Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemfrid för kvinnor och barn.
Kvinnomisshandel eller våld mot kvinnor är ett ämne som rönt stor uppmärksamhet under senare år. Problemet är inte lika osynligt nu som tidigare. Mycket har gjorts och görs för att förebygga och förbättra, ändå brister det i många avseenden fortfarande. Våldet i hemmen har dessutom under lång tid bara ökat. Antalet misshandlade och sexuellt ofredade, både barn och vuxna, inom hemmets väggar blir fler och fler.
Samhällets engagemang och insatser i de här situationerna är inte tillräckliga. Många av de kvinnor som misshandlas har barn och det är barnens far eller styvfar som misshandlar. Att misshandel av kvinnan förekommer i en familj behöver dock inte betyda att barnen också misshandlas, men ofta finns det samband. Även om de inte blir misshandlade tar de naturligtvis skada av våldet mellan föräldrarna och lär sig bland annat att konflikter löses med våld.
Hittills har åtgärder för att skydda kvinnor som utsatts för våld av närstående män huvudsakligen handlat om att skydda den våldsutsatta kvinnan genom exempelvis larmpaket och skyddat boende, det vill säga inskränkningar i kvinnans frihet. Det krävs ofta en mycket allvarlig misshandel för att polisen ska gripa mannen och för att åklagaren senare ska besluta om anhållan och yrka på häktning.
Mannen som begått brott är i många fall den som får bo kvar på brottsplatsen medan den skadade och livrädda kvinnan får fly sitt hem. Eftersom det ofta finns barn med i bilden får det allvarliga konsekvenser även för dem. Det bör istället vara den våldsutövande mannen som får sin frihet inskränkt och inte som nu den våldsutsatta kvinnan som låses in med sin rädsla.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Ahlqvist (s) |
Carina Hägg (s) |