Riksdagen begär av regeringen en översyn av insatserna mot minderåriga brottslingar i syfte att åstadkomma en adekvat omorganisation av socialtjänstens insatser eller tillskapande av ett helt nytt system för insatserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjliggöra för snabb åtgärdshantering av unga lagöverträdare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påskyndande av handläggningen av ungdomsmål genom att inrätta ungdoms- och jourdomstolar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialförvaltningarna uppmärksammas på konsekvensen av att unga lagöverträdare kan få felaktig påföljd om inte en vårdplan upprättats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler platser för sluten vård av unga brottslingar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av påföljden för personrån.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medlingsverksamheten får ett tydligt regelverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att kunna meddela åtalsunderlåtelse om den unge deltagit i medling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagförandet av unga brottslingar genom familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett enklare förfarande vid snatterimål.
1Yrkande 5 hänvisat till SoU.
Ett återkommande kriminalpolitiskt debattämne är hur samhället ska reagera på ungdomars brottslighet, det vill säga hur påföljdssystemet ska se ut. Historiskt har möjligheten att leda bort unga lagöverträdare från rättsprocessen, exempelvis genom åtalsunderlåtelse, varit ganska stor. Sedan 1965 är reglerat i lag (LUL) särskilda bestämmelser för hur samhället ska reagera på unga lagöverträdare. Denna lag har sedan varit föremål för ett antal reformer. Förvisso måste en ung människa som begått exempelvis ett rån eller mord få erfara att samhället ser mycket allvarligt på detta, oavsett gärningsmannens ålder. Vi menar att straffet ska vara både preventivt och rehabiliterande, det vill säga att påföljden ska vara avskräckande samtidigt som den verkar för att den unge inte återgår i brottslighet.
Kristdemokraterna vill betona familjens och de vuxnas betydelse och ansvar samt att goda uppväxtförhållanden är av stor vikt för hur den unge utvecklas. Långsiktigt handlar det naturligtvis om förebyggande arbete, om internalisering, införlivandet av värden, värderingar och normer. Vuxenvärldens insatser betyder mycket för att få barn och unga att avstå från att börja begå brott. Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran måste därför stöttas i denna uppgift så att de kan och orkar vara närvarande och delaktiga i de ungas liv och ge dem en social trygghet. Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga signaler i detta preventiva arbete. Kristdemokraterna tror också att om de vuxna i familjen får mer tid för barnen får det en rad positiva följdverkningar för den uppväxande generationen, som i sig är brottsförebyggande. Föräldrarna har det yttersta ansvaret då det gäller att förmedla värderingar och normer till barnen.
Vi anser att det skulle vara en vinst att reagera på ungdomars brottslighet tidigare. Det händer att kommunernas socialtjänst väntar för länge med att hjälpa ungdomar som kommit snett. Detta är dock en ekonomisk och även en ideologisk fråga. Socialtjänsten, som har lägsta möjliga omhändertagande som sitt mål, vill så länge det är möjligt ha en öppen vårdform. Detta är inte alltid det bästa alternativet. Vi anser att med ett tidigare ingripande och med snabbare behandling och rehabilitering skulle chansen vara större att komma till rätta med problematiken i den unges liv.
När det gäller unga lagöverträdare är det av stor vikt att handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden sker så snabbt som möjligt. I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt tjugoett år, finns också regler om att handläggningen ska ske skyndsamt, i vilka fall socialnämnden ska informeras, att vårdnadshavare alltid ska underrättas och kallas till förhör med den unge samt underrättas om åtal och tidpunkt för huvudförhandling. I BRÅ:s rapport 2000:7 anger man att den sammanlagda handläggningstiden i ungdomsmål som går till domstol varierar mellan en och en halv månad och fyra månader. I en del fall kan det ta upp till ett år. Enligt vissa uppgifter kan det ta ännu längre tid. Detta är inte godtagbart. Vi är medvetna om att det tar tid att samordna och engagera vårdnadshavare och socialtjänst, men det är ett arbete som måste prioriteras. Kristdemokraterna vill påskynda handläggningen av ungdomsmål och menar att ett sätt att åstadkomma detta är att inrätta ungdoms- och jourdomstolar.
Forskningen visar att nyrekryteringen av brottslingar sker mycket tidigt, ofta redan i tioårsåldern. Därför är det viktigt att möta brottsligheten bland unga människor tidigt med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Snabba insatser krävs exempelvis genom närpolisverksamhet, samarbete mellan polis, socialtjänst, skola, föräldrar och ungdomsrotlar. I dag ser det inte ut så i verkligheten. Besparingar och nedskärningar inom alla nämnda områden gör att ungdomar inte får det stöd och den uppföljning de skulle behöva då något visar sig gå snett i den unges liv.
BRÅ:s rapporter visar att minderårigas brottslighet ökade kraftigt under 90-talet. Antalet brott som ”klarades upp” genom att ärendet lades ned, på grund av att den skäligen misstänkte var under 15 år, ökade med 25 procent från år 1990 till år 1998. Enligt BRÅ:s statistik registrerades år 1998 totalt 13 240 brottsanmälningar som uppklarade på grund av att den misstänkte var under 15 år. Mer än var fjärde person som under 1999 ägnade sig åt rån i Stockholm och Malmö var ett barn under 15 år. I en rapport från 2000 redovisas en avhandling där det framgår att ca 75 procent av pojkarna och 65 procent av flickorna i årskurs 9 begått brott under det senaste året. Mestadels rör det sig om skadegörelse, snatterier, klotter och andra förhållandevis lindriga brott. Grövre kriminalitet är dock alltför vanlig, enligt rapporten.
I en del länder döms även små barn i domstol för brott de begått. En sådan ordning har vi dessbättre inte i Sverige. Det betyder emellertid inte att vi inte har problem med minderårig brottslighet. Det är ett stort problem att brottsligheten börjar i allt lägre åldrar.
Ett barn under 15 år som begår ett brott hanteras inte av rättsväsendet, utan när det konstateras att straffmyndighetsåldern ej uppnåtts överförs hanteringen till socialtjänsten. Det är troligen en klar överskattning att kalla det för hantering. Det finns naturligtvis undantag men i de allra flesta fall läggs den minderåriges brott till handlingarna. Samhället måste reagera på de riktigt unga ungdomarnas brottslighet tidigare än vad som sker i dag. Om en ung människa trots förebyggande insatser begår ett brott är det sämsta som kan hända att samhället inte reagerar på ett adekvat sätt.
Diskussionen har i mycket stor utsträckning handlat om vad vi ska göra med 17- åringarna, men de är sällan förstagångsförbrytare. Diskussionen borde framför allt handla om 10–14-åringarna. I många fall har de som når straffmyndighetsålder redan utvecklat en vanebrottslighet.
Våren 1998 beslutade riksdagen om nya påföljder för unga lagöverträdare. Lagstiftningen trädde i kraft 1 januari 1999. Reglerna innebär en uppstramning av åtgärderna när ungdomar begår brott. Möjligheten att överlämna den unge till vård under socialtjänsten finns kvar, men en förutsättning för denna påföljd är att socialnämnden lämnat in en vårdplan till rätten och att de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.
Ett överlämnade till socialtjänsten kan förenas med böter eller en föreskrift om ungdomstjänst. Den sistnämnda påföljden liknar samhällstjänst och ska fullgöras i socialtjänstens regi. Vid allvarlig brottslighet där påföljden annars måste bli fängelse kan den unge i stället överlämnas till sluten ungdomsvård. Detta är en tidsbestämd påföljd med ett maximum på fyra år som verkställs på institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse, SiS.
När det gäller påföljden för de mycket unga lagöverträdarna blir de föremål för åtgärder inom socialtjänsten i stället för att överlämnas till kriminalvården. Vid en utfrågning i justitieutskottet framkom bland annat att de vårdplaner som ska upprättas inom socialtjänsten ofta inte hinns med. När de upprättas är de ofta undermåliga och följs inte upp på ett tillfredsställande sätt. Dokumentationen av socialtjänstens verksamhet riktad till barn är över huvud taget bristfällig.
Det har också riktats mycket kritik mot kommunernas socialtjänst. Ungdomar som dömts enligt LVU (lagen om vård av unga) sätts upp på en väntelista för att få plats på institution. Under tiden har det hänt att dessa ungdomar bott kvar hemma i en miljö där både syskon och föräldrar är kriminella.
I andra kommuner är polisen starkt kritisk till att unga fortsätter att begå brott efter brott utan att socialtjänsten griper in. De menar att kommunerna låter de unga fortsätta sitt destruktiva liv och väntar på att en eventuell LSU-dom (lagen om sluten ungdomsvård) ska falla. Då är det inte längre kommunen som är betalningsansvarig utan staten. Statistik från SiS visar att under 2001 valde socialtjänsten endast i ett fåtal fall att fortsätta vården enligt LVU efter avslutad verkställighet av LSU. Detta trots att det tydligt framgår i förarbetena till LSU, att de unga ska beredas fortsatt vård enligt LVU efter verkställigheten.
Av 38 frigivna i juni 2000 hade socialtjänsten valt att fortsätta behandling enligt LVU i enbart fem fall. Antalet LSU-domar ökar konstant. Hur ska SiS klara av att ge en kvalitativt god vård för LVU-ungdomar då LSU pressar ut LVU i periferin och vårdtänkandet ersätts av straff- och säkerhetstänkande?
Om inte socialförvaltningen tar sitt ansvar i rättsprocessen och skriver en vårdplan, kan unga brottslingar få fel påföljd. Om vårdplan saknas eller är undermålig tvingas domstolarna att döma till påföljder som de unga inte borde få.
Enligt hovrättsassessor Susanne Ragnarsson vid Eslövs tingsrätt är undermåliga vårdplaner vanligt förekommande. Detta får allvarliga konsekvenser för den unge. I slutet av juli 2001 dömdes exempelvis en 17-åring av Eslövs tingsrätt till skyddstillsyn för rattfylleri. Socialtjänsten ansåg liksom tingsrätten att han borde dömas till ungdomstjänst, men för det krävdes att han samtidigt dömdes till vård. Eftersom vårdplan saknades dömdes han till skyddstillsyn. Detta är helt fel eftersom skyddstillsyn är en påföljd som vuxna får och som sköts av kriminalvården. Är man inte myndig ska man inte dömas till kriminalvård.
Att socialtjänsten inte upprättar vårdplaner beror på resursbrist och okunskap. Många kommuner har i besparingstider dragit ned resurserna till socialtjänsten, vilket får konsekvenser för den svage i samhället. Vi står nu inför ett vägval när det gäller den mycket unga brottsligheten. Rapporterna från BRÅ visar att brottsligheten bland minderåriga ökar, men att dessa brott hamnar utanför statistiken. För dem som utsätts för den allt grövre ungdomskriminaliteten räcker det inte med att det jämt och ständigt görs noteringar om att den unga brottslingen överlämnats till socialtjänsten, vilket idag alltför ofta i praktiken innebär att vederbörande utan hinder kan fortsätta med sin brottslighet. Situationen är allvarlig och bekämpningen av de mycket ungas brottslighet är i högsta grad ineffektiv. Om inte socialtjänsten kan och vill göra rejäla insatser för att hantera de ungas brottslighet genom olika aktiva åtgärder måste något annat system skapas som leder till att den minderåriges brottsbana avbryts.
I augusti 2002 beslutade regeringen om direktiv till en utredning som ska göra en översyn av påföljdssystemet av unga lagöverträdare. En särskild utredare tillkallas för att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform så vitt avser unga lagöverträdare. Kristdemokraterna välkomnar denna utvärdering och menar att det är angeläget att snabba insatser vidtas för att justera systemet och göra de tillägg som är nödvändiga för att lagen ska fungera. Socialtjänstens skyldighet att upprätta vårdplaner måste förtydligas.
Lagen om sluten ungdomsvård, LSU, trädde i kraft i januari 1999. Sluten ungdomsvård ersätter fängelse för ungdomar som begått grova brott. Det innebär ett kännbart straff, samtidigt som ungdomarna hålls borta från den destruktiva fängelsemiljön. LSU innebär att personer under 18 år i första hand döms till sluten vård istället för fängelse. Domstolen kan döma till sluten ungdomsvård i lägst 14 dagar och högst fyra år. På de flesta ungdomshem vårdas ungdomarna enligt ett miljöterapeutiskt program. Det betyder att ungdomarna får fasta tider att följa, är tvungna att stiga upp på morgonen, äta och göra något meningsfullt under dagen.
Ungdomar som begår grova brott döms allt oftare till sluten ungdomsvård. Sedan lagen trädde i kraft för tre år sedan sitter många gånger fler än beräknat intagna på särskilda ungdomshem. Bristen på platser leder till att de unga tvingas vänta på plats. Av de ungdomar som är dömda till sluten ungdomsvård har nästan 90 procent dömts för våldsbrott. Vanligast är rån och misshandel. De intagna har en genomsnittlig vårdtid på nio månader. Enligt siffror från SiS rymde fler än var tionde intagen som dömts till sluten ungdomsvård under år 2000, och trenden är inte bättre för 2001. Enligt lagen ska vården inledas på en låst avdelning för att sedan fortsätta under öppnare former.
De många och långa domarna har skapat konkurrens om platserna på ungdomshemmen. Ungdomar dömda enligt LVU ska också vårdas på samma ungdomshem. En dom enligt LSU ger förtur framför en dom enligt LVU. Detta ledde under senare delen av år 2000 och början av 2001 till att ett 40-tal ungdomar tvingades vänta på LVU-placering. Under julhelgen 2000 fick en 14-årig flicka, på väg mellan två ungdomshem, tillbringa natten i häktet i Uppsala i väntan på plats. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
Kristdemokraterna påpekade redan i sin budgetmotion 1999 att regeringen måste avsätta ytterligare resurser för att tillgodose behovet av fler platser hos SiS. SiS kunde vid 2000 års slut konstatera att inte mindre än 36 ungdomar var intagna. De tio platser som då fanns inrättade räckte alltså inte. I slutet av år 2001 fanns ett 60-tal intagna.
Under år 2001 gjordes om- och utbyggnationer. Det är bra, men det är samtidigt mycket viktigt att det finns resurser att genomföra den behandling och vårdplan som är själva syftet med vården av den unge. LSU får inte innebära att den unge enbart förvaras på institution för att släppas ut till ingenting och omedelbart riskerar att återfalla i brottskarriären.
De som döms till sluten ungdomsvård är ofta unga människor som haft en bekymmersam uppväxt. De har sällan eller aldrig blivit bekräftade. Vuxenvärlden kring dem har inte satt några gränser och många av dem har aldrig känt att någon brytt sig om dem. Det är dessa unga människor som på behandlingshemmet behöver känna att det finns någon som bryr sig. De behöver hjälp att få tillbaka självförtroende och självkänsla så att de inte fortsätter att göra sig själva och andra skada.
Statistiken då det gäller återfallsfrekvensen är god för många av SiS ungdomshem. På Visingsö kan man påvisa goda resultat, särskilt bland unga som finns där under en längre tid. Men resurserna är begränsade och en del av personalen lider av utbrändhet.
Målet med all ungdomsvård måste vara att försöka förändra den unges totala livssituation utifrån dennes personlighet, bakgrund och förutsättningar. Att de unga blir sedda, bemötta med respekt och inte i något avseende behandlas kränkande är grundförutsättningar för allt konstruktivt behandlingsarbete. Allt detta tar tid och kostar pengar. Detsamma gäller andra SiS-hem. Vid ett besök på Långanäs ungdomshem i augusti 2002 beskrevs samma bild. Begränsade resurser, tuffare arbetsvillkor, tuffare klientel och sämre kontakter med socialtjänsten. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att dessa ungdomshem får tillräckligt med resurser.
Många unga på våra institutioner vill inte återvända till friheten. På ungdomshemmet har de äntligen mött någon som bryr sig, som sätter gränser och har tid att lyssna. Dessa unga vet alltför väl vad en hemkomst innebär. De är i stort behov av stöd och kontinuitet och detta måste ges under en längre tid även efter frigivning från ungdomshemmet. Socialtjänsten har här ett stort ansvar.
Kristdemokraterna menar att det skulle vara en samhällsekonomisk besparing men framför allt en besparing av mänskligt lidande om man snabbt och tidigt kunde möta de unga som av en eller annan orsak kommit snett i tillvaron med fasthet, konsekvens, värme och intresse. Därför har vi länge hävdat att speciella ungdoms- och jourdomstolar borde inrättas för att handlägga brott begångna av unga lagöverträdare.
Vårt förslag bygger på åsikten och målsättningen att detta skulle leda till en snabbare hantering av ungdomsmål. I en SOU-utredning föreslås också att det ska ges vidgade möjligheter att särskilt lämpade poliser och åklagare ska leda utredningarna, vilket ligger helt i linje med vårt förslag om ungdoms- och jourdomstolar.
Antalet personrån har ökat dramatiskt i våra storstäder under de senaste åren. Fickstölderna ökade med en fjärdedel under 1998. Rånarna är oftast mycket unga och uppträder i gäng. Respekten för ordningsmakten hos dessa ungdomar har minskat. Till stor del beror detta på att påföljden inte anses vara tillräckligt avskräckande och att reaktionen kommer för sent.
Samtidigt handlägger domstolar oansenliga snatterimål vilka ofta erkänns och leder till dagsböter på cirka 700–1 000 kronor. Detta sker inför fullsatt domstol med domare, notarie och tre nämndemän som dömer, till stora kostnader för samhället. Proportionerna mellan att lindrigare ungdomsbrott inte ens utreds och att snatterimål kräver fullsatt domstol är orimliga.
Det är bra att försöksverksamhet pågått med medling och familjegruppskonferenser och att beslut nu fattas om att medling ska finnas som ett obligatoriskt inslag inom socialtjänsten. Medling ska vara frivilligt för brottsoffer och gärningsman och erbjudas då man tror att det kan leda till något positivt. Vi tror att det är ett bra sätt att få den unge lagöverträdaren att komma till insikt. Att möta brottsoffret och konfronteras med konsekvenserna av det man gjort är nyttigt. Efter att försöksverksamheten formellt upphört ska verksamheten bedrivas i kommunerna inom ramen för socialtjänsten.
De problem som Kommunförbundets representant med ansvarsområde för projektverksamheten för familjerådslag och medling redogjort för gäller i första hand resursfrågan. De orter där verksamheten framför allt har lyckats är där det funnits så kallade eldsjälar som varit beredda att satsa mycket tid på rådslagen. När detta nu läggs över helt på kommunerna och projekten förväntas bli en del av den ordinarie verksamheten är det viktigt att det ska vara relativt enkelt att få del av de avsatta medel som staten budgeterat till medling. Vi anser att det inte räcker med den fina ambitionen att alla kommuner nu kan genomföra medling och ansöka om medel från staten. Socialtjänsten i kommunerna är redan idag hårt ansatt av fler och fler pålagor som regeringen beslutat om. Om medling ska få önskad effekt och om kommunerna ska arbeta efter intentionerna, måste de statliga medel som avsätts relativt enkelt kunna komma kommunernas socialtjänster till del.
Kristdemokraterna har i flera år drivit frågan om att statsbidrag ska utgå till kommuner som inrättar medlingsverksamhet för unga lagöverträdare och vi är glada att regeringen även på denna punkt hörsammat Kristdemokraternas krav. Vidare anser vi att man bör överväga att lagföra unga brottslingar genom medling eller familjegruppskonferenser.
Medling innebär att en ung förstagångsförbrytare erbjuds att träffa brottsoffret för att tala om det som har hänt. Mötet sker med neutral medlare och ska ge konkreta resultat. Det kan innebära att den unge ersätter den drabbade med pengar eller arbete, men det kan också räcka med en ursäkt. För att förstärka Medlingsinstitutet bör det finnas en möjlighet för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse för straffmyndiga under 18 år som har deltagit i medling.
Kristdemokraterna anser att det är angeläget att medlingsverksamheten får ett tydligt regelverk som därmed kan ge verksamheten ökad legitimitet och genomslagskraft.
Den nyzeeländska familjegruppskonferensen (Family Group Conference) har varit förebild för ett par projekt i Sverige som genomförts av Svenska Kommunförbundet. På svenska kallas verksamheten familjerådslag. Familjerådslagsmodellen prövas för ungdomar som begått brott. Grundtanken är densamma som med medling, att unga brottslingar ska konfronteras med brottsoffret, be om ursäkt och komma överens om gottgörelse. Tillsammans med familjen görs sedan upp en plan för den unge i syfte att komma till rätta med problemen. En fristående samordnare hjälper familjen tillsammans med andra professionella personer, t.ex. socialtjänsten, skolan och polisen.
Vid en rundringning till tio olika socialnämndsordföranden för att få inblick i hur familjerådslag används i kommunerna, blev resultatet något förvånande. Några orter hade ett väl fungerande familjerådslag. En del mindre orter hade satsat mycket på detta. Dessa kommuner hade också engagerade människor, eldsjälar, som satsade på familjerådslag. Andra kommuner hade, trots att man t.o.m. hade fullmäktigebeslut på att socialnämnden skulle använda sig av familjerådslag, ingen sådan fungerande verksamhet. Några kommuner var mycket intresserade av att driva familjerådslag men ansåg att det tog för mycket tid och att resurser saknades. Kommunförbundets representant med ansvar för projektverksamheten med medling och familjerådslag sa också att de 40 familjerådslag som hade hållits under försökstiden inte hade kunnat utvärderas till följd av resursbrist.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns goda intentioner kring vad som bör göras, men att de goda intentionerna ofta får stå tillbaka för en verklighet fylld av besparingar, avsaknad av personal och brist på tid. I utredningen SOU 2000:105 Medling vid ungdomsbrott görs bedömningen att medling vid ungdomsbrott är en åtgärd som bör användas i större utsträckning. Vid straffmätning och påföljdsval bör det vara möjligt att beakta att medling ägt rum.
Ofta handlar debatten om hur man ska förhindra människor att begå brottsliga handlingar. Det kan ske genom fler poliser, genom hårdare straff eller genom att man gör det så svårt som möjligt att begå brott. Mycket av brottsligheten kan också byggas bort, exempelvis kan inbrott i bilar förebyggas, men det räcker inte om inte arbetet med att förändra människors värderingar och attityder lyckas.
Individer med låg inre kontroll och med svaga sociala band till det konventionella samhället har en större benägenhet att begå brott än andra. En god inre kontroll gör att vi motstår stundens frestelser och provokationer. Goda band till samhället ger närhet och förståelse för andra människor. Därför måste den brottsförebyggande strategin bygga på den inre kontrollens betydelse. Denna insikt måste överföras till föräldrar, barnomsorgspersonal, skolpersonal, medieansvariga och alla andra som har barn omkring sig eller möter dem under de viktiga åren då barnen är mottagliga. Och den borde vara en självklarhet för politikerna. En effektiv kriminalpolitik måste i första hand bygga på insikten om hur man förebygger brott. Särskilt viktigt är detta för de mycket unga lagöverträdarna, de som ännu inte är straffmyndiga. För att lära ett barn inre kontroll förutsätts vägledning av barnets beteende, noterande av avvikande beteende samt korrigerande av sådant beteende.
Kristdemokraterna har i decennier understrukit behovet av gemensamma goda värderingar som bär upp och håller samman samhället. I de allra flesta fall är föräldrarna de som bäst förmedlar grundläggande värden till sina barn. Därför är familjens roll i det brottsförebyggande arbetet så central. Men då krävs vardagstid tillsammans, eftersom det är i vardagliga situationer man löser konflikter och tränar samlevnad på ett naturligt sätt. Det är därför sorgligt att familjen är så undervärderad och att tilltron till föräldrarnas förmåga att ta hand om sina egna barn är så låg hos regeringen. Föräldrars omsorg för välgång och beteende hos barnet är ett nödvändigt villkor för en framgångsrik uppfostran. Men när misslyckanden inträffar måste det finnas en insats från det offentliga som hjälper till att avbryta den begynnande brottsbanan.
Det är viktigt att belysa skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet. Kristdemokraterna har gång på gång påpekat vikten av att skolan inte är värdeneutral. Skolverket gav i en skrivelse år 2000 skolan underkänt då det gäller arbetet med värderingar och värdegrunden. Skolverket hävdar att skolan är fokuserad på fakta och inte ägnar tillräckligt med tid åt grundläggande värderingar. Skolan har ett ansvar att ta upp de etiska samtalen. I lågstadiet fungerar detta men det blir allt sämre ju längre upp i klasserna man kommer för att inte fungera alls i högstadiet, enligt Skolverket. Detta är naturligtvis inte bra, då vi samtidigt i olika forskningsrapporter kan läsa att åldersgränsen blir allt lägre bland unga som börjar begå brott. Vi anser att ett viktigt led i det brottsförebyggande arbetet för att hjälpa ungdomar att komma rätt är att skolans verksamhet utgår från en tydlig värdegrund.
I det brottsförebyggande arbetet måste vi också betona vikten av att motverka alkohol- och narkotikamissbruket bland ungdomar. Tidiga alkoholvanor leder lätt över till andra drogvanor, vilket i sin tur kräver stora pengar. På så sätt leder drogmissbruk snabbt till brottslighet. Narkotikamissbruk är ofta drivkraften bakom exempelvis häleri, inbrott och rån.
Tillgången till narkotika ökar och antalet ungdomar som prövar illegala droger mer än tredubblades under 90-talet. Det stora utbudet av droger, nya konsumtionsmönster och användningsområden tillsammans med en mer tillåtande hållning till narkotika i olika ungdomsgrupper är en internationell utveckling där Sverige inte utgör något undantag.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att de ser allvarligt på de uppgifter som säger att ungdomars missbruk av och benägenhet att prova narkotika ökat. Det är bra att regeringen inser allvaret och är villig att sätta in insatser för att förhindra en fortsatt negativ utveckling.
Kristdemokraternas motion om det brottsförebyggande arbetet tar upp förslag på hur missbruk kan åtgärdas och förebyggas. Det finns inga enkla lösningar på narkotikaproblemet. Ändå är det tvunget, inte minst i brottspreventivt syfte, att få så många som möjligt att avstå från narkotika. Samhället måste handla nu, annars kan andra krafter bli samhället övermäktigt.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |