1 Innehållsförteckning 4
2 Förslag till riksdagsbeslut 5
3 Inledning 5
4 Tre basuppgifter 6
4.1 Närpolisen 6
4.2 Ordningspolistjänst 7
4.3 Kriminalpolisverksamhet 8
5 Organiserad brottslighet – terrorism 8
5.1 Organiserad brottslighet 9
6 En eller flera myndigheter 9
7 En reformerad polisutbildning 10
8 Modernt ledarskap 11
8.1 Nya vägar in i polisyrket 11
9 Polisbristen 11
9.1 Sverige behöver 20 000 poliser 13
9.2 Fler civilanställda 13
10 Attitydförändring 14
11 En säker teknikutveckling 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bemanning av basuppgifterna inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad samverkan mellan Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra polisutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att förbättra vidareutbildningen inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om karriärplan och chefsutbildning.
Riksdagen beslutar om att en kortare utbildning för sökande med specialistkompetens skall utformas inkluderande polismans befogenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skälen för och insatser för att åstadkomma 20 000 poliser och ytterligare 500 civilanställda i organisationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Rikspolisstyrelsen i särskild ordning bör se över reglerna för utredning av kvinnomisshandelsbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återkomma med förslag avseende ett nytt radiokommunikationssystem.
Resultatet av socialdemokratisk politik har fört polisen in i en kräftgång av personalbrist, ständiga omorganisationer och minskad effektivitet. Detta har skapat ökad otrygghet för människor som inte kan påräkna att få hjälp av polisen när de behöver och frustration hos personalen om förmågan att lösa sina uppgifter.
Under mitten av nittiotalet stängde den socialdemokratiska regeringen Polishögskolan under fem terminer. Resultatet blev den polisbrist vi ser i dag. I dag klaras tre av fyra anmälda brott aldrig upp. Samtidigt ser vi en ökning av antalet anmälda våldsbrott, butiksrån och villainbrott.
Regeringen berömmer sig nu av att göra ”den största satsningen någonsin” på polisen. En ny polis om dagen skall komma ut enligt justitieminsterns löften. Påpekas bör då att en polis om dagen i princip försvunnit sedan regeringsskiftet 1994. Regeringens ”satsning” ligger långt under den vi moderater anser nödvändig, och regeringen har inte heller svar på frågan hur den akuta polisbristen skall lösas.
Vi moderater har länge drivit kravet på fler poliser. Med våra satsningar ökar antalet poliser med 300 fler varje år än med den politik som regeringen vill driva. Vårt mål är att ha 20 000 poliser i tjänst år 2010, att jämföra med dagens cirka 16 000. Men det räcker inte. För att snabbt åtgärda polisbristen och få ut aktiva poliser på gator och torg vill vi dessutom anställa 500 civila utredare. På detta sätt kan omedelbart ytterligare 500 poliser komma ut i yttre tjänst.
I vårt budgetförslag satsar vi moderater nästan två miljarder kronor mer under de kommande tre åren än regeringen på polisen. Vi vill också stärka polisen genom en mer anpassad och flexibel utbildning samt ett utvecklat ledarskap. I Moderaternas Sverige skall polisen finnas till för alla, dygnet runt, i hela landet.
Polisens uppgifter spänner över en mängd olika områden, skiftande miljöer och uppdrag. Att bekämpa och förebygga brott kan skilja mycket i arbetsmiljö och metodik, mellan glesbygd och storstad, norra eller södra Sverige. Detta ställer stora krav på anpassning och specialisering på både den enskilde arbetstagaren och organisationen i stort. Grunden för arbetet vilar på att den enskilde polisen har en god grundkompetens och intresse för människor. Fort- och vidareutbildning är nödvändigt.
Polisen ställs ofta inför komplicerade arbetsuppgifter som kräver specialkunskaper. En modern polisorganisation måste ha både bredd, spetskompetens, ett modernt ledarskap och ökad arbetsrotation. Verksamheten präglas fortfarande av alltför många chefsnivåer, hierarkier och revirtänkande.
En allmän uppgivenhet inför brottsligheten breder nu ut sig i stora delar av landet. De brott som människor oftast drabbas av, inbrott, skadegörelse, hot och kränkningar förblir oftast ouppklarade. Bara 8 % av alla inbrott klaras upp. Endast 10 % av skadegörelsebrotten och 3 % av bilinbrotten klaras upp.
När inte systemet tillförs tillräckliga resurser tvingas polisen prioritera vilka brott som skall beivras. Brottsoffer prioriteras bort. En viktig del av det brottsförebyggande arbetet är att de som begår brott blir upptäckta och lagförda.
En modern närpolisverksamhet behövs som grund för polisen. Det skall vara enkelt att komma i kontakt med polisen. Närpolisen skall svara för huvudinsatsen i kampen mot vardagsbrottsligheten. För att lyckas med den uppgiften krävs en god samverkan med lokala myndigheter och företag. Verksamheten skall var flexibel och kan och bör organiseras på olika sätt efter olika lokala förutsättningar.
Närpolisreformen välkomnades av allmänheten när den infördes. Ambitionen och målet med närpolisreformen har inte uppnåtts. Detta beror till största delen på de neddragningar som samtidigt drabbat polisen.
Verksamheten har halverats sedan starten 1996. På många håll omöjliggörs en planerad närpolisverksamhet då personal behövs till utryckning och annan centralt organiserad verksamhet. Det är svårt att få en exakt uppskattning av hur många närpoliser som finns i dag. Ibland nämns siffror på en mycket låg nivå, runt 20 %.
Människor tvingas allt oftare att hantera konsekvenserna av kriminaliteten på egen hand. De som har ekonomiska resurser köper sig trygghet i form av larm, väktare och galler. Människor med mindre resurser och de mest utsatta i samhället har inte den möjligheten och blir i stället utlämnade åt den växande brottsligheten.
I stället för en tryggare tillvaro har socialdemokratisk omorganisationsiver i kombination med ekonomisk kortsynthet skapat miljöer som av många upplevs som ”laglöst land”. Alltför ofta finns inga poliser att skicka ens när människor behöver akut hjälp. Personalen inom polisen hamnar, precis som allmänheten, i en orimlig situation. Ärenden blir liggande eller avskrivs. Detta öppnar för medborgargarden och antidemokratiska krafter.
Mot den bakgrunden är det viktigt att se över verksamheten. För vissa av polisens arbetsuppgifter bör det samtidigt ifrågasättas om de överhuvudtaget är av sådan art att polisen skall hantera dem. Andra arbetsuppgifter kan med fördel skötas av civil personal. Vi anser att parkeringsanmärkningar, viss tillståndsgivning, passhantering och en del av trafikövervakningen till exempel bör kunna överlåtas på andra aktörer.
Polisens samhällsuppdrag kräver en minimibemanning när det gäller övervaknings- och ordningstjänst. Akut utryckningstjänst i form av radiobilar, arrestantavdelning, jourutredningspersonal, ledningscentraler och receptioner måste bemannas dygnet runt. Den polisbrist som råder skapar besvärliga prioriteringsfrågor inom polisen. Utryckningstiderna är på många håll orimliga, och det har gått så långt att det ibland inte finns polis att skicka. I glesbygd och på mindre orter i landet händer det ofta att det inte finns poliser att tillgå under nätter och helger.
Polisförbundets undersökning ”Polisen – var god dröj” visar på oacceptabla utryckningstider, ibland uppemot 4–5 timmar för vissa brott. Dagens situation är oacceptabel både ur medborgarperspektiv och från arbetsmiljösynpunkt.
Många misshandelsbrott begås av ungdomar under inflytande av alkohol eller droger. Ökade insatser måste därför till mot ungdomskriminalitet och alkolhol- och narkotikarelaterade brott, till exempel behövs särskilda verksamheter för narkotikabekämpning över hela landet.
Fler poliser krävs i ordnings- och övervakningstjänst med tjänstgöring anpassad till när brotten inträffar. Alla poliser kan inte vara ”allpoliser ” lika lite som att alla läkare är allmänpraktiserande.
Polisen kan varken fylla vakanser eller skaffa vikarier genom att använda sig av privata bemanningsföretag. Personalen måste ställa upp och övertidsuttaget är högt. Entusiastiska, engagerade och lojala poliser slits ut.
Sjukskrivningar, förtidspensioneringar och personal som lämnar yrket dränerar verksamheten på kompetens. För att motverka detta anser vi att det inom polisen behövs mer metodutveckling för att ta vara på och motivera personalen. Projektinriktade insatser och specialisering måste möjliggöras. Modern utrustning och kompetensutveckling inom olika verksamheter kan öka personalens motivation och förbättra arbetsmiljön
Våldsbrottsligheten skall prioriteras. I dag händer det att kända gärningsmän går fria därför att polisen inte hinner utreda.
Erfarna utredare på väl fungerande enheter och rotlar flyttades och blev närpoliser när reformen infördes. Det har menligt påverkat polisens möjligheter att utreda och lagföra brott. Samtidigt sades en stor del av den civilanställda personalen upp och polisen fick ta över alltfler administrativa uppgifter. Det innebar att kompetens och kunskap gick förlorad.
Försvagningen av kriminalpolisverksamheten bidrar till att allmänhetens förtroende för polisens förmåga urholkats. Lagföringen är fundamental för brottsoffrens återupprättelse. För att snabbare komma till en rimlig situation vill vi tillföra utredningsverksamheten fler civila utredare.
I en alltmer internationaliserad värld med öppna gränser får även brottsligheten en fri rörlighet. Gränserna mellan politiskt våld, terrorism och den grova organiserade brottsligheten suddas ut alltmer. Mycket av modern terrorbrottslighet finansieras av annan kriminell organiserad verksamhet som drar nytta av den nya öppenheten. Alla utgör de dock ett hot mot vårt lands inre säkerhet och demokrati.
Den organiserade brottsligheten är gränslös. Den har stora ekonomiska resurser till sitt förfogande, obegränsade tillgångar till vapen och drar sig, i likhet med terrorister, inte för att döda oskyldiga. För att effektivt bekämpa dessa hot måste polisens resurser hanteras rationellt och utan prestige.
I Säpo/Rikskrim-kommitténs förslag (SOU 2000:25) finns förslag om ett sammanförande i någon form av nuvarande Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen. Av regeringens proposition framgår att man inte anser att det nu är lämpligt med några stora förändringar av organisationen med hänvisning till den förändrade hotbilden internationellt och den störning en omorganisation kan innebära. Vi delar den uppfattningen men anser att enheterna skall samverka mer för att kunskaper, kompetens och operativ förmåga skall kunna nyttjas optimalt. Anmärkningsvärt i sammanhanget är de besparingar regeringen nu ålägger Säpo, vilka vi avvisar.
Den grova organiserade brottsligheten smyger sig in i den svenska vardagen med mord, misshandel och ökad vapenanvändning. Utländska kriminella organisationer utmanar redan etablerade nätverk för att ta över marknaden för narkotika-, sprit- och cigarrettsmuggling.
De väpnade rånen har ökat under senare år och betydligt fler vapen finns ute i samhället i dag än tidigare. Polisen uttrycker stark oro för gängbildningar bland ungdomar i förorterna. Inom en tioårsperiod spår man en liknande utveckling som i USA med autonoma kriminella ungdomsgäng som styr hela stadsdelar. De utövar en grövre form av brottslighet än tidigare. Människorov, hot mot vittnen, indrivning och utpressning är vanligt.
Det finns kriminella grupper som har vilja och förmåga att utöva påtryckningar mot dem som hotar deras existens. Ett exempel är påverkan mot tjänstemän vid svenska myndigheter. Det finns uppgifter som tyder på att tjänstemän inom olika myndigheter har undvikit eller försökt undvika att åtaga sig ärenden där vissa kriminella aktörer eller vissa företag varit inblandade. Våld och hot mot målsägande, vittnen och poliser har blivit allt vanligare. De skyddsinsatser som krävs blir alltmer långtgående och binder upp stora personella och ekonomiska resurser.
I takt med en ökande kunskap framstår bilden av den organiserade brottsligheten som berör Sverige som alltmer komplex. Kännedomen om de inblandade och deras aktiviteter har ökat. En konsekvens av dessa nya förhållanden är att det finns ett ökande behov inom de brottsbekämpande myndigheterna att arbeta på ett mer sektorsövergripande sätt.
Polisen har på central och regional nivå upprättat enheter för att kartlägga och störa denna utveckling. Verksamheten bygger på informationsinhämtning och spaningsarbete i riskfyllda miljöer. Denna kompetens som framför allt finns i Stockholm, Göteborg och Malmö måste bibehållas och utvecklas och vid behov kunna ge stöd åt övriga landet.
Rikspolisstyrelsen har uttalat en önskan om att svensk polis omorganiseras till en enda samlad myndighet. Det kan finnas fördelar med en sådan förändring. Mot bakgrund av den omorganisationströtthet som personalen känner är de samordnings- och effektivitetsvinster som är att förvänta dock svåra att överblicka. Vi anser därför inte att en ny stor organisation av myndigheten skall skyndas fram.
Med nuvarande organisation kan dock märkliga budgeteffekter drabba enskilda myndigheter som lidit av tyngre kriminalitet. Tidigare måste bl a de myndigheter som begärt hjälp av nationella insatsstyrkan själva bära kostnaderna. Genom att insatsstyrkan nu sorterar under Rikskriminalpolisen och kan disponeras som en central resurs kan detta undvikas.
Efter händelserna i Malexander och Göteborgskravallerna under EU-toppmötet har krav kommit på att upprätta ett operativt taktikcentrum. Hela polisorganisationen behöver en gemensam och fastställd taktik att basera verksamheten på. För att samla den kompetens som finns inom myndigheterna på bästa sätt och undvika olämpliga administrativa och ekonomiska effekter bör en sådan enhet placeras centralt.
Att utbilda en polis tar i dag två och ett halvt år. Utbildningen består av två års studier på högskolenivå och därefter sex månaders aspiranttjänstgöring på olika polismyndigheter. Endast en vecka per termin praktiserar poliseleverna ute på myndigheterna och konfronteras med det yrke de valt. Därefter följer sex månaders praktiktjänstgöring ute i landet.
Polisyrket bygger på samspel och relationer mellan människor. Det måste läras in och då är personliga erfarenheter enda sättet att pröva lämplighet och kompetens. I stora delar är det ett praktiskt yrke. Polisutbildningen av i dag bör därför utvärderas mot de krav som ställs i det polisiära arbetet i vardagen.
Vi anser att dagens utbildningsstruktur leder fel. Vi vill korta ner första delen av utbildningen till ett års studier. Därefter bör en längre och sammanhållen praktiktjänstgöring under 12 månader följa. Under en tre- till femårsperiod skall sedan alla genomgå grundläggande vidareutbildning med möjlighet att välja olika inriktning och specialisering. Genom detta kommer fler poliser in i verksamhet snabbare.
För att polisen skall fungera krävs återkommande fortbildning. Kunskap är färskvara som ständigt behöver förbättras, förnyas och underhållas. Fortbildning, ledarskapsutbildning och kompetensutveckling avskaffades i stort sett i samband med de ekonomiska nedskärningarna i mitten av 90-talet.
Det finns i dag poliser som efter Polishögskolan inte genomgått någon kontinuerlig vidareutbildning. Med nuvarande utbildningssystem får poliseleverna en koncentrerad och teoretiskt inriktad utbildning vid ett tillfälle och ingen vidareutbildning. Det är inte i överensstämmelse med de kompetenskrav som präglar organisationen.
Med dagens teknik kan en nationell vidareutbildning i teoretiska ämnen med stora fördelar bedrivas individuellt via organisationens intranät. Vidareutbildning i denna form bör tas fram. Varje medarbetare bör erbjudas funktionsinriktad fortbildning.
Bra chefer är nödvändiga för att polisen skall kunna rekrytera och få bästa utdelning av medarbetarna.
Sedan slutet av 90-talet finns ingen nationell chefsutbildning. Myndigheterna laborerar själva med olika chefsutvecklingsprogram. Det kan finnas fördelar med ett sådant system som möjliggör olika profilering och inriktning men även nackdelar eftersom myndigheterna har olika ekonomiska förutsättningar att bedriva utbildning och kompetensutveckling för personalen. Det krävs centrala insatser för att säkra god ledarskapskompetens i hela organisationen.
För att nå en högre befattning inom svensk polis har tidigare stor vikt lagts vid antalet tjänsteår, god kamratskap med de närmaste kollegorna, normal kompetens och arbetsvilja. Vi vill införa ett vidareutbildningssystem där försvaret tjänar som förebild.
Inom försvaret får alla officerare samma grundutbildning varefter individuella karriärplaner skapas utifrån studieresultat och arbetsinsatser. Varje medarbetare tar tillsammans med arbetsgivaren fram en karriärplan. Planen sträcker sig flera år fram i tiden och följs upp årligen. För att skapa en hög arbetsmotivation är det av stor vikt för arbetstagaren att se vilka karriärmöjligheter som finns inom den egna organisationen. Genom en karriärplan uppfylls detta och den egna delaktigheten tydliggörs.
Polisen har under lång tid setts som ett livstidsyrke. Dagens unga generation ser oftast inte ett yrke som något man väljer för livet. I stället föredrar man ett stimulerande arbete med goda individuella utvecklingsmöjligheter. Poliser och civil personal bör kunna ”gå in i och ut ur” yrket för att utvecklas och öka kompetensen
Ekonomer, analytiker, naturvetare, beteendevetare, IT-personal kan genom en förkortad utbildning ges polismans befogenhet. Polisen behöver snabbt tillföras ny kompetens och flexiblare anställningsformer grundade på behov.
Vi anser att Rikspolisstyrelsen skall fastställa vilka uppgifter som kräver polismans befogenhet och ta fram underlag för tillskapandet av en särskild utbildning för att erhålla denna befogenhet.
Rikspolisstyrelsen anser för andra året i rad att man ej uppnått målen i det uppdrag myndigheten fått av regering och riksdag. En rad viktiga områden har fått stryka på foten. Det brottsförebyggande arbetet ligger i stort sett nere. Ingripande- och utredningsverksamheten ligger på en oacceptabelt låg nivå.
Människors tro på att polisen kan bekämpa brottsligheten minskar. Polisbristen och den ökande kriminaliteten oroar många medborgare. Sedan mitten av 1990-talet har antalet anställda inom polisen minskat med 4 000 personer. Det finns 1 500 färre poliser i dag än år 1995. Antalet närpolisstationer har halverats. Polisstationer tvingas stänga sommartid på grund av personalbrist.
I en jämförelse mellan närliggande länder och Sverige gjord av riksdagens utredningstjänst har Sverige minst antal poliser och flest antal anmälda brott per 1 000 invånare. Sverige har nästan dubbelt så många anmälda brott per polis som Storbritannien och nästan tre gånger så många som Holland.
Regeringen har nu lovat att utbilda 4 000 poliser under kommande mandatperiod. Det är välkommet, men fler poliser ute på gator och torg inom en snar framtid är inte att förvänta. De planerade avgångarna under kommande år är stora.
Drygt 23 % av landets poliser är över 55 år.
Många av dessa har svårigheter att arbeta natt och delta i utryckningstjänst. Det är angeläget att antalet yngre poliser snabbt ökar för att bryta den nuvarande ålderstrukturen som i vissa distrikt förlamar verksamheten på utryckningssidan. En kortare utbildning med god kvalitativ handledning under praktikperioden kan åstadkomma detta.
Nedanstående tabell visar alla typer av avgångar, ålderspension, förtidspension och övriga avgångar fr o m 2003 t o m 2010 samt antal anställda.
År Avgångar Totalt antal anställda 22 708
2003 330 Antal poliser 16 308
2004 400 Varav kvinnor 2 884 17,9 %
2005 550 Antal civila 6 588
2006 650 Varav kvinnor 4 774 72,5 %
2007 800
2008 900
2009 900
2010 900
De ökade sjukskrivningarna inom polisen är oroande. Sjukfrånvaron låg år 2001 på 5,3 procent och år 2000 på 4,7 procent. Trenden pekar tydligt mot en dyster framtid för svensk polis. Det finns också stora variationer inom de olika polismyndigheterna. Skillnaden mellan mäns och kvinnors sjukfrånvaro är också stor.
Numerären 16 308 poliser bygger på antalet anställda poliser och innefattar även icke tjänstgörande poliser frånvarande p g a sjukskrivningar, barnledighet, tjänstledighet och internationella uppdrag. Frånvarofrekvensen är mellan 800 och 1 200 poliser, dvs 7–8 % av personalen finns bara på papperet och i RPS statistik. I verkligheten finns det bara ca 15 000 verksamma poliser i Sverige i dag.
För människor som utsätts för brott, hotas till livet, blir våldtagna eller får sitt hem invaderat är det irrelevant hur många poliser som finns i personalstatistiken. För brottsoffer är det avgörande om man kan få hjälp av polisen eller inte. I dag får människor inte den hjälpen. Regeringens s.k. ”satsning” på polisen leder till en polisiär bemanning som inte överträffar dagens bristfälliga nivå.
Vi moderater anser att det behövs 20 000 poliser för att klara uppgifterna väl. Det behövs en viss överdimensionering för att tillgodose de utbildningsbehov och den kompetensutveckling som följer av våra förslag till ny utbildnings- och ledarskapsstruktur. Hänsyn måste tas till barnledigheter, tjänstledigheter, internationella åtaganden och sjukfrånvaro.
Vår uppfattning är att det är möjligt att öka utbildningskapaciteten på samtliga utbildningsorter utöver den utökning som regeringen aviserat. Dessutom behövs en fjärde polishögskola för att undvika en alltför stor belastning på de nuvarande utbildningsinstanserna.
För att regeringens polispolitik skall kunna genomföras i verkligheten de kommande åren måste polismyndigheterna kunna anställa de nya poliser som utbildas. Redan i dag saknas resurser för övertidsuttag och nyanställningar, även om det skulle finnas poliser tillgängliga.
Det går att snabbt frigöra fler poliser till yttre tjänst. Det finns redan en sexmånaders utbildning i utredningsarbete för civil personal. Utbildningen har visat sig vara mycket bra. De civila utredare som anställts har hög och ibland högre kompetens än de polisiära utredarna. Genom att anställa 500 civila utredare under 2003–2004 skulle polisorganisationen kunna frigöra 500 poliser.
Olika former av bevakningsuppdrag, t.ex. säkerhetskontroller på flygplatser, bör i större utsträckning kunna skötas av andra.
Många myndigheter uttalar att de inte kommer att ha ekonomiska resurser att anställa fler poliser om inte anslagen höjs. De ökningar Socialdemokraterna gör i budgeten ger inte ens full kompensation för kommande löneökningar. Rikspolisstyrelsen räknar med ett budgetunderskott på 0,5 mdkr 2005 om inte anslagen höjs.
Med fortsatt socialdemokratisk polispolitik kommer polisbristen fortsättningsvis att vara ett stort problem för människor. Moderaterna anslår nära 1,5 mdkr mer under en tvåårsperiod till polisen än regeringen för att bl.a. säkerställa att utbildning och rekrytering inte äventyras av en budget i obalans. Ett långsiktigt arbete för att öka antalet poliser i glesbygd bör inledas.
Människor har rätt att förvänta sig en hög moral och ett respektfullt bemötande av anställda inom polisen. Ingen skall behöva bli utsatt för kränkande behandling eller nedsättande omdömen. Varje anställd har ansvar för sitt eget handlande och att reagera på brister i professionalitet och agerande hos kollegor.
Allmänheten har reagerat på det faktum att poliser dömda för kvinnomisshandel efter dom får fortsätta att utreda denna typ av brott. Vi anser att detta är mycket olämpligt. Rikspolisstyrelsen bör omedelbart se över nuvarande regelverk.
Det pågår en parlamentarisk utredning som ser över hur de utredningar där poliser är misstänkta för brott skall hanteras. Att poliser utreder poliser kan skapa brister i förtroendet och tilltron till polisen hos allmänheten. Vi vill avvakta resultatet av utredningen innan vi föreslår förändringar i dagens system.
De radiosystem som finns i dag inom offentlig och privat sektor bygger på att i stort sett varje myndighet eller organisation har ett eget system. Systemen kan inte samordnas och försvårar ett effektivt arbete vid komplexa situationer där polis, räddningsverk m.m. måste kunna kommunicera. Detta är allvarligt från säkerhetssynpunkt, arbetsmiljösynpunkt och inte förenligt med en effektiv poliskår.
Licenserna för polisens nuvarande kommunikationssystem går ut 2003, och ännu så länge finns ingen gemensam lösning. Regeringen måste skyndsamt lägga fram förslag om hur frågan skall lösas.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |