Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till polisväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av extra resurser för att komma till rätta med ohälsan inom polisen.
I Sverige har under flera år omfattande neddragningar gjorts inom polisen. Var tredje närpolisstation har lagts ned runt om i landet sedan mitten av 90-talet. Samtidigt som brottsligheten blir allt mer komplicerad har personalstyrkan inom polisverksamheterna reducerats. Antalet poliser är i dag ungefär som det var 1965 när polisverksamheten förstatligades. Under flera år har besparingskrav på polisen medfört uppsägningar av både polis och civilanställda. Detta har starkt bidragit till att antalet utredda brott har minskat. Uppklaringsprocenten av anmälda brott var som störst år 1982 men har sedan dess sjunkit till att år 2000 vara 26 procent. Behovet av fler poliser är uppenbart med hänvisning till att allt färre brott utreds. Det är inte acceptabelt att antalet avskrivna brott ökar.
Ett av de allvarligaste hoten mot en fungerande rättsstat är när medborgarnas tilltro till statens förmåga att bekämpa brott försvagas, t.ex. när vanmakten infinner sig och medborgarna känner att det tjänar inget till att anmäla brott, de blir ändå inte utredda. I det brottsförebyggande arbetet är det också viktigt att slå vakt om närpolisreformen och att de ges bra förutsättningar att arbeta runt om i landet.
Effekterna av bristande resurser inom polisen, med en hög medelålder, har också visat sig i ökade ohälsotal. Många inom poliskåren känner idag uppgivenhet på grund av alla krav som ställs samt den ökade stressen, och allt fler poliser drabbas av utbrändhet. Den försämrade arbetsmiljön för dem som skall skydda samhällets medborgare drabbar i förlängningen allmänheten och förtroendet för rättsväsendet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
I budgetpropositionen anslår regeringen 100 miljoner kronor mer än tidigare till polisväsendet. Det är långt ifrån tillräckligt för att täcka kostnaderna för exempelvis rekrytering av nya poliser, rehabilitering av långtidssjukskrivna poliser samt kompetensutveckling och vidareutbildning för poliser.
Det är nödvändigt att det finns ekonomiska förutsättningar till kompetensutveckling och vidareutbildning. Polisyrket kräver att poliserna återkommande får förnyade och uppdaterade kunskaper.
Dessutom ska 4 000 nya poliser utbildas inom den kommande mandatperioden. Ingenstans står det var man ska ta de pengarna. I januari 2003 antas 192 studenter till polishögskolan i Solna, 96 studenter till polisutbildningen vid Umeå universitet samt 96 studenter till polisutbildningen vid Växjö universitet. Tar man in lika många hösten 2003 utbildas totalt 768 per år.
Idag finns det lagliga möjligheter att anta upp till 144 studenter per termin i både Umeå och Växjö, men det sakans anpassade lokaler, personal och finansiering för det.
Av budgetpropositionen framkommer inte heller hur polismyndigheterna ska få råd att anställa de nya poliserna. Flera av de polismyndigheter som gick med plus förra året hade nämligen inte råd att anställa det antal poliser som myndigheten egentligen behövde.
Ett annat bekymmer är att eftersom regeringen inte anpassar budgeten efter polisväsendets behov måste efterjusteringar göras genom tilldelningar av extra medel. Detta gör att det är svårt att planera för polisväsendet på lång sikt. Det inträffar alltid oförutsedda händelser som i allra högsta grad påverkar polisväsendet ekonomiskt. Exempel på sådana händelser är EU-kommenderingen samt flygplatsbevakningen efter den 11 september.
Som framgår av budgetpropositionen är det inte bara Värmland som har problem med långtidssjukskrivningar. I till exempel Jämtland och Norrbotten är situationen ännu värre. För att komma till rätta med ohälsan inom polisen behöver därför extra resurser skjutas till.
Av budgetpropositionen framkommer att sjukfrånvaron bland poliser uppgick till 5,3 procent år 2001. Detta motsvarar ca 850 poliser. Det är en ökning från föregående år då sjukfrånvaron uppgick till 4,7 procent. Dessutom har långtidsfrånvaron ökat från 3,7 till 4,2 procent.
I Värmland har sjukskrivningarna ökat flera år i rad. Nyligen (i månadsskiftet juli/augusti 2002) har polismyndigheten i Värmland kartlagt sjukskrivningssituationen. Resultatet visar att drygt var tionde anställd eller motsvarande 58 poliser eller civilanställda av omkring 600 var långtidssjukskrivna vid undersökningstillfället. Enligt uppgift kommer minst 20 av dessa troligen aldrig kunna börja jobba igen.
Den vanligaste diagnosen hos de långtidssjukskrivna inom Värmlands polismyndighet är stress och stressrelaterade sjukdomar. Utbrändhet, utmattning och liknande står för över hälften av fallen. En av orsakerna till att Värmland är så hårt drabbat av sjukskrivningar är den höga medelåldern. Över hälften av poliskåren i Värmland är 50 år eller äldre. Ca 10 procent är över 60 år samtidigt som bara sex poliser är under 30 år.
Det är viktigt att komma ihåg att ohälsa kan förebyggas om åtgärder sätts in i tid. För att komma till rätta med problemet behövs extra resurser som ska gå till arbetsmiljöutbildningar riktade till ledningen inom poliskåren. Polisyrket är både ansvarsfullt och riskfyllt samtidigt som polisen ständigt är pressad att inte begå några misstag. Förbättrad hälsa inom poliskåren måste ges hög prioritet och är avgörande för att allmänheten ska få ökad tillgänglighet till fler poliser. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |