1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Vem är brottsoffer? 3
5 Samhällets uppgift 3
6 Brottets konsekvenser för den enskilde 4
7 Konkreta åtgärder för brottsoffren 5
7.1 Ett effektivt rättssystem 5
7.2 Även vittnen är brottsoffer 6
7.3 Ersättning för sorg och saknad 6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka brottsoffrens ställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödcentrum för unga brottsoffer.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om brottsoffers rätt till information vid gärningsmäns permissioner.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag rörande förbättrade ersättningar för vittnen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om elektronisk övervakning vid besöksförbud.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som vidgar rätten till stödperson för målsägande i domstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en andel av de intagnas ersättning skall gå till Brottsofferfonden.
Det mycket höga antalet anmälda brott – mer än 1 miljon per år – genererar inte bara minst ett brottsoffer per begånget brott. Antalet offer för den ökande brottsligheten är mångdubbelt större. Offret skadas psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Ofta sitter oron kvar länge, i form av rädsla för att till exempel vistas utomhus ensam, sömnsvårigheter, ångest eller liknande. Men även brottsoffrets familj, klasskamrater, lärare, grannar, mor- och farföräldrar drabbas. Dels oroar de sig för hur brottsoffret mår, dels ökar deras egen rädsla för att de själva eller andra närstående skall drabbas.
Det finns goda skäl för att ägna mer intresse och omsorg åt den som utsatts för brott än vad som sker i dag. För det första därför att den skada och kränkning som skett inte är acceptabel. Samhällets insatser måste ge den som utsatts för brott rätt. För det andra vinner samhället på att människor som drabbas av brott känner att de kan lita på de rättsvårdande myndigheterna.
I lagstiftningen används begreppet målsägande. Målsägande är den mot vilket brott blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada, enligt rättegångsbalken 20:8. Brottsoffer är inte ett lika klart definierat begrepp.
Som beskrivits ovan drabbar brott ofta även kretsen runt den omedelbart utsatte. Även den som står en målsägande nära kan anses vara ett offer för brott. Detta borde också gälla barn som blir vittnen till att den ena föräldern misshandlar den andra.
Att vara vittne till våld är att vara utsatt för våld. När ett barn blir vittne till våld mot mamman (för det är trots allt den mest frekventa situationen i familjevåld) blir situationen traumatisk för barnet. Ett barn i en familj där hot och våld när som helst kan förekomma lever i ett förhöjt spänningstillstånd som är oerhört pressande. Hemmet som skall ge trygghet blir i stället en plats som skapar ångest och rädsla för vad som kan hända. Att bevittna våld mellan de personer som barnet är beroende av kan vara svårare än att själv bli misshandlad. Övergrepp av personer som barnet är starkt bundet till och beroende av kan ge varaktig påverkan senare i livet.
En viktig samhällsuppgift är att skipa rättvisa och att återupprätta brottsoffret. Tyvärr sker detta i alltför liten utsträckning. Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är fortfarande rättsstatens första och viktigaste skyldighet gentemot brottsoffren. I det sammanhanget har regeringen misslyckats när det är ett fåtal brott som klarats upp och när balanserna hos polis och åklagare växer sig stora. Särskilt allvarligt är det när även brott där barn är inblandade får vänta långa tider på utredning.
En av de viktigaste insatserna för brottsoffer är att bekämpa brottslighetens uppkomst. Detta arbete innefattar strukturella förändringar i samhället, men också en närvaro av de rättsvårdande myndigheterna. Synliga och tillgängliga poliser är ett sätt att ge medborgarna trygghet och förebygga brott.
Det är också viktigt att samhället förmår utreda brotten och lagföra den skyldige. Först då upplever de flesta brottsoffer att de fått upprättelse. Tyvärr avskrivs många anmälningar direkt. Det händer också att polisen inte har tid att ta upp en anmälan. Ofta skrivs brott av på grund av att man antingen inte har tid att utreda tillräckligt, att åtal inte är samhällsekonomiskt försvarbart, eller på grund av att man vet att påföljden ändå skulle bli oansenlig.
Straffsystemet måste uppfattas som rättvist. För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig krävs att de påföljder som döms inte bara är utan också uppfattas som rättvisa. Många brottsoffer känner sig kränkta av att gärningsmannen ”kommit undan” med en påföljd som uppfattas som lindrig i förhållande till det obehag brottet vållat. Brottsoffer måste kunna känna sig tillfreds med det bemötande man har fått efter att ha utsatts för brott.
Varje offer reagerar individuellt, men att ha varit utsatt för brott är en traumatisk händelse för de flesta. Den trygga världsbilden kastas omkull och ersätts många gånger av ett okontrollerat kaos. Brottsoffret förlorar en personlig grundval – känslan av trygghet. Känslor av skam och skuld infinner sig. Varför skulle jag gå ut så här sent? Varför hade jag pengar i handväskan? Varför parkerade jag bilen i det mörka, tomma garaget? Varför hade jag på mig de här kläderna? Varför har jag inte installerat gallerdörr i lägenheten eller satsat pengar på ett larm?
Det tar ofta lång tid innan livet återgår till det normala. För många blir livet aldrig mer detsamma. Särskilt äldre människor vittnar om att de efter att ha varit utsatta för t.ex. en väskryckning inte mer går ut själva. Bland professionella som möter unga brottsoffer talar man om de ”fem kränkningarna”. Dessa kränkningar upplevs nog av de flesta brottsoffer, oavsett ålder.
Den första kränkningen är att drabbas av brott. Den andra kränkningen är att det funnits vuxna som kunnat ingripa/förhindra brottet, men som valt eller undvikit att göra någonting. Den tredje kränkningen är att brottet skrivs av direkt av polis eller åklagare, eller att en undersökning läggs ner i brist på resultat. Den fjärde kränkningen infinner sig när ärendet gått vidare och gärningsmannen är åtalad. Vid domstolsförhandlingen upplever ofta offret att bli kraftigt ifrågasatt av försvarsadvokater eller också är det så att gärningsmannens kamratkrets sitter på första bänk och genom närvaro, blickar, gester, ljud försöker knäcka offret ytterligare. Rättegången kan leda till att gärningsmannen går fri i brist på bevis eller p.g.a. att inga vittnen vågat berätta. Den femte kränkningen är då diskussioner uppstår med försäkringsbolag om ersättningar eller då offret tilldöms ersättning som gärningsmannen inte kan betala och Brottsoffermyndigheten behöver kopplas in.
Vi anser att handläggningstiderna från anmälan till dom bör vara så korta som det är görligt med hänsyn till rättssäkerhet och hänsyn till de inblandade. Det är inte rimligt att endast ta hänsyn till gärningsmannens ålder, utan även brottsoffrets personliga egenskaper måste ha betydelse. Det är speciellt viktigt att våldsbrott förövat mot barn, äldre, handikappade, kvinnor som gärningsmannen haft en relation till skall utredas snabbt. Endast i fall där gärningsmannen är häktad sker dessa utredningar under tidspress, det är inte en bra ordning. Snabb handläggning av mål är positivt även för brottsoffret. Ett effektivt rättssystem, där samtliga länkar i kedjan fungerar, från polisen till domstolarna, är en förutsättning. Det är inte acceptabelt att polisbristen fortgår, att åklagarna inte förmår arbeta undan balanser och att domstolarna tvingas ta år på sig att avgöra ärenden.
Vid kvinnofridsbrott, där gärningsmannen är till kvinnan närstående person, fordras extra varsamhet och stöd. Vi anser att kvinnan i ett sådant fall ska få en särskild utsedd kontaktperson som kan fungera som stöd, utöver det målsägandebiträde som utses av tingsrätten.
Vidare anser vi att besöksförbud ska kunna kompletteras med elektronisk övervakning. När gärningsmannen får permission ska brottsoffrets säkerhet sättas främst. Den utsatta personens säkerhet måste sättas i främsta rummet, även om det påverkar den dömdes behov av permission. Brottsoffret skall ovillkorligen underrättas när permissioner ska ske och i detta sammanhang skall säkerhet och skydd diskuteras och åtgärdas. Informationen skall också ges i så pass god tid att brottsoffret har möjlighet att vidta åtgärder. Detta bör framgå i lagtexten.
Misshandel av en närstående kvinna skall regelmässigt leda till fängelse, inte till samhällstjänst. Samhället måste på detta sätt tydligt markera mot våld i hemmet.
Stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm är en verksamhet som specialiserar sig på att ta hand om just unga brottsoffer och deras särskilda problematik. Utveckling av liknande verksamhet på andra håll i landet bör uppmuntras. Den människa, ung eller gammal, som blivit offer för brott måste bli tagen på allvar och få hjälp från de rättsvårdande myndigheterna. Annars riskerar hela rättssamhället att urholkas och tilltron till rättsväsendet minskar.
Vittnens utsatta situation behöver stärkas. Rättssamhällets grund vilar på att vittnen ger sig tillkänna och redogör för sina iakttagelser. Tyvärr är det fler som väljer att inte se eller höra, inte komma ihåg eller inte veta. Samhällets rättsvårdande myndigheter måste utveckla ett gott förhållande till vittnen så att dessa känner att deras utsagor är viktiga och att de gör en viktig insats genom att vittna. Många vittnen tar illa vid sig av utformningen av domstolarnas kallelser – särskilt av hotet om vite. Även om det är och skall vara en medborgerlig plikt att vittna, finns det olika sätt att tydliggöra detta. Det är inte rimligt att ett vittne känner obehag redan innan vittnesmålet är avlagt.
Vittnen skall inte behöva träffa den tilltalade före rättegången. Det bör anordnas särskilda rum för vittnen, så att de inte behöver utsättas för hånfulla kommentarer eller hotelser. Det är också viktigt att den vittnesstödjande verksamheten får utvecklas, eftersom det underlättar om man som vittne slipper vara ensam vid rättegångstillfället.
Den ekonomiska ersättningen behöver ses över. Detta avser särskilt posten förlorad arbetsinkomst. Ersättningen utgår med högst 700 kronor per dag, vilket inte räcker långt för att täcka förluster vid försenade förhandlingar eller förhandlingar som drar ut på tiden. Särskilt småföretagare som drabbats av brott påverkas. Ofta kallas ett antal anställda in som vittnen, vilket kan orsaka stora kostnader. Personer med små inkomstmarginaler drabbas också hårt.
Den som uppsåtligen berövar en annan person livet skadar även den dödades familj. Det går aldrig att ekonomiskt ersätta den smärta som följer av att ha förlorat en livskamrat genom brott. Däremot vore en ordning med ersättning för sorg och saknad en skarp markering från samhällets sida för den eller de efterlevande. Genom den speciella ersättningsposten inskärps gärningens betydelse för offrets närstående hos gärningsmannen.
En regel om ersättning för sorg och saknad till efterlevande med anledning av att en närstående har dödats genom våldsbrott bör införas i skadeståndslagen. En sådan ersättning skulle också innebära att svensk skadeståndsrätt ytterligare harmoniserades med stora delar av övriga Europa.
Ersättning kan utgå med ett schablonmässigt bestämt belopp och utan omfattande eller tidsödande utredning. Ersättningsberättigade skall vara efterlevande make, minderåriga barn samt föräldrar till barn under 18 år.
Ytterligare ett sätt att från samhällets sida markera den effekt ett brott har på det enskilda brottsoffret är att låta 20 procent av intagnas dagersättning gå till Brottsofferfonden. På så sätt inskärps de dömdas ansvar för att göra rätt för sig gentemot offren.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |