Förtroendet för rättskipningen i samhället vilar på att medborgarna har tilltro till dess effektivitet och känner förtroende för att den som begår ett brott verkligen lagförs. Minskar det förtroendet följer krav på strängare straff. Ju färre brottslingar som grips, desto hårdare önskar man ofta se dem straffas som verkligen blir förda till domstol.
Debatten om brott och straff brukar fastna i slitna konservativa fraser om hårdare tag, medan partierna på vänsterkanten enbart svarar med en analys om brottslighetens orsaker. Ingetdera perspektivet är fruktbart, vare sig för kriminalpolitiken eller för de medborgare som oroas över utvecklingen i samhället mot att alltfler brott förblir ouppklarade. En brutal kriminalpolitik saknar positiv effekt på brottsligheten enligt vedertagen vetenskap. Att enbart nöja sig med drivkrafter för kriminaliteten som förklaringsmodell utan att medge att upptäcktsrisk samt att avvägda straff avhåller från brott är att svika både förövare och brottsoffer.
Det behövs en ny inriktning och vilja i kriminalpolitiken. I denna motion från Folkpartiet liberalerna beskrivs en liberal politik som bygger på tydligare samhällsnormer, en aktiv och strukturerad rehabiliterande verksamhet inom kriminalvården, vilket leder till långsiktigt minskad brottslighet, och läggs betoning på vikten av att ställa tydliga krav på dömda brottslingar för att nå resultat. Förebilden är den så kallade Kanadamodellen.
Samhällets attityder måste vara tydliga och åtgärder mot en felaktig normbildning behövs redan i tidig ålder.
Folkpartiet är starkt kritiskt till den urholkning av kriminalvården som skett över en lång rad år. Den hotar att omintetgöra förutsättningarna för kriminalvårdens rehabiliterande arbete. Kriminalpolitikens innehåll måste reformeras så att risken för återfall hos dömda brottslingar minskar och tilltron till systemets förmåga att rehabilitera individer ökar. Kriminalpolitikens rehabiliterande syfte måste vara tydligare utformat och behandlingsverksamheten på våra anstalter måste förstärkas.
Kraftfulla åtgärder för att bryta gängbildningar på anstalter och stoppa inflödet av narkotika måste genomföras. Samhällets attityder måste också skärpas, för att återupprätta tilltron till rättsstaten och rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för att minska risken för att barn kommer snett i livet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av kriminalvårdens innehåll och inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av kriminalvårdens kapacitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikafria anstalter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utveckling av frivården och fler självständiga strafformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnor i kriminalvården.
Riksdagen beslutar om ändring av regeringens förslag under utgiftsområde 4. Rättsväsendet enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Fp:s anslagsförändringar |
|
4:6 Kriminalvården |
4 472 939 |
+ 100 000 |
När ett personbrott begås kränks en människas rättigheter såväl som hennes person. Oavsett om brottet medför fysisk skada eller ej, så uppstår ett legitimt behov av att få upprättelse för den inträffade kränkningen. Att åstadkomma den upprättelsen är en av rättssystemets primära uppgifter, men inte den enda.
Statens uppgift är också att skydda individen. Rop på strängare straff för att avskräcka människor från att begå brott bygger på uppfattningen att avskräckning är mest verkningsfullt. Den föreställningen är felaktig. För vissa människor finns en avskräckande verkan, men mest bidrar hårdare straff till ett hårdnande samhällsklimat som i sin tur leder till att fler brott begås.
För att minimera brottsligheten måste staten verka individualpreventivt – det vill säga att arbeta för att dömda brottslingar rehabiliteras och upphör med att begå brott. En fungerande kriminalvård måste därför vara väl avvägd med hänsyn till dessa syften och bygga på humana värderingar. Varje straff som döms ut ska ha ett återanpassande och behandlande syfte. Det är det effektivaste sättet att reducera brottsligheten.
Folkpartiet föreslår en reform av kriminalvården efter den modell som i Kanada framgångsrikt reducerat återfallsfrekvensen med upp till 30 procent.
Det anförs såväl individuella som sociala och demografiska orsaksförklaringar till brottsligheten, som alla inverkar på vilka bedömningar som bör göras i kriminalpolitikens dagliga verksamheter. Dessa sinsemellan olika och ibland varandra uteslutande orsaksförklaringar har tillmätts olika tyngd vid olika tidpunkter. Allt talar för en ordentlig genomlysning av de underliggande principerna som har varit med och format den kriminalpolitik vi har idag.
Brottsligheten har inte en orsak, utan flera samverkande orsaker och lånar sig inte gärna till en förenklad och slagordsmässig kriminalpolitik.
Beteenden som kan grundlägga en kriminell karriär grundläggs ofta tidigt. Redan i grundskolan kan man identifiera barn som löper en långt större risk än andra att senare i livet komma på kant med samhället och fastna i brottslighet och missbruk. Ofta börjar deras väg med förseelser och störande beteende i skolan.
Kampen mot brottsligheten börjar därför också den i skolan. Folkpartiet föreslår i sina skolmotioner en rad åtgärder för att komma till rätta med mobbning, skolk och andra signaler som på sikt kan utvecklas till kriminalitet i vuxenlivet.
Det är också viktigt med tidigare insatser mot narkotikaberoende och andra förstärkningar av det sociala arbetet med utsatta barn och ungdomar. Men medan socialpolitiken under en rad decennier har ökat kunskapen om och verktygen för att arbeta med dessa ungdomar, så har normbildning i skolan eftersatts. På så vis har det uppstått en obalans. De sociala insatserna har fått ersätta mer individinriktade och normbaserade åtgärder.
Många av dessa utsatta ungdomar har koncentrationsstörningar och andra problem som idag klassificeras med sjukdomsbeteckningar som ADHD eller DAMP. Det är viktigt dels att de pedagogiska insatserna för dessa ungdomar inte eftersätts för att skolan vill lasta ansvaret på någon annan, dels att det inte ursäktar en kravlöshet och att man avstår från att markera normer i förhållande till dessa ungdomar.
Den som tidigt lär sig att man kan få respekt av andra genom att använda våld eller hot om våld kommer knappast att lära om, om inte han eller hon möter på motstånd från vuxenvärldens auktoriteter. Effekten av normlöshet och kravlöshet blir att vissa ungdomar som annars skulle kunna räddas redan i skolan, i brist på tydliga gränser, går från att vara störande och bråkiga till att begå sina första lagöverträdelser.
Myndigheterna måste reagera snabbt och bestämt då ungdomar begår brott. För unga lagöverträdare kan fängelse bli inkörsporten till livslång kriminalitet. Därför skall de endast i undantagsfall dömas till fängelse. De bör som regel tas om hand inom socialtjänsten. Mål som berör unga måste prioriteras och handläggas mycket snabbt, därför finns det skäl att ha jourverksamhet vid domstolar som handlägger ungdomsmål. För svåra fall skall särskilda ungdomshem inrättas, som både innebär effektivt frihetsberövande och behandling.
Vårdnadshavare bör alltid kallas till rättegång för lagöverträdare mellan 15 och 18 år.
Kriminalvården måste präglas av fasthet, snabbhet och humanitet. Alla är lika inför lagen, men i påföljdsfrågan gör sig även andra intressen gällande. Påföljden skall både vara avskräckande och verka återanpassande. Alla påföljder bör därför innefatta både ett avskräckande och rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan variera.
För att ett utdömt fängelsestraff ska fungera i någon vårdande mening och inte bara utgöra ett undanförande av en dömd brottsling från samhället under en viss tid, måste tiden fyllas av meningsfulla aktiviteter som har till syfte att
öka individens förmåga att förstå sin omvärld och de moraliska och sociala konsekvenserna av hennes handlingar,
ge ökad insikt i varför straffet utdömts och den brottsliga gärningens innehåll,
öka hennes sociala och kommunikativa färdigheter och förmåga till empati,
öka hennes grundläggande kunskaper och färdigheter för att återanpassa henne till ett liv utanför kriminalvården.
Kriminalvården har redan tagit stort intryck av detta synsätt från framför allt Kanada men också Storbritannien, och arbetet med det som på engelska kallas Cognitive skills eller på svenska för kognitiva färdigheter har påbörjats. Men det har ännu inte vunnit fullt insteg i arbetet på grund av en rad orsaker. Goda ambitioner på anstalterna att förändra kriminalvården till det bättre slås i spillror på grund av bristande stöd från centrala myndigheter och framför allt avsaknad av resurser.
Betydande delar av Kanadas reformprogram ställer också krav på centrala, administrativa myndigheter som Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket att ändra synsätt och arbetsrutiner.
Det finns stora brister i hur fängelsestraffet fungerar i dagens kriminalvård. Ett utdömt fängelsestraff innebär idag ofta inte några större möjligheter till meningsfull sysselsättning vid sidan av arbetsverksamhet, och anstalterna kan ofta inte ens garantera att grundläggande behov av rehabiliterande verksamhet blir tillgodosedda. Det råder brist på personal med erforderlig utbildning. Resurserna för att bedriva en terapeutisk eller psykologiskt behandlande verksamhet för de brottslingar som är i behov av sådan, finns inte inom kriminalvården.
Att arbeta med att stärka den dömdes kognitiva färdigheter är första steget i ett aktivt arbete för rehabilitering. Det är ofta en förutsättning för att kunna ta fler steg, som till exempel att komplettera bristande kunskaper och färdigheter på grundskolenivå.
Detta arbete sker i så kallade program, där bedömningen av vilka program varje intagen bör genomgå under sin avtjänandetid måste utföras av kvalificerad personal på tydliga och underbyggda beslutsgrunder. Varje program måste ha ett klart syfte, vara noggrant utformat och bygga på väldokumenterade teorier och metoder.
Det kanske största problemet är avsaknaden av en klar målsättning och former för utvärdering och uppföljning. Den tanke som i dag finns att ge varje dömd brottsling en individuell rehabiliteringsplan har förfallit till att summariskt skriva ned en rad till intet förpliktigande standardfraser.
Trots att ambitionen att öka inslaget av väl utvecklade, vetenskapligt underbyggda rehabiliteringsprogram alltså redan finns, har dessa intentioner inte kunnat fullföljas. Uppföljning förekommer i princip inte i praktiken.
För att skapa en effektiv och human kriminalvård där målet är att rehabilitera individerna som döms till fängelse och öka chanserna till återanpassning i samhället krävs att en helt annan inställning till straffverkställigheten får genomslag. För det första måste nya, tydliga mål för verksamheten genomsyra hela processen från dom till frisläppande, och varje fall måste följas individuellt. Om en individ till exempel byter anstalt under verkställighetstiden får inte det arbete som påbörjas på en anstalt avbrytas och börja om från början på den nya anstalten. Därför måste rehabiliteringsplanernas ursprungliga avsikter föras upp och fullföljas. Det måste vidare finnas ett antal konkreta program på varje anstalt, i vilka en dömd person deltar i syfte att nå i rehabiliteringsplanen utstakade mål. Resultatet av programmen måste följas upp, och en fortlöpande avstämning mellan den dömde, anstaltsledning och vårdande personal måste ske.
Effektivitet och resultat av olika program måste också följas upp kontinuerligt. De ska inte bara fungera som en strukturerad sysselsättning under verkställighetstiden utan också ha tydliga ramar och innehåll. Det måste finnas en tydlig koppling till hur innehållet i programmet syftar till att återanpassa den dömde till samhället. Därför krävs en variation av program som kan sättas ihop för att passa varje person som avtjänar straff inom kriminalvården.
Det är också viktigt att programmen formulerar tydliga krav på den intagne att följa givna regler och att delta aktivt i programmets verksamhet. För att stimulera till detta, bör måluppfyllelse i rehabiliteringsplanerna kunna ligga till grund för beslut om permissioner. Eventuellt kan beslut om hur stor del av strafftiden som ska fullgöras i fängelse och eventuell övergång till frivård göras avhängigt av att målen i rehabiliteringsplanerna nåtts. Detta ställer krav på återkopplingar mellan kriminalvården och domstolarna.
Behovet av anställda inom kriminalvården som har utbildning som psykologer och socionomer kan därför förutses växa avsevärt. Kunskaperna hos många av de idag anställda måste kunna förstärkas, och för att kriminalvården ska kunna locka till sig och behålla dessa personalgrupper måste sannolikt hela personalpolitiken ses över.
För att kunna arbeta med individuella bedömningar och ledning av programarbetet måste kriminalvården på anstalterna förstärkas med i storleksordningen 70 till 80 heltidstjänster för socionomer respektive psykologer. Till detta kommer förstärkta medel för själva programverksamheten. Personalförstärkningen för att leda arbetet och utföra kvalificerade bedömningar frigör personalresurser för själva programarbetet, men också detta bedöms kräva kompetenshöjande insatser över en rad år och ytterligare personalförtätningar på hårt belastade anstalter kan inte uteslutas.
För att på myndighetsnivå arbeta med ackreditering av program, kvalitetssäkring, dokumentation och uppföljning behövs också en resursförstärkning som jämfört med dagsläget torde omfatta minst tio heltidstjänster.
Detta leder Folkpartiet till att föreslå en förstärkning av anslagsramen för utgiftsområde 4:6, kriminalvården, med 100 miljoner kronor utöver vad tidigare föreslagits. Medlen fördelas så att ovan aviserade personalförstärkningar prioriteras.
Det är viktigt att betona att programarbetet i sig, eller punktvisa insatser för att förbättra de kognitiva färdigheterna eller utbildningsnivån hos intagna, inte är någon undermedicin. De positiva effekter med en upp till 30-procentig reduktion i återfallsfrekvensen som man kunnat se i Kanada kommer av att arbetet genomsyrat hela verksamheten under en rad år, givits erforderliga resurser och följts upp noggrant under hela tiden. Programverksamheten är inte heller det enda som de intagna sysslar med. Det måste finnas annan meningsfull sysselsättning på dagtid. För att stimulera till aktivitet och träna färdigheter, samarbete i grupp och ansvarskänsla är arbetsverksamheten viktig.
Vid sidan av detta måste också en rad andra åtgärder vidtas för att komma till rätta med ett växande antal problem inom kriminalvården.
På mer än hälften av kriminalvårdens anstalter finns medlemmar i kriminella gäng. Tendensen, enligt Kriminalvårdsstyrelsen, är att högerextrema gäng ökar medan s.k. MC-gäng minskar. Möjligheten att splittra gängbildningar och övervaka kommunikationer måste vara omfattande för att motverka att fängelserna blir ett laglöst land, präglat av hot, våld och mord mot både interner och personal.
Narkotikasituationen på landets fängelser betecknas av många inom kriminalvården som krisartad. Antalet grava missbrukare på fängelserna har ökat kraftigt bland dem som dömts till kortare straff.
Att kriminalvårdens anstalter som ska arbeta för rehabilitering av de intagna hålls fria från narkotika kan inte vara ett undantag, utan en förutsättning för att ett effektivt arbete ska kunna bedrivas. Narkotikakontrollen på anstalterna måste skärpas, t.ex. genom narkotikahundar på varje anstalt.
Överbeläggning har åter börjat förekomma på kriminalvårdens anstalter. Det står många dömda i kö för att börja avtjäna sina straff, och platserna på anstalterna räcker inte till. De grövsta brottslingarna får sitta kvar i häkte i väntan på att de kan beredas platser ute på avdelningarna, vilket fått kritik för att utgöra ett brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det är av största vikt att denna situation kan lösas.
Att situationen förvärrats under senare år beror inte på att väsentligen fler döms till fängelsestraff. Istället ligger förklaringen i att den genomsnittliga strafftiden skärpts, dels genom att straffvärdet för enskilda brott undergått en höjning, dels genom att systemet med så kallad halvtidsfrigivning ersattes med frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Denna ändring vidtogs utan att anpassa kriminalvårdens kapacitet för de nya förutsättningarna.
Det är till skada för kriminalvårdens arbete att beläggningen ökar på detta sätt. Personalen ansträngs hårdare och de dömda ges ännu mindre tid för behandlande arbete och kontakt med sin vårdare. Även dömda kriminella har rättigheter. Inte bara ska de kunna ha någon form av privatliv, om än beskuret inom anstaltens ram, vilket inte är möjligt om de tvingas dela rum, utan också ska dömda ha en möjlighet att avtjäna sitt straff så snart som möjligt efter dom. Att tvingas vänta skapar osäkerhet.
Stora anläggningar inom kriminalvården har vissa fördelar. Arbetet på anstalterna bedrivs i avdelningar, och samordningsvinster finns att hämta om antalet avdelningar kan ökas inom samma anstalt. Det är även en fördel när man skall arbeta aktivt med den sortens fördjupade programarbete som beskrivs i den här motionen, om viktiga personalresurser för bedömning och behandling alltid kan finnas till handa inom en anstalt. Det är däremot viktigt att grupperna av intagna inte växer på varje avdelning. Mindre anläggningar har en svårare situation beträffande tillgång till den kvalificerade personal som behövs för programarbete och framför allt mer krävande arbete med långtidsdömda under början av deras behandlingstid. Däremot kan de fungera väl i slutet av behandlingstiden då arbetet kan inriktas mer på återanpassning till samhället utanför kriminalvården.
Av nämnda skäl måste kriminalvårdens kapacitet ökas, både vad gäller antalet platser och genom att tillföras ökade personalresurser som står i proportion till det ökade antalet intagna. Regeringens förslag om anslagsförstärkning är välkommet, men även andra åtgärder för att bygga ut kapaciteten är nödvändiga. På sikt måste ytterligare ett stort fängelse i Mälardalen byggas för att kunna hantera det ökade antalet interner som blivit följden av förlängningen av strafftiderna. Utbyggnad av några av de andra stora riksanstalterna kan inte heller uteslutas. Detta måste utredas och planeras. Det är av vikt att arbetet med ny- och utbyggnad kan komma till stånd snabbt.
Endast fem procent av dem som verkställer straff i fängelse är kvinnor. Huvudparten av de dömda avtjänar straff för rattfylleri, tillgrepps-, narkotika- och förmögenhetsbrott. Kvinnor inom kriminalvården är speciellt utsatta. Alla kvinnliga interner skall ha möjlighet att avtjäna sitt straff på speciella kvinnoanstalter. Merparten av de kvinnliga intagna är arbetslösa när strafftiden påbörjas. Det är därför angeläget att fängelsetiden används till en meningsfull och yrkesinriktad utbildning.
Många intagna på fängelser är också föräldrar. På svenska fängelser finns också små barn med sina mödrar. Barnets kontakt med modern och fadern under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling och föräldrarnas möjlighet till rehabilitering. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste på alla sätt underlättas. Besöksrum och besökslägenheter måste anpassas till barns behov.
Frivilliga organisationer som t.ex. Kriminellas revansch i samhället, KRIS, har visat hur viktigt det är att ”mucken” från anstalten förbereds. De har bl.a. arbetat med att slussa ut frigivna till ett normalt liv utan droger och kriminell verksamhet. Om den enda kontakten utanför murarna varit kriminella personer, är risken överhängande att frigivningen leder till att nya brott begås. Därför är samarbetet med socialtjänsten, arbetsförmedlingen och andra berörda myndigheter avgörande för den frisläpptes framtid. Framför allt måste understrykas vikten av att de som sedan tidigare saknar ett fast arbete måste få hjälp att skaffa sig detta.
Efter lång eller kort tid i fängelse är det svårt att komma tillbaka till samhället. Många har stora skulder och får omedelbart ekonomiska problem. Detta gäller framför allt kvinnliga fångar med barn. Det är svårt att få pengarna att räcka till barnens mest elementära behov. För att underlätta den sociala rehabiliteringen anser Folkpartiet att man bör överväga att ge före detta fångar en periods uppskov med återbetalningar just efter det att man avtjänat sitt straff.
Programverksamheten inom frivården ska förstärkas, och kopplingen till den övriga kriminalvården bli tydligare. Det måste stå klart att frivård inte är det samma som att släppas i förtid utan en förlängning av kriminalvårdens verksamhet som bedrivs ute i samhället. Tydliga krav ska ställas och ett aktivt rehabiliterande arbete ska bedrivas med alla dömda inom frivården.
När straffvärdet av en gärning inte utesluter annan påföljd än fängelse, är det viktigt att domstolen har ett brett spektrum av alternativa påföljder att välja bland. På det sättet får domstolen möjlighet att döma ut en påföljd som i det enskilda fallet bedöms kunna bli effektiv.
Samhällstjänst, elektronisk övervakning och kontraktsvård bör utformas som självständiga straff. Genom att satsa mer på frivård kan antalet fängelsestraff minskas. En skyddstillsyn eller annan frivårdande straffpåföljd bör normalt förenas med böter. Den bör också kunna förenas med krav på vård eller arbete.
Möjligheten till bötesomvandling skall utökas. Personer som saknar möjlighet att betala utdömda böter ska i ökad omfattning få böterna omvandlade till fängelse.
Brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller i brottslighet ska successivt och systematiskt avtjäna allt längre straff för jämförbara brott. Det är därvid viktigt att kriminalvården vid varje tillfälle gör en ny bedömning av vilka rehabiliterande insatser som behövs och tillser att en individ inte genomgår samma program om och om igen, vilket redan har visat sig vara bristande för denna individs rehabiliteringsbehov.
Att alla fängelsestraff skall vara tidsbestämda av domstol är en viktig rättsprincip.
Det är inte humant, och försvårar återanpassningen till samhället, att låsa in individer på obestämd tid. Det finns några exceptionella fall där det är problematiskt att tidsbestämma straffets längd från början. Det kan handla om människor med svåra psykiska störningar, vilket understryker betydelsen av en bättre koppling mellan fängelsestraff och vård. Det kan också handla om att kriminalvården i Sverige i framtiden kan komma att hysa människor som är dömda för svåra krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dessa exceptionella fall är dock ingen anledning till att inte livstidsstraffet som huvudregel bör tidsbestämmas. En möjlighet är att livstidsstraffet omvandlas till ett tidsbestämt straff – exempelvis 21 år som i Norge. En annan tänkbar modell beskrivs i utredningen om livstidsstraffet som nyligen presenterats (SOU 2002:26).
I avvaktan på att livstidsstraffet avskaffas bör nådeinstitutet överföras från regeringen till Högsta domstolen. Varje möjlig misstanke om att nådeärenden påverkas av politiska hänsyn måste undvikas.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |