Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om reformering av åtalsväsendet enligt vad i motionen anförs.
I brottmål utförs talan om ansvar för brott som ligger under allmänt åtal av allmän åklagare. Åklagare är riksåklagaren och under denne statsåklagare, överåklagare, kammaråklagare samt distriktsåklagare. Åklagarväsendet är uppbyggt i hierarkisk ordning med sex åklagarmyndigheter under riksåklagaren. Enskild som berörs av ett brott har att i åtalsfrågan vända sig till allmän åklagare för beslut. Som regel fattas detta av distriktsåklagare eller kammaråklagare. Den som är missnöjd med beslutet kan vända sig till överåklagaren och i sista hand riksåklagaren. Någon lagreglering finns inte och åklagarna är ej skyldiga att motivera sina beslut.
Allmänt sett kan sägas att åklagarväsendet i huvudsak präglas av enhetlighet och samförstånd innebärande att åtalsbeslut sällan ändras. Inte heller är det särskilt lätt för en utomstående att avgöra om åtalsbeslutet verkligen är välgrundat. Tjänstemännens beslut kan prövas av JK och JO men dessa instanser synes sällan rikta kritik mot särskilda åklagare.
Det ovan sagda har från tid till annan medfört kritik mot åklagarnas sätt att agera. Särskilt har synpunkter framförts att åklagarna har en benägenhet att alltför lätt lägga ner åtal, kanske beroende på att man har allt för höga krav på att vinna framgång i rätten. Möjligen skulle det vara av värde att åtalsfrågan prövades utanför åklagarväsendet, vilket förekommer i andra rättsordningar. En överprövning skulle kunna göras av särskild åtalsnämnd sammansatt av någon eller några domare samt nämndemän utsedda av riksdagens konstitutionsutskott med beaktande av en bred parlamentarisk representation.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |