Ett grundläggande problem i brottsofferutredningar är polisens arbetssituation och resursbrist. Kristdemokraterna anser att det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren och då måste också polisens resurser på området stärkas. Vi anser att man bör påskynda frågan om hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot. Vad gäller frågan om besöksförbud är det enligt vår mening oacceptabelt att kvinnor som hotats och misshandlats skall behöva flytta från hem och kommun. Det rimliga är att förövaren tvingas flytta. Det är också vår mening att överträdelse av besöksförbud ska kunna ge strängare straff, att inskränkningar i mannens rörelsefrihet ska kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning samt att mannen ska kunna förbjudas att vistas såväl inom ett visst geografiskt område som i det gemensamma hemmet.
Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvinnofridskränkning var att betona allvaret i den systematiska kränkningen, där varje enskild kränkning inte i sig skulle ha varit tillräcklig för ett straff men där de tillsammans utgör en systematisk kränkning i syfte att kränka personens integritet och därför ska anses som straffvärda. Det visade sig dock snart att lagen inte vara tillräckligt tydligt skriven. Vi anser att kvinnofridslagen måste utvärderas och omprövas på nytt.
Kristdemokraterna anser att en våldtäktsdom inte ska vara beroende av om kvinnan varit i stånd att göra motstånd eller ej. Det är inte acceptabelt att en och samma gärning rubriceras olika. Det lagförslag som ska rätta till denna skevhet och som har remissbehandlats har märkligt nog inte lagts fram.
I Sverige förekommer ett slags förmedlingsverksamhet där svenska män för in utländska kvinnor i landet för att leva som gift eller sambo. Ungefär 300 av dessa kvinnor hamnar varje år på kvinnojourer efter att ha misshandlats av sina män. Kristdemokraterna anser att lagstiftningen måste förstärkas för att skydda kvinnorna. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera hur många kvinnor den aktuella mannen tidigare fört in i Sverige, dels kontrollera med polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av sina kvinnor.
Att utsättas för brott är en skrämmande upplevelse som ofta lämnar bestående men. Det är därför oerhört viktigt att barn som utsatts för brott bemöts av personal som är vana att uppfatta barns språk, signaler och behov. Handläggningen av ett fall av barnmisshandel tar i genomsnitt 151 dagar. Detta är för lång tid tycker Kristdemokraterna som vill införa en tidsfrist på tre månader för handläggning av barnmisshandelsfall.
Brottsofferfonden ska ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd.
Kristdemokraterna menar att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Av de pengar som avsätts för stöd till brottsofferjourer anser Kristdemokraterna att det inte bör uppkomma en snedfördelning av resurserna mellan forskning och verksamheter som har direktkontakt med brottsoffren.
Kristdemokraterna anser att domstolarnas lokaler ska vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte ska behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum.
Kristdemokraterna anser det viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödverksamheten. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda organisationer. All kunskap måste tas till vara.
Det är bra att kommunerna utformar sina egna brottsförebyggande program och trygghetsplaner. Ambitionen har varit hög, men enligt regeringens sammanställning våren 2001 visade det sig att det är ”få råd som utvecklat färdiga program eller planer. Det är därför inte möjligt att med säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken roll de spelar. Det finns tecken på att handlingarna ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument.” För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskerar det brottsförebyggande arbetet att prioriteras bort.
De personer som fått nya identitetsuppgifter ska kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med de nya personuppgifterna.
Sammanfattning 20
Innehållsförteckning 22
Förslag till riksdagsbeslut 23
Kvinnofrid – skapa frid för brottsoffer 25
Våldtäkt är våldtäkt 26
Fridkränkningslagen 27
Kvinnor som offer för import 27
Barn som brottsoffer 28
Stöd till brottsoffren 30
Stöd till brottsofferjourer 32
Brottsförebyggande miljöer 32
Anpassade lokaler och vittnesstöd 33
Polisens informationsskyldighet 34
Ekonomisk ersättning för identitetsbyte 35
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder beträffande hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utsatta kvinnor skall få s.k. trygghetspaket, larm och pepparsprej.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra det lagligt för hotade kvinnor att använda pepparsprej i självförsvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besöksförbud för den förövande mannen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elektronisk övervakning i samband med besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnor skall erbjudas professionell psykolog- eller kuratorshjälp för att kunna bearbeta sina upplevelser efter våldtäkt eller misshandel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utvärdering av kvinnofridslagen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring i 6 kap. brottsbalken om sexualbrott gällande våldtäktsbegreppet i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsoffrets beteende eller sexualhistoria inte skall ha någon betydelse när domstolen skall bedöma ansvarsdelen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Migrationsverket rätt att i polisregistret kontrollera män som för in en kvinna till Sverige.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialkompetens hos personal som skall handlägga utvisningsärenden av kvinnor som kommit till Sverige för att leva med en man, vilka trots anmälan om misshandel utsätts för utvisningshot.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handläggningstid vid barnmisshandel inte får överskrida tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningar om sexuella övergrepp på barn skall ha högsta prioritet och att handläggare av dessa ärenden måste ha hög kompetens.
Riksdagen begär av regeringen en utredning angående statens möjlighet att förskottera skadestånd till brottsoffret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till brottsoffren i förhållande till forskningsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationsinsatserna till brottsoffret förbättras under polisutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk utbildning av dem som dagligen kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tingsrättslokalernas väntrum skall vara så utformade att vittne, vittnesstöd och brottsoffer inte behöver sitta i samma väntrum som gärningsman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter inom en treårsperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildningsinsatser vidtas för dem som går in i vittnesstödsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skälig ekonomisk ersättning utbetalas till den som fått ny identitet och ådragit sig omkostnader i samband med identitetsbytet.
1Yrkande 6 hänvisat till SoU.
2Yrkandena 10 och 11 hänvisade till SfU.
År 2001 anmäldes 59 461 fall av misshandel och grov misshandel varav 25 865, eller 43 procent, klarades upp. Varje enskilt fall innebär smärta och förnedring för den utsatta. Utsikterna att brottet skall bli utrett varierar dock kraftigt beroende på var i landet anmälan görs. Definitionen på ett uppklarat brott är antingen att åtal har väckts eller att åklagaren har beslutat om åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande, böter i de flesta fall, eller att det inte kan konstateras att något brott begåtts. Detta skall beaktas då en del storstäder uppvisar god statistik i fråga om antalet uppklarade brott. Ett exempel är de lovande siffrorna i Stockholms län, där polisen skriver ”brott kan ej styrkas” på många utredningar, som sedan läggs ned men i statistiken betraktas som uppklarade brott. Det är mycket kränkande för brottsoffret att en utredning läggs ner och ingen döms för det brott som begåtts.
Lagen om att hustruaga är ett brott har funnits i över 130 år men fortfarande har våldet inte upphört. År 2001 anmäldes 20 481 fall av misshandel och grov misshandel mot kvinnor. Att män fortfarande misshandlar kvinnor i dagens demokratiska samhälle är en skam för vårt land. Kvinnan är sällan det enda offret. Barn i en familj där mannen misshandlar är också offer. Alla barn har rätt att växa upp i en trygg miljö. Alla som befinner sig i ett barns omgivning måste därför på ett särskilt sätt uppmärksamma tecken på om barnet mår dåligt och vad det kan bero på. Ett barn i misshandelsmiljö kan lätt komma att växa upp i tron att våld är enda sättet att lösa konflikter och ta efter mammas rädsla – eller pappas knytnävar. Mer om Kristdemokraternas politik som rör utsatta barn finns att läsa i motionen om utsatta barn.
Våldet mot kvinnor har blivit allt grövre. Nästan allt fysiskt våld innehåller i dag någon typ av sexuellt tvång, en företeelse som tilltagit under den senaste femårsperioden, enligt Kriscentrum Stockholm. Det som ofta blir avgörande för att kvinnor ska söka hjälp är att de misshandlas så allvarligt att de hamnar på sjukhus. Kvinnor ska erbjudas professionell psykolog- eller kuratorshjälp för att kunna bearbeta sina upplevelser efter våldtäkt eller misshandel.
Brottsofferutredningen anser att de åtgärder som polisen idag kan använda sig av för att skydda hotade målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta fall. Men frågan är hur dessa redskap kommer till användning. Rikspolisstyrelsen har utarbetat en brottsofferhandbok som kan tjäna som teoretisk och praktisk handledning. Det är bra, men det räcker inte. Ett av de grundläggande problemen är polisens arbetssituation och resursbrist. Det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren, och då måste polisens resurser stärkas. Detta gäller både utbildningsinsatser och utredningsresurser. Men det gäller också hjälpmedel som kan underlätta för den hotade kvinnan om hon råkar ut för ett överfall. Många kvinnor som vill ha överfallslarm har inte fått det. Kristdemokraterna anser att hotade kvinnor ska få använda pepparsprej i självförsvar. Vi anser att man snarast bör komma till beslut när det gäller hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot och tillföra resurser för att tillgodose dessa behov. Vad gäller frågan om besöksförbud är det enligt vår mening oacceptabelt att kvinnor som hotats och misshandlats skall behöva flytta från hem och kommun. Det rimliga är att förövaren tvingas flytta. Det är också vår mening att överträdelse av besöksförbud ska kunna ge strängare straff, att inskränkningar i mannens rörelsefrihet ska kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning samt att mannen ska kunna förbjudas att vistas såväl inom ett visst geografiskt område som i det gemensamma hemmet.
Två femtonåriga flickor utsattes sommaren 2002 för grova sexuella övergrepp. En av flickorna våldtogs av tre män, den andra av en man. Men flickan som våldtogs av tre män våldtogs inte i juridisk mening. Hon var kraftigt påverkad av läkemedel och kunde därför inte göra motstånd. Hon hade själv tagit läkemedlen och därmed försatt sig själv i vanmakt. Hon skrek inte heller på hjälp. Hennes kompis som samma kväll våldtogs av en man var nykter, därför rubriceras hennes fall som våldtäkt. Avgörande för om våldsmannen döms för våldtäkt eller ej är alltså vem som försatt kvinnan i vanmakt. Vi anser att våldtäkt är våldtäkt!
Det förekommer att kvinnor som utsatts för våldtäkt i rätten tvingas svara på frågor om hur hon betett sig vid brottstillfället. Om hon varit inbjudande, utmanande klädd eller om hon haft flera sexuella relationer tas detta upp under rättegången. Hon ställs till svars för ett brott begånget mot henne. I flera domar förekommer just beskrivningar av hur kvinnan var klädd, om hon druckit osv. Dessa attityder är orimliga. Mycket sällan beskrivs gärningsmannens/männens nykterhetstillstånd eller sexuella erfarenheter – något som i många fall vore starkt motiverat att beskriva.
En jämförelse med en annan typ av brott kan vara på sin plats: En person blir rånad och misshandlad. Ingen frågar då om personen gjorde motstånd, skrek på hjälp, var berusad, var utmanande klädd eller kanske hade dåligt rykte.
Kristdemokraterna vill ha en lagändring på detta område. Det är inte acceptabelt att en och samma gärning rubriceras olika. Det lagförslag som ska rätta till denna skevhet och som har remissbehandlats har märkligt nog inte lagts fram.
När domstolen ska bedöma ansvarsdelen ska brottsoffrets beteende eller sexualhistoria inte ha någon betydelse.
Kristdemokraterna menar att farmakologisk behandling ska kunna användas på våldtäktsmän som återfaller i brott under den sista tredjedelen av straffet, då vederbörande är villkorligt frigiven. Vi anser också att pedofiler och våldtäktsåterfallsförbrytare måste delta i programverksamhet för sexualförbrytare om dessa ska komma i åtnjutande av villkorlig frigivning. Läs mer om detta i vår motion om kriminalvården.
Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvinnofridskränkning var att betona allvaret i den systematiska kränkningen, där varje enskild kränkning inte i sig skulle ha varit tillräcklig för ett straff men där de tillsammans utgör en systematisk kränkning i syfte att kränka personens integritet och därför ska anses som straffvärda. Det visade sig dock snart att lagen inte vara tillräckligt tydligt skriven. Våren 1999 beslutande riksdagen om att göra ändringar i lagen. Det nya förslaget skulle bli mer heltäckande och tydligare. Vi kristdemokrater reserverade oss och ansåg att regeringen borde ha gjort en grundligare analys av bestämmelsen om fridskränkningsbrott innan man presenterade sitt förslag till ändring.
Bakgrunden till att ett nytt förslag presenterades var en dom i Högsta domstolen den 19 mars 1999. Där konstaterades att den gällande lagstiftningen om grov frids- och kvinnofridskränkning skulle tolkas så att det för en fällande dom krävdes att det förelåg ett tidigare konstaterat brott, utöver vad som omfattades av åtalet. Detta ansågs vara en klar inskränkning i förhållande till vad som var avsikten med kvinnofridslagen.
Under perioden 1 oktober 1998–31 december 1999 anmäldes 1 000 kvinnofridsbrott. Endast 10 procent av de anmälda brotten ledde till åtal. I ytterligare 10 procent av fallen väcktes åtal för ett annat brott än grov kvinnofridskränkning, vanligtvis misshandel. Cirka 40 procent av anmälningarna avskrevs, oftast med motiveringen att brott inte kunde styrkas och resterande 40 procent av brotten är fortfarande under utredning. Åklagarna hävdar att bevisläget ofta är problematiskt, vilket försvårar rättsprocessen. Ingen utvärdering har gjorts sedan förändringen av lagen gjordes. Vi anser att kvinnofridslagen måste utvärderas och omprövas på nytt.
I Sverige förekommer ett slags förmedlingsverksamhet där svenska män för in utländska kvinnor i landet för att leva som gift eller sambo. Många av dessa kvinnor ser i erbjudandet en möjlighet till ett nytt liv. Man flyr kanske från fattigdom i hopp om att få leva ett liv i högre materiell standard. Ungefär 300 av dessa kvinnor hamnar varje år på kvinnojourer efter att ha misshandlats av sina män.
Vissa av kvinnorna som kommer hit lever i en utsatt situation. De kan inte tala svenska, de känner inte vår kultur och de har ingen vänskapskrets. Risken att de ska leva ett isolerat liv är överhängande och beror till stor del på mannens vilja att hjälpa kvinnan att integreras i samhället.
Uppehållstillstånd för att leva med sin make eller sambo beviljas till en början för en tvåårsperiod. Om förhållandet inom tvåårsperioden tar slut beviljas normalt inte fortsatt uppehållstillstånd utan personen får lämna landet. Den här regeln kunde medföra att kvinnor som blev offer för våldsmän tvingades välja mellan att bryta med mannen, vilket skulle få den följden att hon utvisades, eller stanna hos den man som misshandlade henne. Det låg alltså ett incitament inbyggt i systemet att stanna hos den man som slår.
När man insåg att det fanns män som utnyttjade detta till att ta hit kvinnor för att sedan bryta med dem inom tvåårstiden ändrade man lagen så att kvinnor som misshandlats skulle kunna få en möjlighet att stanna i Sverige. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har den nya lagen dock inte inneburit någon förbättring i verkligheten. Kvinnor som borde fått stanna har inte fått det. Dessutom kan lagen indirekt anses etniskt diskriminerande. Praxis har nämligen utvecklats som innebär att invandringsmyndigheterna vid bedömningen tar i beaktande om våldet varit grovt. Om man bedömer att våldet inte varit grovt kan kvinnan således utvisas, vilket tydligen innebär att utländska kvinnor, i motsats till svenska, får utsättas för ett visst mått av våld. I ett fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxisfall i tolkningen av den nya lagen, har en kvinna blivit misshandlad, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och för olaga hot två gånger bedömde inte Utlänningsnämnden dessa övergrepp som tillräckligt allvarliga för att bevilja uppehållstillstånd.
Det finns exempel på män som fört in inte mindre än tolv utländska kvinnor till Sverige. En man har varit gift med åtta av dem och sambo med fyra. Han har suttit i fängelse för kvinnomisshandel och anmälts för misshandel ett flertal gånger av olika kvinnor, men utan att dömas. En annan man har tagit hit en kvinna ungefär vartannat år. Tre av dem har bott hos kvinnojourer sedan de misshandlats och hotats av mannen.
När en man ansöker om att få ta in en kvinna till Sverige som skall bli hans hustru har Invandrarverket ingen befogenhet att granska mannens förflutna för att se om han är dömd för sexualbrott eller liknande. Har Migrationsverket fått kunskap om att något inte står rätt till i mannens liv kan verket ändå inte gå in och förhindra tillståndet, möjligtvis fördröja det.
Lagstiftningen måste förstärkas för att skydda kvinnor som flyttar till Sverige för att gifta sig. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera hur många kvinnor den aktuella mannen tidigare fört in i Sverige, dels kontrollera i polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av dessa. Det är också viktigt att det finns specialkompetens hos personal som ska handlägga utvisningsärenden av kvinnor som kommit till Sverige för att leva med en man, vilka trots anmälan om misshandel utsätts för utvisningshot.
Trots att regeringen antagit en strategi för hur man ska förverkliga barnkonventionen återstår fortfarande en rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är angeläget att kontinuerligt se över hur vi kan hjälpa barn som utsätts för brott. Står dessutom barnet i beroendeställning till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte värja sig på det sätt som vuxna kan. Barn kan inte välja sin värld.
Att utsättas för brott är en skrämmande upplevelse som ofta ger bestående men. Det är därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott bemöts av personal som är van att uppfatta barns språk, signaler och behov. Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. I expertrapporten Den rättsliga hanteringen av doktorand Helena Sutorius och docent Christian Diesen, juridiska institutionen vid Stockholms universitet, sägs följande: ”Dagens rättssystem tar inte tillräcklig hänsyn till barns intressen och den kunskap som finns om barn.” Barn har ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om. Det händer att en fullständig bild av händelseförloppet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barnets trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller genom sina uppdrag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller. Förverkligandet av barnkonventionen är en ständigt pågående process. Barn som brottsoffer har rätt till en högkvalitativ och rättsligt säker behandling.
I regeringens budget står det att arbetet med att sprida och förverkliga intentionerna i FN:s barnkonvention har påbörjats under 2001, främst i form av utbildningsinsatser. Polismyndigheternas rapportering av vad som har gjorts för att införa barnkonventionen i arbetet visar emellertid att tillämpningen av konventionen än så länge varken har fått genomslag i myndigheternas handlingsplaner, operativa verksamhet eller i personalutbildningen. Detta är oroväckande och kräver insatser omedelbart.
I Barnmisshandel – Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42) presenteras en BRÅ-studie om handläggningstider vid polisanmäld barnmisshandel. Där kan man avläsa att det i genomsnitt för hela riket tog 151 dagar att handlägga ett fall av barnmisshandel 1996/97, en ökning med 33 dagar sedan 1990/91. I Stockholm tog det 186 dagar per fall. Barn är brottsoffer som måste få stöd och 186 dagar kan avgöra ett helt liv. I nämnda betänkande föreslår man att en tidsfrist införs när det gäller förundersökning som avser brott enligt kapitel 3, 4 eller 6 i brottsbalken, där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år. Förundersökningen skall, enligt kommitténs förslag, avslutas och beslut i åtalsfrågan skall fattas så snart det kan ske och senast inom tre månader efter det att anmälan har upprättats. Kristdemokraterna menar att tre månaders handläggningstid inte får överskridas. Under år 2001 anmäldes 923 fall av misshandel av barn i åldern 0–6 år. 49 procent av dessa fall klarades upp. 5 962 fall av misshandel av barn i åldern 7–14 år anmäldes samma år. 61 procent av dessa fall uppklarades.
Antalet anmälda sexualbrott mot barn har ökat sedan 1987. Sexuellt utnyttjade barn är kränkta och utnyttjade brottsoffer. Precis som i fallet med barnmisshandel finns ett stort mörkertal i fråga om sexualbrott. Brott som begås i det privata anmäls generellt sett i lägre utsträckning än brott som begås på allmän plats. Dessutom anmäls brott där förövaren och offret är bekanta med varandra i lägre utsträckning än om de är obekanta. Mörkertalet är också större om offret är ett barn eller en ung person och speciellt om brotten begås inom familjen. Således kan man anta att en stor andel av de sexualbrott som begås aldrig polisanmäls. Det innebär alltså att man utifrån kriminalstatistiken inte kan dra några säkra slutsatser om den faktiska brottslighetens omfattning. Utredningar om sexuella övergrepp på barn skall därför ha högsta prioritet och handläggare av dessa ärenden måste ha hög kompetens. Om detta finns mer att läsa i Kristdemokraternas motion om utsatta barn.
Av 300 våldtäkter år 2000 mot barn under 15 år uppklarades 55 procent. 20 procent ledde till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse.
Förutom de barn som själva utsätts för misshandel eller andra övergrepp är även de barn som inte får växa upp under trygga förhållanden i realiteten brottsoffer. På flera håll i landet har man upprättat verksamhet där man tar emot barn som växer upp med missbrukande föräldrar och föräldrar som har psykiska besvär. I Gävle tar man också emot barn som vuxit upp i hem där misshandel varit en del av vardagen. Det är angeläget att verksamhet som riktar sig till barn med svåra uppväxtförhållanden får ekonomiskt stöd i våra kommuner. Rehabiliterande insatser är av stor vikt för att dessa barn skall kunna växa upp till trygga vuxna människor.
I regeringsförklaringen skriver regeringen: ”Alla barn ska ha rätt till en bra start i livet. FN:s barnkonvention ska efterlevas.” Det är nu över 20 år sedan Internationella barnåret 1979 och 13 år sedan FN:s barnkonvention antogs. Trots att så många år har gått sedan konventionen antogs är det fortfarande svårt att få kommuner, landsting och stat att efterleva densamma. FN:s granskning av hur Sverige följer barnkonventionen samt ett flertal undersökningar visar att besparingar i samhället har gjort barns och särskilt utsatta barns situation svårare. Fallskärmarna i barnens liv har blivit allt bräckligare och barn faller lätt rakt igenom samhällets skyddsnät.
I FN:s deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande principer som skall gälla för brottsoffer. Det handlar bland annat om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk och social hjälp. I deklarationen anges bland annat att brottsoffren skall behandlas med respekt och medkänsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare står att system skall skapas så att brottsoffren snabbt och enkelt får gottgörelse.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Vart tredje brottsoffer saknar, när polisutredningen är färdig och rättegången avslutad, förtroende för rättsväsendet. Brottsforskaren och doktoranden i psykiatri Magnus Lindgren har på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket undersökt frågan. Bristande information ansågs vara det allvarligaste problemet. 60 procent av de tillfrågade fick ingen information om brottsofferjourernas verksamhet. Detta är oacceptabelt. 42 procent fick aldrig information av polisen om att de hade rätt att få veta vad som hänt i ärendet. På frågan om man skulle anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var femte att han eller hon var osäker. Sex procent visste inte och hela 14 procent svarade nej. Behovet av stöd och hjälp till brottsoffer är stort. Ett kriminellt övergrepp drabbar inte heller enbart de direkt berörda. Barn och övriga anförvanter, arbetskamrater och vänner kan också påverkas.
Nämnda utredning (Lindgren 1999) visade också att 68 % av de tillfrågade kom i kontakt med åklagare först på rättegångsdagen. Majoriteten av brottsoffren var missnöjda med detta och hade önskat att få tala med åklagaren tidigare. Efter beslut om att åklagarna har skyldighet att informera målsägande om beslut att väcka åtal fattas, förutsätter Kristdemokraterna att en tidigare kontakt mellan åklagare och målsägande blir en positiv konsekvens.
Brottsoffermyndigheten ska ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd. I regleringsbrevet för såväl 1997 som 1998 anges att minst 70 procent av brottsskadeärendena ska handläggas inom tre månader och med bibehållen kvalitet. 2001 ändrades regleringsbrevet till att handläggning ska ske inom fyra månader. Det målet nådde man inte upp till under 2001. Endast 66,4 procent av ärendena handlades inom fyra månader. En förklaring som uppges till att verksamhetsmålet inte uppnåddes är den kraftiga tillströmningen av ärenden. Kristdemokraterna är kristiska till att regeringen sänkt kravet på handläggningstid. Det är ytterst angeläget att Brottsoffermyndigheten kan leva upp till sina mål när det gäller handläggningstiderna och att handläggningstiderna är rimliga. Det kan som brottsoffer upplevas som väldigt jobbigt att behöva vänta på besked om skadestånd. Att sedan efter avslutad rättegång än en gång behöva riva upp händelsen för att gå igenom en ny process är helt orimligt.
Ett exempel är Roger som blir rånad i sin affär och kan ge ett gott signalement på rånarna trots att han hållits under pistolhot i 12 minuter. Två män binds till rånet och rånarna döms till fängelse. Roger blir tilldömd skadestånd, men får vänta på pengarna. Först skall domen träda i laga kraft. I detta fall överklagade gärningsmännen och proceduren drog ut på tiden. Därefter gick handlingarna till kronofogden och där blev de liggande. Gärningsmännen hade inga pengar.
Målet för vår politik måste vara att människor som drabbats av brott skall erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är naturligtvis den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som åsamkats. Det är dock inte rimligt att brottsoffret skall löpa risk att på nytt skymfas av brottslingen genom utebliven betalning. Det är därför Kristdemokraternas anser att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Metoder att möta och stödja människor som utsatts för brott behöver utvecklas. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att skydda brottsoffren innebär förbättringar i praktiken, inte enbart teoretiska målsättningar. Handlingsplaner som upprättas måste följas upp och få genomslag i brottsoffrens vardag. Resursförstärkningar är helt nödvändiga för att klara av att utveckla stödet till brottsoffren. Det är viktigt att stimulera verksamheten med vittnesstöd, lokal brottsoffersamverkan och utbildningsinsatser för personal vid rättsväsendets myndigheter. Kristdemokraterna menar att ytterligare resurser måste tillföras verksamhet nära brottsoffret.
Några av de åtgärder som måste vidtas i arbetet med att förbättra brottsoffrens situation är utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer. Dessa måste erhålla relevant kunskap om brottsoffers situation och behov. Kristdemokraterna menar att brottsofferkunskap skall vara en naturlig och viktig del av polisens utbildning och fortbildning. Andra åtgärder är förbättrade rutiner vid ärenden om besöksförbud samt nödvändig utrustning så att utsatta och hotade kvinnor får hjälp att kunna skydda sig mot förövaren.
Det behövs en resursförstärkning till det fantastiska arbete brottsofferjourerna bedriver i hela landet. När man studerar vart pengarna från Brottsofferfonden går blir det uppenbart att mycket kan förbättras. Av de 21,7 miljoner kronor som delades ut under 2001 avsåg 49 procent bidrag till ideella organisationer. Det är mycket viktigt med forskningsprojekt etc. men vi motsätter oss en snedfördelning av resurserna mellan forskning och verksamheter som har direktkontakt med brottsoffren.
I BRÅ:s rapport 1999:3 kan vi läsa att Sverige är det land där invånarna kände sig tryggast när det gäller att vistas ute på kvällar och nätter. Det hade varit positivt om det också varit svenska folkets uppfattning. I Storstadskommitténs betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) beskrivs ett annat scenario. Där uppges att man i storstädernas socialt och ekonomiskt utsatta stadsdelar avstår från att gå ut på grund av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. I synnerhet kvinnor upplever bostadsområdena som otrygga. Drygt 40 % av ungdomarna upplever sitt bostadsområde som otryggt och stökigt. Att två utredningar kan vara så motsägelsefulla visar på problemets komplexitet.
Av de 193 våldtäkter som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997 skedde 68 av överfallen i parker eller på gångstigar som går genom grönområden. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att människor inte skall våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att bli våldtagna eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna brottslighet och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer skall tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker och bostadsområden måste förbättras. Man kan göra buskagen på offentliga platser färre och lägre, ha överskådliga ytor och bygga gångbroar i stället för gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar till socialt liv skall främjas. Bilgarage med särskilda ”tjejparkeringar” på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan förbättras genom att insyn förhindras, att entrédörrar och fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att man undviker att bygga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga bussar med flexibla stopp. Inget förslag är generellt. Det viktiga är att ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
Det är bra att kommunerna utformar sina egna brottsförebyggande program och trygghetsplaner. Ambitionen har varit hög men enligt regeringens sammanställning våren 2001 visade det sig att det är ”få råd som utvecklat färdiga program eller planer. Det är därför inte möjligt att med säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken roll de spelar. Det finns tecken på att handlingarna ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument.” För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskerar det brottsförebyggande arbetet att prioriteras bort.
Kristdemokraterna vill att Boverket skall få i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt möjliggöra ett arbete utifrån standardiseringsdokumentet ute i kommunerna. Vi anser att det brottsförebyggande arbetet är oerhört viktigt och därför bör ytterligare resurser tillföras detta område. Om brott förhindras undviker man mycket lidande, och det innebär också ett samhällsekonomiskt sparande. Därför skall konkreta brottsförebyggande åtgärder prioriteras, arbetet intensifieras och en helhetssyn tillämpas, vilket framgår av den kristdemokratiska motionen Brottsförebyggande arbete.
I en kristdemokratisk motion om domstolarnas framtid lyfter vi fram behovet av att domstolarnas lokaler skall vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte skall behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum. Alltför många tingsrätter saknar anpassade lokaler för målsägande och vittnen. Kristdemokraterna har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna skall vara så utformade att de brottsdrabbade, under ett förhandlingsuppehåll, erbjuds möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes släktingar och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har kallats för att styrka målsägandens berättelse. Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana former som inte kan anses kränkande för brottsoffret. Tingshusvärdar bör finnas för att underlätta ett sådant förfarande.
Domstolsverket rekommenderar domstolarna att vid utnyttjandet av sina lokaler beakta målsägandens och vittnenas behov. Detta sker dock inte i tillräckligt stor utsträckning. Rekommendationer räcker inte då domstolarna dagligen kämpar med resursbrist. Problemen kommer dessutom att öka då man lägger ned flera av de mindre tingsrätterna och håller rättegång vid så kallade tingsställen. Vi befarar också att säkerheten kommer att minska vid dessa.
Brottsofferjourerna m.fl. gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Målsättningen är att det på varje tingsrätt skall finnas frivilliga stödpersoner. Uppgiften för dessa personer är att ge brottsoffer och vittnen ett humant mottagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången samt kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Vittnesstöd skall finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket har till uppgift att presentera en plan för hur detta mål skall uppnås. Myndigheterna skall också medverka till att vittnesstödsverksamhet anordnas vid de orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödsverksamheten. Rättsväsendet är beroende av att människor vågar vittna om vad de varit med om. Verksamheten kan bidra till att minska obehaget och rädslan att berätta om det som hänt. Utbildningsinsatser måste vidtas för dem som går in i vittnesstödsverksamheten.
Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som berörs. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda ideella organisationer. All kunskap och erfarenhet måste tas till vara. Ett exempel där man arbetar aktivt med rekrytering av personer för vittnesstödsverksamhet och utbildning av dessa är Vänersborgs och Trollhättans brottsofferjourer. Domstolarna i Vänersborg och Trollhättan har dock uttryckt en oro för den utökade kostnad som vittnesstödsverksamheten medför. Om domstolen bifogar informationsblad om vittnesstödsverksamheten med kallelsen till vittnet uppstår frågan om detta innebär dubbla portokostnader. Detta belyser domstolarnas svåra ekonomiska situation. Domstolarna måste ha tillräckliga resurser för att kunna bedriva vittnesstödsverksamhet.
Kristdemokraterna vill påpeka att det är angeläget att vittnesstödsverksamheten får en lämplig finansiell lösning. Det räcker inte med ekonomiskt stöd för att komma i gång. Även frågan om kontinuerligt ekonomiskt stöd till vittnesstödsverksamheten måste ses över. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket bör få i uppdrag att se över hur ett sådant ekonomiskt stöd skall vara utformat för att förbättra vittnesstödsverksamheten. Verksamheten får inte haverera på grund av bristande resurser.
De rättsvårdande myndigheternas skyldighet att ge information och stöd till dem som utsatts för brott har skärpts ett antal gånger under se senaste decennierna. Trots detta återstår mycket arbete vad gäller myndigheternas information till brottsoffer och vittnen. Inom rättsväsendet finns en insikt om behovet av förbättringar på det här området.
Riksdagen beslutade våren 2001 om att §13 a i förundersökningskungörelsen skulle ändras så att information om stöd lämnas i större utsträckning än vad som sker idag. Polisen skall enligt förslaget, när det är möjligt och lämpligt, fråga brottsoffret om han eller hon vill att man skall kontakta en stödorganisation. Kristdemokraterna hade en reservation till förslaget då vi anser att polisen alltid, såvida det inte är omöjligt eller olämpligt, skall fråga brottsoffret om stödinsatser behövs. Brottsoffret som befinner sig i ett chocktillstånd behöver allt stöd för att klara den svåra situationen.
Rikspolisstyrelsen m.fl. har lämnat ett förslag till nationell handlingsplan för skydd av de personer som hörs i domstol. Förslaget innebär att de personer som medges använda nya identitetsuppgifter skall kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med identitetsbytet. Rikspolisstyrelsen har uttryckt farhågor om att den aktuella ersättningen skall komma att belasta polisväsendets anslag och att inga medel skulle avsättas till styrelsen för själva förvaltningsuppgiften. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att den ekonomiska frågan löses omgående. Vi anser att skälig ekonomisk ersättning skall utgå till enskild som fått nya identitetsuppgifter.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |