av TV-sändningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkor för släckningar av det analoga nätet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en haverikommission i enlighet med vad som anförs i motionen.
Moderata samlingspartiet anser att statens överordnade uppgift i mediepolitiken är ansvaret för att slå vakt om respekten för tryckfrihet och yttrandefrihet. Denna uppgift förutsätter att staten verkar för största möjliga utrymme för det fria ordet inom alla typer av medier. Pressfrihetens ideal skall prägla framväxten av nya medier i lika hög utsträckning som de i dag präglar tidningar och tidskrifter. Den svenska tryckfriheten har lett till mångfald, kulturell och vetenskaplig frihet samt de mest grundläggande förutsättningarna för det öppna samhället och för en levande demokrati, nämligen det fria ordet, den öppna debatten och den enskildes frihet till information. Staten skall svara för ett regelverk med tydliga spelregler som är likvärdiga för alla, för att garantera största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och etableringsfrihet i medier.
Genom att säkerställa yttrande-, tryck-, och etableringsfrihet garanteras mediernas självständighet gentemot såväl staten som andra. Därmed säkerställs också en kontroll av den politiska makten på medborgarnas villkor.
Inom ramen för denna överordnade uppgift anser vi att staten bör ha ett ansvar att garantera publiken förekomsten av och tillgången till vissa kvalitetsprogram som annars inte skulle ges. Detta ansvar ställer andra krav i den moderna mediemiljön med en mångfald av kanaler än som var fallet när radio och television var statliga monopol skyddade mot konkurrens och publikens val. Staten skall bidra till att publiken kan få del av ett bredare utbud än vad som annars vore möjligt. Denna uppgift måste fullgöras samtidigt som man minimerar risken att staten som medieaktör påverkar den fria debatten och en oberoende nyhetsförmedling.
En radio och TV i allmänhetens tjänst bör mot denna bakgrund koncentrera sig på att erbjuda ett programutbud inriktat på hög kvalitet som avgränsas mot vad andra aktörer erbjuder för att på det viset uppnå största möjliga sammantagna mångfald och utbud för publiken.
Medielandskapet förändras nu i snabb takt. Olika medier konvergerar och såväl möjligheterna att kommunicera som att ta emot information ökar. Det är bra för både publiken, yttrandefriheten och ett vitalt kulturliv. Det aktualiserar åter frågan om hur pressfrihetens ideal och informationsfriheten fullt ut skall tillåtas prägla de nya medier och kommunikationsvägar som nu växer fram. Det kravet måste också ställas på de förutsättningar som skall gälla för radio och TV.
För konsumenterna finns idag ett medieutbud som överträffar de vildaste framtidsfantasierna från kristallmottagarnas dagar. Den enorma ökning av programutbudet som skett sedan monopolets dagar innebär också en förändring av de krav som public service måste leva upp till.
Förr sågs sändningarna som ett komplement till medieutbudet på papper och var tvungna att vara heltäckande med allt från lätt underhållning till nyheter och debatt. Nu har behovet och förutsättningarna ändrats och public service är inte längre bara ett alternativ till tryckta skrifter, utan även till det utbud av program som kommer från fristående TV-kanaler och fria radiostationer.
Förekomsten av andra program är inte någon nackdel för en public service som syftar till att erbjuda publiken största möjliga valfrihet och ett brett programutbud. Tvärtom innebär det att man nu kan koncentrera sig på program av hög kvalitet som ökar bredden i programutbudet och som tidigare med en gammaldags inställning har ansetts vara för dyra.
Yttrandefriheten och tryckfriheten är centrala värden i det fria och demokratiska samhället. Det skall råda frihet att ge ut och distribuera medieprodukter samt att fritt pröva deras ekonomiska bärkraft. Inom ramen för de tekniska begränsningarna för medier skall det vara läsarna, lyssnarna, tittarna och användarna som genom sina fria val avgör vilka medier som får egen bärkraft. Politiskt grundat godtycke kan och får inte vara det som avgör förutsättningarna för mediernas växtkraft och utveckling.
En politik för fria medier kommer också att leda till att teknikens utveckling sker utifrån de enskilda medborgarnas behov och intressen. Det innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp. Det ställer krav på lagstiftning som medger en frihet för utveckling av de nya medierna, från Internettjänster till television. Sverige skall vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande. Den svenska mediepolitiken skall syfta till mångfald, kulturell vitalitet och en öppenhet för nya mediers tillväxt i Sverige.
I statens åtaganden på medieområdet måste det ingå att säkerställa etableringsfrihet för nya kanaler utan att reglera deras programverksamhet. Vägledande skall vara ansvaret gentemot publiken. Där ett begränsat utrymme råder skall koncessioner fördelas på motsvarande sätt som gjordes enligt den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande. I övrigt skall etableringsfriheten gälla.
Ett modernt public service-tänkande, där public service ses som en del i publikens samlade programutbud, i stället för något konkurrerande, bör bli rådande. Utgångspunkterna för vilken programverksamhet som skall finansieras med offentliga medel bör formuleras på följande sätt:
Public service-uppdragets kärna är att underlätta demokratins funktionssätt, genom att bidra till goda förutsättningar för en allsidig samhällsdebatt. Offentlig finansiering skall användas för program och verksamheter som kompletterar och bidrar till att utveckla programutbudet i sin helhet, innehålls- och kvalitetsmässigt.
Public service-programmen skall komma alla till del.
Offentligt finansierade program måste präglas av högsta kvalitet.
Public service-programmen skall bidra till att vitalisera svenskt kulturliv och ge fler aktörer en möjlighet att nå en publik.
Staten har att ange vilka uppgifter som skall anses nödvändiga, även om de inte är kommersiellt bärkraftiga och därför omfattas av public service. Till sådana uppgifter kan höra dramatiseringar ur det svenska kulturarvet eller det moderna kulturlivet, program för minoriteter, nyhetsrapportering som annars inte kommer till stånd samt andra högkvalitativa program gentemot olika målgrupper. Det ligger i sakens natur att public service-uppdraget kontinuerligt måste prövas i ljuset av vad andra aktörer på mediemarknaden erbjuder. Värnandet av svenska språket skall vara en huvuduppgift.
Kärnuppdraget bör även omfatta en spegling av hela landet och dess kulturliv.
Om delar av SVT, SR och UR får ett privat ägande får de bättre förutsättningar att agera på den förändrade mediemarknaden med det programutbud som i dag konkurrerar med andra kanalers. Vid en privatisering skall ett spritt folkligt ägande eftersträvas. Därigenom öppnas möjligheterna att konkurrera på likvärdiga villkor med andra medieföretag utan den tvångströja som dagens statliga ägande ger. Nya finansieringsformer, nya distributionsformer, möjlighet till betaltjänster och allianser med andra mediebolag klaras bäst genom ett breddat ägande. Ett engagerat, kunnigt och intresserat ägande skulle stärka företagen avsevärt. Samtidigt skapas bättre förutsättningar i den renodlade public service-verksamheten för en koncentration på kvalitet och program som ger publiken ett bredare utbud av program.
Med en modern definition av public service upphör också motiven för en särskild TV-avgift. Det ter sig alltmer obsolet att endast en medieaktör skall ha ensamrätt till en avgift för en mottagare som krävs för att kunna ta del av även andra programföretags produktioner. Avgiftsfinansieringen bör därför avskaffas och public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel på samma sätt som annan verksamhet, vilken befinns omistlig för allmänheten.
Övergången från analog till digital teknik innebär stora förändringar i fråga om produktion, distribution och lagring och den vidgade möjligheten till interaktivitet. I takt med utbyggnaden av bredbandsnät kommer alltfler att kunna se TV via bredband. Med Internettekniken blir hundratals, kanske tusentals, kanaler tillgängliga för dem som har bra uppkopplingsmöjligheter.
Den digitala tekniken finns i många olika skepnader, med olika kvaliteter. Det finns redan i dag omfattande digitala sändningar via satellit och även en del sändningar via kabel. Den digitala tekniken medger fler kanaler på samma sändningsutrymme och till en lägre kostnad.
Vi välkomnar tillkomsten av nya tekniska varianter och det faktum att de innebär större frihet både vad gäller sändningar och konsumenternas möjligheter att välja. Där vi anser att den digitala tekniken skall användas för att i så stor utsträckning som möjligt värna yttrandefriheten och mångfalden, har regeringen valt en annan väg. Staten har valt den teknik som är ekonomiskt och tekniskt underlägsen eftersom det är den enda tekniken som kan nyttjas för att återfå kontrollen och makten över det som sänds i TV. Som det ansvariga statsrådet formulerade det i en riksdagsdebatt den 29 november 1999: ”Vad det handlar om är att riksdagsledamöterna skulle ha en viss [...] möjlighet att se till att inte vilken skit som helst forsar ut.”
Det är bekymmersamt att regeringen så tydligt tar ställning för den teknik som ger störst begränsningar av mångfald och yttrandefrihet. Om staten över huvud taget skulle förorda någon teknik borde det vara den eller de tekniker som bäst säkrar yttrandefriheten och mångfalden.
De flesta bedömare är överens om att den framtida distributionen av TV kommer att ske digitalt. Det finns dock anledning att minnas utvecklingen av videotekniken. Från början fanns tre parallella system, bara ett överlevde kommersiellt.
En av myterna för att försvara marknätet som spridits från Kulturdepartementet är att marknätet är nödvändigt för att nå samtliga hushåll. Detta är fel, vilket också konstateras i den rapport som Ernst &Young tog fram på uppdrag av Digital-TV-kommittén: ”I princip hela den del av befolkningen som inte är kabel-TV-ansluten kan potentiellt ta emot televisionssändningar från satelliter, antingen direkt eller via olika former av matar-/kabelnät.’ Det innebär att så gott som hela svenska befolkningen kan se public service-kanaler digitalt även om ett marknät inte byggs.” Ett markbundet digitalt sändningssystem är alltså inte i teknisk mening nödvändigt för att distribuera TV-program som skall komma alla till del.
Det finns dessutom ett mycket stort antal hushåll som är beroende av centralantenn och kabelnät och som är så belägna att signalernas styrka inte medger mottagning med inomhusantenn. Dessa hushåll kommer oavsett vad som sker med marknätet att vara beroende av kabelnät eller bredband för att kunna se TV.
I och med att det finns befintliga väl fungerande alternativ, som dessutom har högre teknisk kapacitet, är billigare, har bättre utrymme för interaktivitet och når hela befolkningen saknas anledning att subventionera ett markbundet digitalt sändarnät som hittills inte svarat upp mot grundläggande kommersiella krav.
Även om det är rimligt att förvänta sig att konsumenterna efterhand skaffar sig digitala mottagare så finns det ingen anledning att låsa konsumenterna vid en särskild teknisk distributionsform av digitala sändningar. De högkvalitativa och omistliga program i allmänhetens tjänst som skattebetalarna i framtiden finansierar bör, enligt vår mening, sändas digitalt på flera olika sätt.
Staten skall slå vakt om yttrande- och etableringsfriheten. Därmed uppnås mångfald på publikens villkor.
För ett vitalt kultursamhälle är det av stor vikt att det finns så många forum för skapande som möjligt, så många kanaler för att nå publiken som tekniken medger, och så många alternativ att välja mellan som det finns intresse av att sända och som publiken efterfrågar.
Utgångspunkten för att yttrandefrihetsgrundlagen medger lagstiftning som tillåter tillstånd och villkor för att sända program ligger i behovet av att på något sätt ordna användningen av frekvenserna för TV och radio. I yttrandefrihetsgrundlagen finns också vissa bestämmelser i 3 kap. 5 § om redaktionell självständighet och i 1 kap. 3 § första stycket om frihet från censur.
Sändningstillstånd bör fördelas på ett sätt som minimerar statens möjlighet att styra och reglera programinnehåll. Ett auktionsförfarande utestänger ingen från möjlighet att delta och gynnar dem som har ett utbud som kan förväntas nå en bred publik. Sändningstillstånden bör vara långa med goda möjligheter till förlängning för att säkra självständighet och oberoende samt för att medge långsiktiga investeringar i såväl teknik som programinnehåll.
Public service-uppdraget, eller statens uppdrag inom etermedier, måste ändras i takt med att det totala medieutbudet ökar.
Public service-programmen skall komma alla till del. De måste präglas av högsta kvalitet. Programproduktionen bör i största möjliga mån produceras efter upphandling eller på entreprenad. Det öppnar möjlighet för en mångfald av aktörer, samtidigt som det reducerar behovet av egna produktionsresurser ägda direkt eller indirekt av staten.
Sändningen av public service-produktionen kan ske på flera sätt. En möjlighet är att sända public service-programmen i speciella kanaler. Det gör det tydligt vilket programutbud och vilka kanaler staten stödjer. Jämfört med dagens SR och SVT kan rena public service-kanaler ges en tydligare och mer målinriktad utformning.
En annan möjlighet är att sändningen av public service-produktionen sker inom ramen för andra företags radio- och TV-program. Ett sådant alternativ gör det möjligt att inordna public service-produktionen i ett mer mångfacetterat sammanhang, i annan radio- och TV-verksamhet eller i annat medieutbud. Public service-ansvaret skulle på så sätt komma att utvecklas till ett stöd för viss kvalitetsproduktion och staten skulle inte behöva äga något sändningsbolag.
Digitala sändningar av TV kommer att bli allt viktigare. SVT måste därför ges möjlighet att vara med i den digitala utvecklingen. Regeringens låsning vid marknätet riskerar dock att leda till dubbla sändningskostnader – med parallellsändning såväl i det analoga som digitala systemet – för företaget under mycket lång tid utan att andelen tittare i det digitala marknätet ökar nämnvärt. SVT borde snarast inrikta sig mot andra digitala plattformar som kabel, satellit och bredband.
Regeringens satsning på marknätet för digital TV har blivit ett fiasko. Höga kostnader, få sålda dekodrar, få tittare, kraftiga förseningar och orealistiska planer har gjort att de miljarder projektet kostat hittills framstår som bortkastade pengar. Resultatet visar också att det plan- och kommandotänkande som präglat projektet och Kulturdepartementets planering passar sällsynt illa för nya medier. Det finns anledning att befara att regeringens låsning vid marknätet tvingar in konsumenterna i den distributionsform som har lägst kapacitet och sämst utrymme för interaktivitet.
Det faktum att det markbundna nätet är sämre, mer begränsat och dyrare än andra digitala alternativ innebär också att regeringens satsning på det leder till att man motverkar de krav som måste ställas på mediepolitiken, nämligen att verka för största möjliga utrymme för yttrandefrihet och informationsfrihet. Färre kanaler ger sämre förutsättningar för nya aktörer samtidigt som färre aktörer ges möjlighet att uttrycka sig. På samma gång leder det begränsade kanalutrymmet i det marksända nätet till att fördelningen av frekvenser blir en politisk maktutövning med det hot mot kanalernas och mediers oberoende från stat och politik som detta innebär.
Genom att släcka ner det analoga nätet redan 2007, försöker regeringen forcera fram det markbundna nätet. Det är uppenbart att syftet inte är omsorg om publiken, utan försök att vinna tillbaka det gamla monopolets begränsningar inom ramen för den digitala tekniken.
Frågan om det digitala marknätet handlar emellertid inte bara om bortkastade miljarder och försök till politisk kontroll över TV. Det handlar också om möjligheterna att bygga ut andra mobila tjänster. Frekvensutrymmet i etern är precis som alla andra ekonomiska resurser begränsat och det skall räcka till TV, radio, personradiotrafik, mobilteletjänster och radiobaserat bredband. Det gör det angeläget och nödvändigt att utnyttja frekvenserna effektivt och till rätt saker. Digital TV i marknätet riskerar att låsa upp breda frekvensområden som annars kan användas till mobila Internettjänster. Post- och telestyrelsen, PTS, har som ansvarig myndighet också avrått från utbyggnad av det digitala marknätet just av denna anledning. Det riskerar att hämma IT-utvecklingen i Sverige.
Det andra stora problemet för regeringen är konkurrensen med andra sätt att sända TV. Det är betydligt billigare att sända en digital TV-kanal via satellit än via det statliga marknätet. Det kostar cirka 5 miljoner kronor för att sända via satellit mot cirka 30–40 miljoner kronor i marknätet för att nå 98 procents täckning. Det gör att Teracom inte kan ta betalt så att det täcker företagets kostnader. I dag betalar därför de kommersiella kanalerna enbart cirka 3 miljoner kronor per kanal. Vem som skall betala resten, upp till 30 miljoner kronor för envar av de planerade 25 kanalerna är oklart, men sannolikt blir det skattebetalarna som får stå för notan. Fullt utbyggt beräknas de totala årliga kostnaderna att vara cirka 750 miljoner kronor. Förlusten varje år, beräknad efter dagens låga andel digital-TV-boxar, skulle då bli mer än 600 miljoner kronor.
SVT har ett starkt intresse av att sänka kostnaderna för distributionen. I dag betalar SVT ca 450 miljoner kronor per år för att nå den dryga tredjedel av hushållen som är beroende av marknätet. Resterande hushåll nås kostnadsfritt via kabelnät, eller via satellit, och SVT får där betalt för distributionen.
Dagens parallella sändningar i både det analoga och det digitala nätet har lett till kraftigt ökade kostnader för SVT. För det fall de analoga sändningarna upphör bör de resurser som frigörs inte automatiskt gå till programverksamheten – som ju då inte blir tillgänglig för alla – utan återbördas till skattebetalarna.
SVT:s sändningar finansieras med offentliga medel. Det innebär att de skall vara tillgängliga för alla utan villkor om särskild betalning. SVT:s program bör därför erbjudas samtliga satellitoperatörer för kostnadsfri distribution inom Sverige. En sådan lösning ökar tillgängligheten för tittarna och minskar beroendet av marknätet. Mot den bakgrunden välkomnar vi att Sveriges Television nu fått en vidare spridning via satellit.
Mycket talar för att SVT i en kostnadsbedömning bör prioritera de betydligt billigare sändningarna via satellit och kabel framför det dyrbara marknätet.
Frågan om verksamheten i det digitala marknätet bör grundas på marknadsmässiga överväganden bland aktörerna på marknaden. Det gäller bland annat de radio- och TV-företag som har ett naturligt intresse av att utveckla formerna för digitala sändningar, men också företag som utvecklar olika former för digital kommunikation.
Staten skall förhålla sig teknikneutral, och inte försöka styra vare sig teknikutveckling eller konkurrens inom medieområdet.
Det finns ingen anledning att subventionera boxar med miljontals kronor via statliga bolag. Det finns heller ingen anledning för staten att via bolag betala vissa tittares tillgång till kanaler ägda av privata intressen.
Regeringen försöker genom propositionen tvinga fram ett teknikskifte genom lagstiftning. Staten låser sig nu vid en distributionsteknik som är både sämre och dyrare än alternativen samt att den begränsar utbudet för publiken. Vi menar att det är bättre att låta utvecklingen fortgå utan politisk styrning.
Marknätets fiasko och Teracoms dåliga ekonomi har två huvudorsaker. Dels har relativt få hittills skaffat digitala mottagare, dels är konkurrensen med andra sätt att sända TV hård. Det är betydligt billigare att sända en digital TV-kanal via satellit än via det statliga marknätet.
Under de senaste fyra åren har stora ansträngningar gjorts för att få nya hushåll intresserade av det digitala marknätet. Efter en omfattande satsning med subventioner till en kostnad på 1 miljard kronor under fyra år har 140 000 hushåll skaffat mottagare till marksänd digital-TV. Nu vill regeringen att dryga miljonen hushåll ansluter sig på lika lång tid utan några subventioner. Regeringen verkar ha övergett miljardrullningen i subventioner och tänker inte längre locka utan i stället tvinga in konsumenterna i en teknik de själva inte av egen fri vilja har valt. Släckningen i slutet av tunneln är uppenbarligen det argument som skall övertyga abonnenterna att de nu måste byta teknik för mottagningen av program.
Vi är emot en förtida släckning av de analoga sändningarna. En eventuell släckning måste vara ett resultat av konsumenternas önskemål. I nuläget har enbart var tionde hushåll med vanlig markantenn tillgång till det digitala marknätet, vilket tydligt visar att det inte är rimligt att nu besluta att släcka ner den teknik som 1,2 miljoner hushåll använder och är nöjda med. Det skulle drabba de hushåll som inte har råd eller av andra skäl vill byta teknik. Därmed kommer public service-programmen att få en sämre räckvidd där stora grupper som betalar för programverksamheten inte kan ta del av den.
Ett mycket stort problem är att radio- och TV-handlare måste göra en kreditprövning av den som önskar köpa en box/dekoder. Den som inte anses kreditvärdig får inte köpa någon box. Detta innebär att en stor del av Sveriges befolkning, till exempel pensionärer med låg inkomst, eventuellt inte kommer att kunna se någon TV över huvud taget om de analoga sändningarna avslutas 2007. Detta är helt oacceptabelt och strider helt mot vår uppfattning att alla skall kunna se public service-sändningarna.
Med nedsläckta vanliga analoga sändningar blir alla TV-apparater som inte har en box eller dekoder oanvändbara och värdelösa. Varje TV-mottagare, liksom varje video, kräver en egen box/dekoder. Vill man se ett program medan man spelar in ett annat krävs två boxar. Tittar barnen på ett tredje program krävs ytterligare en box. Det innebär mycket stora utgifter för barnfamiljer eller att de tvingas skrota någon eller några TV-apparater.
Teknikens utveckling går emellanåt mycket snabbt och det finns all anledning att fortlöpande se hur snabbt intåg den digitala tekniken gjort i dess olika former.
Det är naturligt att det analoga nätet en gång släcks som en konsekvens av den digitala teknikens utveckling. Släckningen bör emellertid ske som en konsekvens av teknikens utveckling på sina egna meriter och genom konsumenternas aktiva val. En släckning kan därför inte bli aktuell förrän det övervägande flertalet konsumenter gått över till annan distribution än de marksända analoga sändningarna. En släckning skall inte ske för att regeringen vill det utan för att andra tekniker än dagens analoga visat sig bättre och effektivare och lockat konsumenterna. Målet bör därför formuleras i form av den nya teknikens täckning snarare än i form av ett årtal.
Regeringen har i propositionen föreslagit att de vanliga sändningarna skall släckas successivt i landet och vara helt nedsläckta år 2007. Vi avvisar detta. Det riskerar att låsa teknikutvecklingen till den teknik som är mest begränsad och som är dyrast samtidigt som vi i dag ser hur den digitala tekniken öppnar många nya möjligheter för distribution.
Vi menar i stället – mot bakgrund av ovanstående – att släckningen av det analoga nätet skall komma som ett resultat av konsumenternas önskemål. Det skattebetalarna betalar för skall de också kunna se.
Regeringen bör därför sätta upp andra villkor som måste vara uppfyllda för att en släckning av de analoga sändningarna skall vara möjlig. Vilkoren bör präglas av en hänsyn till publiken och ta sikte på att den digitala tekniken har utvecklats så långt att övergången från analog teknik skall kunna ske utan att stora grupper ställs utanför den programverksamhet de betalar för.
Sveriges Television har i tillstånden för digitala sändningar ålagts att sända de digitala programmen också via satellit. Det är bra att Sveriges Television fått frihet att distribuera sina program via satellit. I takt med att de digitala sändningarnas andel ökar kommer satellitsändningar att öka i betydelse. Vi anser att det bör införas en möjlighet för samtliga satellitoperatörer att fritt distribuera Sveriges Televisions program. Företaget bör därför åläggas att kostnadsfritt tillhandahålla satellitoperatörer public service-kanalerna, såväl analogt som digitalt, under förutsättning att mottagningen kan ske utan särskild betalning.
Regeringen bör tillsätta en haverikommission för att dra lärdom av de senaste årens katastrofala miljardrullning.
Satsningen på det marksända digitala nätet har kostat minst två miljarder. Massiva reklamsatsningar har gjort bolaget Boxer till en av landets stora reklamköpare men trots detta har tittarna uteblivit. Från den kommersiella starten den 1 april 1999 fram tills i dag har enbart 140 000 hushåll skaffat mottagare för det digitala marknätet.
Det finns mycket liten efterfrågan på detta prestigeprojekt. I stället handlar det om politisk styrning, politisk prestige och gigantiska satsningar där notan förväntas betalas av skattebetalarna. Projektet kantas av orealistiska prognoser, miljardrullning, dubiösa affärsplaner, mycket stora reklamsatsningar och monopolfasoner.
Det helstatliga bolaget Teracoms dåliga ekonomi har blivit väl känd det senaste året. Det är satsningen på digital marksänd TV, som regeringen beordrat, som tvingat bolaget till miljardutgifter. Hittills har bolaget lagt ut över 2 miljarder kronor. Ungefär 1,5 miljarder för att bygga ut näten och ca 500 miljoner på att subventionera digital-TV-mottagare för att göra reklam för projektet. Genom regeringens projekt har Teracoms dotterbolag Boxer subventionerat mottagare och köpt reklam för över 700 miljoner. Enbart år 2001 gick Boxer back med 400 miljoner kronor. Boxer kan med god marginal klassas som statens svar på boo.com.
400 miljoner motsvarar kostnaden för att ge 40 000 starrpatienter synen åter. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en haverikommission för att det skall bli möjligt i framtiden att lära av de misstag som kantat det marksända digitala nätet.
Den satsning som regeringen har gjort på de markbundna digitala sändningarna har betingats av viljan att forcera utvecklingen av en teknik som begränsar utbudet och valfriheten jämfört med andra digitala tekniker. Socialdemokratins iver att kunna kontrollera vilka som skall få sända och vilka kanaler publiken kan välja mellan har kostat skattebetalarna mycket stora belopp. Det är en satsning som inte varit betingad av att bidra till största möjliga yttrandefrihet och valfrihet utan av viljan att kontrollera och begränsa.
|
Stockholm den 3 april 2003 |
|
|
Gunnar Hökmark (m) |
|
|
Henrik S Järrel (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Bertil Kjellberg (m) |