Att bli utsatt för ett brott är en allvarlig kränkning. Att staten klarar av den grundläggande uppgiften att trygga medborgarna från att bli utsatta för brott är nödvändigt för samhällets trygghet och öppenhet. Där så inte är möjligt, måste samhället gripa och beivra brottslingarna. I dag växer otryggheten, och tre av fyra brott klaras aldrig upp.
I denna motion vill folkpartiet liberalerna lyfta fram de växande problemen med otrygghet och rättsosäkerhet som vi ser i samhället. Vi vill också visa på problem och brister i kedjan av rättsvårdande arbete, från polisens utredning av brott, genom åklagares och domstolars arbete, till kriminalvårdens rehabilitering av den dömde gärningsmannen. I denna sammanfattning lyfter vi fram de punkter som är särskilt aktuella.
Bättre samordning i hela ”rättskedjan” Förutom insatser för att öka polisens kapacitet att utreda brott, förstärkningar av åklagarmyndigheters och domstolars arbete och en upprustning av kriminalvårdens arbete och kapacitet, är det viktigt att förbättra samordningen mellan dessa olika myndigheter.
Fler poliser Folkpartiet vill ha fler poliser. En huvudorsak till att vi misslyckas med att tränga tillbaka brottsligheten är att det finns för få poliser. Polisbristen gör sig märkbar över hela landet. Till exempel i områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner eller mindre städer saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger, vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte tillfredsställande sköta sina uppgifter under dessa villkor.
Låt polisen göra rätt saker Polisbristen förvärras av det faktum att poliser på många håll i landet fått ta över administrativa uppgifter. Därför är det angeläget att civilpersonal anställs så att polisen kan ägna sig åt sina huvuduppgifter; förebygga och utreda brott.
Prioritera Polisen måste koncentrera sig på de rent polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter bör ske. Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en del av kostnaderna. Införandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del rutinartade förfrågningar.
Utveckla närpolisreformen Närpolisreformen var rätt tänkt. Men den har genomförts på ett häpnadsväckande dåligt sätt. De stora förändringarna i arbetssätt skedde samtidigt som omfattande neddragningar på såväl poliser som civilanställda. Detta har bidragit till att reformen inte har fått det genomslag som man hade hoppats på.
Genomtänkt strategi Inspiration i polisens arbete kan hämtas från det framgångsrika arbetet i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter att polisen ändrade strategi. Tanken var att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut på gatan, och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades de även få bukt med den grövre kriminaliteten. Genom att polis och åklagare högprioriterar ”vardagsbrottsligheten” kan vi bekämpa all kriminalitet på bred front. Viss tillämpning av denna strategi har framgångsrikt genomförts i delar av Sverige.
Brottsförebyggande på lång sikt Skapa goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Otrygga uppväxtförhållanden, dålig normbildning från vuxenvärlden, bristfälliga skolor och otillräckliga resurser till barn med problem är i sig en grogrund för brottslighet. Mobbning och våld hör inte hemma i skolan. Därför ska normbildningen när det gäller ordning, hänsyn och förbud mot våld i skolan bli tydligare, lärares och övrig personals befogenheter när det gäller att upprätthålla normerna ökas och allvarligare former av våld och kriminalitet polisanmälas.
Stöd brottsoffren Brottsoffren ska ha rätt till respekt och erkännande på alla nivåer i brottmålsprocessen. De ska ha rätt att ge och inhämta information från de personer som fattar beslut beträffande brottslingen. Det är viktigt att de kan få information om och förklaring till hur deras fall utvecklar sig liksom skydd både för sin personliga integritet och den rent fysiska tryggheten. Tillgång till rättshjälp bör förbättras.
Kvinnofrid Kvinnor som utsätts för trakasserier, hot om våld, lever i en ständig otrygghet och måste därför ges största möjliga stöd av polis, rättsväsende och vårdpersonal. Lagstiftningen måste utformas med kvinnan, brottsoffret, i centrum. Den som lever under hot eller förföljs måste få tillbaka sin frihet med hjälp av det offentliga. Det är gärningsmännens rörelsefrihet som skall inskränkas, inte kvinnans.
Human och effektiv kriminalvård Målet måste vara att bekämpa brottsligheten lika hårt som dess orsaker. Kriminalvården måste präglas av fasthet, snabbhet och humanitet. Alla påföljder bör därför innefatta både ett avskräckande och rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan variera. Drogmissbruket inom anstalterna måste bekämpas. Alla fängelser bör ha en knarkhund.
Sammanfattning 36
Innehållsförteckning 38
Förslag till riksdagsbeslut 39
Inledning 41
”Rättskedjan” 42
Minska brottsligheten – återupprätta polisen 42
Prioritera polisens uppgifter hårdare 44
Särskild kompetens 44
Säkerhetspolisen 45
Åklagare 45
Nedläggning av Ekobrottsmyndigheten 46
Domstolarna 46
Organisation och samordning 46
Strafförelägganden 48
Fler måste vilja vittna 48
Det långsiktigt brottsförebyggande arbetet 49
Stöd brottsoffren 50
Brottsoffren ska ha rätt till: 51
Medling och familjerådslag 51
Ersättningsfrågor 51
Starkare rättshjälp 51
Kvinnofrid och barnens trygghet 52
Förövaren – ofta en närstående 52
Ge kvinnan tillbaka sin rörelsefrihet 53
Jämkad bodelning 54
Påstådda traditioner får aldrig legitimera förtryck 54
Stoppa handeln med kvinnor 55
Barnen som brottsoffer 55
Mångkulturell kompetens 56
HBT-kompetens i rättsväsendet 57
Slå vakt om rättssäkerheten 57
Vittnesfrågor 57
Rätt till prövning i två instanser 58
Det demokratiska rättssamhället 58
Nytt system för nämndemän 58
Den svenska rättsordningen och EU 59
Författningsdomstol 60
Det svenska ombudsmannasystemet 60
Integritet och tvångsmetoder 61
Rättsmedicinen ökar i betydelse 61
Effektiv och human kriminalvård 62
Avskaffa dödsstraffet 63
Bekämpa det politiska våldet 63
Det politiska våldet i världen 64
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för att minska risken att barn kommer snett i livet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad samordning mellan rättssamhällets olika myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ökad status och karriärmöjligheter samt behovet av specialkompetens inom hela polisväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskap och ledningsfunktion inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en radikal utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter inom polisverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omläggning av polisarbetet mot nolltolerans mot brott.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av ordningslagen så att också ideella föreningar, exempelvis fotbollsklubbar, kan åläggas betala del av polismyndighetens kostnader vid anordnandet av offentlig tillställning i vinstsyfte i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strafförelägganden.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda ett system med kronvittnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa den särskilda ekobrottsmyndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om organisation och samordning inom domstolsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vittnesbiträden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om rätten till prövning i två instanser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättning av de högsta domartjänsterna efter öppet ansökningsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt system för nämndemän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.1
Riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så att den allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den 1 december 1997.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om integritet och tvångsmetoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska rättsordningen och EU.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en författningsdomstol.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det svenska ombudsmannasystemet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämkad bodelning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att skydda hotade kvinnor.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda åtgärder, arbetsmetoder och kompetens i etniska frågor under polisutredningar och rättsprocesser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över de lagar som berör terrorism.
Riksdagen anvisar till 18:1, Bidrag till utveckling av socialt arbete med mera för budgetåret 2002 10 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 87,578 miljoner kronor.
Riksdagen beslutar om ändring av regeringens förslag under utgiftsområde 4. Rättsväsendet enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Fp:s anslagsförändringar |
|
4:1 Polisorganisationen |
13 559 801 |
+250 000 |
|
4:2 Säkerhetspolisen |
547 409 |
-20 000 |
|
4:3 Åklagarorganisationen |
788 314 |
+ 100 000 |
|
4:4 Ekobrottsmyndigheten |
321 640 |
-120 000 |
|
4:5 Domstolsväsendet m.m. |
3 667 435 |
+100 000 |
|
4:6 Kriminalvården |
4 472 939 |
+ 100 000 |
|
4:7 Brottsförebyggande rådet |
60 993 |
-5 000 |
|
4:8 Rättsmedicinalverket |
213 648 |
+10 000 |
|
4:10 Brottsoffermyndigheten |
19 093 |
+20 000 |
|
4:12 Rättshjälpskostnader m.m. |
827 664 |
+60 000 |
|
4:15 Bidrag till brottsförebyggande arbete |
7 200 |
+3 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
24 548 790 |
+498 000 |
1Yrkandena 18 och 24 hänvisade till LU.
2Yrkandena 21–23 hänvisade till KU.
Att bli utsatt för ett brott är en allvarlig kränkning. Att staten klarar av den grundläggande uppgiften att trygga medborgarna från att bli utsatta för brott är nödvändigt för samhällets trygghet och öppenhet. Där så inte är möjligt, måste samhället gripa och beivra brottslingarna. I dag växer otryggheten, och tre av fyra brott klaras aldrig upp. En så stor andel ouppklarade brott är förödande för rättsstaten på flera sätt. Medborgarnas förtroende för de rättsvårdande instanserna minskar. Det kan på sikt leda till att respekten för lagarna i sin tur undergrävs.
Tryggheten i tillvaron kan slås i spillror efter ett brott. Själva rädslan för brott kan ofta vara ett lika stort problem som risken att drabbas för människor som känner att de har liten trygghet och förankring i samhället. Den rädslan kan till exempel för äldre människor bidra till isolering och ensamhet. För invandrare kan brott med rasistiska motiv skapa eller förstärka en känsla av utanförskap. Kanske till och med bidra till subkulturer med kriminalitet som drivkraft eller att människor själva bevakar sina rättigheter med våld. Ingen människa ska behöva avstå från att röra sig fritt i samhället på grund av rädsla för att bli utsatt för brott. Kvinnor ska inte tvingas anpassa sitt liv efter den som hotar, förföljer eller trakasserar. Personer med utländsk etnisk bakgrund, eller homo-, bisexuella och transpersoner ska inte behöva frukta för att bli utsatta för brott. Företagare ska inte, som sista utväg, slå igen sina butiker för att slippa rån och stölder. Ingen ska heller hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter, som att till exempel demonstrera eller arbeta politiskt på grund av rädsla för att drabbas av brott.
Återfallsbrottslingar som begår en stor andel av egendomsbrotten kan på grund av den tid det tar att utreda brott och den stora andel brott som aldrig blir uppklarade utföra fler brott innan de grips, vilket innebär att fler medborgare drabbas av brott ”i onödan”. Även om straff slutligen följer på detta beteende, så innebär det att den allmänpreventiva effekten av fängelsestraffet minskar. När företag och medborgare som drabbas av brott upplever att statens kapacitet att beivra brotten brister, så vidtar de egna åtgärder. Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har vi fått rapporter om att ”medborgargarden” bildats för att möta ökad brottslighet på lokal nivå. Detta är en synnerligen illavarslande utveckling. Brottsligheten påverkar många fler människor än dem som drabbas direkt i form av höga försäkringspremier, kostnader för säkerhetsarrangemang och högre priser till nackdel för konsumenterna. Kampen mot brottsligheten har på så vis både en mänsklig och ekonomisk sida.
Även privata åtgärder som är av mindre allvarlig karaktär än medborgargarden betyder att människor känner sig tvingade att satsa betydande summor på privata skydd mot tillgrepp. Det innebär betydande ineffektivitet i samhällsekonomin att så sker på grund av att staten inte fyller sitt grundläggande åtagande om skydd och säkerhet.
Det bästa sättet att värna respekten för lagarna samt en effektiv och human kriminalvård är att brott utreds effektivt och brottslingar döms snabbt efter det att ett brott skett.
Det är viktigt att hela rättskedjan, polis–åklagare–domstolar–kriminalvård, fungerar väl. Flaskhalsar och bristande kommunikation någonstans i kedjan ger effekter för hela processen och stoppar upp ärenden. När polisens kapacitet ökar med den omfattning som riksdagspartierna i stora drag numera är överens om måste åklagare kunna väcka fler åtal och domstolar ta sig an fler ärenden än idag. När dom har fallit, måste kriminalvården kunna verkställa straff.
Resultatet av att polisen inte har kapacitet att utreda alla anmälda brott är att otryggheten ökar och förtroendet för rättsstaten undergrävs. Om åklagare och domstolar inte ökar sin kapacitet i samma takt som polisens förstärkta resurser ger resultat i fler utredda brott, blir endera effekten att åtal fortfarande inte väcks, eller – om fler åtal ändå väcks – riskerar rättssäkerheten att skadas allvarligt. Detta måste undvikas.
Förutom resursförstärkningar till de rättsvårdande myndigheterna måste också graden av samordning ökas väsentligt. Åklagare bör exempelvis medverka på ett tidigare stadium i polisarbetet för att tillämpa en korrekt bedömning av ärendet innan många utredningstimmar har använts. Återkoppling mellan domstolar och kriminalvård bör öka, så att erfarenheter av straffverkställighet kan påverka bedömningen av en gärnings straffvärde inom ramen för den nya inriktning av kriminalvårdens arbete som nämns i denna motion och utvecklas närmare i en separat kommittémotion från Folkpartiet liberalerna.
En fråga som bör väckas i samband med ökad samordning mellan polis, åklagare och domstolsväsendet är en ökad samordning mellan tingsrätternas, åklagarmyndigheternas och polisens geografiska ansvarsområden. Samlokalisering mellan polis- och åklagarmyndighet, där så inte redan är fallet, kan vara en åtgärd för att öka samordningen. En sådan samordning hindrar inte att en åklagarmyndighets eller polismyndighets geografiska kompetens kan omfatta flera tingsrätters domsagor.
Det vore också önskvärt att myndigheterna använde ett i mesta möjliga mån gemensamt datorstött system för ärendehantering. Tillgänglighet till uppgifter och utbyte av information skulle väsentligen underlättas om systemen var bättre samordnade. Såväl samordning som säkerhet skulle också underlättas om möjligheten att skicka krypterad e-post ingick i ett för myndigheterna gemensamt datorsystem.
Justitiedepartementet skulle behöva ta ytterligare initiativ till och leda arbetet med förbättrad samordning för att minska risken för allt för ineffektivt arbete hos myndigheterna.
En huvudorsak till att Sverige misslyckas med att tränga tillbaka brottsligheten är att det finns för få poliser. Även inom åklagarväsendet finns en underbemanning, vilket får störst effekt på uppklarandet av mängdbrotten, den s.k. vardagsbrottsligheten. Uppgifter från Justitiedepartementet visar att antalet redovisade ärenden till åklagare minskat från 385 000 år 1995 till 185 000 år 1998. Endast 14 % av polisens ärenden överlämnas till åklagare mot 26 % vid mitten av 1990-talet. Antalet uppklarade brott har under hela perioden 1995 till och med 2001 enligt Brottsförebyggande rådet legat omkring 25 % av antalet anmälda. Denna siffra är oroväckande låg, och det rör sig om ett genomsnitt.
Uppklaringsprocenten när det till exempel gäller bostadsinbrott har legat konstant kring 8 % under perioden. Glädjande nog har antalet personrån som klaras upp ökat från 17 % 1995 till 30 % 2001 trots en ganska kraftig ökning under samma tid.
Polisbristen förvärras av det faktum att poliser ofta behövt ta över rena kontorsuppgifter som tidigare sköttes av administrativ personal. Polisbristen gör sig märkbar över hela landet. Till exempel i områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner eller mindre städer saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger, vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte sköta sina uppgifter tillfredsställande på dessa villkor.
Polisens främsta uppgift måste vara att förhindra brott och tränga tillbaka brottsligheten. Inspiration kan hämtas från det framgångsrika arbetet i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter att polisen ändrade strategi. Tanken var att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut på gatan, och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades den även få bukt med den grövre kriminaliteten.
Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser, omorganisation och prioriteringar inom polisen. Det krävs att den årliga antagningen till polishögskolan ökar, att antalet civilanställda inom polisen ökar, att det sker en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att antalet anställda inom polisen med olika specialkompetenser ökar. En försvagad polis som inte kan upprätthålla respekten för lagar och regler bidrar till att individer vill ta lagen i egna händer och på sikt till uppkomsten av s.k. medborgargarden.
Närpolisreformen var rätt tänkt. Men den har genomförts på ett häpnadsväckande dåligt sätt. De stora förändringarna i arbetssätt skedde samtidigt som omfattande neddragningar på såväl poliser som civilanställda. Detta har bidragit till att näporeformen inte fått det genomslag man hade hoppats på. Det faktum att många polismyndigheter idag läggs samman inom närpolisområdet talar för att det aldrig blev som det riktigt var tänkt. Det krävs kraftfulla insatser från Rikspolisstyrelsen för att rädda själva grundtanken bakom det moderna sättet att arbeta på. Annars riskerar allt fler polisområden att sakta men säkert, i praktiken lämna närpolisreformen.
Folkpartiet föreslår en förstärkning av polisen under den kommande treårsperioden. Den av regeringen aviserade satsningen för att öka utbildningen med 300 poliser per år är positiv. Men den kommer att ge resultat först om två och ett halvt år. De extra medel Folkpartiet anvisar i denna motion bör delvis satsas på att rekrytera civil personal, dels administrativ personal som kan frigöra poliser för renodlade polisuppgifter, dels utredare med specialkompetens för att förstärka polisens egen utredningskapacitet. För detta ändamål föreslår Folkpartiet i denna motion att ramanslaget för utgiftsområde 4:1, Polisorganisationen tilldelas 250 Mkr utöver vad regeringen i budget föreslagit.
Huvuddelen av de poliser som kan komma ut i verksamhet när civilanställda tar över administrativa uppgifter finns av förklarliga skäl företrädesvis på större orter, eftersom polisväsendets administration till stor del är lokaliserad där. Det är också på dessa orter som polisbristen som regel är störst. Men eftersom polisbristen också märks av på mindre orter, bör det närmare undersökas vilka effekter den nedan beskrivna omprioriteringen av polisens uppgifter och anställning av civil personal kan ge i dessa fall. Arbetet med att lösgöra poliser kan här ta längre tid. Av medlen som Folkpartiet i den ekonomisk-politiska motionen anvisar för utgiftsområde 4:1 för 2004 avses 20 Mkr kunna användas för sådana förstärkningar med inriktning på mindre orter.
Men polisbristen avhjälps inte med enbart kortsiktiga insatser. Det är viktigt att prioritera tillväxten inom polisorganisationen under en längre period. Detta har till följd att anslagen på polisområdet måste öka också under perioden 2005 till 2007, när de nya poliserna kommer ut i tjänst.
Det är väsentligt att hela polisorganisationen koncentrerar sig på de rent polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter bör ske. Exempel på arbetsuppgifter som kan överföras till andra är: tillståndsärenden (t.ex. vapenlicenser), parkeringsfrågor, kontroll av dörrvakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor. Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en del av kostnaderna, och en del av bevakningen vid statsbesök kan övertas av militärpolis.
Upprättandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del av mer rutinartade förfrågningar.
Idag är det vanligt att poliser skaffar sig specialkompetens genom vidareutbildning. Det är bra och viktigt att det finns karriär- och utvecklingsmöjligheter inom hela polisväsendet. Samtidigt borde polisen i långt högre grad skaffa sig olika former av specialkompetens utifrån. Polisen måste söka sig bra krafter där man kan få tag i dem. Möjligheten att utnyttja olika former av specialkompetenser – oavsett polisiär bakgrund – för kortare och längre perioder ska öka. Detta skulle underlätta att frigöra polisresurser för tjänstgöring på gator och torg. Den i sig positiva närpolisreformen får inte innebära att specialkompetenser inom polisen splittras eller försvagas. Dessa måste leva sida vid sida.
Polisens speciella insatsstyrka mot terroraktioner ska också omfatta annat än terroristbekämpning, t ex annan organiserad brottslighet.
Säkerhetspolisen har flera viktiga uppgifter. Bland dem har framför allt terroristbekämpning och kartläggning av extremiströrelser ökat i betydelse under senare år. Det är viktigt att dessa verksamheter kan fortsätta att hålla en hög nivå när tendensen i omvärlden är att våldet trappas upp. Det finns däremot också verksamheter som Folkpartiet menar kan bedrivas med mindre resurser. Behovet av klassiskt kontraspionage till skydd för rikets säkerhet har således till exempel minskat. I gengäld har industrispionaget ökat i betydelse. Men här är det rimligt att ledande företag som i hög grad också är transnationella tar ett ökat eget ansvar för säkerhetsfrågor. I ett flertal fall av säkerhetsproblem som berör svensk personal i utlandet är det önskvärt att företagen, genom att ta ett ökat eget ansvar, får en bättre bild av säkerhetsriskerna i de aktuella fallen och kan dimensionera sina insatser med hänsyn till den kunskapen. Det är inte en uppgift som kan ersättas av svensk säkerhetspolis.
Med hänsyn till detta, anser Folkpartiet att anslaget till Säkerhetspolisens verksamhet kan minskas något i förhållande till den av regeringen föreslagna ramen.
För att komma till rätta med brottsligheten krävs ett utökat och bättre samarbete mellan åklagare och polis. Samlokalisering mellan polis- och åklagarmyndighet, där så inte redan är fallet, kan vara en åtgärd för att öka samordningen. Detta innebär att kraven på fokus för åklagarväsendets organisation och prioriteringar måste skärpas. Vardagsbrottslighet får inte hela tiden nedprioriteras. Den brottslighet som den vanlige medborgaren möter är stölder av cyklar, mopeder och mobiltelefoner, inbrott på vindar och i sommarstugor, småstölder i omklädningsrum och på restauranger.
Om åklagarna alltid prioriterar bort vardagsbrott känner sig medborgaren rättslös. För att öka effektiviteten i åklagarnas arbete är det viktigt med ett nära samarbete med poliserna tidigt i brottsutredningarna. Detta möjliggör en sorts filterfunktion för att på ett så tidigt stadium som möjligt göra korrekta straffrättsliga bedömningar.
Nyligen meddelade Riksåklagaren att 19 åklagare inom den befintliga verksamheten på försök ska ägna sig enbart åt den så kallade vardagsbrottsligheten. Detta är positivt. Men utan satsningar på fler åklagare och effektivare ärendehantering kommer flaskhalsar att återstå.
Folkpartiet menar att den särskilda ekobrottsmyndigheten bör avskaffas. Det är naturligtvis viktigt att åklagare skaffar sig speciell kompetens för att bättre kunna driva vissa måltyper, t.ex. miljömål och ekomål, men det saknas anledning att ha särskilda myndigheter för viss typ av brottslighet.
Vad som är specifikt ekonomisk brottslighet är svårt att definiera. Dessutom är oftast typiska ekobrott begångna samtidigt som annan brottslighet och det finns effektivitetsskäl som talar för att alla brottstyper bör utredas samtidigt. Det finns heller ingen grund för uppfattningen att just sådan brottslighet skulle ha ökat särskilt i förhållande till andra brottstyper. Det förhållandet att en åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid utredningen är inte unikt för ekonomisk brottslighet utan gäller också för många andra brottstyper, särskilt inom specialstraffrätten.
Med anledning av det menar Folkpartiet att anslagsramen för utgiftsområde 4:4 bör minskas i förhållande till vad som tidigare föreslagits. Verksamheten med åklagare och sakkunniga bör överföras till ordinarie åklagarmyndigheter eller i vissa fall till polisens utredningsverksamhet. Under 2004 bör myndigheten upphöra. Därvid kan besparingar på centrala kansli- och myndighetsfunktioner som blir överflödiga göras.
De senaste åren har det förts en diskussion om en strömlinjeformning av det svenska domstolssystemet. Bland de tankar som då kommit fram återfinns bland annat en idé om att slå samman de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna och att inskränka antalet domstolar i första instans kraftigt. Ett enhetligt allmänt domstolssystem har onekligen vissa fördelar. En sådan omfattande förändring medför emellertid också ofrånkomligen betydande kostnader och störningar i verksamheten som i vart fall under en övergångsperiod innebär minskad effektivitet i rättsvården. De fördelar som en enhetlig domstolsorganisation skulle medföra är inte så stora att de motiverar de kostnader och svårigheter som hänger samman med en så omfattande förändring. Däremot bör det endast finnas en högsta domstolsinstans i landet. Det förhållandet att det idag finns två – Högsta domstolen och Regeringsrätten – har lett och kan leda till kompetenskonflikter. En enda högsta domstolsinstans leder till större stringens och säkerhet i utformandet av praxis.
All den rättsvård som ankommer på domstolar bör handläggas inom ramen för de allmänna domstolssystemen, vilket inte hindrar att olika kategorier av mål och ärenden inom den behöriga domstolen kan lottas till särskilda enheter.
Folkpartiet har länge krävt att utlänningsnämnden, som är en specialliknande domstol för utlänningsärenden, skall läggas ner. Alla specialdomstolar bör dock avskaffas. I första hand bör de så kallade partssammansatta domstolarna avvecklas.
Systemet med specialdomstolar är ytterst tveksamt med hänsyn till kravet enligt artikel 6 i Europakonventionen på att alla domstolar skall vara fria och obundna. Många upplever också att de inte får en rättvis rättegång när de skall dömas av domare som utses av intresseorganisationer som ofta har gemensamma intressen att försvara. Sverige har också fällts av Europadomstolen för systemet med intresseledamöter. Det är allvarligt att Sverige som rättsstat allt för ofta balanserar på gränsen till vad som är inom ramen för Europakonventionen.
Det är som tidigare nämnts nödvändigt med en ökad samordning mellan tingsrätternas, åklagarmyndigheternas och polisens geografiska ansvarsområden. En sådan samordning hindrar inte att en åklagarmyndighets eller polismyndighets geografiska kompetens kan omfatta flera tingsrätters domsagor.
Regeringen och Domstolsverket har i flera omgångar sett över organisationen för de svenska tingsrätterna. Tanken har varit att effektivisera verksamheten genom att antingen lägga ner de minsta domstolarna alternativt slå samman dem med en större tingsrätt. Folkpartiet framhåller att det är mycket viktigt att noggrant utvärdera om de sammanslagningar som genomförts lett till några betydande effektivitetsvinster, eller om ökade avstånd och därmed sammanhängande transportbehov, längre restider och ökad frånvaro från ordinarie arbetsuppgifter för till exempel vittnen och poliser överstiger nyttan av sammanslagningar. Vi menar att det finns ett värde i att bevara de mindre tingsrätternas koppling till lokalsamhället. Inte minst förankringen av rättssystemet och den folkliga insynen i rättsprocesserna genom nämndemannasystemet försvåras av stora myndigheter och långa avstånd.
Medborgarnas närhet till domstolen är viktigt inte minst med tanke på att lekmannasystemet med nämndemän delvis bygger på att det skall finns en stark medborgerlig förankring i själva dömandet.
Regeringen aviserar i årets budget att en översyn av Stockholms tingsrätt är aktuell. Det ställer sig Folkpartiet positivt till. Det har under en tid framförts klagomål på arbetsförhållanden vid denna myndighet, och en översyn om storleken är gynnsam med tanke på effektivitet, och arbetsledning är därför önskvärd. Det bör också noteras att just förhållandena vid Stockholms tingsrätt talar emot ett ensidigt framhållande av positiva effekter av sammanslagning. Andra kvalitativa faktorer avgör sannolikt vilken storlek på domsagorna som är att föredra.
Domstolarna har idag svårigheter med personalförsörjning och organisation. Det måste åtgärdas för att rättssystemet ska kunna hantera den belastning av ärenden som finns, och som dessutom vid en effektivisering av polis- och åklagarväsendena skulle öka ytterligare. Folkpartiet föreslår därför en förstärkning av ramanslaget jämfört med vad regeringen anslår i budget för utgiftsområde 4:5 med 100 miljoner.
Vid lättutredda och tillika erkända gärningar bör åklagaren ha möjlighet att erbjuda strafföreläggande med fängelse som påföljd. Det kan gälla exempelvis rattfylleri, vissa ringa narkotikabrott och grov olovlig körning. Det kan antas att även gärningsmannen i många sådana fall skulle uppskatta att slippa rättegång. Det obehag och pedagogiska värde som rättegången i sig själv kan innebära för gärningsmannen måste beaktas, men bör inte hindra att möjligheten till strafföreläggande byggs ut. Även skadestånd och förverkandekrav bör kunna bli föremål för föreläggande.
Trakasserier eller rena hot om våld är allt vanligare gentemot vittnen i domstolar. Trots skärpt syn på övergrepp i rättssak är det allt svårare att få medborgare att göra sin plikt i domstol. Förklaringar till uteblivandet kan vara olust att möta den misstänkte eller hans eller hennes retoriskt spetsiga advokat men även osmidiga kallelser från domstolen kan göra sitt till. I förlängningen lämnas polisen ensam att utreda vad som hänt vid brott. Då vittnen ofta är mycket viktiga för bevisningen är det ökade uteblivandet av vittnen en ytterst allvarlig utveckling.
Ännu saknas en landsomfattande samordning för att skydda hotade vittnen. Frågan utreds dock.
Försöket att, i undantagssituationer, vittna via videokamera kommer att införas vid landets alla domstolar inom kort. Om detta får fler vittnen att infinna sig vid domstolar och att avläggandet av vittnesmål utanför rättssalen inte inskränker på rättssäkerheten ser vi positivt på initiativet.
Allvarligt är dock att Domstolsverket inte fått bättre ordning på rutinerna för kallelser. Dagens kallelser är fortfarande i regel mycket byråkratiskt utformade utan någon känsla för att det som åligger ett vittne är något som staten ser positivt på och vill hjälpa till att göra så smärtfritt som möjligt. Domstolsverket har sedan 1998 uppdraget att utforma bättre kallelser för vittnen, men ingenting har hänt. Det är oacceptabelt att hänvisa till införandet av ett nytt datasystem.
Många utredningar läggs emellertid ned på grund av sin omfattning, svårighetsgrad eller resursbrist hos polis och åklagare så att de drivs så pass långsamt att de misstänkta brotten preskriberas. Av dessa skäl blir det ofta en tillfällighet vilka brott som utreds och åtalas samt vilka utredningar som läggs ned.
En tänkbar lösning som kunde öppna nya möjligheter i svåra och omfattande fall, vore att under vissa förutsättningar ge åklagaren rätt att träffa uppgörelser med misstänkta personer om att begränsa förundersökningen till en del av brottet i utbyte mot information, liknande det som på engelska kallas plea bargaining.
Det finns givna betänkligheter mot den här sortens system utan starka begränsningar. Sådana uppgörelser skulle behöva bära karaktären av undantag och ske inom strikt angivna ramar och under förutsättning av att de misstänkta som berörs biträds av försvarare. Varje sådan uppgörelse bör också underställas domstol för godkännande. Domstolen bör därvid bedöma om uppgörelsen är rimlig med hänsyn till olika förhållanden såsom de brott som misstankarna rör, vad som framkommit under utredningen, vilken tid och vilka resurser som skulle krävas för att slutföra utredningen och det allmänna intresse som kan finnas i saken samt tänkbara påföljder vid fällande dom. Frågan om ett system med kronvittnen bör utredas.
Parallellt med det konkreta brottsförebyggande arbete här och nu måste det långsiktiga arbetet prioriteras. Det handlar till stor del om att skapa goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Otrygga uppväxtförhållanden med dålig normbildning från vuxenvärlden, bristfälliga skolor och otillräckliga resurser till barn med problem är ett växthus för kriminalitet. Att det under de senaste åren till exempel har försvunnit speciallärare och andra specialresurser från skolan – samtidigt som antalet barn i grundskolan ökat – är att bädda för framtida samhällsproblem. Mobbning och våld hör inte hemma i skolan. Därför ska normbildningen när det gäller ordning, hänsyn och förbud mot våld i skolan bli tydligare, lärares och övrig personals befogenheter vad beträffar att upprätthålla normerna ökas och allvarligare former av våld och kriminalitet polisanmälas.
Många barn som senare i livet kan komma att få problem kan upptäckas redan på barnavårdscentralen. Det är därför en viktig uppgift för samhället att tillsammans med föräldrar vidta förebyggande insatser för att minska risken att barn hamnar snett i framtiden. Sökandet efter kriminalitetens förklaringar får dock inte innebära att vi tvekar att sätta in åtgärder mot själva brottsligheten. Brottslighet kan även mötas genom olika åtgärder som minskar möjligheterna att berika sig genom brottsligt beteende. Ett exempel kan hämtas från reglerna för hur polisen hanterar stulet gods som uppges ha förvärvats i god tro. Vi menar att brottsoffrens, i detta fall alltså de ursprungliga ägarna av det gods som stulits, ställning bör stärkas. Det bör innebära att polisen inte återlämnar gods som tagits i beslag till någon annan än den ursprungliga ägaren utan att hon eller han fått möjligheter att ta sin rätt tillvara genom att lösa godset (d.v.s. köpa tillbaka det) eller väcka talan om s.k. bättre rätt. Vi ser med tillfredsställelse fram emot en sådan proposition från regeringen.
Folkpartiet menar att det brottsförebyggande arbetet måste förnyas. En väsentlig fördel med närpolisreformen var att föra ut poliser på lokalplanet för att öka synlighet och kontakt. Genom att flytta över de delar av Brottsförebyggande rådets verksamhet som handlar om att metodutveckla brottsförebyggande arbete och verka opinionsbildande till Rikspolisstyrelsen ökar kopplingen till det dagliga polisarbetet. Den kompetensen kan utgöra en central resurs för närpoliserna i deras brottsförebyggande verksamhet.
Brottsförebyggande rådet bör vid sidan om sin statistikinsamlande roll utvecklas till att sköta mer kvalificerade forskningsuppgifter i nära samverkan med till exempel Socialhögskolan och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Med anledning av detta bör anslagsramen för Brottsförebyggande rådet minskas med fem miljoner mot vad tidigare föreslagits och en ombildning av rådet till ett centrum för brottspreventiv forskning utredas.
Folkpartiet menar också att det är viktigt att stödja det lokala, konkreta brottsförebyggande arbetet i högre grad. Det har på senare år skrivits en del om hur förändringar av den fysiska miljön i till exempel miljonprogrammets bostadsområden kan göras för att minska brottslighet. För att i högre grad kunna stimulera kommuner, fastighetsägare, bostadsrätts- och företagarföreningar att vidta sådana åtgärder bör anslaget för bidrag till brottsförebyggande arbetet, 4:15, ökas med 3 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit i budget.
Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig kränkning av den personliga integriteten. När en individ utsätts för brott rubbas förtroendet för samhället. Denna känsla förstärks om personen bemöts negativt eller med ointresse av de rättsvårdande myndigheterna. Bemöts man å andra sidan med respekt, erkännande och intresse förstärks känslan av tillit och samhörighet i samhället. Skydd mot att samhället genom sitt agerande mot brottsoffret gör detta till ett offer även i förhållandet till samhället är lika viktigt som skydd mot det ursprungliga brottet. Brottsoffer ska ha samhällets reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Samhällets åtgärder och insatser för att erkänna och stärka brottsoffrens rättigheter är grundläggande för upplevelsen av rättvisa och trygghet i samhället. Stödet till brottsoffer åligger ytterst kommunerna enligt den nya socialtjänstlagen. Detta fungerar i dag ytterst tveksamt i praktiken i allt för många kommuner. Om denna skyldighet inte omsätts i praktiken måste det undersökas vilka möjligheter som finns för staten att åta sig detta viktiga ansvar.
Den viktigaste samhällsinsatsen för brottsoffer är naturligtvis att se till att brott inte begås. När brott har begåtts ska två grundläggande principer gälla i brottmålsprocessen: 1) Brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som den misstänktes. 2) Processen får inte medföra att brottsoffrets problem på något sätt ökar, s.k. sekundär viktimisering.
Respekt och erkännande på alla nivåer i brottsmålsprocessen.
Att få information om och förklaring till hur deras fall utvecklar sig.
Skydd både för sin personliga integritet och den rent fysiska tryggheten.
Tillgång till rättshjälp.
Ekonomisk kompensation.
Rätt att ge och inhämta information från de personer som fattar beslut beträffande brottslingen.
Medling ger offret möjlighet att ställa direkta frågor till gärningsmannen och förklara vilka konsekvenser och känslor brottet har medfört. Syftet är att någon form av uppgörelse ska nås – t ex i form av skadestånd eller ursäkt. Speciellt viktigt är det att unga lagöverträdare konfronteras med sina offer på detta sätt.
Familjerådslag, som innebär att förövare och deras familjer träffar offret tillsamman med polis och representanter för skola och sociala myndigheter, är viktigt som en del av åtgärderna för alla omyndiga lagöverträdare.
Folkpartiet ser med glädje att beslut om att tillämpa medling och familjerådslag nu är fattat.
De svenska skadeståndsreglerna bör kompletteras med en rätt till ersättning för sorg och saknad. Ersättningen kan utgå med ett begränsat schablonmässigt belopp utan någon mera tidsödande och omfattande utredning. Personer som får fingerade personuppgifter, får sekretessmarkering i folkbokföringen eller kvarskrivning, ska ha rätt till ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer.
En grundläggande rättighet är att alla, oavsett ekonomisk situation, ska kunna ta tillvara sin rätt. Den nya rättshjälpslagstiftningen innebär i korthet att den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte ska få rättshjälp.
Inte heller den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt, sina ekonomiska eller personliga förhållanden borde haft en rättsskyddsförsäkring ska kunna få rättshjälp. Detta kan stå i strid med den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eftersom det där slås fast att staten ska ha det finansiella ansvaret för medborgarnas rättshjälp. Inskränkningen av rättshjälpen drabbar framför allt lågavlönade kvinnor. Rättshjälpen bör därför restaureras.
Det får aldrig vara en ekonomisk fråga om man ska ha möjlighet att hävda sin rätt i domstol. Särskilt i de s.k. familjemålen har effekterna av den försämrade eller uteblivna rättshjälpen påverkat utvecklingen negativt. Föräldrar kan i dag inte få rättshjälp utan att föra en tvist till domstol. Härigenom uppmuntras parter att driva vårdnadsprocesser i domstol i stället för att hitta samförståndslösningar. Visserligen har våra familjerättssekreterare getts utökade möjligheter att erbjuda föräldrar samarbetssamtal och upprätta avtal om vårdnad, barnens boende och umgänget med barnen, men ofta hindras de i sitt arbete av att föräldrarna uppehåller sig vid sina ekonomiska mellanhavanden i stället för vid sina barn. De ekonomiska frågorna vet inte familjerättssekreteraren svaren på. Föräldrarna har inte råd att anlita juridiskt ombud, eftersom de inte får rättshjälp och möjligheterna till samförståndslösning uteblir. Resultatet blir ofta en vårdnadstvist i domstolen för att föräldrarna ska få rättshjälp och med barnen som stora förlorare. Rättshjälpslagen ska återställas till en nivå i enlighet med vad som gällde innan försämringarna 1997, och därför anslår vi ytterligare medel i vårt budgetalternativ.
Hot, förföljelse och våld mot kvinnor är tyvärr ett utbrett problem i Sverige. Det civila samhället spelar en viktig roll för att bidra till att uppmärksamma och reagera mot kvinnomisshandeln. Det är allas vårt ansvar att fråga när vi ser blåmärken, som uppenbarligen inte tillkommit för att kvinnan har gått in i en dörr eller ramlat ner för en trappa. De psykiska följderna av misshandeln är många gånger oändligt svårare att läka än de fysiska. Många misshandlade kvinnor undrar om det de blivit utsatta för är normalt och något de själva provocerat fram. Vi menar att alla – män liksom kvinnor – ska vara fullt medvetna om att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta för våld.
Enligt siffror från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, anmäldes år 2000 20 517 misshandelsbrott mot kvinnor. Mörkertalet kan vara stort då anmälningsgraden ofta är lägre om kvinnan är bekant med gärningsmannen. Många av de brott kvinnor utsätts för syns därför inte i statistiken. Statistik visar också att det är vanligare att kvinnor utsätts för våld i inomhusmiljöer jämfört med män som i högre utsträckning utsätts för våld i utomhusmiljöer. Nästan 8 av 10 kvinnor har utsatts för våld av en gärningsman som tidigare är känd för kvinnan.
Kvinnor som utsätts för trakasserier och hot om våld, lever i en ständig otrygghet och måste därför ges största möjliga stöd av polis, rättsväsende och vårdpersonal.
Folkpartiet menar att lagstiftningen måste utformas med kvinnan, brottsoffret, i centrum. Den som lever under hot eller förföljs måste få tillbaka sin frihet med hjälp av det offentliga. Det är gärningsmännens rörelsefrihet som skall inskränkas, inte kvinnans.
Vi är inte främmande för att utvidga det område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet. En sådan utvidgning kunde exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att orden ”närheten av” ersätts med lydelsen ”del av kommun som innefattar”.
En man kan idag i princip överträda besöksförbudet samma dag som han sitter i rätten och försäkra att han aldrig ska kontakta kvinnan mer. Många gånger kan de hot mannen i fråga utsätter kvinnan för vara så subtila att de är svåra att förstå för en utomstående och därmed svåra att bevisa. Dessa hot kan till exempel vara brev, telefonsamtal till arbetsplatsen, SMS eller meddelande i snön. Vi menar att detta problem snabbt måste åtgärdas. Den som bryter mot besöksförbudet bör kunna anhållas. Frågan om besöksförbud bör dessutom automatiskt prövas då tingsrätten tar ställning i brottmålet.
Utöver geografisk begränsning kan system för förvarning införas. Män som inte har respekterat ett besöksförbud när de är på fri fot ska förses med en elektronisk fotboja. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt genomförbar. BRÅ presenterade 1999 rapporten ”Elektronisk övervakning vid besöksförbud. Teknikens möjligheter och begränsningar”. Enligt vår uppfattning är den förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja. För den som återkommande överträder ett besöksförbud kan ytterligare inskränkningar i rörelsefriheten eller indraget körkort bli aktuellt.
Hotade kvinnor måste få fullgott skydd som är anpassat efter kvinnans önskemål och behov. Det kan tillgodoses av livvakt eller en stödperson som bor tillsammans med kvinnan. För en del kvinnor kan en hund ge den trygghet hon behöver. Dessa kvinnor ska kunna ges vapenlicens för tårgasspray.
Ytterligare förslag i denna viktiga fråga utvecklas i Folkpartiets partimotion Krafttag mot våld i nära relationer.
Folkpartiet har i tidigare motioner förordat en ökning av anslagen till bland annat kvinnojourerna. Det är positivt att regeringen nu har gått oss halvvägs till mötes, då de föreslår en ökning av anslaget 18:1, Bidrag till utveckling av socialt arbete med mera, med 10 Mkr. Men vi anser fortfarande att för att denna värdefulla verksamhet ska kunna utsträckas över hela landet, så krävs ytterligare resurser. Med anledning därav förordar vi att anslaget ökas med 10 Mkr utöver vad regeringen i budget föreslagit.
Misshandel slutar ofta med separation eller att makarna tar ut skilsmässa. När äktenskapet upplöses skall bodelning göras. För att inte ett eventuellt skadestånd som kvinnan erhållit från mannen som misshandlat henne ska ingå i bodelningen och således gynna mannens ekonomiska situation, bör äktenskapsbalkens regler utformas så att en jämkning blir möjlig.
Bodelningen bör genomföras skyndsamt, så att mannen inte förbrukar de gemensamma tillgångarna.
I ett mångkulturellt samhälle måste vi respektera varandras kulturella och religiösa bakgrund. Fördomar får inte hindra människor från att utöva sin religion eller utestänga människor från vår samhällsgemenskap. För de allra flesta människor med invandrarbakgrund är det naturligt att se sig själv som en person med två språk och två tillhörigheter. Men det finns tyvärr exempel där kvinnor behandlas på ett sätt som strider mot svensk lag. Det har i debatten varit aktuellt med frågan om kvinnors begränsade rörelsefrihet och förföljelse från någon i den egna familjen. Det har framför allt gällt ifall en ung kvinna inte följer familjens förväntningar i fråga om val av levnadssätt och umgängesformer. Arrangerade äktenskap av olika grad förekommer fortfarande i Sverige. En annan form av övergrepp är kvinnlig könsstympning – något som fortfarande förekommer på flickor i Sverige trots att det är kriminaliserat.
De s.k. hedersmorden där unga flickor med utländsk bakgrund dödats av familjemedlemmar har uppmärksammats mycket under senare tid. Omfattningen av utmaningen bekräftas av att t ex polisen i Uppsala enligt egen uppgift varje vecka får kontakt med en ung kvinna som känner sig hotad av sin egen familj. Polisen måste stå till dessa kvinnors förfogande och alla former av skyddsåtgärder måste vidtas på största allvar. Det kan handla om livvaktsskydd, kvarskrivning m.m.
I kollisionen mellan påstådda sedvänjor och svensk lagstiftning får det inte råda någon tvekan om att det är svensk lag som gäller. Övergrepp mot enskilda får aldrig ursäktas eller bagatelliseras med att de sker enligt sedvänja och religiös tradition. Myndigheter, rättsväsendet, hälso- och sjukvården och skolan måste alltid stå på kvinnans sida.
Även dessa frågor utvecklas närmare i motionen Krafttag mot våld i nära relationer. När det gäller invandrarkvinnor är det extra angeläget att försöka sprida information via myndigheter och inte minst via invandrarorganisationerna, om kvinnors rättigheter och möjligheterna att få hjälp i det svenska samhället. Ett viktigt krav som vi anför är att det måste finnas information på kvinnornas hemspråk på till exempel sfi (svenska för invandrare) och MVC (mödravårdscentralen) om vilken hjälp det finns för kvinnor som utsatts för våld.
Handeln med kvinnor är ett växande problem. Denna verksamhet, där fattiga kvinnor och mycket unga flickor är offer, väcker stark avsky. Kvinnorna kommer ofta från fattiga förhållanden i öst. De lockas med löften om välbetalda jobb i Västeuropa men fråntas ofta sina pass, drogas, säljs som slavar och tvingas till prostitution. Många gånger vet inte kvinnorna var de befinner sig. De kan säljas i ett land för att därefter fraktas till ett annat land.
Kvinnohandeln eller ”trafficking”, som är den internationella termen, är vår tids slavhandel. Kvinnohandel beräknas omsätta mer pengar än narkotikahandel. De som handlar med människor tjänar stora summor pengar och riskerar mycket låga, om några straffpåföljder alls.
Kvinnorna måste ges ökat stöd och skydd. Vi liberaler vill att det ska bli lättare för de berörda kvinnorna att få tillfälliga uppehållstillstånd så att de ska kunna vittna mot en eller flera inblandade i det land de illegalt befinner sig. Likaså måste kvinnorna ges ett starkare vittnesskydd så att kvinnor vågar vittna i en rättegång. De länder kvinnorna kommer ifrån har ofta ett bristfälligt socialt skyddsnät. Därför måste insatser sättas in även här så att kvinnorna får stöd och hjälp när de återvänder till sina hemländer. En rad olika organisationer, såsom Kvinna till Kvinna, Internationell organisation för migration, IOM, arbetar idag aktivt för att bekämpa sexhandeln. För att kunna motverka sexhandeln måste även insatser mot prostitution sättas in. Kan vi få kvinnor att ta sig ur prostitution riskerar färre flickor och kvinnor att dras in i sexhandeln. De försök som görs inom EU för att gemensamt bekämpa sexhandeln måste intensifieras och lagstiftningen i de olika medlemsländerna skärpas.
Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72), som i början av hösten 2001 kom med sitt slutbetänkande, definierar barnmisshandel som när en vuxen person utsätter ett barn (under 18 år) för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnens grundläggande behov.
Flera av kommitténs förslag framstår överlag som genomtänkta. Det handlar bland annat om att nya paragrafer om samverkan förs in i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och skollagen för att minska risken att misshandlade faller mellan stolarna. Vidare framstår förslagen om särskilda tidsgränser för polisen och åklagarna när det gäller utredningar som nödvändiga. Detsamma gäller behovet av särskild barnkompetens hos polis och åklagare som sköter en utredning.
Som nämnts i tidigare avsnitt av denna motion finns det etniskt relaterade frågor som komplicerar rättsväsendets arbete. Utanförskapet förstärks när polisens närvaro i invandrartäta förorter alltid förknippas med akut utryckning och gripande av brottslingar och allt för sällan, kanske aldrig, visar att polisen står för medborgerlig service och hjälp som också omfattar människor med en annan etnisk bakgrund.
Några uppmärksammade fall där människor av utländsk bakgrund genom massmedia uppdagats vara oskyldigt dömda, eller skuldfrågan i alla fall starkt ifrågasatts, liksom radions Ekoredaktions kartläggning av att invandrare är kraftigt överrepresenterade bland dem som får ersättning av Justitiekanslern, JK, för att ha varit oskyldigt frihetsberövade, reser frågor om hur likheten inför lagen fungerar i praktiken. Har myndigheter inom rättsväsendet tillräcklig kompetens för att inte bara motverka fördomar i de egna leden, utan också kunna säkerställa att språkliga, kulturella eller sociala skillnader inte leder till diskriminering?
Folkpartiet menar att den mångkulturella kompetensen inom i första hand polisen, men också åklagarväsendet och domstolarna måste öka väsentligt. Det handlar både om polis- och domarkårens sammansättning – inte minst nämndemännens bakgrund som nyligen varit föremål för en utredning och behandlas på annan plats i denna motion – och om att kunskap och förståelse måste öka hos enskilda utredare och handläggare. I utredningen av brott där någon eller några av de inblandades kulturella och etniska bakgrund kan ha spelat en roll, är det viktigt att polis och åklagare kan skaffa sig underlag för förståelse om hur detta kan ha påverkat brottet och hur sådana frågor på bästa sätt ska hanteras för att inte försvåra utredningen eller äventyra rättssäkerheten.
Enligt uppgift används i några länder i Europa och Nordamerika ett system där äldre, respekterade personer i de inblandades närhet eller med förankring i deras etniska grupp involveras såväl vid polisens som domstolens förhör med misstänkta och vittnen för att både kunna vara behjälpliga i kommunikationen och för att markera att det finns en samsyn om brottet över de etniska gränserna. Polisen eller domstolen representerar i det läget inte bara det ”svenska” samhället, utan också den egna etniska gruppen. Folkpartiet anser att det är angeläget att de rättsvårdande myndigheterna i Sverige kan ges möjlighet att införa liknande arbetsmetoder. Vilka former som är lämpliga med hänsyn till bland annat personlig integritet och sekretessfrågor bör klarläggas närmare i en utredning.
Även i fråga om andra stödfunktioner i anslutning till rättssystemet, så som målsägarbiträden, stöd till brottsoffer och inte minst information och stöd inför och under en rättegång, måste uppmärksamheten på invandrares särskilda problem öka. Att vara obekant med den svenska rättsordningen och dessutom kanske sakna språkkunskaper gör att många inte kan ta till vara sina egna rättigheter på bästa sätt. Här kan information och stödåtgärder förbättras genom samverkan med frivilligorganisationer och invandrarföreningar.
Homo-, bisexuella och transpersoner tillhör också människor som kan ha särskilda problem i förhållande till de rättsvårdande myndigheterna, vilket Folkpartiet berör i partimotionen om sexuellt likaberättigande. Särskilda åtgärder på området föreslås där.
Samhället skall skydda medborgarna mot brott och myndighetsövergrepp. För polis, myndigheter och domstolar måste de enskildas rättssäkerhet och allas likhet inför lagen vara ledstjärnor i det dagliga praktiska arbetet.
Rättssamhället är beroende av att det finns människor som kan, vill och vågar vittna vid en rättegång. Många vittnen och målsäganden är dock rädda att fullfölja skyldigheten att vittna. Alltför många som vittnat säger att de aldrig mer sätter sin fot i en domstol, eftersom de känner sig kränkta eller blivit skrämda av förhöret och brottmålsprocessens uppläggning.
Behovet av ett förbättrat bemötande av såväl vittnen som målsäganden är stort. Systemet med vittnesbiträden, som ska stötta vittnet inför framträdandet i rättegången, måste därför utvecklas över hela landet. Det finns dock anledning att se närmare på vilka former vittnesstödet ska ha.
Idag är många som skulle kunna tjänstgöra som vittnesbiträden förhindrade av ekonomiska skäl. På samma sätt som det finns en målsättning att
rekrytera nämndemän ur alla samhällsklasser, och det för att ge nämndemännen möjlighet att verka utgår ett arvode samt ersättning för förlorad arbetsinkomst, är det angeläget att bredda rekryteringen till vittnesbiträden. De ekonomiska villkoren för verksamheten är en sådan sak som i hög grad kan påverka sammansättningen och tillgången till vittnesbiträden. Det är också möjligt att kunna lösa frågan på andra sätt än genom särskilda personer utanför rättssystemet. Exempelvis skulle domstolarna kanske genom att ansvara för vittnesstödet bäst kunna tillgodose ändamålet med vittnesbiträdenas verksamhet genom att fast anställd personal vid varje domstol kan ge information och stöd. Även frågan om vittnens säkerhet kan påverka hur systemet utformas.
Därför menar Folkpartiet att systemet med vittnesbiträden och frågor om hur stöd och information till vittnen vid rättegångar ska utredas i syfte att förbättra verksamheten i de punkter som ovan diskuterats.
Alla har i Sverige i princip rätt till prövning av sin sak i två instanser. Under en följd av år har dock denna rätt successivt kommit att inskränkas. Detta har skett dels genom att allt fler avgöranden inte kan överklagas, dels genom att prövningstillstånd för prövning i andra instans har tillförts i allt fler situationer. Samtidigt med denna utveckling har förenklingar i underrättsförfarandet införts. Delgivningsförfarandet har förenklats och blivit mer summariskt. Möjligheten att avgöra mål med ensamdomare eller utan förhandling har ökat. Sammantaget kan om detta sägas att rättssäkerheten inte främjas av att prövningen i första instans blir enklare och mer summarisk samtidigt som möjligheten att få till stånd en andra prövning minskar.
Vid rationaliseringar i domstolsförfarandet kan en av dessa vägar väljas men inte båda. De förenklingar i underrättsförfarandet som skett är trots allt godtagbara, förutsatt att några ytterligare hinder mot prövning i andra instans inte införts och att de hinder som idag finns ses över i syfte att utöka möjligheten till en överprövning.
En grundläggande princip i ett demokratiskt rättssamhälle är rättsväsendets och domstolarnas oberoende ställning gentemot politiska organ och myndigheter. Det finns skäl att på flera punkter ifrågasätta om så är fallet i Sverige. Drygt etthundra av de högsta domartjänsterna i Sverige utses av regeringen. Det är betecknande att domarna i Högsta domstolen och Regeringsrätten besitter en mycket större samlad erfarenhet av arbete i Regeringskansliet än som domare eller praktiserande jurister.
Domarkarriären ska göras öppnare. Den ensidiga rekryteringen av domare till Högsta domstolen och Regeringsrätten från Regeringskansliet måste brytas. Även dessa domare bör tillsättas efter ett öppet ansökningsförfarande genom att en tjänsteförslagsnämnd bereder och regeringen tillsätter.
Det svenska systemet med nämndemän som utses av de politiska partierna måste anses som världsunikt. De svenska nämndemännen är lekmannadomare. De har alltså att ta ställning till allt som ska prövas av domstolen, och inte som i t.ex. det anglosaxiska jurysystemet enbart skuldfrågan. Att låta dessa domare utses av de politiska partierna är inte förenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet.
Samtidigt är det viktigt att behålla det folkliga inflytande nämndemän utgör för att balansera den juridiska expertisen.
Folkpartiet anser att det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen, därför är det önskvärt att rekryteringsbasen till nämndemannauppdraget breddas. Den kommitté som regeringen tillsatte i november 2000 med uppgift att se över rekryteringen har i sitt betänkande (SOU 2002:61) lämnat ett förslag om att införa en bestämmelse i rättegångsbalken och lagen om de allmänna förvaltningsdomstolarna, om tillsättning genom en kvot med fri nomineringsrätt för medborgare vid sidan om nominerade från de politiska partierna. I tidigare motioner har Folkpartiet velat gå längre och förändra också valsystemet. Vi vill dock tillstyrka kommitténs förslag, då det som i betänkandet anförs, idag saknas jämförbara former för förankring. Vi vill dock hänvisa till en partimotion av Folkpartiet, ”Förnyelse av demokratin”, där betydelsen av att söka nya former för tillsättande av förtroendeupppdrag som idag utses av direktvalda politiska församlingar betonas.
År 1995 blev Sverige medlem i EU. EG-rätten blev då en integrerad del av svensk lagstiftning. Samtidigt gjordes den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter till svensk lag. Detta har kommit och kommer att påverka den svenska rättsordningen och det svenska juridiska tänkandet i grunden. Genom EG-rättens införlivande med den svenska rättsordningen har den svenska rätten europeiserats.
EG-rättens införlivande i svensk rättsordning innebär att domstolarnas ställning och oberoende förstärks i förhållande till den politiska makten. Vidare förstärks den enskildes rättsskydd med utökade möjligheter att tillvarata sin rätt gentemot myndigheter och politiker.
I Sverige har historiskt sett grundlagarna en svag ställning. Att lagar kan överprövas, d.v.s. att domstolar har en rättighet och skyldighet att pröva om lag eller annan författning strider mot lagar av högre valör, är en självklarhet i ett flertal europeiska länder, men torde inte ha inträffat i Sverige. Att riksdagen ska ha rätt att i princip lagstifta om vad som helst är självklart, men det ska ske med respekt för de regler som riksdagen själv stiftat i form av t ex grundlagar. Inom EG-rätten och i Europakonventionen är detta grundläggande. Detta säkerställs bland annat genom en effektiv lagprövningskontroll, befriad från begränsande uppenbarhetsrekvisit (se nedan).
Det finns starka skäl till att se EG-rättens inflytande på den svenska rättsordningen som positiva förändringar till gagn för de enskilda medborgarna på myndigheternas och de politiska organens bekostnad. Utformningen av förarbeten har en unikt stark ställning i svensk rättstillämpning. Vad en politisk tjänsteman i Regeringskansliet skrivit i förarbetena kan lite tillspetsat sägas väga tyngre än ett samlat domarkollegiums uppfattning i högsta instans. Med den svenska synen på förarbeten är risken också stor att noggrannheten och eftertänksamheten med själva lagtexten minskar. Genom att lagstiftningsprocessen inte sällan pågår prallellt inom Sverige och EU riskerar svenska utredningar att snabbt bli överspelade. Dessa kan i sådant fall inte längre utgöra det traditionella förarbetet för senare lagtolkning som vi enligt den svenska rättstraditionen är vana vid.
Lagarnas förenlighet med grundlagen prövas i Sverige på två sätt. För föreslagna lagar kan regeringen inhämta Lagrådets råd och synpunkter. Lagrådet kan inte bestämma en lags utformning eller bestämma att en lag inte får antagas eller tillämpas. Dessutom kan en domstol som vid prövning av ett mål eller ärende finner att en lag uppenbart strider mot grundlag vägra att tillämpa den lagen. Det förhållandet att Lagrådets synpunkter varken behöver inhämtas eller beaktas i kombination med att en lags grundlagsstridighet måste vara uppenbar för att en domstol ska kunna åsidosätta densamma, medför att den rättssäkerhet som grundlagen ska trygga inte är så säker som den borde vara. Folkpartiet kräver mot denna bakgrund att en författningsdomstol inrättas. Detta krav utvecklas i Folkpartiets kommittémotion Konstitutionell nystart för Sverige.
När Sverige genom 1809 års författning fick sin första justitieombudsman, var detta en världsnyhet. JO skulle vara den valda folkförsamlingens ombud för att tillse att vad riksdagen hade beslutat genom lagar och författningar verkligen efterlevdes av domare och ämbetsmän. Den förste JO, Lars August Mannerheim, var dessförinnan ledare för den liberala grupperingen vid 1809–1810 års riksdag. JO kompletterades 1915, efter motioner av Karl Staaff, med en militieombudsman som fick samma uppgifter inom det militära. Under senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän: Jämställdhetsombudsmannen 1980, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 1986, Barnombudsmannen 1993, Handikappombudsmannen 1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning 1999.
Varje år inkommer cirka femtusen klagomål till JO. JO konstaterar varje år i cirka 500 fall att fel och försummelser har begåtts, men åtal är numera sällsynta.
Den ursprunglige JO, med ämbetsansvaret som vapen, var ett av de valda ombudens redskap för att tillse att statens ämbetsmän följde folkrepresentationens intentioner och behandlade medborgarna med tillbörlig respekt. Med ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s makt och med införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén har försvagats och tunnats ut. I många fall har det dessutom blivit en effektfull åtgärd för politiker att peka på, när egentligen svårare och mera kostnadskrävande insatser varit av nöden.
Ombudsmannainstitutionen bör nu tydliggöras och förenklas. Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör samordnas under JO-ämbetet.
Övriga ombudsmän bör slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet bör dock iakttagas när det gäller att införa sådana. Med sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få större kraft.
Det bör övervägas att utöka talerätten för organisationer som särskilt tillvaratar svaga och utsatta gruppers intressen, till exempel handikapporganisationer, BRIS, olika antirasistiska föreningar med flera.
På senare år har en grov, organiserad och i Sverige tidigare okänd brottslighet fått fäste. Det rör sig om sådant som kriminella mc-gäng, narkotikaligor och våldsverkare med nazistiska sympatier. Sådan kriminalitet kan om den får utvecklas vidare undergräva förtroendet och grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Efter att regeringens förslag om rumsavlyssning, s.k. buggning drogs tillbaka p.g.a. stark kritik från Lagrådet förefaller det vara svårt att utforma en lagstiftning på detta område. Folkpartiet menar dock att regeringen bör göra ett förnyat försök att lägga fram förslag till lagstiftning, där hänsyn tas till Lagrådets kritik och respekt för integritetsbehov och rättssäkerhet kan upprätthållas.
Säkerheten när det gäller utlämnande av foto och personuppgifter ur polisens passregister måste förbättras. Idag kan vem som helst beställa uppgifter ur passregistret utan att den uppgifterna gäller får vetskap om detta. Minimikravet ska vara att när foto eller personuppgift utlämnas skall den som uppgifterna berör meddelas omgående. Reglerna kring s.k. kvarskrivning av hotade personer måste skärpas för att på alla sätt skydda den hotade. Till exempel måste utbildningen av de personer som handhar kvarskrivningsärenden hos lokala skattemyndigheten förbättras. Möjligheten för en chef för ett skattekontor att delegera handläggningen av kvarskrivningsärenden bör avskaffas.
Människor som lever under hot och som fått sin identitet och adress skyddad måste garanteras att uppgifterna inte röjs. Sker så i alla fall ska den hotade erbjudas ny adress och flyttning på statens bekostnad. Hotade personer som erhållit ett s.k. trygghetspaket ska på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag få samhällets stöd. T.ex. ska polisen regelbundet följa upp utvecklingen av ett ärende där ett trygghetspaket utdelats.
Kraven på Rättsmedicinalverket att utföra till exempel rättspsykiatriska undersökningar ökar åter i antal. Det totala antalet ärenden inom rättsmedicinen ökade med 9 % under 2001. Även den rättskemiska och rättsgenetiska verksamheten ökade i volym under det gångna året.
Samtidigt som nya utredningstekniker blir tillgängliga ökar också kraven på rättssäkerhet och noggrannhet. Att Rättsmedicinalverket, som regeringen skriver, tvingats prioritera ned delar av forsknings- och utvecklingsarbetet är olyckligt.
Folkpartiet vill öka ramanslaget för Rättsmedicinalverket ytterligare för att kunna fortsätta de förstärkningar och volymökningar i verksamheten som påbörjats. Med anledning av de positiva erfarenheterna med försök med s.k. rättsmedicinska utredare bör övervägas om verksamheten ska permanentas om de positiva erfarenheterna består när försöksverksamheten nu utvidgas till fler platser i landet. Arbetet med att rekrytera fler rättsläkare måste också fortsätta för att säkerställa rättssäkerhet och effektivitet i rättsväsendets arbete.
Förtroendet för rättsskipningen i samhället vilar på att medborgarna har tilltro till dess effektivitet och känner förtroende för att den som begår ett brott verkligen riskerar att gripas och straffas. Minskar det förtroendet följer krav på strängare straff. Ju färre brottslingar som grips, desto hårdare önskar man ofta se dem straffas som verkligen blir förda till domstol.
Debatten om brott och straff brukar fastna i moderaternas slitna fraser om hårdare tag, medan partierna på vänsterkanten svarar med en analys av brottslighetens orsaker. Ingetdera perspektivet är fruktbart, vare sig för kriminalpolitiken eller för de medborgare som oroas över utvecklingen i samhället mot att allt fler brott förblir ouppklarade. Den allra hårdaste kriminalpolitiken varken avskräcker eller förhindrar människor från att begå eller återfalla till brott, och att enbart nöja sig med att finna orsaker till kriminaliteten, istället för att anvisa en väg till hur den kan bringas ned är att svika både förövare och brottsoffer.
Det behövs en ny inriktning och vilja i kriminalpolitiken. I en annan kommittémotion från Folkpartiet liberalerna beskrivs en liberal politik för en effektiv och human kriminalvård som bygger på tydligare samhällsnormer, en aktiv och strukturerad rehabiliterande verksamhet inom kriminalvården, vilket leder till långsiktigt minskad brottslighet, och betoning på vikten av att ställa tydliga krav på dömda brottslingar för att nå resultat. Kriminalvårdens innehåll måste reformeras så att risken för återfall hos dömda brottslingar minskar och tilltron till systemets förmåga att rehabilitera individer ökar. Kriminalvårdens rehabiliterande syfte måste vara tydligare utformat och verksamheten på våra anstalter måste förstärkas.
Förebilden är bland annat den s.k. Kanadamodellen, en omfattande reform som genomförts med mycket lyckat resultat. I modellen ingår att arbeta med att förstärka de dömdas kognitiva färdigheter i syfte att
öka individens förmåga att förstå sin omvärld och de moraliska och sociala konsekvenserna av hennes handlingar,
ge ökad insikt i varför straffet utdömts och den brottsliga gärningens innehåll,
öka hennes sociala och kommunikativa färdigheter och förmågan till empati,
öka hennes grundläggande kunskaper och färdigheter för att återanpassa henne till ett liv utanför kriminalvården.
Förslaget att reformera kriminalvårdens inriktning leder till att Folkpartiet föreslår förstärkningar av kriminalvårdens anslag utöver vad tidigare föreslagits.
Samhällets attityder måste vara tydligare, och åtgärder mot en felaktig normbildning behövs redan i tidig ålder.
Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till den urholkning av kriminalvården som skett över en lång rad år. Överbeläggning har åter börjat förekomma på kriminalvårdens anstalter. Det står många dömda i kö för att börja avtjäna sina straff, och platserna på anstalterna räcker inte till. De grövsta brottslingarna får sitta kvar i häkte i väntan på att de kan beredas platser ute på avdelningarna, vilket fått kritik för att utgöra ett brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det är av största vikt att denna situation kan lösas. Folkpartiet menar att kriminalvårdens kapacitet bör ökas.
Kraftfulla åtgärder för att bryta gängbildningar på anstalter och stoppa inflödet av narkotika måste genomföras. Samhällets attityder måste också skärpas för att återupprätta tilltron till rättsstaten och rättsväsendet.
Övriga förslag som utvecklas närmare i motionen om kriminalvård är livsstidsstraffets tidsbestämning, kvinnor inom kriminalvården och vikten av narkotikafria anstalter.
Dödsstraffet är numera avskaffat i alla EU:s medlemsländer och även i de tio ansökarländer som ligger närmast ett inträde. Men Sverige bör aktivt arbeta för att dödsstraffet avskaffas i alla stater över hela världen. Dödsstraffet strider mot de mänskliga fri- och rättigheterna och kan inte accepteras i en rättsstat. Sverige bör uppmärksamma frågan i såväl bilaterala kontakter som inom internationella forum.
Demokratin bygger på samtalets metod. De människor som istället försöker ändra samhället med våld och hot utgör ett hot mot både enskilda individer och samhället i stort. Vi liberaler är mycket bekymrade över de senaste årens utveckling när det gäller brott med rasistiska, nazistiska och antisemitiska förtecken, som skördat flera människoliv i vårt land. Vi kan heller aldrig acceptera att människor skräms till tystnad.
Terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 skakade världen. De genomfördes med en precision och råhet som hittills saknar motstycke i historien. Det är viktigt för Sverige att söka samarbete inom EU och FN och sluta upp i den globala kampen mot terrorism. Folkpartiet ställer upp bakom regeringens hittills förda linje i denna fråga. Vi måste anpassa vårt försvar, vår underrättelsetjänst och utveckla vår civila beredskap, tillsammans med övriga EU-länder för att kunna möta nya hot.
Mot bakgrund av det som hänt finns också anledning att se över de svenska lagar som berör terrorism. Lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. behöver därför ses över.
Kampen för den öppna fria demokratiska värld vi liberaler eftersträvar når vi genom att outtröttligt försvara demokratin i ord och handling. Men med ett års perspektiv på det inträffade finns också anledning att höja ett varningens finger för att de demokratiska grundvärden vi vill försvara inte får åsidosättas som ett led i själva försvarandet. Det som skett där tre svenska medborgares tillgångar frystes helt utan skälig rättsprocess och först efter långt arbete och stora påtryckningar togs bort från listan över terroristmisstänkta är inte förenligt med rättssäkerhet och det öppna samhället. Idag sitter en svensk medborgare inspärrad på en amerikansk militärbas i ett minst sagt oklart rättsläge. Den svenska regeringens hållning i denna fråga får på intet sätt kunna tolkas som ett stöd för sådana extraordinära åtgärder som åsidosätter hela den demokratiska rättsstaten.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Linnéa Darell (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Johan Pehrson (fp) |
Torkild Strandberg (fp) |
|
Karin Granbom (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Sverker Thorén (fp) |
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |