Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att vara vaksam mot det hot kameraövervakning kan innebära för den personliga integriteten.
Användningen av kameraövervakning i samhället har ökat som en i de flesta fall vällovlig strävan att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Avvägningen mellan vad som kan anses vara rimlig övervakning och kränkning av den personliga integriteten är dock känslig. Och när övervakningen bedrivs som ren smygfilmning finns det all anledning att vara både kritisk och vaksam. Här följer en genomgång av delar av regelverket och exempel på hur det tillämpas.
Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning trädde i kraft den 1 juli 1998. Lagen tar sikte på automatiska eller fjärrmanövrerade instrument. Instrument som hanteras på platsen, t.ex. en manuellt skött videokamera, omfattas alltså inte av lagen.
I fråga om hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål gäller lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Lagen om allmän kameraövervakning upptar enligt 1 § bestämmelser om användning av övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Där föreskrivs också att allmän kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet. I 2 § beskrivs vad som i lagen avses med övervakningsutrustning. Lagen om allmän kameraövervakning bygger på principen att upplysning om kameraövervakning av enskilda måste lämnas. Av 3 § samma lag framgår att upplysning om allmän kameraövervakning skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt och att denna upplysningsplikt inträder redan när övervakningsutrustningen sätts upp.
Tillstånd till allmän kameraövervakning regleras i 5 och 6 §§ och undantag från tillståndsplikten i 7–10 §§. Enligt huvudregeln krävs tillstånd till allmän kameraövervakning för att en övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Under de förutsättningar som anges i 11 och 12 §§ är allmän kameraövervakning tillåten efter anmälan, dvs. tillstånd krävs inte.
Lagen om allmän kameraövervakning innehåller också bestämmelser om bl.a. bevarande av material, ansökan om tillstånd och anmälan, beslut om tillstånd, tillsyn m.m. Beträffande ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning förtjänar framhållas att, om övervakningen avser en arbetsplats, yttrande från skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på arbetsplatsen skall vara fogat till ansökan.
En övervakningskamera får under vissa förutsättningar och efter anmälan sättas upp för allmän kameraövervakning i en butikslokal – bl.a. krävs att den som avser att bedriva övervakningen har träffat en skriftlig överenskommelse om övervakningen med skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på arbetsplatsen.
Lagen om allmän kameraövervakning ersätter lagen (1990:848) om övervakningskameror m.m. (prop. 1989/90:119, bet. 1989/90:JuU34). I förarbetena till sistnämnda lag anförde föredragande departementschefen bl.a. följande (prop. s. 17):
Under remissbehandlingen har från några håll riktats kritik mot att utredningens förslag inte ger de anställda på en arbetsplats, som inte samtidigt utgör allmän plats, möjlighet att förhindra att arbetsgivaren mot deras vilja anordnar övervakning av det aktuella slaget där. Jag vill här peka på att frågor om användning av TV-kameror på en arbetsplats, som utgör enskilt område, har överlämnats till parterna på arbetsmarknaden att lösa förhandlingsvägen. Enligt min mening ger vad som har framkommit i detta lagstiftningsärende inte underlag för att påstå att denna förhandlingsmodell inte skulle fungera. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att ansluta mig till t.ex. den tanke som datainspektionen har fört fram under remissbehandlingen om att användning av en övervakningskamera från arbetsgivarens sida på en arbetsplats, som utgör enskilt område, skulle omfattas av tillståndskravet, om de anställda motsätter sig övervakningen.
Rättsläget är principiellt detsamma enligt lagen om allmän kameraövervakning. Allmän kameraövervakning i en fabrik dit allmänheten inte har tillträde får alltså ske utan både tillstånd och anmälan. Å andra sidan gäller upplysningsplikten även om varken tillstånd eller anmälan krävs och även i de fall då övervakningen avser en plats dit allmänheten inte har tillträde (prop. 1997/98:64 s. 53). Föreligger synnerliga skäl, får undantag från upplysningsplikten medges av länsstyrelsen. Det förtjänar vidare att framhållas att det kan finnas en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla med de fackliga organisationerna på arbetsplatsen enligt den reglering som finns i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. I 11–13 §§ nämnda lag finns föreskrifter om när arbetsgivare är skyldiga att före ett tilltänkt beslut förhandla med arbetstagarorganisationerna, dels på eget initiativ, dels när arbetstagarorganisationen påkallar förhandling (prop. 1997/98:64 s. 47).
Någon lag som uttryckligen tillåter eller förbjuder att försäkringsbolag låter filma försäkringstagare med en manuellt skött video- eller filmkamera föreligger inte. Bestämmelser i brottsbalken kan medföra ett visst skydd för enskilda mot smygfotografering/smygfilmning. Vad som här närmast kan komma i fråga torde vara straffbudet ofredande. Det stadgar straff för den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. För att en handling skall anses innebära ett ofredande genom hänsynslöst beteende krävs enligt bestämmelsens förarbeten att handlingen enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning. En förutsättning är därför bl.a. att den enskilde är medveten om åtgärden när den företas. Smygfotografering/smygfilmning skulle därmed normalt inte vara att anse som ofredande. Det går emellertid inte att utesluta att ett sådant agerande i något enstaka fall skulle kunna bedömas som ofredande, t.ex. om den som fotograferats/filmats i smyg blivit allvarligt skrämd eller att den dolda fotograferingen/filmningen skett på ett särskilt påträngande sätt.
Av 12 § lagen om allmän kameraövervakning framgår att allmän kameraövervakning i butik, alltså på en plats dit allmänheten har tillträde, får ske efter anmälan enligt 17 §, om
övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott,
övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik och
den som avser att bedriva övervakningen har träffat en skriftlig överenskommelse om övervakningen med skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på arbetsplatsen.
I sistnämnda lagrum föreskrivs vidare bl.a. att endast bilder av kassaområdet och av in- och utgångar får bevaras utan tillstånd och att avlyssning eller upptagning av ljud inte får ske utan tillstånd.
Enligt 17 § skall anmälan göras hos länsstyrelsen i det län där kameraövervakningen skall ske. Vad en sådan anmälan skall innehålla finns uppräknat i lagrummet.
Som har framgått av genomgången används kameraövervakning i ökad utsträckning och i mer eller mindre befogade sammanhang. Det är därför av yttersta vikt att regeringen noga följer den här utvecklingen och även är beredd att när så bedöms nödvändigt tillgripa ändrad lagstiftning för att skydda den personliga integriteten.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Ronny Olander (s) |