Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre statistikuppföljning hos polisen när det gäller försvunna personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användandet av blodhundar vid eftersökning av försvunna personer.
Varje år misslyckas eftersökning av försvunna människor på grund av att polismyndigheterna saknar de bästa eftersökningsmetoder som står till buds. De flesta försvunna förefaller komma till rätta trots snarare än tack vare eftersökningsinsatser.
Senast i somras då den ene av oss (Göran Lindblad) var på väg hem från ett studiebesök hos K-9 inom NYPD (polisen i New York), och varit med om ett lyckat eftersök med blodhund i 35 graders värme på asfalt sex timmar efter försvinnandet, kunde man läsa i pressen om ett försvinnande i Östergötland. En handikappad pojke hade varit borta innan han av en tillfällighet hittades av privatpersoner ganska nära platsen för försvinnandet. Samtidigt hade polisinsatsen omfattat ett nittiotal poliser och många vanliga tjänstehundar.
Fortfarande är hunden ofta det bästa verktyget för att söka efter försvunna människor. Dock visar såväl verkligheten som försök att specialister bland hundarna liksom hos människorna oftare når ett bra resultat än generalister. Tyvärr har inte polisen någon statistik över vilka eftersökningsmetoder som fungerar bäst. Det förefaller som om man oftast gör som man alltid gjort eller i värsta fall introducerar nya metoder utan att ha en aning om vilka resultat som uppnås.
Vi har upprepade gånger försökt få fram statistik när det gäller antalet försvunna personer, hur många som återfinns med hjälp av polis och räddningstjänst och hur många som hittar hem på egen hand. Statistiken förefaller minst sagt bristfällig. Denna brist på uppföljning och utvärdering är knappast ett framåtsyftande arbetssätt. Det bidrar till att metodutveckling inom polis och räddningstjänst hamnar på undantag. Detta är inte mindre än en skandal och medverkar knappast till att skattebetalarnas pengar används på bästa sätt, eller att de personer som av olika anledningar försvinner eftersöks med de bästa metoderna som står till buds.
I flera år har motioner skrivits som föreslagit att polisen bör göra försök med blodhundar vid eftersökning av försvunna personer. Erfarenheten talar för att en blodhund är helt överlägsen en traditionell polishund när det gäller att hitta försvunna personer. Förslagen har knappast fallit i god jord. Den svenska polisen har varit märkbart ointresserad av att ta intryck av de erfarenheter som gjorts i andra länder, bland annat Storbritannien och USA. Förutom i Essex och New York finns nu goda erfarenheter av eftersökning med blodhundar och moderna träningsmetoder från North Hampton, South Hampton, Wales och Cornwall.
I tidigare utskottsbehandlingar har utskottet avslagit motioner med hänvisning till att det är polismyndigheterna som bedöms vara bäst lämpade att avgöra vilka eftersökningsmetoder som skall användas. Det finns starka skäl att invända mot denna uppfattning, mot bakgrund av den bristfälliga hantering polisen visat när det gäller implementeringen av hundar i eftersökandet av försvunna människor. Polismyndigheterna har visat på en vilja att fortsätta i samma hjulspår snarare än att förutsättningslöst pröva nya eftersökningsmetoder.
Vi vill därför föreslå att polisen genomför försök med blodhundar när det gäller eftersökning av försvunna personer. Vi vill också att polisen på ett bättre sätt än i dag förbättrar sin statistik och uppföljning när det gäller försvunna personer.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ulf Sjösten (m) |