Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsplikt, straffskalan och den särskilda åtalsprövningen för skatteförseelse.
Att bekämpa den ekonomiska brottsligheten är en uppgift med många dimensioner. För ett effektivt brottsbekämpande arbete skall kunna ske på området krävs såväl begriplig myndighetsinformation som tydliga regler, ett effektivt kontrollsystem och därtill ett verkningsfullt sanktionssystem, som skall upplevas som rättvist av medborgarna.
Skatteförseelse enligt 3 § skattebrottslagen är beteckningen för ringa skattebrott. Gränsen mellan skattebrott och skatteförseelse brukar sägas gå vid ¾ av ett prisbasbelopp vid taxeringen, även om också andra omständigheter än det undandragna beloppets storlek ibland kan motivera att brottet bedöms på annat sätt. Att skattemyndigheterna anmäler en person för skatteförseelse är ovanligt, och det är också ett ovanligt brott för domstolarna att hantera. Antalet personer som de senaste åren har dömts av allmän domstol för skatteförseelse är ett obetydligt antal – endast en person under år 2000 och tre personer under år 2001.1 Samtliga dömdes till böter.
Enligt en överenskommelse mellan RSV och Riksåklagaren i maj 1978 bör brottsanmälan begränsas till fall där den undandragna skatten uppgår till minst ¾ av det vid taxeringsårets ingång gällande prisbasbeloppet.2 Enligt RSV:s nuvarande riktlinjer för åtalsanmälan ska brottsanmälan avseende skattebrott göras när den undandragna skatten överstiger ett prisbasbelopp. I praktiken anmäls sålunda aldrig skatteförseelser. En allmän anmälningsplikt för tjänstemän vid samtliga skattebrott som kan anses straffvärda i skattemyndigheternas verksamhet befäster allas likhet inför lagen och objektiviteten i statsförvaltningen.
Över tiden kan sägas att skattebrottsanmälningarna från skattemyndighetens sida har minskat, trots att det straffbara området har utökats. Under år 1983 anmäldes 5 142 skatte- och uppbördsbrott av skattemyndigheten, och siffran har sedan dess gått neråt och under år 2000 uppgick siffran till 1 762 anmälningar.3 Tidigare minskade resurser till skattemyndigheterna torde vara en delförklaring till minskningen av anmälningarna.
Om en skatteförseelse mot förmodan ändå skulle anmälas, krävs dock enligt 13 § skattebrottslagen att åklagare endast om det är påkallat av särskilda skäl får väcka åtal för skatteförseelse. Påföljden stannar som mest vid böter.
Jämför man med t ex snatterier får åklagare väcka allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. Brottet kan ge upp till 6 månaders fängelse och anmälningsbenägenheten för detta brott är sannolikt mycket hög. Dessa samverkande faktorer ser tillsammans till att den sociala acceptansen för brottet är låg.
En ändring behövs för att sanktionssystemet skall få en mer rättvis utformning och för att i längden upprätthålla den allmänna skattemoralen. Detta bör göras genom att vidta åtgärder för att öka anmälningsbenägenheten för skatteförseelser genom en allmän anmälningsplikt för skattemyndigheterna, att straffskalan för skatteförseelse skärps till böter eller fängelse i högst 6 månader samt att kravet på särskild åtalsprövning för åklagare vid skatteförseelser slopas.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Anders Bengtsson (s) |
| [1] | Kriminalstatistik 2001, Brottsförebyggande rådet |
| [2] | Se bl a Anders Ekman och Johan M Lundberg, Svensk skattetidning 2000 s 1019 |
| [3] | Skattestatistisk årsbok 2001, Riksskatteverket |