Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till strategi för att få kommuner och landsting att beakta barnkonventionen i all verksamhet som berör barns vardag.1
Riksdagen begär att regeringen tar fram specifik statistik över de senaste årens anmälda sexuella övergrepp mot barn under 15 år.
Riksdagen begär att regeringen ser över socialtjänstlagen så att socialtjänstens personal är skyldig att göra en polisanmälan vid misstanke om övergrepp mot barn.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om specialkompetens som krav för de personalgrupper inom polis och domstolar som skall arbeta med förhör av utsatta barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som utsatts för sexualbrott tillsammans med vårdnadshavaren under en lång tid skall erbjudas psykologhjälp och vård.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändring av reglerna om gemensam vårdnad.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för verksamheter där utsatta kan få hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser.1
1Yrkandena 1, 3, 5 och 7 hänvisade till SoU.
2Yrkande 6 hänvisat till LU.
Under hela 1990-talet har ett ökat engagemang för FN:s barnkonvention noterats i hela samhället. Myndigheter, landsting och kommuner visar ett allt större intresse för barnkonventionen och vill ha hjälp med att omsätta den i praktiken och verkligheten. Olika grupper som protesterar mot nedskärningar och omstruktureringar som gjorts inom verksamhet som rör barn, använder sig av barnkonventionen vid opinionsbildning eller som argument i den lokala politiska debatten.
Såväl kommuner och landsting som domstolar och myndigheter ska ta hänsyn till de rättigheter som fastslås i barnkonventionen om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. Trots denna medvetenhet kan man konstatera att få myndigheter tillämpar barnkonventionen på ett mer strategiskt och systematiskt sätt. Enbart ett fåtal landsting har exempelvis beslutat om en särskild strategi för arbetet med barnkonventionen. Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att ”Arbetet med att sprida och förverkliga intentionerna i FN:s barnkonvention har påbörjats under 2001, främst i form av utbildningsinsatser. Polismyndigheternas rapportering av vad som gjorts för att införa barnkonventionen i arbetet visar emellertid att tillämpningen av konventionen än så länge varken har fått genomslag i myndigheternas handlingsplaner, operativa verksamhet eller i personalutbildningar. ”
Tvärt emot vad man skulle kunna förvänta sig efter all den kunskap som barnkonventionen gett, visar det sig att samhällets verksamheter för barn under 1990-talet enbart utsatts för större och större besparingar. Minskat antal vuxna per barn och större barngrupper i skola och barnomsorg. Trycket har samtidigt blivit allt större på barn- och ungdomspsykiatrin. Stora besparingar i den kommunala verksamheten har lett till att stödet för de utsatta har minskat.
Straffbestämmelserna om sexualbrott har ändrats ett flertal gånger för att förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp och för att ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn i den straffrättsliga lagstiftningen. Bland annat har offrets låga ålder förts in som en omständighet som kan göra att en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande av underårig betraktas som grovt brott. Trots detta så kan man påstå att svensk lagstiftning inte fullt ut står på barns sida. Doktorand Helena Sutorius och docent Christian Diesen från juridiska institutionen vid Stockholms universitet skriver i en expertrapport, Den rättsliga hanteringen: ”Dagens rättssystem tar inte tillräcklig hänsyn till barns intressen och den kunskap som finns om barn!”
Och så ger de ett exempel på detta: En 14-årig utsatt flicka förhörs. Detta sägs i protokollet: ”Av förhöret framgår att Hilda motvilligt svarat på förhörsledarens frågor och då mestadels lämnat fåordiga svar.”
Juristers och nämndemäns uppfattningar om hur barnen förmår uppträda och berätta, används således som beskrivningar på trovärdighet. Läser man vidare i den tidigare nämnda expertrapporten, studerar Brottsoffermyndighetens referatsamling eller tar del av olika utredningar som presenterats kan man klart avläsa, trots alla fina insatser som gjorts, att det är lång väg kvar innan barnkonventionens intentioner är förverkligade.
Görel Thurdin och Susanne Askelöf säger i bokslutet Tio år med barnkonventionen: ”Barnkonventionen har haft flera positiva effekter inom lagstiftning och på det organisatoriska och institutionella planet. Men när det gäller barns konkreta vardag har konventionen inte inneburit någon större förändring”. Sexuella övergrepp på barn är svårtolkade och undersökningar från BRÅ tyder på att upp till 90 procent av de anmälda sexuella övergreppen på barn aldrig leder till åtal.
Av de anmälningar som leder till åtal är den friande frekvensen i domstol 10 procent. Därtill tillkommer rapporter om att polis och åklagare inte får adekvat utbildning för att kunna anpassa förhör efter barnets villkor.
Domstolarna saknar kunskap om mekanismerna bakom sexuella övergrepp, framför allt inom den egna familjen. Sammanfattningsvis ger rapporterna uttryck för frustration över att antalet anmälningar ökat drastiskt under 80 och 90-talen utan att antalet fällande domar ökar. Sett över hela fältet är huvudtendensen att alltför många ärenden slutar med nedläggning eller ett negativt beslut i åtalsfrågan.
Orsaken kan dels vara att lagtexten är så svårtolkad att den måste justeras, dels att kunskap saknas om hur man förhör dessa barn. Oavsett vilket, så är det ett politiskt ansvar att se till att förhållandena för utsatta barn förbättras så att det fortsättningsvis kan hävdas att lagen står på barnens sida.
Beträffande socialtjänstens roll och möjligheter kan vi bara konstatera att där finns mycket i övrigt att önska. Enligt Socialstyrelsens uppföljning av ändringarna i socialtjänstlagen upplever kommunernas socialtjänst att ”barnets bästa” är ett svårhanterligt begrepp. Man konstaterar att införandet av regeln om ”barnets bästa” i lagen inte i någon större utsträckning har lett till konkreta förändringar i riktlinjerna för individ- och familjeomsorgens arbete med barn och unga”.
Inga Tidefors Anderssons avhandling och undersökning som gäller straffmätning och de uppgifter hon fick fram om att fäder döms lindrigare än okända gärningsmän vid övergrepp på barn gör frågan mycket allvarlig. Sexuella övergrepp mot barn är ett förtroendebrott, en kränkning som fråntar barnet den grundtrygghet som är en förutsättning för att barnet ska utvecklas normalt.
I budgetpropositionen kan vi läsa att barnpornografibrotten ökar och har fått en allt större spridning bland annat genom Internet. Kunskapen om hur barnpornografibrotten kan hanteras har visserligen ökat vid polismyndigheterna, men fortfarande krävs kraftfulla insatser för att bekämpa denna typ av brottslighet.
Frågor om sexuella övergrepp och kränkningar hör till de mest uppmärksammade under senare år. Sexuella övergrepp mot barn är ett extremt uttryck för att den vuxne inte ser, än mindre respekterar ett barns självklara rätt till integritet. För att markera hur allvarligt samhället ser på sexualbrott har ändringar gjorts i 6 kap. brottsbalken. Det innehåller flera stadganden som föreskriver straff för olika sexuella handlingar mot barn, till exempel grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och sexuellt tvång. Varje år görs ett par tusen anmälningar om sexuellt ofredande mot barn under 15 år. Endast en bråkdel av dessa leder till åtal och fällande dom.
Sexuella övergrepp mot barn är ett förtroendebrott, en kränkning som fråntar barnet den grundtrygghet som är en förutsättning för att barnet ska utvecklas normalt. Utredningar visar att kvinnor och män som är förövare oftast själva som barn utsatts för fysiska, psykiska eller sexuella kränkningar. De har själva blivit svikna, trasiga barn som sedan blivit svikare och trasiga vuxna.
Vi kan aldrig tolerera att barn utsätts för övergrepp. I den nationella handlingsplanen beskrivs det arbete som skulle genomföras i Sveriges kommuner för att förebygga övergrepp samt stödja och rehabilitera barn som utsatts för övergrepp. Trots denna handlingsplan så fungerar det förebyggande arbetet mycket dåligt. Ett exempel är Socialtjänsten i Gävle, som väntade i över ett år med att polisanmäla en misstänkt pedofil. Detta trots att två föräldrar och en psykoterapeut vänt sig till myndigheten med misstankar om att barn for illa. Socialtjänsten ansåg att uppgifterna var alldeles för vaga och avstod från att anmäla. Hösten 2002 är den då misstänkte mannen dömd i hovrätten till sju års fängelse för grov våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig. I den ena flickans fall handlade det om över trehundra fall av grovt sexuellt utnyttjande.
Problemet är att enligt socialtjänstlagen, SoL, har socialtjänsten möjlighet – men ingen skyldighet – att göra en polisanmälan vid misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Därför kan Socialtjänsten i Gävle inte få någon anmärkning om tjänstefel.
Socialtjänsten måste bli bättre på att våga ta tag i de upptäckter de gör i sitt arbete. De måste också ta ett långvarigt ansvar för att utbilda personal så att de lättare upptäcker och vågar agera då ett brott misstänks. I Gävlefallet visade det sig också att den bristfälliga dokumentationen kring ärendet gjort det svårt att bedöma hur ärendet har hanterats. Det krävs en bättre dokumentation inom socialtjänsten för att förebygga att barn utsätts för brott.
Reaktionerna och protesterna mot att barn utnyttjas sexuellt kan aldrig bli nog starka. Det finns ett stort mörkertal då man talar om hur många barn som far illa och som en eller flera gånger utnyttjats sexuellt. Man räknar med att minst ett barn i varje klass är utsatt på ett eller annat sätt. Att enbart ett fåtal av de polisanmälda brotten leder till åtal kan beror på de omständigheter under vilka förhör och utredningar med de utsatta, ofta små, barnen ska ske. Här behövs en bättre intervjukunskap.
Universitetslektor Ann-Christine Cederborg, Linköpings universitet säger: ”Jag är övertygad om att intervjuare genom både ökad kunskap om intervjurelationens påverkansformer och praktisk träning i effektiva samtalstekniker, kan förbättra barnens möjligheter att ge mer av egen information. Jag menar också att intervjuare som i sitt arbete har att utreda barns utsatthet kan, genom utbildning och handledning utveckla en specialkompetens inom intervjuområdet och därmed bli specialister på barnsamtal. Med en sådan expertkompetens skulle utredningsarbetet underlättas och förutsättningarna för att de mest riktiga besluten fattas i dessa svåra ärenden öka.” En utökad kunskap skulle leda till bättre villkor vid förhör av de utsatta barnen.
Ett annat allvarligt problem är att det förhållandevis är få anmälningar som kommer från dagis, fritids eller skola. Detta kan bero på bristande förmåga och kunskap hos personalen att se yttringar hos barnet som kan härledas till att barnet far illa. Det kan också bero på att personalen inte orkar ta den konflikt det innebär att uttala misstanke om att ett barn far illa. Därför är det angeläget att personal som arbetar med barn får fortbildning och kunskap på detta område. De måste ha en stor kännedom om hur man upptäcker att ett barn kan ha utsatts för kränkning av det ena eller det andra slaget. Arbetet med att följa upp anmälningar där misstanke om sexuellt brott föreligger måste intensifieras. Samarbetet mellan barnavårdscentraler, förskole- och fritidspersonal och skola måste förstärkas. Utbildning av personal som arbetar med barn måste prioriteras så att tecken tidigt kan upptäckas hos barn som av en eller annan anledning far illa.
När ett övergrepp mot barn upptäcks befinner sig föräldrarna i chockfas och har svårigheter att klara upp den vardagliga situationen. Är någon av föräldrarna den misstänkte förövaren kommer ytterligare misstro, besvikelse, ilska och hat med i bilden och försvårar ytterligare för barnet. Föräldrarna behöver själva lång tid på sig att dels förstå det som hänt, dels bearbeta och lära sig hantera det utsatta barnet på ett för barnet riktigt sätt.
Socialsekreteraren har en betydelsefull del i arbetet med hela familjen. Enligt undersökningar visar det sig dock att socialsekreterarna har för lite tid till förfogande innan nya fall kräver deras uppmärksamhet. De har dessutom enligt föräldrarna svårigheter att tala om problemets kärna, det sexuella övergreppet. Samtidigt upplever många föräldrar att de överges för snabbt av samhället. Trots en rad stödinsatser i samband med anmälan och under utredningstiden och eventuell rättegång, larmar föräldrar till utsatta barn om att de lämnas för fort åt sitt öde. Föräldrarna skulle önska att de fått behålla kontakt med socialtjänst och andra hjälpinsatser under en längre tid. Många av problemen kommer inte förrän flera år senare när det utsatta barnet kommer upp i tonår och pubertet.
Vilka åtgärder ska då samhället vidta för att minska risken för att barn utsätts för sexuella övergrepp? Ett angreppssätt är att se till att uppmärksamheten på utsatta barn är fortsatt hög, att trycket på kommuner, landsting och olika myndigheter ökar, att behovet av att genomföra en särskild strategi för arbetet med barnkonventionen kartläggs, att lagstiftningen blir tydlig och att förhörspersoner utbildas så att de har förståelse för barns speciella situation. Ett annat angreppssätt är att förstärka lagstiftningen då det gäller straff för pedofili. Mer om detta finns att läsa i vår kriminalvårdsmotion om pedofili och farmakologisk medicinering.
Både familjerättsligt och straffrättsligt kommer barnen i andra hand när det förekommer våld i hemmet. Omkring 17 000 barn blir misshandlade varje år. Fyra procent av alla mellanstadieelever och sju procent av alla tjugoåringar uppger att de blivit slagna någon gång under sin uppväxt. Tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång och fem procent upplever det ofta. Nittio procent av de som begår sexuella övergrepp mot sina barn är pappor. Varje år flyr över 1 000 barn med sina mammor till kvinnojouren.
År 2000 diariefördes 46 anmälningar när det gäller familjerättsärenden i Sveriges största län med 400 000 barn i aktuell ålder. 34 av dem avgjordes. Av dessa 34 avgöranden ledde 4 till någon form av kritik. Året dessförinnan, 1999, utdelades kritik i ett enda fall. Under 2001 riktade länsstyrelsen allvarlig kritik i 10 ärenden. Två av dessa rörde familjerätt.
Orsaken till att barn inte syns i barnavårdsutredningar beror på att flera socialförvaltningar inte anser att det varit nödvändigt och till nytta för utredningen att uppmärksamma barnen. Detta trots att vi levt med FN:s barnkonvention sedan den 20 november 1989. Länsstyrelsernas tillsynsrapporter i vårdnads- och barnavårdsärenden pekar på att flera socialförvaltningar brister i detta avseende. Det kan gälla brister i rättssäkerheten eller att barn som ska utredas inte tillfrågas och observeras, eller att lagar och förordningar inte följs. Barnen är helt enkelt inte i fokus. Kristdemokraterna anser att barnens perspektiv måste uppmärksammas.
Reformen om gemensam vårdnad hade som bakgrund att den ansågs stärka barnens relation till pappan. Pappan erbjuds att ta del i vårdnaden, men man ställer inga krav på honom. Hittills har det funnits en ovilja att erkänna problematiken. Det händer att pappan får rätt till delad vårdnad trots att han dömts för misshandel av barnets mamma och trots att barnen kan ta skada av att umgås med honom. Inom rättsväsende och socialtjänst skiljer man mycket starkt mellan våldsamma män och våldsamma fäder.
Barnens situation är svår. Det är därför viktigt med förbättrad utbildning för dem som fattar beslut i vårdnadstvister och för personalen inom socialtjänsten. Läs mer om detta i vår kommittéemotion Rätten att tvista om barn.
Att våldet riktar sig direkt mot barnet sker allt oftare. Men i det fallet är mörkertalet stort och antalet fällande domar få. Ofta anses det tillräckligt att mannen döms för sitt våld mot kvinnan, därför leder inte barnmisshandeln till åtal. I och med att mannen inte fälls så existerar ju inte våldet i socialtjänstens eller domstolarnas ögon.
Barn som bevittnat våld inom familjen får ofta psykiska svårigheter som liknar de som drabbar barn som blivit slagna. På lång sikt är risken stor att de själva tar med sig det våldsamma beteendet in i nästa generation. Endast en liten del av de barn som upplevt våld inom hemmet får någon hjälp för sina svåra upplevelser. År 2000 anmäldes 20 000 fall av kvinnomisshandel till polisen. Av cirka 25 000 barn i de drabbade familjerna var det bara 2 500 som fick någon form av hjälp från samhället.
Enligt en ny och skarpare vårdnadslag på Nya Zeeland kan gemensam vårdnad endast komma ifråga, om det kan anses tillräckligt tryggt för barnet och mamman. Innan domstolen tar ställning till vårdnaden ska de ha en klar bild av det eventuella våld barnet levt med och hur troligt det är att pappan blir våldsam igen. Domstolen måste också bedöma vilka konsekvenser våldet fått för barnet, fysiskt och känslomässigt. Barnets vilja måste beaktas och slutligen vad fadern har gjort för att förändra sitt beteende.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |