Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av bättre samordning mellan olika myndigheter vid frigivningsplanering och frigivning inom kriminalvården.
När man bryter mot de lagar som gäller i ett samhälle måste man också vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. När det gäller allvarligare brott så handlar det ofta om frihetsberövande i fängelse. Under den tid man avtjänar sitt straff men även därefter måste däremot samhället göra allt för att underlätta en återanpassning till ett ”normalt” liv. I dag finns stora brister i hur denna rehabilitering fungerar. Allt för ofta får man höra om människor som aldrig getts en verklig möjlighet till att börja ett nytt liv. I den här motionen tar vi upp ett antal exempel på områden inom vilka det finns stora möjligheter att göra förbättringar.
Samverkan mellan kriminalvård och socialtjänst. Detta är nog det område som innehåller de största hindren för en bra frigivningsplanering. Dels varierar möjligheterna för hjälp och stöd mellan de olika kommunernas socialtjänst. Vissa intagna kan få stöd av socialtjänsten för vård, efter vistelse utanför anstalt för vård och behandling enligt 34 § kriminalvårdslagen, och erbjuds detta förbehållslöst upp till 12 månader efter villkorlig frigivning. I andra fall erbjuds den intagne 1 månads ansvarförbindelse med möjlighet till förlängning. Detta skapar naturligtvis en otrygghet hos den intagne. Skall klienten våga knyta an till behandlingshemspersonalen och ge allt i behandling eller finns risk för att placeringen avbryts? I några fall erbjuds den intagne inte alls någon möjlighet till behandling vid behandlingshem utan erbjuds endast kommunens öppenvårdsbehandling i kombination med boende i härbärge.
Den skillnad som finns mellan de olika socialtjänsterna innebär ett stort problem i kriminalvårdens arbete med att försöka få till bra fungerande rutiner vid frigivning. Men framförallt är det ett rättvise- och demokratiproblem när människor blir så olika behandlade. Det bidrar också till att föraktet för och trotset mot myndigheter kvarstår.
Arbetsförmedling, AMI och liknande måste ges resurser för att kunna arbeta tydligare mot kriminalvårdens klienter. Detta måste också ske i samverkan med socialtjänsten.
Boendeproblematiken måste belysas. En mänsklig rättighet är att ha en plats att kalla sitt hem.
Ytterligare ett problem är samverkan mellan anstalten och frivården. Frivården borde vara inblandad mycket tidigare när en person dömts till fängelse. Frivården tar över ansvaret från när den villkorliga frigivningen börjar till dess prövotiden har gått ut och borde därför ha möjlighet att finnas med tidigt i frigivningsplaneringen. Anstalterna vill gärna ha ett närmare samarbete med frivården, redan under tiden i anstalt. Problemet är att de personer som arbetar i frivården inte får ”räkna in” anstaltsärenden, de ingår inte i deras statistik över ärenden, utan ligger utöver deras andra ärenden. Detta innebär att frivården inte hinner med de personer som sitter intagna i anstalt och inte hinner vara inblandade från början.
Slutligen finns det klara nyansskillnader i de inblandade lagstiftningarna. När kriminalvårdslagen talar om att förberedelser innan frigivning skall ske tillsammans med den intagne och i nära samverkan med berörda myndigheter finns inte alls samma tydliga krav i socialtjänstlagen när det gäller socialtjänstens medverkan.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
|
|
Inger Lundberg (s) |
Nils-Göran Holmqvist (s) |
|
Matilda Ernkrans (s) |