Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Deras uppgifter är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt samt att avkunna dom inom rimlig tid. Regeringens målsättning är att skapa större domkretsar men Kristdemokraterna motsätter sig att de små tingsrätterna läggs ned. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med regeringens inriktning är risken stor att rättssäkerheten äventyras.
Kristdemokraterna föreslog med anledning av regeringens skrivelse om reformeringen av domstolsväsendet att en utvärdering av förändringarna av tingsrättsorganisationerna skulle göras omgående, och i avvaktan på denna utvärdering skulle inga nya beslut fattas. Regeringen har nu beslutat att en sådan utvärdering ska genomföras, och regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att genomföra en utvärdering av de förändringar av tingsrättsorganisationen som genomförts under perioden 1999–2001. Utredaren ska ha tillgång till en referensgrupp bestående av representanter för riksdagspartierna. Uppdraget ska redovisas den 31 januari 2003.
Kristdemokraterna anser att för erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer så bör man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningsmål till tingsrätterna. Kristdemokraterna har under flera år föreslagit att de allmänna domstolarna ska sammanläggas med förvaltningsdomstolarna. En sådan process bör nu inledas.
Nämndemännens situation måste ses över. Att rekrytera nämndemän är idag ett svårt arbete. Det kan bero på den låga ersättning som utgår. Kristdemokraterna vill höja nämndemännens arvoden och förändra rekryteringssättet.
I den utredning som nyligen presenterat sitt förslag, där även Kristdemokraterna varit representerade, föreslås förändringar i linje med kristdemokratisk politik. Kristdemokraterna anser att Domstolsverkets roll bör utredas. Domstolsverket är idag ett centralt ämbetsverk och lyder under regeringen. Kristdemokraterna förespråkar i stället en modell liknande den som finns i Danmark. Den danska lagen om Domstolsstyrelsens syfte är att värna om domstolarnas oavhängighet. Domstolsorganisationen i Sverige borde konstrueras om i enlighet med den danska modellen. Domstolsverket skulle genom denna förändring ligga direkt under riksdagen. På detta sätt skulle konflikten mellan den administrativa styrningen och domstolarnas självständighet undvikas.
En rapport från Domstolsverket visar att antalet komplicerade mål blir alltfler och att förhandlingstiderna i domstolarna ökar drastiskt. Det är därför angeläget att regeringen skyndsamt ser över arbetsbelastningen och tillför resurser för kompetensutveckling.
I mål där en person döms till böter kan man inte, som lagstiftningen ser ut idag, överklaga till högre instans. Vidare förordar regeringen ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Detta tycker Kristdemokraterna är fel. Människors rätt att överklaga en dom när brott förnekas måste alltid finnas. Därför anser Kristdemokraterna att lagen bör ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar samt att ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt inte införs.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
En deformerad domstolsorganisation 5
Historik 6
Lokal förankring 6
Domstolarnas organisation 9
Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar 10
Nämndemän 10
Målsägande och vittnen vid domstolarna 11
Utred Domstolsverkets ställning 11
Miljöjuridik 13
Allt svårare mål i domstolarna 14
Prövningstillstånd 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sammanlägga de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna.
Riksdagen begär att regeringen utreder huvudmannaskapet för domstolarna i syfte att ge riksdagen rätt att fastställa domstolsorganisationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inga beslut om nedläggning av tingsrätter skall fattas innan utredningen kommit med sitt förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nämndemännens situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten vid domstol som dömer i mål som rör miljöbrott ges adekvat utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja kompetensen hos dem som handlägger ärenden som berör barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att lagen om prövningstillstånd ändras så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.
Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och avkunna dom inom rimlig tid.
Regeringen genomför just nu ett reformarbete vad gäller rättsväsendet runt om i vårt land. Men man kan fråga sig om regeringen och dess stödpartier verkligen förstått innebörden av ordet reform.
Enligt Nordstedts ordbok betyder ordet reform: ”Samhällelig förändring som är avsedd att leda till förbättring.” Hur man än försöker så är det svårt att få den fortsatta nedläggningen av domstolar i Sverige att kallas en förbättring. Regeringens ”reformarbete” under 2001 innebar att 15 tingsrätter upphörde som självständiga domstolar. Istället har nio nya domstolar bildats. Förändringarna medförde att det fanns 78 tingsrätter vid årets slut. Generaldirektören för Domstolsverket uttrycker i sitt förord till årsredovisningen sin strävan att fortsätta ”arbetet med att skapa en effektivare domstolsorganisation”. Viljan att fortsätta lägga ner lokala tingsrätter tycks vara stark.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning är regeringens politik på området snarare en deformeringspolitik. Deformering betyder ”ofördelaktig utveckling”, vilket är ett ganska milt uttryck för den slakt på mindre tingsrätter som pågår.
Tiderna – och de officiella skälen – har förändrats, men regeringens ”reformeringssträvanden” och nedläggningspolitik består. Tidigare motiverade regeringen nedläggningarna ekonomiskt, men numera åberopas kvalitetsmässiga skäl. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de mindre domstolarnas verksamhet håller sämre kvalitet än de större. Det är en villfarelse att den marginella ökning av antalet domare vid en sammanslagning medför att man uppnår en högre grad av specialisering i den allmänna tingsrätten. Vad som däremot står absolut klart är att det lokala rättslivet i stor utsträckning försvinner med dessa nedläggningar.
När regeringen talar om förändringsarbetet talar man om att skapa en flexibel och mindre sårbar organisation. Arbetsuppgifterna ska renodlas så att enbart den dömande funktionen blir kvar. Därför försvinner flera mindre tingsrätter helt eller kvarstår endast som kansliorter. Kristdemokraterna anser att ”reformeringen” av domstolsväsendet äventyrar tingsrätternas fortbestånd. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med den inriktning regeringen hittills antagit är risken stor att rättssäkerheten hotas. Det är förvånande att regeringen med hjälp av stödpartierna så lättvindigt, ogenomtänkt och hänsynslöst drivit på en enligt Kristdemokraternas tycke förhastad ”reform”, som kommer att få konsekvenser vars kostnader förmodligen ingen har möjlighet att beräkna i dagsläget.
Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av tingsrättsorganisationen. Vi är beredda att möta de krav som samhällsutvecklingen medför men en förändring kan inte göras utan att hänsyn tas till helhetsperspektivet. De kristdemokratiska målen vad gäller en ny domstolsorganisation är ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsväsende. Om någonsin regionala aspekter har betydelse gäller detta rättsväsendet.
Mot bakgrund av den inriktning som ”reformarbetet” antagit är risken stor att vi så småningom endast har en tingsrätt i varje län. Detta var Domstolskommitténs målsättning. Det blev dock omöjligt att förankra nedläggningsplanerna politiskt och kommitténs arbete stoppades. Härefter har regeringen med Domstolsverket som verktyg, strypt de mindre tingsrätternas verksamhet genom att ta ifrån dem resurser.
Den nuvarande tingsrättsorganisationen som inrättades 1971 har fungerat väl. Domstolskommittén, som hade i uppgift att minska landets 97 tingsrätter, mötte därför ett starkt motstånd ute i landet. Regeringen fick till slut dra tillbaka kommitténs direktiv. Istället påbörjade regeringen besparingsaktioner mot tingsrätterna. I synnerhet de mindre tingsrätterna har varit utsatta för stora besparingsbeting. Till detta beslutade regeringen att inskrivningsmyndigheterna skulle koncentreras till ett fåtal tingsrätter. Detta fick budget- och personalnedskärningar som följd och en utveckling som har lett till att främst de mindre tingsrätterna med en minskad personalstyrka har blivit alltmer sårbara.
Regeringen anger olika skäl för behovet av en förändring av domstolarnas antal. Bland annat anges som skäl att utvecklingen i samhället går allt snabbare, nya krav ställs på domstolarna med alltmer avancerade mål, en internationalisering med inslag av EG-rätt samt avancerade ekobrottmål. Detta är en ohållbar argumentation för att lägga ner de mindre tingsrätterna eller som man hellre kallar det i sin skrivelse: göra en sammanslagning. Det är uppenbart att det handlar om politisk ovilja att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.
Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för en tingsrätt i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde ha behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna vidhåller att dessa frågor borde ha reglerats i lag.
Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal förankring värderas relativt lågt i regeringens ”domstolsreform”. Vår uppfattning är att regeringens nya modell inte skulle innebära någon förbättring av den nuvarande organisationen eller leda till de besparingar som man förmodar. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ner de mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättskipningen genom nämndemannauppdraget.
Avstånden kommer att ha stor betydelse. Den ökade restiden riskerar att leda till att människors vilja att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader, vilket även talar mot besparingsargumenten.
I Dalarna ska tingsrättsverksamheten framöver bedrivas i Falun och Mora. Tingsrätterna i Hedemora, Ludvika och Leksand har sedan den 1 september 2001 upphört. Invånarantalet i Dalarna är cirka 278 000. Från Leksand, Hedemora och Ludvika får man hädanefter resa till Falun eller Mora, en enkel resa på cirka 6 mil. De som bor längst bort från de kvarvarande tingsrätterna får ett resavstånd på drygt 15 mil enkel resa.
I Norrbotten bor 255 834 invånare och dessa ska få sina behov tillgodosedda av tingsrätten i Luleå med tingsställen i Arvidsjaur och Arjeplog och tingsrätterna i Haparanda och Gällivare. Avstånden varierar från ett par mil till drygt 20 mil enkel resa för dem som bor längst bort vid länsgränsen.
Ett exempel på ogenomtänkt glesbygdspolitik är sammanslagningen av Ljusdal och Hudiksvall och förslag till beslut om nedläggning av Bollnäs tingsrätt. Detta innebär att man i Gävleborgs län har koncentrerat tingsrätterna till kustområdet, och Gävleborgs läns inland blir helt utan tingsrätter. Det är utan tvekan så att en centralistisk vind har blåst genom svenskt rättsväsende de senaste åren. Modellen har varit central administration med lokal verksamhet. Denna ideologi har i omgångar drabbat kronofogdemyndigheterna, åklagarna och polisen. Vi anser att en övergripande målsättning istället borde vara ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsväsende. Om enskilda tingsrätter är för små bör detta kunna lösas genom ändrad domkretsindelning och ändrad fördelning av mål mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.
I Jämtland med cirka 130 000 invånare ska det enligt tidigare nedläggningsplaner finnas endast en tingsrätt med ett tingsställe i Sveg. De som bor längst bort vid fjällgränsen kommer att ha 30 mil enkel resa. Domstolsverkets utredning föreslår för Värmlands räkning att de fyra tingsrätterna i Arvika, Kristinehamn och Sunne läggs ner och att endast Karlstads tingsrätt blir kvar. Värmland har cirka 275 000 invånare. Från Karlstad till Värmlands nordligaste del är det cirka 21 mil enkel resa.
En av utgångspunkterna vid den s.k. reformeringen av tingsrättorganisationen har enligt regeringen varit att de allra flesta medborgarna ska ha ett rimligt avstånd till en tingsrätt. De ovan angivna reseavstånden kan knappast anses vara rimliga. Sammanslagningarna är definitivt inte någon genomtänkt glesbygdspolitik. Avstånden till närmaste domstol i glesbygdsområdena blir oerhört långa och än en gång ska glesbygdsbefolkningen drabbas.
I det betänkande i budgetunderlaget för 2002–2004 som behandlade regeringens skrivelse om ”reformeringsarbetet” kan man läsa: ”Avståndet till domstolen och domstolens lokala förankring måste enligt utskottet väga tungt. Inte i något fall har lösningen blivit vad som skulle kunna kallas en länstingsrätt. Det finns inte heller något som tyder på att de kommande förändringarna skulle leda till en så stark koncentration av den dömande verksamheten.” Skrivningen i betänkandet rimmar dåligt med den verklighet vi idag ställs inför.
Tidigare har justitieutskottet vid ett flertal tillfällen gett uttryck för vad lokal förankring är. I Ds 1982:2 Domstolarna i framtiden, en idéskiss, omnämns ”ortens självkänsla” som ett tungt argument. Det är uppenbarligen så att tingsrätten utgör en viktig del i ortens självbild och identitet och är synnerlig viktig för att bevara förtroendet för rättsväsendet. Vid nedläggning av tingsrätter riskerar orterna att utarmas på kompetens och utvecklingskraft. Exempelvis är advokater mer benägna att ha verksamhet vid en ort där det finns en tingsrätt.
Justitieministern fick frågan i en interpellationsdebatt om regeringen hade beräknat de ökade kostnader som inträder då tingsrättsorganisationen inskränks till en eller ett par tingsrätter i länen. Svaret var att inga sådana beräkningar fanns. Frågan om hur resor för den tilltalade, vittnen, vittnesstöd, advokater, åklagare, domare och nämndemän ska bekostas fanns inga beräkningar på. Kostnader för övernattningar på hotell och traktamenten, förlorad arbetsinkomst etc tillkommer.
Medierna uttrycker också sin oro över att inte kunna bevaka olika brottmål. Ingen tidning har råd eller tid att skicka iväg en journalist över dagen för att bevaka rättegångar flera timmars resväg bort. Detta riskerar att omintetgöra dagens system där de lokala tidningarna förmedlar vad som händer i tingsrätten och hur domstolen tolkar lagstiftningen, vilket har betydelse för den lokala debatten och för det brottsförebyggande arbetet.
Regeringens målsättning är alltså att större domkretsar ska skapas. I utskottstexten säger majoriteten att man arbetar utifrån ett antal olika modeller. Bland annat att domstolen har så kallat tingsställe vid en eller flera orter.
En fråga som då måste ställas är hur säkerheten ska fastställas vid dessa så kallade tingsställen. Riksåklagaren uttalade sig i en artikel i Expressen den 24 april i fjol och sa följande: ”Säkerheten vid många domstolar är dålig, särskilt på orter där det inte finns någon egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt.” Hur går den s.k. modellen med tingsställen ihop med övriga reformer om säkerhet i domstolarna som riksdagen beslutat om? Är inte denna säkerhet lika angelägen för glesbygdsbor utan tingsrätt?
I en debatt med justitieministern om domstolarnas framtid sa justitieministern att tanken bakom sammanslagningarna av tingsrätterna är att det ska bli bättre och effektivare för medborgarna. På frågan varför det då måste gå så fort, varför man inte kan ta det lite långsammare och låta utvärderingen få säga sitt innan man fortsätter nedläggningarna, uttryckte justitieministern att det värsta för dem som har en negativ inställning är ovissheten. Därför bör nedläggningsprocessen inte vara en för utdragen process. Ministern sade också i nämnda interpellationsdebatt ”att vi alla måste vara ödmjuka inför nedläggningarna och inte vara tvärsäkra på att det blir bättre eller att det blir sämre”. Vi menar att man inte bör göra så snabba förändringar med så påtagliga konsekvenser om man inte är säker på att förändringen leder till något bättre. Vi menar att den lokala förankringen är viktig.
Regeringens och Domstolsverkets omorganisering av domstolsväsendet har nu pågått i ett par år. Sammanlagt har 39 tingsrätter berörts av förändringarna sedan våren 1999. Antalet tingsrätter uppgår nu till 72 stycken. I stort följer man den handlingsplan som presenterats för riksdagen. Regeringen anger några begrepp som grundläggande för det pågående ”reformarbetet”. Bland annat lyfter regeringen fram aspekter som tillgänglighet, fungerande beredningsorganisation, möjlighet till specialisering och kompetensutveckling samt en geografisk samordning med andra myndigheter.
För att uppnå detta avser regeringen ”reformera” domstolsorganisationen genom att lägga samman tingsrätter och bedriva verksamhet i större domkretsar med permanent verksamhet på flera orter eller tingsställen. Förändringsarbetet har kommit igång men befinner sig på olika stadier.
Även de principer som regeringen angivit som styrande för ”reformeringen” av domstolsväsendet i dess helhet bör vägas in. Dessa är bland annat:
Medborgarperspektivet och kraven på snabbhet, kvalitet och tillgänglighet.
Renodling av domarnas arbete och domstolarnas verksamhet.
Tyngdpunkten skall ligga i första instans.
Dömande verksamhet i hela landet och nära medborgarna.
Domstolar skall vara attraktiva arbetsplatser och utformas för hög kompetens i allt dömande.
Det är av stor betydelse att ovan nämnda principer för ”reformarbetet” vad gäller tingsrätternas domkretsar också blir styrande i utvärderingsarbetet.
Kristdemokraterna föreslog med anledning av regeringens skrivelse om ”reformeringen” av domstolsväsendet att en utvärdering av förändringarna av tingsrättsorganisationen skulle ske omgående, och i avvaktan på denna utvärdering skulle inga nya beslut fattas. Det är positivt att regeringen beslutat att en sådan ska genomföras. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att genomföra en utvärdering av de förändringar av tingsrättsorganisationen som genomförts under perioden 1999–2001. Utredaren ska ha tillgång till en referensgrupp bestående av representanter för riksdagspartierna. Vi förordade en oberoende utredning som inte skulle genomföras av Domstolsverket. Det är den myndighet som varit delaktig i utformandet av förändringarna och är därför inte trovärdig. Uppdraget ska redovisas den 31 januari 2003. När denna revision och utvärdering är genomförd kan regeringen återkomma med de förslag på förändringar som är planerade. Domstolsverkets ”reformarbete” avseende dessa frågor bör anstå i avvaktan på resultatet av en sådan utvärdering.
Vi vill betona ett helhetsperspektiv där den enskilde medborgaren sätts i centrum. Vi anser att framtiden kommer att ställa nya krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerhet. Därför bör all förändring ske varsamt och med långsiktighet och där verkliga konsekvensanalyser gjorts.
För att erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer bör man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningsmål till tingsrätterna. Kristdemokraterna har under flera år föreslagit att de allmänna domstolarna ska läggas samman med förvaltningsdomstolarna. Bakgrunden till vårt ställningstagande har varit ambitionen att skapa möjligheter för de mindre tingsrätterna att överleva. Vi delar inte regeringens uppfattning att de genomförda och pågående förändringarna av tingsrätternas domkretsar innebär att domstolsväsendet står bättre rustat för de krav framtiden ställer. Vi menar att i förlängningen hotas rättssäkerheten om regeringens ”domstolsreform” får genomslag fullt ut.
Det är ett oavvisligt krav att en domstol har en egen identitet utifrån domstolens självständiga ställning i det demokratiska rättssamhället. Det är tänkbart att domstolen kan ha förhandlingar på andra ställen än huvudorten, vilket har varit fallet i Sverige i alla tider då man haft tingsställen utanför domstolens stationeringsort. Däremot är det inte lämpligt att ha kanslier på olika ställen eller att på annat sätt dela upp domstolen, t.ex. så att flera domstolar har en gemensam chef. Att domstolen har förrättningar utanför huvudorten är inte argument för att en mindre tingsrätt kan läggas ner. Det är även ett oavvisligt krav att säkerheten i domstolen måste tryggas.
De principer som måste vara vägledande är att säkerställa kvaliteten i den dömande verksamheten, att domstolarnas och domarnas arbete kan garantera hög kompetens i allt dömande.
Kristdemokraterna föreslår att riksdagen begär att regeringen inleder en process i syfte att sammanslå de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna.
Kompetensen inom domstolarna ska säkerställa rättvisa domar. Lagfarna domare samt nämndemän ska därför få möjlighet till fortbildning. Nämndemännens närvaro i rättegången har stor betydelse. Antalet nämndemän ska inte reduceras. Att rekrytera nämndemän idag är svårt, och därför vill vi höja nämndemännens arvoden och förändra rekryteringssättet. Den parlamentariska nämndemannautredning har kommit med förslag på förändringar som ligger helt i linje med kristdemokratisk politik. Exempelvis föreslås att nämndemännens arvoden höjs till 500 kr. Utredningen föreslår vidare att nämndemännen ska väljas ur en kvot på 25 % dit allmänheten själv kan anmäla personer utan att de behöver ha politisk bakgrund. Det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen. Så är det inte idag. Det bör också vara en självklarhet att nämndemän av båda könen finns med i rätten när mål som rör våldtäkter, sexuella övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.
En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar, oftast mammor. En hemarbetande förälder som får ett nämndemannauppdrag kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom hon inte har någon inkomst av tjänst. För att kunna utföra sitt nämndemannauppdrag måste barnomsorg ordnas. Idag täcker inte det låga arvodet kostnaderna för barnomsorgen. Kristdemokraterna vill att hemarbetande föräldrar, utöver ett arvode för nämndemannauppdraget, ska få ersättning för styrkta barnomsorgskostnader. I den parlamentariska utredningen har Kristdemokraternas representant fått utredningen med på att föreslå att ersättningen ses över så att en generell ersättning för barnomsorgskostnader till hemarbetande föräldrar kan införas.
Vid resa med egen bil får nämndemän och vittnen idag 12 kronor per mil i ersättning, vilket ska jämföras med domare och advokater som har rätt till 27 kronor exklusive mervärdesskatt. Reseersättningen har också setts över av den parlamentariska utredningen och förslag lagts om ökad ersättning för nämndemännens resor så att nämndemännen ska kunna motiveras att ställa upp, med de långa resvägar som nedläggningarna av tingsrätten innebär.
Under de senaste åren har diskussionen förts angående bemötandet av målsägande och vittnen vid domstolarna. Kristdemokraterna tar upp denna fråga mer ingående i en motion om brottsoffrens situation. Det är av stor vikt att förändringsarbetet inte försämrar möjligheterna att anordna enskildhet åt målsägande och vittnen. Arbetet med att ta hand om berörda då de kommer till tingsrätten och hänvisa till vittnesrum etc. måste ha hög prioritet.
Det svenska Domstolsverket inrättades den 1 juli 1975. Syftet med reformen var att föra domstolsorganisationen från ett arbetstyngt justitiedepartement till en förvaltningsmyndighet. Det fanns redan då de som var kritiska och såg reformen som ett uttryck för regeringens vilja att utöka sitt inflytande över domstolarna.
Den 1 juli 1999 genomförde Danmark samma process. Domstolsorganisationen flyttades från Justitiedepartementet. I Danmark inrättades Domstolsstyrelsen som kan ses som en motsvarighet till Domstolsverket. Bakgrunden till den danska reformen skilde sig dock avsevärt från de skäl som låg bakom inrättandet av det svenska Domstolsverket.
I förarbetena till den nya danska lagen om Domstolsstyrelsen står: ”Ändamålet med lagförslaget är att etablera en självständig domstolsstyrelse, som ska ha till uppgift att handha de anslagsmässiga och administrativa frågor som är knutna till domstolarnas verksamhet. Ändamålet med att inrätta Domstolsstyrelsen är att i synnerhet markera domstolarnas självständiga och oavhängiga ställning”. De danska domstolarna var redan tidigare självständiga och oavhängiga då det gällde deras dömande verksamhet. Nu skulle de få samma självständighet i administrativa frågor.
Den tydligaste skiljelinjen i de båda ländernas olika utgångspunkt är i det sätt på vilket administrationen författningsreglerats i de olika länderna. För Domstolsverket är förordningar den författningsmässiga grundvalen. Förordningar kan lätt ändras av regeringen utan att riksdagen blandas in. I Danmark är Domstolsstyrelsen inrättad genom lag som antagits av Folketinget. Domstolsverket i Sverige är ett centralt ämbetsverk och lyder under regeringen. Med de begränsningar som följer av 11 kap. 7 § regeringsformen har regeringen således rätt att styra Domstolsverkets verksamhet.
I Danmark har man i lag slagit fast att Domstolsstyrelsen är en självständig statsinstitution med tillägget att justitieministern inte har instruktionsbefogenhet gentemot Domstolsstyrelsen. Därmed har man garanterat Domstolsstyrelsen utökad självständighet. I den danska modellen har justitieministern självklart rätt att få all information om verksamheten och möjlighet att lämna synpunkter om vad som behöver vidtas. Domstolsstyrelsen har dock ingen skyldighet att efterkomma dessa tillkännagivanden.
Med ovanstående beskrivning vill Kristdemokraterna visa att det finns konstitutionella skillnader mellan de båda ländernas synsätt då det gäller att administrera Domstolsverket i respektive land. Vi menar att denna skillnad blottar grundläggande skillnader hur man ideologiskt ser på Domstolsverket i de båda länderna.
I cirka 25 år har vi i Sverige haft ett centralstyrt domstolsverk. De senaste åren har man sett ett alltmer växande missnöje från domstolarnas sida mot Domstolsverkets fördelning av resurserna till domstolarna. Domstolsverkets uppgift är att sörja för en ändamålsenlig drift av domstolarna och ta de initiativ som behövs för detta. Domstolarna har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar, vilka inneburit att 15–20 procent av anslaget har försvunnit. Relationen mellan domstolarna och Domstolsverket har blivit alltmer spänd, och budgetprocessen har upplevts som en utsvältningsmanöver som ska kamouflera den egentliga målsättningen att lägga ner fler tingsrätter. Den verksamhet som Domstolsverket bedriver tycks inte heller ha någon större förankring i den svenska domarkåren. Under våren 2001 publicerades en medarbetarenkät från domstolsväsendet där man kunde utläsa att förtroendet för Domstolsverkets ledning var så lågt som 4,3 på en tiogradig skala.
Regeringen har uttalat sig gång på gång om att Domstolsverkets verksamhet inte i något hänseende får inkräkta på domstolarnas självständighet. Man säger: ”Visserligen bör Domstolsverket eftersträva att domstolsorganisationen är effektiv men att strävan efter effektivitet inte får gå ut över rättssäkerheten.” Kristdemokraterna känner dock stor oro över utvecklingen av domstolsorganisationen. Det pågående ”reformarbetet” med nedläggningar av tingsrätter är ett exempel på Domstolsverkets underordnade ställning till regeringen. Regeringens benägenhet att behandla domstolarna som enbart en länk i en rättskedja är olycklig. Domstolarna har en annan funktion att fylla jämfört med polisväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården. Regeringens ambitioner med långtgående samverkan mellan rättsväsendets myndigheter måste ske med stor försiktighet, särskilt då det gäller samverkan mellan domstolar och andra myndigheter. Rättskedjetänkandet får inte drivas för långt så att domstolarnas självständiga ställning riskeras.
Domstolarnas oberoende och starka ställning framgår av regeringsformen 11 kap. 2 §. Domstolarnas oavhängighet är av stor betydelse för en rimlig maktfördelning i en demokrati. Därför vore det logiskt att det förvaltande organet över domstolarna låg direkt under riksdagen, i likhet med till exempel den nyligen beslutade förändringen av den statliga revisionen. Det finns alltså konstitutionella skäl till att utreda den danska modellen.
Om och när domstolarna får styra sig själva, får de också axla det fulla ansvaret för verksamheten. Detta skulle leda till att administrativa beslut, även om de är obekväma, skulle få en annan acceptans inom domstolarna. Vi anser att en domstolsorganisation uppbyggd enligt den danska modellen därmed också skulle bli mer effektiv än den svenska modellen. Det skulle bli betydligt lättare att genomföra rationaliseringar och effektiviseringar när verksamheten själv får ta ansvar för reformerna. Mot bakgrund av ovanstående anser vi att Domstolsverkets roll genast bör ses över. Kristdemokraterna vill att regeringen låter utreda huvudmannaskapet för domstolarna i syfte att ge riksdagen rätt att fastställa domstolsorganisationen.
Kristdemokraterna har i en motion till riksdagen om åklagarväsendet och Ekobrottsmyndigheten redogjort för vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa åklagarorganisationen och Ekobrottsmyndighetens arbete med att utreda miljöbrott.
När miljödomstolarna infördes trodde regeringen att det skulle kosta 10 miljoner kronor, plus en årlig extra kostnad för Domstolsverket på 49 miljoner kronor.
Detta visade sig vara helt felaktigt. Övergångskostnaderna blev i själva verket 12 miljoner kronor och de årliga kostnaderna beräknades öka från nästan 74 miljoner kronor år 2000 till 84 miljoner kronor år 2001. Miljödomstolarnas arbete går trögt och domstolarnas arbetssätt får kritik.
Det är angeläget att miljöfrågorna behandlas på ett korrekt sätt av domstolarna och att domstolens ledamöter får adekvat miljöutbildning. Om intentionen med miljöorganisationen ska få genomslag, räcker det inte att åklagarna eller polisen tillförs kunskap och resurser för att klara miljöbrottsbekämpningen. Kristdemokraterna anser att rätten vid domstol som dömer i mål som rör miljöbrott måste ges adekvat utbildning för att klara miljöbrottsfrågorna.
En rapport från Domstolsverket visar att antalet komplicerade mål blir fler och att förhandlingstiderna i domstolarna ökar dramatiskt. Trots att antalet mål minskat under senare år har förhandlingstiderna i tingsrätterna ökat. Det gäller såväl brottmål som tvistemål. Det finns inga tydliga skillnader mellan stora och små tingsrätter och utvecklingen gäller också för hovrätterna. Orsaken är att målens juridiska svårighetsgrad och problemen med bevisföringen ökat. Den genomsnittliga förhandlingstiden har ökat med 30 procent. Andelen stora och svårare mål har blivit fler medan andelen lättare minskat. Det tar numera längre tid att handlägga målen, säger lagman Bengt-Åke Engström, ansvarig för den arbetsgrupp som står bakom rapporten.
Regeringen har gett Domstolsverket i uppdrag att se över arbetsbelastningen vid landets domstolar. Domare vid tingsrätter och hovrätter har bland annat fått rangordna vilka brottmål de tycker är mest komplicerade att utreda. Högst upp på listan hamnar sexualbrott, skattebrott och förmögenhetsbrott. När det gäller sexualbrotten handlar det främst om svårigheter med bevisvärderingen och för skattebrotten är lagregleringen mer problematisk.
Det är därför angeläget att regeringen skyndsamt ser över arbetsbelastningen och tillför resurser för kompetensutveckling. Detta är inte minst viktigt för de personer som arbetar med sexualbrott och då särskilt brott mot barn. Brott mot barn är en kategori brott där uppklaringsfrekvensen och antalet fällande domar är mycket låg. Kristdemokraterna har i en motion om brottsoffer redogjort för vårt förslag för att skydda barn som brottsoffer. I en annan motion tar vi upp frågorna rörande vissa barn utsatta för sexuella övergrepp. Vi menar att utredningar om sexuella övergrepp på barn ska ha högsta prioritet och att alla som handlägger dessa ärenden måste ha god kompetens så att de har förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller.
Regeringen har poängterat att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska läggas i första instans. Detta har varit en vägledande princip vid reformeringen av domstolsväsendet. Kristdemokraterna vill uttrycka oro över att detta förhållningssätt banar vägen för införandet av alltfler prövningstillstånd för överklagande från tingsrätt till hovrätt. Detta innebär att rättssäkerheten åsidosätts. Vi har därför tidigare i motionsyrkanden krävt att rätten att överklaga en dom ska utvidgas.
Om en person döms för ett brott där påföljden blir böter kan man inte som lagstiftningen ser ut idag med säkerhet få upp målet till högre instans. I de brottmål i vilka särskilt prövningstillstånd begärdes fick endast en fjärdedel detta. Även då det ovanliga inträffat att tingsrättens dom var en s.k. nämndemannadom, dvs. där nämndemännen var i majoritet mot rättens ordförande i själva skuldfrågan, har prövningstillstånd nekats. Docent Christian Diesen vid Stockholms universitet har studerat nämndemannadomar under mitten av 1990-talet, hur nämndemän dömer och hur de skiljer sig från jurister i sin bedömning. Av de fall Diesen studerat var det bara i ett fall av tusen som nämndemännen gått emot rättens ordförande i själva skuldfrågan. I tre fall av tusen gick nämndemännen emot ordföranden i frågan om vilket straff som skulle utdömas. Enligt Diesen borde det vara rimligt att prövningstillstånd beviljas även i bagatellartade mål med böter som straff om det finns skiljaktiga meningar mellan rättens ordförande och nämndemännen. För flera av dem som nekats prövningstillstånd hade det varit bättre med en strängare dom i tingsrätten, för att på så sätt få möjlighet att överklaga och därmed få saken prövad igen i hovrätten. Människors rätt att överklaga en dom när brott förnekas måste alltid finnas. Idag är så inte fallet vilket omgående bör ses över. Människor har drabbats mycket hårt av att de nekats prövningstillstånd. I vissa fall har deras liv slagits i spillror, de har förlorat anseende hos närstående och vänner, de har blivit uppsagda från jobbet och utstått ett långvarigt lidande som aldrig kan mätas i pengar. Det är i högsta grad otillfredsställande att bara en enda instans fällt domen i ett ärende som kan få så vittgående konsekvenser. Mot bakgrund av ovanstående bör lagen ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar. Kristdemokraterna avvisar införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. I departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36) förordas en sådan ordning. Kristdemokraterna anser att möjligheten att överklaga en dom till hovrätt är en nödvändig förutsättning för allas vår rättssäkerhet.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |