Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av högmålsbrott.
Termen högmålsbrott har använts sedan medeltiden för att beteckna brott som innebär angrepp på statsöverhuvudet, övriga medlemmar av kungahuset eller på statens bestånd. Lagen aktualiserades när en 16-årig pojke kastade en tårta i ansiktet på kungen förra året. Pojken var själv inte medveten om att han skulle kunna komma att åtalas enligt lagen om högmålsbrott och därmed riskera fängelse i upp till 6 år. Om han hade kastat tårtan på någon annan hade han troligtvis kommit undan med dagsböter eller samhällstjänst.
Det är ännu inte säkert att han blir åtalad för högmålsbrott. Det är upp till regeringen att besluta om det. Blir han åtalad kan han dock räkna med fängelsestraff eftersom det är straffet för högmålsbrott. Det intressantaste i sammanhanget är inte hur det går för pojken, utan principen.
Principen är idag att det bedöms som lika allvarligt att kasta en tårta i ansiktet på statsministern eller talmannen som att kasta den i ansiktet på vem som helst. När finansministern förra året fick en tårta i ansiktet på sin väg mot riksdagen där han skulle avlämna budgetpropositionen, bedömdes det inte som ett allvarligt tilltag. Däremot blir det en stor skillnad om det är statschefen som blir utsatt, trots att hans (i detta fall) inflytande och betydelse för Sveriges utveckling är betydligt mindre än finansministerns eller statsministerns.
Med tanke på att statschefen numera har en representativ, symbolisk och ceremoniell funktion är denna åtskillnad ologisk. Både talmannen och statsministern har en reell maktställning baserad på demokratiska val. Det bör därmed vara ett allvarligare angrepp mot statens bestånd att ge sig på statsministern och talmannen än att ge sig på kungafamiljen.
Lagen var logisk på medeltiden när den stiftades. Då var kungen närmast allsmäktig och folkets företrädare hade begränsad makt och företrädde bara den välbärgade manliga delen av folket. Samhället var på den tiden mycket hierarkiskt och kungen ansågs utsedd av Gud. Det var då naturligt att samma brott fick högre straffsats om det riktades mot kungen än mot någon annan.
I dagens samhälle finns ingen anledning att ha kvar en lagstiftning som blivit föråldrad. Högmålsbrott hör inte hemma i ett jämlikt modernt samhälle och bör utgå från lagstiftningen.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |
Marie Granlund (s) |