Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmärksamma sambanden mellan kriminalitet, missbruk och neuropsykiatriska funktionshinder inom kriminalvården och i det brottsförebyggande arbetet.
Studier från många olika länder har mycket samstämmigt visat att ca 25 procent av klienterna i fängelser har ADHD (neuropspykiatriskt funktionshinder som yttrar sig med koncentrationssvårigheter, överaktivitet och impulsivitet), som oftast inte uppmärksammats. Ytterligare många har ADHD-relaterade svårigheter utan att till fullo uppfylla kriterierna för diagnosen. Karakteristiskt för dem är att de hamnar i kriminalitet och missbruk redan i mycket unga åldrar och att de har hög återfallsbenägenhet. Kriminalvården och missbruksvården lyckas sällan hjälpa dem till social anpassning och drogfrihet.
Det har också tydliggjorts vilka de ytterligare tidiga riskfaktorerna är, som avgör om den unge funktionshindrade skall hamna i missbruk och kriminalitet. Viktigast bland dem är om man har ett starkt utagerande beteende, svarande mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser trotssyndrom och uppförandestörning (starkt konfliktbenägna, tidigt normbrytande), om föräldrarna har psykiska och/eller sociala problem och om man tidigt förlorar kontakten med skolan.
All forskning – social, kriminologisk och psykiatrisk – visar att barn med dessa beteendestörningar ej sällan får allvarliga sociala anpassningsproblem senare livet. Den nära kopplingen till neuropsykiatriska störningar, främst ADHD, innebär att cirka hälften av alla barn med sådana latent antisociala beteendestörningar har ADHD.
De neuropsykiatriska funktionshindrens huvudsakligen ärftliga grund innebär ej sällan att föräldrarna har liknande svårigheter och att de därigenom har en bräcklig social förankring. För den ensamma dolt funktionshindrade mamman med ett eller flera funktionshindrade barn blir livssituationen närmast omöjlig, med mindre än att familjen får ett allsidigt och uthålligt stöd, långt mer omfattande än vad som vanligen sker idag.
Flertalet av barnen med ADHD får problem i skolan. Många lämnar skolan utan de basala kunskaper som krävs för att kunna gå vidare in i yrkesutbildningar. Skolåren medför ofta också betydande känslomässiga påfrestningar och utanförskap, vilket bland annat belysts i Barnombudsmannens senaste årsrapport.
Missbruk är förmodligen den viktigaste inkörsporten till kriminalitet bland unga lagöverträdare. Ungdomar med ADHD – trotssyndrom – uppförandestörning är mycket missbruksbenägna, vilket återspeglas i att störningsmönstret finns hos minst var tredje blandmissbrukare. Deras uttalade missbruksbenägenhet har utöver alla andra orsaker också sin grund i upplevelsen av droganvändningen som en form av självmedicinering – känslan av att inledningsvis fungera bättre med droger i sig än utan.
De ovan relaterade väldokumenterade sambanden orsakar kontinuerligt sociala tragedier. Många av dem kunde förebyggas om man tog fasta på kunskaperna och prioriterade gruppens behov. Det krävs ett allsidigt, uthålligt stöd som bland annat inriktas på att stärka och avlasta föräldrarna, att skolsituationen anpassas till barnets behov och att man får hjälp att fungera tillsammans med jämnåriga, utan att behöva söka sig till marginaliserade och problemtyngda gäng. Det finns många dokumenterat verksamma behandlingsinsatser att tillgå som kan bli pusselbitar i ett sammansatt stödprogram.
Hittills har dessa kunskaper endast avsatt svaga avtryck i vårt samhälle. Föräldrarna lämnas ofta utan stöd och tvingas i stället föra en kamp för sina barns behov. Skolan, socialtjänsten och barnpsykiatrin saknar beredskap och samverkansformer för att möta de starkt utagerande barnens behov. I Västra Götalands län har nyligen föreningen Dampens Hus genomfört en enkät bland 60 familjer med ADHD. För 40 % av barnen saknades åtgärdsprogram i skolan och 12 % av barnen var helt avstängda från skolan då enkäten genomfördes. Missbruksvården saknar, i hela landet, med få undantag, kunskaper och metoder för att möta de neuropsykiatriskt funktionshindrade missbrukarnas behov. På många håll finns i stället ett vagt artikulerat ”ideologiskt” motstånd mot kunskapsområdet. Ett motstånd som yttrar sig i att man ogärna vill tala om vare sig psykiatriska diagnoser eller vanskliga temperament utan menar att det är till fyllest med det sociala perspektivet för att klarlägga orsakssamband.
Vid några av behandlingshemmen inom Statens institutionsstyrelse (SiS) har man börjat uppmärksamma de psykiska funktionshindren, som är mycket vanligt förekommande också hos deras klienter, men från SiS ledning finns inga tydliga ställningstaganden som kunde påskynda utvecklingen. Och SiS-hemmen har få möjligheter att hitta samarbetspartners på hemorten, som är tillräckligt förtrogna och engagerade i den sammansatta problematiken. Barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder vanligen inte mer än akutinsatser till de utagerande och socialt instabila tonåringarna (Ungdomar som finns på SiS ungdomshem och deras psykiatriska vårdbehov, SiS och Landstingsförbundet 2001).
Gapet mellan tillgänglig kunskap och dess tillämpning är särskilt stort vad gäller människor med de neuropsykiatriska funktionshindren som yttrar sig i bl a koncentrationssvårigheter, intellektuell uttröttbarhet, bristande impulskontroll eller svårigheter att avläsa och förstå andra människors känslomässiga kommunikation. Särskilt anmärkningsvärd är samhällets obenägenhet, hittills, att uppmärksamma de vuxna funktionshindrades situation. Uppskattningsvis har ca 2 procent av unga vuxna i åldersgruppen 18–35 år kvarstående svårigheter relaterade till dessa funktionshinder. Det innebär ca 40 000 individer i Sverige. Hälften av dem, ca 20 000 individer, har troligen uttalade sociala anpassningssvårigheter. Endast i undantagsfall får de adekvat stöd och behandling för sina psykiska funktionshinder.
De vuxna, psykiskt funktionshindrade far ofta illa som klienter i kriminalvården (Unga män i anstalt och häkte, Kriminalvårdsstyrelsen 2001). Vare sig under fängelsetiden eller i utslussningsfasen uppmärksammas deras psykiska svårigheter på ett fullgott vis. Efter verkställigheten återvänder de vanligen till levnadsvillkor som svarar dåligt mot deras behov. Vuxenpsykiatrin är på de flesta ställen inte kunnig om deras svårigheter och därför inte heller benägen att engagera sig. Samma gäller missbruksvården. Därav den mycket höga frekvensen av återfall i missbruk och kriminalitet.
Riksdagen och även Socialstyrelsen har tidigare uttalat att man delar uppfattningen som uttrycks i motionen, att tidigt igenkännande av de psykiska funktionshindren med åtföljande insatser med stor sannolikhet verkar brottsförebyggande (Justitieutskottets betänkande 2001/02:JuU9). Troligen stöder man också, om än outtalat, tanken att igenkännande följt av adekvat stöd och behandling i vuxen ålder torde minska frekvensen av återfall i kriminalitet.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att de brottsförebyggande myndigheterna alltjämt förhåller sig så passiva till kunskapsområdet, särskilt som det berör dem som debuterar tidigast och som visar den största benägenheten att återfalla i kriminalitet upp i vuxen ålder. BRÅ har givit ut en omfattande kunskapsöversikt (Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser BRÅ-rapport 2001:15), som tar upp just den dokumentation som ligger till grund för denna motion. BRÅ har emellertid inte följt upp rapporten och inte över huvud taget lyft fram frågan.
Regeringen har stadfäst ett nationellt brottsförebyggande program, som baseras på lokala brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv med flera skall engageras. Programmet omnämner inte de här berörda sambanden och det appellerar inte till professionerna som med nödvändighet måste engageras för att motverka den höga risken som den här uppmärksammade gruppen löper. När programmet omsätts i praktiken, blir det än mer uppenbart att man ignorerar de psykiskt funktionshindrades situation. Exempelvis har de ansvariga för det brottsförebyggande projektet ”Trygg och säker stad” i Göteborg tydligt sagt ifrån att man inte vill befatta sig med psykiatriska riskfaktorer.
På regeringens hemsida uttalar justitieminister Thomas Bodström uppfattningen att ”när människor hamnar i kriminalitet är det nästan uteslutande sociala orsaker som ligger bakom”. Uttalandet kan, av dem som arbetar inom området, tolkas som att regeringen anser att den bakgrund till tidigt debuterande brottsintensivt beteende, som diskuteras här, inte är angelägen att uppmärksamma. Det skänker därmed legitimitet åt tidigare nämnda ”ideologiska” motstånd som alltjämt utgör ett hinder för motionens intentioner.
Den höga förekomsten av neuropsykiatriska funktionshinder bland dem som hamnar inom kriminalvården har hittills inte tillräckligt uppmärksammats och ännu inte resulterat i något handlingsprogram. Endast undantagsvis har klienternas funktionshinder diagnostiserats. Aktuell statistik (där dessa klienter beskrivs som personlighetsstörda) visar att fängelsestraffen har katastrofalt dålig återfallsförebyggande effekt; inom fem år återfaller 81 procent i brottslighet, varav 56 procent i våldsbrottslighet. Meningen är att internerna under fängelsevistelsen skall få insikter, som skall göra dem bättre rustade för framtiden. När de, med oförändrad stresskänslighet och impulsivitet, åter konfronteras med verklighetens krav, uppstår igen det kaos som föder desperation och oöverlagda handlingar – trots alla goda föresatser. Här finns säkert goda möjligheter att minska återfallen i brottslighet, liksom att primärt förebygga brottslighet.
Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet – långt efter det att sambanden blivit uppenbara – har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän. Samhällets oförståelse för psykiskt funktionshindrade och anknytningen till ungdomsbrottsligheten måste vändas till ett större engagemang för dem som inte passar in.
Kriminalvårdsstyrelsen och BRÅ bör i bred samverkan utreda hur kunskapen om dessa samband kan implementeras i det brottsförebyggande arbetet och i en återfallsförebyggande habilitering för dem som hamnar i kriminalvården.
Intentionerna i denna motion harmonierar med synsättet som genomsyrar Psykansvarskommitténs betänkande (Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2002:3). Förverkligandet av dem kan ses som en förutsättning för att kommitténs förslag skall leda framåt.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |