Kriminalvården är en del av rättsväsendet. Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse och skyddstillsyn, att ansvara för övervakning av villkorligt frigivna, att verkställa föreskrifter om samhällstjänst och utföra personutredningar i brottmål. Kriminalvården ska vidta åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott och att upprätthålla en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete. Tyvärr klarar inte svensk kriminalvård i dagsläget att leva upp till dessa mål och måste därför reformeras. Vi anser att tiden är mogen för ett rejält nytänkande inom kriminalvården. Kriminalvården har gång på gång aviserat stora resursbehov, något regeringen blundat för. Konsekvenserna av detta förhållningssätt blir allt tydligare. Kriminalvården har kommit att handla allt mindre om vård och allt mer om förvaring. Problemen med uppror och narkotika på anstalterna har tilltagit.
Kristdemokraterna har gång på gång motionerat om att de individuella handlingsplaner som ska upprättas för varje enskild individ vid ankomsten till anstalten måste få högre status. Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete mellan internen och utbildad, kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål nedtecknas som successivt kan uppnås av individen.
Det är viktigt att internerna under och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för dem relevant sysselsättning. Ett första steg är de så kallade påverkansprogrammen. Dessa program fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Kristdemokraterna vill satsa ytterligare resurser för att frigöra och stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen.
Den intagne ska erbjudas behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk. Samtliga institutioner ska hållas drogfria. Drogtester bör användas i större utsträckning när personalen misstänker missbruk. Vid vägran att lämna drogprov ska anmärkningssystemet användas, vilket kan leda till att den intagne får sin villkorliga frigivning senarelagd.
Villkoren för att pedofiler ska friges efter att ha suttit två tredjedelar av sin strafftid bör ses över. Den för sexualbrott dömde pedofilen bör dels delta i programverksamhet på anstalten för att komma till självinsikt, dels bör den dömde under den sista tredjedelen av straffet, då han är villkorligt frigiven, ordineras farmakologisk och annan typ av behandling. Även våldtäktsmän som återfaller i brott ska genomgå behandling under tiden på anstalt för att villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga. Vid svåra fall av återfallsförbrytare ska även våldtäktsmän kunna dömas till farmakologisk behandling för att få komma i fråga för villkorlig frigivning.
Kristdemokraterna vill se en utredning om livstidsstraffet. Vår ståndpunkt är att vi vill ersätta livstidsstraffet med ett långt tidsbestämt straff.
Det är viktigt att kontrollen av dem som beviljas permission är effektiv. Vi föreslår att elektronisk övervakning ska kunna användas som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner.
De omfattande besparingar som genomförts inom kriminalvården har även påverkat häktessituationen. Häkten har stängts eller inte haft tillräckligt med platser. Kristdemokraterna anser att reglerna för genomströmningen på svenska häkten omedelbart måste ses över. Det kan inte vara acceptabelt att redan dömda personer ska sitta i häkte i väntan på anstaltsplats eller att omhändertagna av polis ska hamna i fyllecell därför att lokalerna är upptagna.
Sammanfattning 23
Innehållsförteckning 25
Förslag till riksdagsbeslut 26
Inledning 28
Reformbehov och bristande resurser 28
Kriminalvården och den intagne 29
Individuella handlingsplaner 30
Påverkansprogram 31
Personalnedskärningar och långtidssjukskrivningar 31
Narkotika på anstalter och häkten 32
Nytt storfängelse eller motivationsanstalt i tre steg 35
Lekmannaövervakare 36
Familjeförhållanden 37
Sexualbrott 38
Behandling av pedofiler 38
Livstidsstraff 40
Villkorlig dom och samhällstjänst 41
Permissioner 41
Häktessituationen 43
Kostnaden för utvisades hemresor 44
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk kriminalvård måste få en ny inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården bör utveckla och förstärka sin analyskapacitet och utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva olika resultat som uppnås med behandlings- och vårdarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården måste utveckla och stimulera forskningsarbete som kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i brottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vården på anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp att komma till rätta med sitt problematiska levnadsmönster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvårdens arbete bör utvärderas och goda exempel tas till vara i förändringsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuella handlingsplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra och förlänga utbildningen av de anställda inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att öka rekryteringen av unga medarbetare till kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården måste kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter så att ambitionen att bli kvar inom yrket ökar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om väl fungerande motivationsavdelningar med kognitiva program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa trestegsanstalter med motivations- och behandlingsplatser.
Riksdagen begär att regeringen ser över lekmannaarvodet enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda och ersätta livstidsstraffet med ett långt men tidsbestämt straff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta staten ta över kostnadsansvaret för vård och behandling enligt 34 § KvaL.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogfria anstalter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa generella regler för övervakade besök för dem som dömts till fängelse för narkotikabrott i 2–3 månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att drogtester bör användas i större utsträckning vid misstanke om missbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett anmärkningssystem skall användas, som kan leda till att den intagne får sin villkorliga frigivning senarelagd, vid vägran att lämna urinprov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att farmakologisk och annan typ av behandling skall kunna användas på personer som dömts för övergrepp och som av expertis konstaterats vara pedofiler för att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att farmakologisk och/eller annan typ av psykoterapeutisk behandling skall kunna användas även på våldtäktsmän som återfallit i brott, under den sista tredjedelen av straffet, för att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bättre frigivningsprocess.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om en förberedelse för livet utanför murarna skall kunna ske.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriminalvården genast måste få resurser för att förbättra arbetsklimatet för de anställda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anstalterna i högre utsträckning måste anpassas efter barns och föräldrars behov av umgänge.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av samhällstjänstdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgången till pass vid permissioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa elektronisk övervakning vid permissioner för att minska risken för avvikelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omedelbart åtgärda situationen på landets häkten.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om kostnaden för utvisades hemresor.
Den kristdemokratiska ideologin sätter människan i centrum. Detta synsätt ligger till grund för hur vi vill att ett rättssamhälle ska vara uppbyggt. De värderingar som råder i ett samhälle avspeglas i samhällets rättssystem.
Kriminalvården är den del av rättsväsendet vars huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse och skyddstillsyn, att ansvara för övervakning av villkorligt frigivna, att verkställa föreskrifter om samhällstjänst, att utföra personutredningar i brottmål samt att ansvara för verksamheten vid häktena. Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Detta kan endast ske genom ett långsiktigt arbete med meningsfulla insatser. I mångt och mycket saknar dagens kriminalvård förutsättningar att fungera på det sättet. Den måste nu reformeras. Vi föreslår därför en rad åtgärder som på kort respektive lång sikt ska förbättra innehållet i kriminalvården, förebygga uppror och våldshandlingar på anstalterna, förhindra en fortsatt brottslig karriär och därigenom i förlängningen öka rättssäkerheten i samhället. Vi vill också åtgärda den bristande personalvården och förbättra utbildningen av de anställda inom kriminalvården.
I Kriminalvårdens officiella statistik, (KOS), presenteras kriminalvårdens målsättningar: ”Kriminalvård i anstalt ska utformas så att den dels främjar den intagnes anpassning i samhället, dels motverkar skadliga följder av frihetsberövandet. Verksamheten i anstalt ska från början inriktas på att förbereda den intagne för frigivningen.” Dessa målsättningar är tyvärr enbart goda intentioner som inte förverkligas.
Kriminalvårdens årliga kostnad uppgår till ungefär 4,5 miljarder kronor. I genomsnitt kostar en plats på sluten anstalt ungefär 1 700 kronor per dygn. Enligt KOS 2001 fortsätter antalet långtids- och livstidsdömda att öka. Med hänvisning till den höga siffran återfallsförbrytare kan man konstatera att svensk kriminalvård är en ineffektiv verksamhet som måste förändras.
Riksrevisionsverket granskade kriminalvården 1999 och kritiserade mycket riktigt verksamheten för dess höga kostnader, svällande byråkrati, brister i planering och uppföljning samt otillräcklig kompetens hos vårdpersonalen. Det är nu angeläget att belysa och söka förändra den rådande situationen, inte minst med tanke på alla de människor som berörs: brottsoffer, interner och deras familjer. Vi anser att kriminalvården måste utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva olika resultat som uppnås genom behandlings- och vårdarbetet. Kriminalvården bör också utveckla och förstärka sin analyskapacitet. Ett utvecklat forskningsarbete som kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i brottslighet är nödvändigt.
Under de senaste åren har besparingar genomförts inom kriminalvården som motsvarar åtskilliga 100 miljoner kronor. Samfällda rapporter från anställda och intagna på olika anstalter i Sverige pekar på den bekymmersamma situation besparingarna lett till. Påverkansprogrammen har försämrats, ansökningar om att få starta motivationsavdelningar har avslagits och personalresurser har skurits ner, vilket bland annat lett till alltfler långtidssjukskrivningar. Försämringarna tyder på en kortsiktig politik som enbart får till följd att antalet återfallsförbrytare ökar och att utbränd personal lämnar kriminalvården. Regeringen har gång på gång i sina budgetar lovat att ”de ytterligare rationaliseringar som behöver göras ska genomföras utan att verksamheten drabbas”. Detta visar tydligt den bristande insikt regeringen har om kriminalvårdens verklighet ute på anstalterna.
Kriminalvårdsstyrelsen skriver i sitt budgetunderlag för 2003 och konstaterar att det skett en nedgång i vitala verksamhetsområden. Kriminalvårdsstyrelsen skriver vidare: ”Detta har skett trots att man genom omfattande rationaliseringsåtgärder vad gäller såväl organisation som personal lyckats frigöra resurser för utveckling inom ett antal områden. Under år 2002 blir, som påtalats i olika sammanhang, differensen mellan regeringens uppdrag och verkets reella möjligheter att genomföra detsamma mycket påtaglig.”
Kriminalvården har alltså gång på gång aviserat stora resursbehov, något regeringen blundat för. Konsekvenserna av detta förhållningssätt blir allt tydligare. Kriminalvården har kommit att handla allt mindre om vård och allt mer om förvaring. Problemen med uppror och narkotika på anstalterna har tilltagit. För att klara de mest nödvändiga uppgifterna har kriminalvården tvingats ansöka om utökad anslagskredit. Vi anser inte att det är acceptabelt att kriminalvården ska behöva arbeta för lånade pengar, då detta omöjliggör en långsiktig strategi för arbetet.
Regeringen anslår nu ytterligare 250 miljoner kronor till kriminalvården, vilket kommer att räcka till att betala tillbaka anslagskrediten som beräknas till 175 miljoner kronor. Resterande tillskott på 75 miljoner kronor ska räcka till en rad ambitioner regeringen anger. Vi menar att detta inte är tillräckligt och avsätter 87 miljarder kronor utöver regeringens budget till kriminalvården. Regeringen säger själv i budgetpropositionen att prognosen för innevarande år visar att kriminalvården trots regeringens tillskott måste utnyttja anslagskrediter. Detta rimmar dåligt med statsministerns ord om ordning och reda i ekonomin och att den som är satt i skuld inte är fri.
Samhället måste döma till fängelsestraff som en reaktion mot grov brottslighet. Emellertid får man inte glömma bort att varje dömd brottsling är en individ, inte sällan med en problemfylld bakgrund. Idag döms grova brottslingar alltför ofta endast till långa fängelsestraff utan nödvändig vård. Utifrån KOS 2001 kan man konstatera att insatsen med motivationsprogram inte förbättrats under perioden 1997–2001, även om antalet intagna i verksamhet riktat mot narkotika har ökat något under 2001 ligger man fortfarande under 1997 års nivå. Detta trots beslut och vackra formuleringar i budgetpropositioner och målskrivningar. Detta är anmärkningsvärt och icke godtagbart. Inlåsning i kombination med sysslolöshet kan hos den dömde skapa stor avoghet mot det samhälle i vilket vederbörande så småningom ska integreras.
Att vistas på anstalt innebär ett rutinmässigt liv med små möjligheter att ta personligt ansvar samt begränsade kontakter med omvärlden. Ett konkret problem som många interner själva identifierat och ser som en brist är den passivitet som lätt infinner sig då det omhändertagande som den intagne möter omfattar allt från väckning till matlagning och tvätt. Vi menar att de intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för livet innanför murarna om en förberedelse för livet utanför murarna ska kunna ske. Speciellt för de långtidsdömda fångarna kan annars acklimatiseringen till ett självständigt liv vara mycket svår efter många år på anstalt. För många av dem som dömts till fängelse börjar det verkliga straffet först vid frigivningen. Vistelsen inne på anstalten är i mångt och mycket kravlös. Cellerna öppnas och stängs på bestämda tider, matvagnen rullas in enligt schema, disken tas om hand, tvätten sköts av andra, fritiden domineras av tv-tittande och kortspel. Framtiden är sällan särskilt väl planerad. Anstaltstiden riskerar därför att bli en transportsträcka på vägen mot nya brott och fördjupat missbruk.
Vad händer med en människa som placeras på kriminalvårdsanstalt? Är fängelserna ”plantskolor” för brott där förstagångsförbrytare lärs upp av återfallsförbrytare? Kan säkerheten på våra anstalter garanteras efter de dödsfall och upplopp som förekommit? Kan intagna med psykiska störningar garanteras en adekvat behandling på anstalt? Andelen utländska medborgare på anstalterna, ofta med en utvisningsdom, utgjorde den 1 oktober 2001 drygt 27 procent av de intagna. Kan dessa personer garanteras säkerhet mot rasistiskt våld?
Kristdemokraterna har gång på gång motionerat om att de individuella handlingsplaner som ska upprättas för varje enskild individ vid ankomsten till anstalten måste få högre status. Regeringen har hänvisat till att sådana redan finns och alltid upprättas redan under häktestiden. Vid besök ute på anstalterna visar det sig dock att det är ytterst få som får en individuell handlingsplan. Om en sådan upprättas är det endast vid få tillfällen planen följs upp. Handlingsplanen bör utarbetas i samarbete mellan internen och utbildad, kvalificerad personal. Där ska konkreta, realistiska deletapper och mål nedtecknas som successivt kan uppnås av individen. Vi tror att detta kan ge resultat i form av ökad självkänsla och bättre anpassningsförmåga till samhället utanför.
Det är viktigt att internerna under och efter sin fängelsetid erbjuds, och i vissa fall åläggs, meningsfull och för dem relevant sysselsättning. Ett första steg är de så kallade påverkansprogrammen. Dessa program fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Internen får lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och att utveckla de sidor och färdigheter som det finns förutsättningar för.
Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den brotts- och missbruksrelaterade programverksamheten är resurskrävande och att det behövs kompetensutveckling och handledning för personal som leder dessa program samt att externa resurspersoner behöver anlitas för mer kvalificerade program på behandlingsnivå. Kristdemokraterna vill satsa ytterligare resurser för att frigöra och stödja personal som kan arbeta med påverkansprogrammen. Vi vill också göra det möjligt för anstalterna att vid behov ta in experter där så behövs. Det är en viktig uppgift för kriminalvården att se till att de intagna erbjuds arbete inom anstalten och andra former av sysselsättning, såsom utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning. Om de intagnas kompetens förbättras ökar också förutsättningarna för ett laglydigt liv i frihet.
Kriminalvården har under några år haft ambitionen att höja nivån och den vetenskapliga standarden på programverksamheten. En del av de tidigare använda programmen som inte nådde upp till de högre kraven togs bort. En ny metod, den kanadensiska metoden Cognitive Skills, infördes i Sverige för cirka sex år sedan och har gett goda resultat men anses i resurssnåla tider vara för kostnads- och resurskrävande. Cognitive Skills syftar till att göra den intagne mer medveten om konsekvenserna av brott och missbruk för den egna livssituationen. Meningen är att den intagne ska tänka efter innan han frestas att begå nya brott. Cogntive Skills är också ett basprogram som ska göra klienterna mer motiverade för andra program.
Efter de senaste årens nedskärningar inom kriminalvårdens verksamhet finns inte tillräckligt med pengar för att genomföra de mer avancerade programmen. Istället får många missbrukande interner delta i andra verksamheter som inte är direkt inriktade mot missbruk. Detta är i första hand tragiskt för den enskilde missbrukaren och dennes anhöriga. Men det är också negativt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Förutom att individens brottsliga bana förhoppningsvis bryts, skulle samhället spara in polisresurser samt rättegångs- och fängelsekostnader.
2001 fanns det 4 460 vårdare på landets anstalter. En vårdare kan börja arbeta helt utan utbildning. Efter tre månader görs en bedömning av om man är lämplig att arbeta som vårdare. Är man lämplig får man genomgå en fem månader lång utbildning. Vårdpersonalen inom svensk kriminalvård får betydligt mindre utbildning än sina kollegor i Danmark, Norge och Finland. Vi anser att en betydande utbildningssatsning ska genomföras för att höja kompetensen, framför allt hos den personal som arbetar nära de intagna. Utbildningstiden bör förlängas och vårdaryrkets status måste höjas. Detta är nödvändigt för att öka rekryteringen av unga som söker arbete inom kriminalvården och som söker sig dit för att stanna. Kriminalvården måste kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter så att ambitionen att bli kvar inom yrket ökar. I oktober 2001 var medelåldern inom kriminalvården 44 år. När 40-talisterna närmar sig pensionering väntar stora problem.
Under åren 1997–2001 minskade enligt KOS den totala arbetade tiden inom hela kriminalvården med 416 årsarbetskrafter. Minskningen är en effekt av lägre anslag och rationaliseringar. Personalresursen minskade såväl inom den centrala och regionala administrationen som vid de lokala myndigheterna och Transporttjänsten. Störst var minskningen under perioden 1999–2000 med 280 årsarbetskrafter. För knappa resurser till verksamheten och för få anställda leder till att man inte har tid för de intagna. Därmed förlorar man också möjligheten att upprätthålla kontroll. Flera undersökningar, bland annat bland internerna själva, visar på att den omfattande personalnedskärningen påverkar verksamheten negativt.
Sjukfrånvaron inom kriminalvården fördubblades under åren 1997–2000, från 4,9 procent till 7,7 procent och har sedan fortsatt att öka till 8,1 procent 2001. Anställda som var 55 år eller äldre hade fyra gånger så hög sjukfrånvaro som de som var under 35 år. Det är framför allt den långa sjukfrånvaron på över 90 dagar som ökar. I vissa län är var tionde anställd inom kriminalvården sjukskriven. Skyddsombud på flera anstalter säger att detta beror på den bristande personalvården. De grupper inom kriminalvården som i störst utsträckning drabbats av det hårdnande arbetsklimatet är vårdare och frivårdsinspektörer, yrkeskategorier som kommer i kontakt med intagna eller nyligen frigivna. Det intensiva klientarbetet frestar på och vid personalbrist blir ensamarbetet för tungt. Detta påverkar naturligtvis möjligheten att bygga upp en relation mellan anställd och intagen, vilket är nödvändigt för att skapa trygghet och ett klimat för påverkan. Larmade dörrar och fönster i all ära, men det är personalens uppmärksamhet som är den bästa garanten för säkerhet på anstalterna. När personalen lär känna de intagna och deras humörskiftningar ökar möjligheten att förebygga bråk och kriser.
Vi anser att kriminalvården genast måste få resurser för att förbättra arbetsklimatet för de anställda. Den upphandling som pågår på vissa anstalter av personligt larm måste påskyndas. Ingen som arbetar inom kriminalvården ska behöva arbeta under psykisk press och rädsla.
Regeringen har gång på gång framhållit att på majoriteten av landets anstalter och häkten är narkotika ett sällsynt problem. Detta stämmer inte längre med verkligheten. Under perioden april 2001 till oktober 2001 var det bara 12 procent av anstalterna som kunde säga att man så gott som aldrig gjorde narkotikabeslag på anstalten. 24 procent svarade att narkotikabeslag gjordes då och då, och 12 procent svarade att narkotikabeslag gjordes ofta. Cirka 60 procent av landets intagna har något känt missbruk. 47 procent av de intagna är grava narkotikamissbrukare eller blandmissbrukare. Ytterligare 13 procent använder alkohol.
Nu medger även regeringen och Kriminalvårdsstyrelsen att det dominerande problemet i fängelsevärlden är narkotikan. Av de nyintagna år 2001 med en strafftid om två månader eller mindre bedömdes 61 procent vara narkotikamissbrukare. Året innan var motsvarande siffra 47 procent. 1997 var denna siffra 30 procent. Andelen narkomaner intagna under behandling var år 2001 cirka 35 procent. 117 narkotikamissbrukare var placerade enligt 34 § KvaL den 1 oktober 2001 som innebär att den intagne kan bli placerad utanför anstalten för att bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta anpassningen till samhället; detta gäller exempelvis placering av drogmissbrukare. Dessa placeringar har minskat drastiskt, vilket är en konsekvens av kommunernas ovilja att ta kostnadsansvar för kontraktsvård och § 34-behandling. I realiteten utgör det ett hinder för en effektiv kriminalvård. Regeringen bör därför överväga att låta staten ta över kostnadsansvaret för sådan vård och behandling. Detta ska gälla även den behandling som ges efter strafftidens slut. Kriminalvårdens klienter är inte sällan lågt prioriterade i kommuner och landsting, varför en rad problem uppstår med fördelning av ansvar och befogenheter mellan kriminalvården och dess samverkansmyndigheter. Kriminalvården bör bättre ta tillvara erfarenheter från samverkansprojekt och ideella organisationers arbete.
I KOS 2000 kan man avläsa sambandet mellan den ökande förekomsten av narkotika på anstalterna och de minskade behandlingsinsatserna. Bland de interner som avtjänar långa fängelsestraff är narkotikamissbruk vanligt, men även bland dem som döms till korta straff har missbruket ökat. Missbruk har också blivit allt vanligare i samhället i övrigt, vilket kan vara en av orsakerna till att det finns mer narkotika på anstalterna idag. Socialtjänsten har dessutom på grund av bristande resurser abdikerat vad gäller att motverka missbruk. Vi anser att alla anstalter ska vara drogfria och att personalen ska ges resurser och möjligheter att kontrollera att drogfriheten efterlevs. Narkotikamissbruk kan vara en av orsakerna till att klimatet blivit allt mer hotfullt på anstalterna.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att de anslagit 100 miljoner kronor för 2002 till 2004 för särskilda satsningar mot narkotika på anstalterna. Under innevarande år disponerar kriminalvården 40 miljoner kronor av dessa. Vi menar att det inte enbart räcker med ekonomiska resurser för att få stopp på narkotikan på anstalterna utan att det också behövs förändrade rutiner vid besök och permissioner.
Det finns goda exempel att dra lärdomar av. Anstalterna i Sverige måste bli bättre på att samverka då det gäller framgångsrika recept på förbättringar. Vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumla har man med goda resultat vidtagit ett antal åtgärder för att förhindra att narkotika sprids. Man avskaffade det gemensamma förtroenderådet till förmån för enhetsvisa förtroenderåd. Destruktiva intagna kan på så sätt inte längre använda förtroenderådet som täckmantel för förmedlande av narkotika och hot. Vidare infördes sektionering och smågruppssystem, vilket är resurskrävande men verkningsfullt. I och med att de intagna numera endast får umgås i grupper om max 28 interner försvinner narkotikamarknaden på anstalten nästan helt. Tidigare kunde uppemot 180 intagna ha gemensam promenad. Vidare anser Kumlamyndigheten att en effektiv säkerhetsorganisation med genomarbetade rutiner och samtränad personal borgar för att de intagna vet var gränserna går. Dessutom får inga kontanter finnas på anstalten, utan de intagna gör alla sina inköp med betalkort. Detta system fungerar mycket bra. Pengar som betalning för t.ex. narkotika existerar inte. Man har dessutom satsat på mer homogena målgrupper intagna vid de olika avdelningarna. Varje klientavdelning har fått en egen ”profil” och egna uppdrag riktade mot målgruppen så att de intagna kan känna sig bekräftade.
Risk- och behovsprofiler som används vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumlas riksmottagning ger bättre kunskap om de intagna. Differentieringen av de intagna mellan anstalter och avdelningar blir bättre och enklare genom dessa utredningar, vilket minskar riskerna för olämpliga klientkonstellationer. Till sist anser ledningen på Kumlaanstalten att personalnärvaron på avdelningarna är viktig. Den förbättrar säkerheten liksom kontakten mellan personal och intagna.
Narkotikamissbrukande interner har ofta en trasslig social bakgrund. Över 90 procent av dessa missbrukare har varit föremål för tidigare kriminalvård och cirka 80 procent har inte fullföljt någon utbildning över grundskolenivå. Ofta är detta människor som lever sina liv utan fast inkomst, utan bostad och utan socialt skyddsnät. Många av dem har vuxit upp i splittrade familjer och även upplevt någon form av personlig ekonomisk kris. Att kunna möta dessa människor i den svåra situation de befinner sig och motivera dem till ett drogfritt och laglydigt liv är ingen lätt uppgift. Det kräver stora uppoffringar och resurser men på lång sikt innebär en lyckad rehabilitering en vinst för alla inblandade. En drastisk förändring krävs därför så att de som missbrukar inte ska fortsätta att förstöra sina egna och andras liv genom att återgå till kriminalitet efter frigivningen.
Den intagne ska erbjudas behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk. Samtliga institutioner ska hållas drogfria. Drogtester bör användas i större utsträckning när personalen misstänker missbruk. Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att omfattningen av kontrollåtgärder vid anstalter och häkten i form av grundliga visitationer och urinprovtagningar har minskat. Det vill vi ändra på genom att tillföra resurser så att personalen hinner med och har instrument för att på ett effektivt sätt få kontroll över narkotikan på anstalterna. Man måste även minimera riskerna för att de som försöker komma ifrån sitt missbruk konfronteras med droger på anstalten. Fler urinprov bör införas på kontinuerlig basis. Vid vägran att lämna urinprov ska anmärkningssystemet användas, vilket kan leda till att den intagne får sin villkorliga frigivning senarelagd.
Vi anser att man också bör överväga att införa generella regler för övervakade besök för dem som dömts till fängelse för narkotikabrott en kortare tid, exempelvis 1–3 månader. År 2001 dömdes drygt 2 405 personer till en strafftid under två månader. Av dem missbrukade 61 procent narkotika. En så kort tid på anstalt bör man klara att ha övervakade besök. Det skulle ge narkotikamissbrukare en rimlig chans att komma ifrån sitt missbruk. Narkotikan kommer nästan uteslutande in på anstalten via besökarna och den intagne är sällan drogfri under fängelsetiden. Detta försvårar och omöjliggör i vissa fall en rehabilitering. Chansen är då mycket liten att den intagne kommer till insikt om sitt missbruksproblem och kan motiveras till ett drogfritt liv.
Kriminalvårdsstyrelsen begär resurser för att kunna bygga ett nytt stort fängelse med plats för 250 intagna. Det nya fängelset ska bli en mönsteranstalt med satsningar på rehabilitering och utbildning av de intagna. Vi välkomnar ambitionerna att satsa på kriminalvården men reserverar oss mot att ett nytt storfängelse skulle vara svaret på den problematik vi möter på våra anstalter idag.
Vi motsätter oss inte ett nytt fängelse men vårt eget förslag är att bygga om och bygga till de fängelser vi har. Vårt förslag skulle också innebära fler platser, men dessutom skulle verksamheten få en annan inriktning med indelning i motivationsavdelningar och utslussningsboenden. Vi skulle exempelvis vilja göra om Gävleanstalten till en motivationsanstalt med steg ett till tre.
I steg ett vill vi införa dagliga drogtester, låta alla de intagna få möjlighet att delta i behandlingsprogram mot missbruk och kriminalitet som livsstil, initiera kontakter med föreningsliv, ideella organisationer och idrottsföreningar samt låta internerna sköta vardagliga saker som tvättning, städning och matlagning. I steg två vill vi införa grundliga anlags- och kunskapstester för att hitta en individuellt anpassad utbildning, schemalagda dagar för arbete och studier samt relationsskapande verksamhet med organisationer utanför anstalten. I steg tre vill vi ha ett utslussningsboende där det frigivningsförberedande arbetet intensifieras. I utslussningsboendet kan kontakter byggas upp med familj, barn och mindre företag. Det handlar om att skapa relationer och bygga upp ett förtroende för att ha en möjlighet att få arbete vid frigivningen. Kontakter med övervakare skapas och sökandet efter bostad börjar.
Utslussningsboendet, som vi motionerat om tidigare, skulle förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet. Det är viktigt att alla dömda i olika avseenden förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. De påverkansprogram som påbörjats på anstalt bör fortsätta och avslutas först då den enskilde individen, i samråd med sina kontaktpersoner, anses ha funnit sig tillrätta i sin nya miljö. Förberedelserna inför frigivningen och ett normalt liv bör vara en relativt lång process.
Många som sitter på våra anstalter och som verkligen har en vilja att börja ett nytt liv utan droger och kriminalitet vänder sig till KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. KRIS bildades den 23 oktober 1997 av elva stycken före detta fångar. Idag är KRIS en stor organisation med cirka 3 600 medlemmar och 23 lokalavdelningar runt om i landet. KRIS syfte är att hjälpa dem som friges från våra fängelser så att de får en reell möjlighet att leva ett liv utan brott och droger. Ett annat mål är att hjälpa ungdomar så att de inte ska fastna i kriminalitet. Detta arbete drivs genom ett program för förstagångsförbrytare, där dessa får hjälp till insikt om vilka konsekvenser en kriminell livsstil medför. Verksamheter liknande KRIS måste få samhällets stöd att arbeta effektivt.
Av frivårdens klienter får inte ens hälften en lekmannaövervakare. Idag råder brist på lekmannaövervakare; endast 44 procent av våra klienter har en övervakare 2002, en minskning med 4 procent sedan 1998. I snitt har varje övervakare kontakt med 1,3 klienter, en siffra som ökat sedan 1997. I Göteborg saknar hundratals brottslingar som dömts till skyddstillsyn eller som är villkorligt frigivna personlig övervakare. Enligt Gun Hansson vid Kriminalvårdsmyndigheten i Göteborg saknas övervakare till över 70 procent av de dömda. Det kan dröja upp till ett år efter domen innan den dömde får en övervakare. Några av orsakerna är ineffektiva administrativa system och en alltför låg ersättning. Den ersättning som betalats ut till en lekmannaövervakare fram till år 2001 är 300 kronor i månaden. I januari 2001 höjdes arvodet till 400 kronor varav 150 kronor är skattepliktiga. Resten av beloppet ska användas till den frivårdsdömdes aktiviteter. Trots höjningen blir det mycket lite kvar av ersättningen för uppdraget. Många lekmannaövervakare betalar i stället i praktiken för att få utföra sitt uppdrag.
Lekmannaövervakare har en viktig uppgift i samhället. Framgången för en frigiven brottsling hänger på vad som händer den närmaste tiden efter frigivningen. Därför är det angeläget med en övervakare som kan stödja den frigivne att exempelvis få tag på en bostad. Övervakaren ska delta i den sociala gemenskapen och utöva kontroll. Uppgiften är att fungera som ett stöd för den dömde i arbetet med att skapa en normal livssituation och ett liv utan kriminalitet. Lekmannaövervakaren är en positiv förebild som finns tillgänglig dygnet runt. Allt fler dömda har psykiska problem, vilket kräver specialkunskaper hos den personlige övervakaren. Det låga arvodet ger dock en signal om att uppdraget inte anses vara viktigt. Övervakarnas insatser måste tas till vara och statusen på uppgiften höjas. Vi anser att det är viktigt att övervakaren prövas individuellt. Detta sker på Gävleanstalten med positiva resultat.
Problemet med för få lekmannaövervakare har debatteras ett antal gånger i riksdagen. Regeringens hållning är att det även i fortsättningen måste vara så att den som tar på sig uppdrag som lekmannaövervakare gör det på grund av sitt sociala engagemang och intresse för andra människor. Vi menar också att socialt engagemang är en förutsättning för lekmannauppdraget. I en tid då människor är strängt upptagna av arbete och karriär, och då insatser i frivilligt arbete minskar, är det dock aningslöst att förvänta sig att människor ska prioritera uppdrag utan tillräcklig ersättning som dessutom kan vara mycket krävande och kanske till och med hotfyllda.
Regeringen för i dag en kortsiktig politik som inte stöder kriminalvårdens uppgift att förebygga återfall i brott. Med anledning av ovanstående anser vi att ersättningen behöver ses över och höjas ytterligare så att summan upplevs som en rimlig ersättning för uppdraget.
Anhöriga påverkas i hög grad av fängelsestraffet, eftersom de naturliga kontakterna med den intagne blir mycket begränsade. Till viss del har förhållandena förbättrats genom att kriminalvården på några anstalter numera kan ordna lämpliga besökslokaler, så kallade övernattningslägenheter. På många anstalter är dock detta fortfarande enbart en vision. Inredningen i de besöksrum som familj och anhöriga anvisas till består oftast av en galonsoffa, ett bord och en stol och påminner mer om ett kalt väntrum än en miljö där familjerelationer ska odlas. Det är främst under förberedelserna inför frigivningen som en djupare kontakt med familj och anhöriga kan återskapas. Där barn finns med i bilden kan dock ett sådant upplägg skapa både förvirring och anpassningssvårigheter, eftersom barnen under lång tid inte har haft en naturlig relation till mamma eller pappa.
Olof Palme sa en gång: ”Den enda praktiska anknytningen till framtiden som vi egentligen har är barnen.” Det gäller i hög grad de föräldrar som sitter på våra anstalter och som i många fall förlorat kontakten med sina barn. Mer än hälften av dem som sitter på anstalt är föräldrar. Deras barn har precis som alla andra barn behov av sin mamma och pappa. Anstalterna måste därför i högre utsträckning anpassas efter barns och föräldrars behov av umgänge. Rent konkret åsyftar vi fler övernattningslägenheter, öppna lekrum där föräldrar och barn kan umgås samt grönområden och lekplats i anslutning till de anstalter där barn vistas under längre besök. På flera anstalter har man en ambition att särskild personal ska utses för att ansvara för barns besök på anstalt och häkte. Tyvärr leder resursbristen till att detta är svårt att genomföra överallt. Vi anser vidare att det borde finnas tillgång till barnpsykologisk expertis så att barn och föräldrar kan ges hjälp att förbereda en så normal gemensam livssituation som möjligt. Kriminalvården måste anpassas så att barn inte ofrivilligt fråntas rätten att upprätthålla en kontinuerlig kontakt och gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt.
Kontakterna med det privata nätverket, d.v.s. familj och arbetsgivare, har mycket stor betydelse under fängelsevistelsen. Det är också viktigt med utökad tid för frivilligorganisationer att närvara på anstalterna. Organisationerna innebär en kontakt med samhället utanför murarna, någon som lyssnar och tar sig tid. Dessutom ges omvärlden en förbättrad möjlighet till inblick i anstaltens verksamhet. Vid frigivningen har frivilligorganisationerna också en viktig uppgift när det gäller att ge hjälp och stöd till ett fungerande liv.
År 2001 dömdes 200 personer varav tre kvinnor till fängelse för sexualbrott. Cirka 80 procent av dessa placerades på anstalter där det finns programverksamhet för sexualbrottsdömda. Tyvärr är det alltför få av de sexualbrottsdömda som ingår i programverksamheten, som är frivillig. Vi anser att det ska vara obligatoriskt för dem som dömts för sexuella brott att delta i programverksamheten om de vill tillgodoräkna sig möjlighet till villkorlig frigivning. Detta gäller inte minst dem som har en sexuell dragning till barn, pedofiler. I programverksamheten ges dessa en möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fria från sin tvångsmässiga sexuella dragning till barn. Kriminalvården måste arbeta mer aktivt och målmedvetet med rehabilitering av pedofiler.
Avvikande sexualitet är ett område inom beteendevetenskapen och psykiatrin som man ännu har mycket begränsad kunskap om. Det har bland annat att göra med att sexualitet i allmänhet, och olika former av avvikande sexualitet i synnerhet, är områden som människor tycker det är besvärande att tala om. Avvikande sexualitet är starkt tabubelagd i vårt samhälle och personer med avvikande sexuell läggning är inte benägna att öppet deklarera sin avvikelse. Det vi idag känner till om de sexuellt avvikande baserar sig på uppgifter från personer som är under psykiatrisk behandling för sin avvikelse och i vissa fall från personer som blivit dömda för sexualbrott.
Sexuella kontakter mellan barn och vuxna är ett av de mest tabubelagda områdena i samhället. Svenska och danska undersökningar av människors inställning till olika sexuella handlingar visade att sexuellt tvång riktat mot barn var den handling som ansågs vara kriminell bland nästan alla, (över 80 procent), intervjupersoner (Lewin 1983).
Pedofili kan sägas vara en av de mest svårbemästrade forskningsområdena inom beteendevetenskapen. Det är också ett av de mer otacksamma områdena att bedriva forskning inom, eftersom det har låg status bland forskarna.
En vanlig uppfattning är att pedofili inte går att behandla. Detta stämmer om man tror att det ska gå att omvända pedofiler så att deras sexuella intresse för barn försvinner. Vid behandling av pedofili arbetar terapeuterna med att försöka skapa självinsikt hos pedofilen vad gäller de sexuella reaktionerna och fantasierna för att på längre sikt få pedofilen att själv försöka kontrollera sina impulser. En viktig aspekt i behandlingen av pedofiler är att höja den sociala kompetensen, så att pedofilen på ett naturligt sätt lär sig att umgås med jämnåriga personer av båda könen. För detta krävs jag-stärkande terapi som förstärker självförtroendet.
Det främsta målet med behandlingen av pedofili är att förändra pedofilens avvikande sexuella reaktionsmönster. Till detta finns olika behandlingsmetoder och teorier om hur pedofilen ska bli hjälpt. Individuell psykoanalys har hittills inte visat sig vara någon framgångsrik behandlingsmetod. Numera används allt mer så kallad multimodal behandling (Howitt, 1995a s 224). Detta innebär att man i behandlingen parallellt sätter in olika terapiformer med förhoppningen att någon eller några av dessa ska ha avsedd verkan. Det finns uppfattningar om att olika terapiformer då de används tillsammans, har en betydligt större effekt än när de används var för sig. Man använder aversionsterapi och andra strategier för att modifiera beteenden, samtidigt som man genomför terapiformer som syftar till att höja den sociala kompetensen, stärka självförtroendet och förbättra självinsikten. En del terapeuter har kompletterat med farmakologisk behandling med libido-reducerade preparat för att dämpa sexualdriften.
Kunskaperna om pedofili är idag mycket begränsade. Forskarna kan ändå teckna en relativt tydlig skiss över vad som kännetecknar förövarna och de situationer där brotten begås. Gruppen består nästan uteslutande av män med känslomässiga störningar. De har ofta svårt för relationer och kontakter med vuxna och vänder sig därför till barn. Om vi vill förhindra att barn i framtiden utsätts för övergrepp av personer som redan är identifierade och dömda måste fängelsetiden användas mer effektivt. Straff tycks inte ha någon avskräckande effekt på gärningsmännen. De fortsätter istället att begå nya brott efter sin frigivning, eftersom de i de flesta fall saknar sjukdomsinsikt.
Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté har gett sektionen för rättspsykiatri vid Karolinska Institutet i uppdrag att genomföra en studie av kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda. Syftet är att undersöka förutsättningarna för en effektstudie av behandlingsinsatser och utfall för de sexualbrottsdömda. Vi anser att de prövade trepunktsprogram som idag finns bör utnyttjas i högre grad, där den första nivån har tyngdpunkten på utbildning och kognitiva strategier i syfte att förhindra pedofila beteenden, steg två handlar om samtal och gruppstöd med andra som har samma problem och steg tre slutligen handlar om psykoterapeutisk inriktning.
Utöver detta är det i vissa fall nödvändigt att pröva andra behandlingsmetoder för att komma tillrätta med sexuella övergrepp på barn. Det finns metoder som fungerar och som bör kunna börja tillämpas och användas som praxis vid fällande dom för pedofiler. Vi anser att farmakologisk behandling, vilket innebär att man med läkemedel sänker förekomsten av manligt könshormon hos patienten ska användas. Detta innebär inte att mannens sexuella förmåga helt försvinner utan enbart den överdrivna drift som mannen inte kan kontrollera. Detta kan ha kortsiktig framgång och bör användas i kombination med psykologisk och social terapi.
Villkoren för att pedofiler ska friges efter att ha suttit två tredjedelar av sin strafftid borde ses över. Den för sexualbrott dömde pedofilen bör dels delta i programverksamhet på anstalten för att komma till självinsikt, dels bör den dömde under den sista tredjedelen av straffet, då han är villkorligt frigiven, ordineras medicinering.
Även våldtäktsmän som återfaller i brott ska genomgå behandling under tiden på anstalt för att villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga. Vid svåra fall av återfallsförbrytare ska även våldtäktsmän kunna dömas till farmakologisk behandling för att få komma i fråga för villkorlig frigivning.
År 2001 finns fler livstidsdömda på svenska anstalter än någon gång under 1900-talet. De senaste tio åren har antalet livstidsdömda fyrdubblats. 1989 fanns 20 livstidsdömda, 1999 var antalet 87. I oktober 2001 uppgår antalet livstidsdömda till 105. Dessvärre tycks denna grupp växa i antal, vilket beror dels på utdömda straff, dels på en mer restriktiv hållning i fråga om att bevilja nådeansökningar från statsmakterna. Trycket från samhället har lett till att regeringen ändrat sin praxis att bevilja nåd.
Fram till slutet av 1980-talet beviljades den som var dömd till livstidstraff nåd efter cirka sex år. Med andra ord tidsbestämdes straffet. Livstidsstraffet omvandlades då till 14–16 år och den dömde släpptes villkorligt efter halva tiden. I praktiken innebar detta att livstidsstraffet motsvarade sju till åtta år i fängelse. Idag har de livstidsdömda som suttit längst avtjänat 21 år utan att nåd har beviljats.
Ett tungt skäl för att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff är att den dömande makten då hålls isär från den verkställande. Det är inte regering utan domstol som ska fastställa straffet. Som situationen ser ut idag dömer domstolen till livstids fängelse, varefter regeringen genom nåd omvandlar straffet till ett tidsbestämt fängelsestraff. Benådning sker idag alltmer sällan. Nådepraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt straff på minst 20 år. Påföljden blir genom ett tidsbestämt straff förutsägbar och politiskt neutral.
Livstidsstraffet bygger på inställningen att vissa människor saknar vilja att bli bättre. Vi tror inte att ett livstidsstraff har större preventiv effekt än ett tidsbestämt straff. Dessutom skulle en lagförändring inte självklart innebära mildare påföljder. Regeringen bör återkomma med förslag om en utredning av livstidsstraffet samt förslag om att ersätta livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff. Som jämförelse kan nämnas att Norge har ersatt livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff på 21 år.
I väntan på att frågan om livstidsstraffets vara eller icke vara utreds och beslut fattas, måste anstaltsvistelsen för livstidsdömda förändras så att det skapas ett bättre klimat och större säkerhet på avdelningarna. År 2000 motionerade Kristdemokraterna i riksdagen om att detta skulle ske genom en omorganisation där en plan för livstidsdömda tas fram och där livstidsdömda behandlas på en särskild anstalt/avdelning, exempelvis vid kriminalvårdsmyndigheten i Kumla. Detta projekt har påbörjats och vi kristdemokrater menar att det är ett steg i rätt riktning att hantera de livstidsdömda på ett särskilt sätt. De är i en speciell situation som medför särskilda påfrestningar för dem själva men som även skapar svåra förutsättningar för personalen. Att exempelvis blanda ”korttidare” med ”långtidare” anses som olämpligt men har hittills skett kontinuerligt. Det finns välgrundade skäl att ägna de livstidsdömdas situation särskild uppmärksamhet både ur säkerhets-, omvårdnads- och rehabiliterings/påverkanssynpunkt.
Även efter att ett långt tidsbestämt straff har avtjänats finns tillfällen då dömda bedöms vara så svårt psykiskt störda att det inte finns någon möjlighet för dessa att gå tillbaka ut i samhället. De är en fara både för sin egen och andras säkerhet. Den fortsatta påföljden måste verkställas utanför rättspsykiatrin och genom kriminalvårdens försorg, utan att vara ett regelrätt fängelsestraff. En tillvaro där den dömde kan leva ett människovärdigt liv utan att man riskerar att andra människor kommer till skada. En form av internering med human karaktär som kontinuerligt ska omprövas.
Under år 2001 påbörjades 2 960 verkställigheter av villkorliga domar med samhällstjänst, en ökning med 15 procent från föregående år. Det utsatta alternativa fängelsestraffet var för över två tredjedelar av klienterna upp till en månad långt. 57 procent av klienterna skulle utföra mellan 40 och 60 timmars samhällstjänst. Under år 2001 påbörjade 2 269 personer intensivövervakning med elektronisk kontroll, en minskning med 246 klienter jämfört med år 2000 och med 1 260 klienter jämfört med 1999. Av dem som dömts till samhällstjänst är 1 013 personer eller 34,2 procent dömda för våldsbrott, 18 personer eller 0,6 procent dömda för sexualbrott, 610 personer eller 20,6 procent dömda för rån, bedrägeri, brott mot stat och allmänhet, narkotikabrott, varusmuggling, förskingring och tillgrepp samt 1 114 personer eller 37,6 procent dömda för rattfylleri eller trafikbrott.
Det är angeläget att domstolarna har samma bedömningsförfarande i hela landet. En utvärdering bör därför göras av samhällstjänstdomar för att utröna om dömandet är likartat vid landets domstolar eller om olika verkställigheter kan förekomma beroende på vem som gör bedömningen. När någon missköter sin samhällstjänst måste åtgärder genast vidtas för annan verkställighet. Det får heller aldrig vara den enklaste lösningen att döma till samhällstjänst om en ung person exempelvis gjort sig skyldig till misshandel. Samhällstjänsten måste då kompletteras med annan behandling för att den unge inte ska återfalla i brott.
Permissionen är det första steget ut i frihet och en nödvändig del i frigivningsprocessen. Tyvärr är den också det vanligaste tillfället att rymma från ett fängelsestraff. Under år 2000 omarbetades föreskrifterna för permissioner, vilket lett till att antalet permissioner sjunkit med cirka 24 000. År 1999 beviljades 53 391 permissioner och 2001 beviljades 29 138 permissioner. Av permissionerna 2001 missköttes 0,8 procent genom uteblivande, en ökning från föregående år med 0,3 procent. Andelen misskötta permissioner har dock minskat sett ur ett längre perspektiv, från 1,6 procent 1992 till 0,8 procent 2001.
Efter Malexandermorden har man haft en mer restriktiv hållning till permissioner, av förklarliga skäl. När sanktioner vidtas mot dem som missköter sig drabbas även de som sköter sig. Det är viktigt att permissionsvillkoren ses över. Samtidigt är det angeläget att de intagna kan få vistas kortare tid utanför anstalt för att delta i föreningsliv, vistelse enligt 14 § KvaL. Med Kristdemokraternas förslag om att införa elektronisk övervakning vid permissioner skulle risken för avvikelse minska.
Det är viktigt att kontrollen av dem som beviljas permission är effektiv. Vi vill påpeka att de utvärderingar som har gjorts av verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande positivt resultat. Vi anser att de erfarenheter kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning kunna införas som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. En försöksverksamhet bör inledas.
Tillgången till pass ska begränsas. Idag beslagtas endast pass för utländska medborgare dömda till långvariga fängelsestraff och därefter till utvisning. Vi menar att pass ska beslagtas vid alla permissioner. Det ska heller inte vara möjligt att kvittera ut sitt pass före en permission.
Våren 2001 beslutades att den som avtjänar fängelse i lägst två år efter ansökan och individuell prövning ska kunna medges att avtjäna högst fyra månader av straffet, omedelbart före villkorlig frigivning, genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, ett beslut som vi kristdemokrater stod bakom. Målsättningen är att på sikt alla intagna som har behov av det ska kunna få någon form av strukturerad, successiv övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet. Kristdemokraterna har under flera år efterfrågat en bättre frigivningsprocess och menar att beslutet om utökad intensivövervakning är ett steg i rätt riktning.
Den 1 januari 1999 permanentades intensivövervakning med elektronisk övervakning som påföljd istället för kortare fängelsestraff efter att sedan 1994 ha bedrivits som försöksverksamhet. Samtidigt som intensivövervakning med elektronisk kontroll är en betydligt mindre kostsam påföljdsform än fängelse fyller den viktiga funktioner av humanitär karaktär. Bland annat ges de som är dömda till denna påföljd en helt annan möjlighet att upprätthålla social, familje- och arbetsmässig kontinuitet, vilket är oerhört betydelsefullt för deras fortsatta liv och för deras familjer.
I Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem, SOU 1995:91, diskuterades möjligheten att även de som dömts till längre fängelsestraff som en övergång inför villkorlig frigivning skulle kunna få en kortare tid av fängelsestraffet omvandlat till intensivövervakning med elektronik. Fördelarna med ett sådant förfarande är flera. Ett skäl är att den dömde på så sätt får en stegvis övergång till full frihet, vilket ger bättre möjligheter till social och annan anpassning till livet utanför fängelset. Samtidigt blir samhällets kostnader vid sådan tillämpning mindre.
Straffsystemkommittén ansåg det angeläget att i Sverige införa denna typ av intensivövervakning med elektronisk kontroll i slutet av ett fängelsestraff, benämnd back door-modell. Efter flera år med påföljden elektronisk övervakning som korttidspåföljd var det en angelägen åtgärd att utöka intensivövervakningen med elektronisk övervakning till att även användas omedelbart före villkorlig frigivning för den som avtjänar fängelse i lägst två år. Vi vill kombinera våra förslag om trestegsanstalt och elektronisk övervakning, vilket skulle förbättra frigivningssituationen ytterligare för den intagne som sköter sin verkställighet. Detta skulle också fungera som en stimulans för alltfler att börja ett nytt liv under anstaltstiden och bli hederliga samhällsmedborgare.
De omfattande besparingar som genomförts inom kriminalvården har även påverkat häktessituationen. Häkten har stängts eller inte haft tillräckligt med platser. Anstalter har stängt avdelningar, vilket visserligen har lett till att man på vissa håll lyckats sänka kostnaderna, men samtidigt har problem uppkommit med för få häktesplatser och orimligt lång väntan i häkte innan överföring till anstalt kunnat ske.
Medelbeläggningen på våra häkten har ökat kraftigt. Från år 2000 till 2001 ökade medelbeläggningen med 4 procent. Platsutnyttjandet var 2001 94 procent. Beläggningsökningen beror i huvudsak på att antalet klienter som väntar på anstaltsplats och antalet häktade har ökat. Under år 2001 vistades i genomsnitt drygt 300 verkställighetsfall på häkten, en ökning jämfört med föregående år med 60 procent.
Våren 2002 beräknades 300 dömda personer finnas kvar i häktet i väntan på fängelseplats. Enligt uppgift avtjänade i augusti 2001 inte mindre än 800 personer sina straff i häkten, en ökning med 100 jämfört med 1999. Att väntetiderna för anstaltsplacering har ökat har kritiserats av JO, men de rekommendationer JO utfärdat har inte följts i praktiken. Under hösten 2002 har nya larmrapporter kommit om överfyllda häkten. I exempelvis Gävleborgs län har häktet i Gävle varit överfullt. Detta har inneburit att polisstationerna runt om i länet fått ställa upp som reservhäkten, vilket också inneburit ökade transportkostnader.
Även platsbristen i fängelserna har lett till dramatiskt ökade transportkostnader för kriminalvården. Det första halvåret 2001 har flygtransportskostnaderna för häktade uppgått till 3 miljoner kronor, en fördubbling jämfört med tidigare år. Platsbristen gör att misstänkta brottslingar som borde sitta häktade i närheten av det polisdistrikt där utredningen genomförs i stället måste placeras långt bort, med dyra transporter som följd. Poliser använder ibland hela dagar för att transportera anhållna till olika häkten i regionen på grund av brist på häktesplatser på orten. Detta är resurslöseri. Inom polisen anser man därför att det är viktigt att häktningsframställan av tingsrätten sker så snabbt som möjligt, så att ansvaret kan övertas av kriminalvården. Att polisen på grund av besparingsskäl tvingats stänga sina arrester, framför allt på mindre orter, har inte förbättrat situationen.
Platsbristen leder vidare till att möjligheterna att flytta fångar inne på fängelserna minskar. Att kunna flytta interner är nödvändigt för att exempelvis splittra upp gängbildningar eller att sära på missbrukare och icke-missbrukare.
På flera häkten i landet har omfattande byggnationer planerats eller genomförts. De nya häktena ska motsvara krav på humanitet och miljö som skapar förutsättningar för motivation. Tyvärr har resurserna inte räckt till för att utöka antalet häktesplatser i den omfattning som är nödvändig. De ny- och ombyggda häktena har inte skapat fler platser.
I slutet av 1990-talet togs ett nytt polishus i Karlstad i bruk. I det nya polishuset planerade man att, i likhet med hur man tidigare gått tillväga, använda häktet för anhållna. I det nya polishuset skulle det dessutom finnas fler häktesplatser. Efter något år visar det sig att häktet alltför ofta är fullbelagt av redan dömda som väntar på plats på anstalt. Polisen tvingas därför placera anhållna i celler för berusade.
Kriminalvårdsmyndigheten i Karlstad har 43 platser. Dessutom används till och från polisarresten i Polismyndigheten i Värmlands lokaler i Karlstad, där nio platser finns. Utöver detta har kriminalvården hyrt in sig i polisarresten i Arvika med nio platser. I Arvika omhändertas de häktade av före detta arrestantvakter. En vårdare reser på halvtid mellan Karlstad och Arvika för att hålla kontakten. Transporterna mellan Karlstad, Arvika, Örebro och Karlskoga är intensiva. Detta belyser bara den dåliga organisation och det resursslöseri som pågår i verkligheten, både vad gäller personal och kostnader. Kristdemokraterna anser att man omedelbart måste åtgärda situationen på landets häkten.
Riksdagen har behandlat frågan om häktesplatser i ett antal betänkanden. Där har framhållits som målsättning att ingen fängelsedömd ska förvaras i häkte längre än sju dagar efter det att dom blivit verkställbar. Denna målsättning går inte att uppnå med nuvarande resursbrist.
Kristdemokraterna anser att reglerna för genomströmningen på svenska häkten omedelbart måste ses över. Det kan inte vara acceptabelt att redan dömda personer ska sitta i häkte i väntan på anstaltsplats eller att omhändertagna av polis ska hamna i fyllecell därför att lokalerna är upptagna. Kriminalvården behöver resurser för att kunna uppfylla målsättningarna.
Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för hans hemresa. Detta innebär också att den dömdes skyldighet att betala, som följer av stadgandet i 9 kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En sådan möjlighet bör därför införas för kriminalvården.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi nu har anfört.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |