Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen noga bör övervaka rättstillämpningen av den nya lagen så att den inte i någon del kan anses komma att strida mot de grundläggande fri- och rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förändringen i 1 § 2 lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Efter sammanträdet med rådet för rättsliga och inrikes frågor (RIF-rådet) den 20 september 2001 meddelade justitieministern att det var det viktigaste sammanträde han hittills varit med om. Vid detta möte meddelades att medlemsländerna inom ramen för arbetet med att ta fram lagstiftning som i enlighet med Tammerforsslutsatserna skapar ett område med ”frihet, säkerhet och rättvisa i EU” särskilt skulle skynda på framtagandet av gemensamma definitioner, åtal och straff för ”terrorism”.
Detta och annat arbete bedrevs därefter med stor snabbhet för att möta den politiska efterfrågan på kraftfulla åtgärder mot terror som rådde efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Redan vid RIF-rådets möte drygt två månader senare träffade regeringen en politisk överenskommelse om ett rambeslut. Oklarheterna kring den efterföljande praktiska lagstiftningen var betydande. Detta föranledde Folkpartiet att avstå i voteringen om frågan då riksdagen den 29 maj 2002 godkände det av regeringen framförhandlade rambeslutet. Folkpartiet liberalerna lyfte i samband med detta fram det faktum att den svenska regeringen gjort värdefulla insatser vad avsåg det materiella innehållet i rambeslutet jämfört med de först framlagda förslagen. Trots detta stod det höljt i dunkel om vad som skulle komma att följa av konkret lagstiftning.
Samarbetet gentemot gränsöverskridande brottslighet i allmänhet och kanske terrorism i synnerhet är en viktigt uppgift inom EU. Behovet att på dessa områden tillnärma lagstiftningen är betydande. Viktigt är dock att man inte tar några stora chansningar. Det ligger i vårt uppdrag som riksdagsledamöter att med viss sund skepsis betrakta muntliga försäkringar från regeringen om att innehållet i en överenskommelse om ett rambeslut inte skulle kränka grundläggande fri- och rättigheter. Detta var anledningen till vårt ställningstagande den 29 maj 2002. Likväl deklarerade vi tydligt i kammaren att vi utgick från att regeringens goda intentioner skulle fullföljas i konkreta lagförslag.
När vi ser följdlagstiftningen kommer Folkpartiet liberalerna sannolikt att kunna konstatera att de flesta av de intentioner som gavs från den svenska regeringen har uppfyllts. Jag tror gott om det svenska Justitiedepartementet. Men det kan ju vara så att jag vill förbehålla mig rätten att kunna säga ja eller nej när jag ser detta på plats.
(Johan Pehrson [fp] 29 maj 2002).
Grundproblemet ligger i det faktum att samarbetet inom det rättsliga området sedan Amsterdamfördraget sker genom s k mellanstatliga rambeslut utan acceptabel insyn och påverkansmöjligheter för vare sig de nationella parlamenten eller Europaparlamentet. Kampen mot brottsligheten har således i praktiken en betydande sämre demokratisk förankring än kampen mot skadeinsekter. Detta tillvägagångssätt är också något som Lagrådet med kraft framhåller som ytterst otillfredsställande eftersom den gängse principen är att frågor om följdlagstiftning till en internationell överenskommelse tas upp samtidigt med frågan om ett godkännande av överenskommelsen. Lagrådet understryker särskilt att kraven inte generellt bör ställas lägre vid rambeslut.
Folkpartiet liberalerna kan konstatera att så länge samarbetet inom det rättsliga området inom EU bedrivs på detta sätt kommer problemen med rambeslut av olika betydelse för medborgarna att fortsätta. Detta är inte acceptabelt ur demokratisk synvinkel. Riksdagen stiftar Sveriges lagar och måste känna till de fullständiga konsekvenserna av lagstiftningen innan den ger klartecken till regeringen att binda Sverige vid internationella överenskommelser.
Folkpartiet liberalerna ser därför gärna att det begränsade rättsliga samarbetet inom idag den s k tredje pelaren inom EU förs över till gemenskapsrätten för att stärka den demokratiska insynen på EU-nivå. Vidare bör det skapas ingångar för de nationella parlamenten att klarare och mer systematiskt genom respektive utskott medverka i det fortsatta rättsliga samarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna har materiellt i denna proposition att ta ställning till det praktiska genomförandet av de åtaganden regeringen bundit upp Sverige till vad avser rambeslutets lydelse i enlighet med vad som beslutades av ministerrådet den 13 juni 2002. Vi finner det i detta läge således inte meningsfullt att i sak ha synpunkter på regeringens förhandlingsresultat.
Införandet av nya brottstyper föranleder alltid en oro för att de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna kan komma att åsidosättas. De grundlagsskyddade fri- och rättigheterna som främst åsyftas handlar om skyddet för yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheten och kommer till uttryck i regeringsformens 2 kapitel, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, främst artiklarna 10 och 11 samt fördraget om Europeiska unionen, artikel 6. Införandet av ett särskilt terroristbrott och därtill kopplade förändringar i lagstiftningen får inte innebära ett åsidosättande av de angivna rättigheterna. Av propositionen framgår att beslutet inte får tolkas så att man på terroristgrunder anklagar personer som utövar sin grundläggande rätt att framföra sina åsikter, även om de skulle begå ett brott när de utövar denna rätt. Vi vill vidare understryka att tolkningen av nu förslagna lagstiftning skall ske i ljuset av det rambeslut och därtill hörande uttalanden och beaktandesatser som antogs i samband med rambeslutet.
Folkpartiet liberalerna anser att regeringens bedömning av framför allt terroristbrottets avgränsning är korrekt. Vi delar uppfattningen att det inte i 1 § behövs en grundläggande avsiktsförklaring om syftet med lagen så som först föreslogs av regeringen. Det får anses som självklart att de rättstillämpande myndigheterna kommer att tillämpa lagstiftningen i ljuset av de ovan åberopade grundläggande fri- och rättigheterna samt de uttryckliga författningskommentarer som lämnats för vägledning vid tillämpningen. Det går inte att komma ifrån det faktum att lagförslagets såväl objektiva som subjektiva rekvisit sannolikt kommer att betraktas som mindre klara och tydliga som vägledning för den praktiska rättstillämpningen än vad regeringen menar.
Folkpartiet förutsätter dock att regeringen noga övervakar rättstillämpningen av den nya lagstiftningen så att den inte i någon del kan anses komma att strida mot de grundläggande fri- och rättigheterna.
Vad avser förändringen i 1 § 2 p 2 stycket i lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll så utgår vi från att denna inte leder till att en person som i Sverige eventuellt skulle arbeta gentemot en diktatur i t ex sitt hemland numera skall kunna utvisas till annan stat för en sådan gärning som har övervägande karaktär av politiskt brott.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 3 mars 2003 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |