Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att begära skadestånd för barn som bevittnat våld.
För många barn är inte hemmet någon lugn vrå att vistas i. Beräkningar finns att det är cirka 200 000 barn i Sverige som växer upp i våldets närhet. Deras uppväxtvillkor präglas av våld i hemmet, ett våld som vanligen riktas mot deras mor, men ofta även mot dem själva. Den som utövar våldet är barnets far eller styvfar, den som tillsammans med modern har ansvar för vård och omsorg om barnet. Att barn som tvingas bevittna våld i det egna hemmet far illa med ökad risk för ohälsa och att utvecklas ogynnsamt är idag allmän kunskap bland dem som arbetar med barn.
Den som utsätter barn för den kränkning det måste anses vara att låta barn bevittna våld i hemmet gör sig skyldig till grova överträdelser. Barnen riskerar att skadas för resten av livet både fysiskt och psykiskt. Det är viktigt att barn får den hjälp de behöver för att bearbeta de svåra upplevelser våldet givit dem. För att barnens behov av stöd och hjälp skall bli synliga är det viktigt att barnet räknas som egen individ och att de kränkningar det utsatts för räknas som ett brott i lagens mening.
Enligt vår uppfattning borde åklagare, som väckt åtal mot en gärningsman för brott som kvinnofridskränkning och andra våldsbrott där barn funnits med, regelmässigt pröva om berörda barn borde anses vara målsägande med rätt till eget målsägandebiträde och med rätt att ställa krav på skadestånd gentemot den tilltalade.
Enligt nuvarande lagstiftning finns den möjligheten redan i dag men används inte av åklagarna. Regeringen bör därför klarlägga rättsläget och lyfta fram denna möjlighet i syfte att få åklagare att använda denna i lagen givna möjlighet.
Barnet som söker hjälp måste möta vuxna yrkesutövare som ser barnets verklighet, då öppnas vägen för en positiv självbild och en vilja att hålla livsgnistan kvar.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Carina Ohlsson (s) |
Monica Green (s) |