Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta användandet av ljuddämpare på jaktvapen, klass-1-vapen samt hagelvapen vid jakt och övningsskytte.
Förebyggande och förhindrande av att skador uppstår är ofta en självklarhet dock inte vid utövande av jakt. Lagstiftaren tar inte fasta på den förebyggande aspekten vad avser friheten att använda ljuddämpare på skjutvapen för att förhindra att hörselskador uppstår. I stället uttalas att synnerligen stor restriktivitet skall tillämpas vid användandet av ljuddämpare. Synsättet kan vara relevant för kulvapen av klass 2-typ som inte har en så hög ljudnivå. För vapen av klass 1 och hagelvapen är dock ljudnivån väsentligt högre och en ljuddämpare kan inte, till fullo, eliminera ljudbangen. Detta är inte heller önskvärt då tyst jakt inte är målet.
Nyttjandet av respektive vapengrupper skiljer sig. De grupper som bör innefattas av en friare tillämpning avseende ljuddämpare är sådana vapen som nyttjas i ett dagsperspektiv (klass 1-vapen typ jaktstudsare och hagelgevär). Att vid sådana tillfällen använda hörselskydd är otympligt samtidigt som det skulle ta bort mycket av naturupplevelsen vid jakt.
Avgränsningen mellan vapentyperna för att fritt få nyttja ljuddämpare är viktig. Skälet är dels att inget vapen skall kunna ljuddämpas så att tyst jakt kan bedrivas och därmed stimulera tjuvjakt, dels att nyttjandet av vapen utanför den föreslagna gruppen inte tillhör de vapen som har ett dagsnyttjande. Möjlighet till ljuddämpning och skydd för hörselskador vid övningsskytte med exempelvis klass 2-vapen finns via hörselskydd.
Idag tillåts ljuddämpare, med stor restriktivitet, när nyttjaren har en hörselnedsättning och via läkarintyg kan påvisa behovet av ljuddämpare. Det är alltså en åtgärd som sätts in efter det att skadan uppstått. Ett sådant synsätt är knappast framåtsyftande.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |