Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillämpningen av arbetsmiljölagen i skolan och elevskyddsombudens ställning skall bli föremål för översyn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskaperna om våld mot kvinnor och de strukturer som detta våld grundas i måste öka hos alla de myndigheter och instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att direktiven till polisens personalansvarsnämnd skall förstärkas i enlighet med det i motionen anförda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla brott som begås av en polis skall bli föremål för personalansvarsnämndens granskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk brottslighet skall intensifieras hos alla myndigheter och andra instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildningsinsatserna vad gäller homosexuellas situation skall intensifieras hos alla myndigheter och andra instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsoffermyndigheten skall uppdras att särskilt utreda situationen för äldre och funktionshindrade brottsoffer.
1Yrkande 1 hänvisat till UbU.
Det finns idag ingen allmänt accepterad definition av vem eller vad ett brottsoffer är. Enligt rättegångsbalken är ett brottsoffer en person som utsatts för brott (målsägande) det vill säga den mot vilken brott blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det. Andra instanser gör vidare definitioner som till exempel Internationella polischefsföreningen. Deras definition omfattar inte enbart de omedelbara offren, utan även deras familjer och andra medlemmar i lokalsamhället. Dessutom omfattar den även sekundära offer, som till exempel vittnen till våldsbrott, poliser och andra som kommer till en brottsplats, andra yrkesgrupper som arbetar med brott och konsekvenser av brott (domare, åklagare etc.) samt nämndemän som dömer i uppmärksammade mål. Mellan dessa två ytterlighetsdefinitioner finns ett antal olika varianter.
När det gäller brottsofferdebatten i Sverige kan det konstateras att brottsoffrens situation i snäv bemärkelse uppmärksammats i allt större utsträckning såväl inom forskningen som i samhället i stort. En av orsakerna till det ökade intresset för brottsoffrens situation är kvinnorörelsens arbete med att synliggöra mäns våld mot kvinnor. Under senare år har även andra särskilt utsatta grupper kommit i fokus. Några av dessa kommer att beskrivas nedan.
Trots den ökade uppmärksamheten för brottsoffrens situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsoffer får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsoffret och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling.
Det finns grupper i samhället som mer än andra riskerar att utsättas för brott. Resultaten för undersökningar som gjorts visar att risken varierar kraftigt mellan olika personer och grupper i samhället. Detta kan givetvis förklaras bland annat med faktorer som vad man arbetar med, var man bor och vilka man umgås med.
När det gäller risken att utsättas för våld och hot är bilden otvetydig. Risken är större för män än för kvinnor samt för ensamstående än för sammanboende. Marginaliserade grupper som lever på samhällets skuggsida så som häktade, hemlösa, missbrukare av alkohol och narkotika och kriminellt belastade personer är särskilt utsatta. En annan grupp är unga män som deltar i nöjeslivet eller ensamstående småbarnsmödrar som drabbas av våld i hemmet. Enligt statens offentliga utredning ”Ofärd i välfärden” (SOU 2001:54) finns vissa tendenser till polariseringen i utsattheten för brott. Redan svaga grupper drabbas hårdare än andra. Ensamstående mödrar, ungdomar och utrikes födda är exempel på grupper som är klart mer utsatta för brott än befolkningen i övrigt. Nedan skall beskrivas några av de grupper som kan räknas till gruppen särskilt sårbara brottsoffer.
Fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård och försummelse är några av anledningarna till att barn far illa. En stor del av de brott som drabbar barn begås av en vuxen i barnets närhet, i vissa fall vårdnadshavaren.
Ibland riktas inte brottet direkt mot barnet, men berör barnet likväl. Barn som växer upp i våldets närhet har börjat uppmärksammas mer och mer. Forskning visar att barn i familjer där mamman misshandlas många gånger är både vittnen till händelsen och offer för våld. Detta ställer mycket stora krav på de personer som möter barnet i olika situationer. Barn som bevittnat våld beskriver ofta en känsla av maktlöshet och uppvisar inte sällan symptom på posttraumatiskt stressyndrom. Denna problematik ställer stora krav på alla samhällets företrädare som kommer i kontakt med dessa barn. För att förhindra att barnets tilltro till vuxenvärden och samhället i övrigt skadas för lång tid framöver måste det finnas adekvat vård och hjälp till dessa barn. Barn och ungdomspsykiatrin är här bärande och det är mycket viktigt att denna prioriteras. Detta är en av de viktiga uppgifterna för kommuner och landsting.
Skolan är en annan plats där barn riskerar att utsättas för brott. Skolan är Sveriges största arbetsplats. På senare år har barns arbetsmiljö i större grad uppmärksammats, inte minst genom att elever har stämt sina före detta skolor för att de inte gjort tillräckligt mot mobbning. Sexuella trakasserier och brott med rasistisk grund är andra exempel på vad barn riskerar att utsättas för i skolan.
Visserligen är barn i skolan skyddade av arbetsmiljölagen men denna tillämpas inte som på andra arbetsplatser. Här har de lokala styrelserna för skolan en mycket viktig roll att fylla. Förutom att se till att lagen tillämpas på korrekt sätt skall också handlingsplaner mot mobbning och trakasserier tas fram. Vänsterpartiet anser dessutom att elevskyddsombuden skall ges vidare befogenheter än i dag. Detta bör ges regeringen till känna.
Det kan tyckas missvisande att utpeka halva jordens befolkning som en särskilt sårbar grupp. Brottsligheten mot kvinnor kännetecknas dock av ett systematiskt förtryck av kvinnan som person. Brotten begås ofta i hemmet och spänner över ett vitt fält av brottskategorier. Brotten kan bestå av fysiskt och sexuellt våld, likaväl som egendomsbrott. När det gäller mäns våld mot kvinnor är det många gånger den systematiska kränkningen som karakteriserar kvinnans utsatta situation.
I första hand rör det sig om män som utsätter kvinnor, men det kan också handla om homosexuella par där den ena parten kränker den andra. Grundläggande för dessa brott är missbruket av makt och den ena personens kontroll över den andra. Denna typ av kontroll kan bestå av beteenden som i sig inte är brottsliga men som innebär en begränsning av den utsattas frihet och personliga integritet.
Mäns våld mot kvinnor kan eskalera i grad och omfattning och det kan gå år utan att offret söker hjälp. När så äntligen sker, antingen genom att kvinnan söker hjälp själv eller att misshandeln upptäcks av någon utomstående, är det initiala bemötandet mycket viktigt. Alla aktörer måste ha kunskap om de strukturer som är grunden för våldet och kunskap om hur mottagandet skall ske. Detta bör ges regeringen till känna.
När brottet väl kommit till rättsväsendets kännedom måste kvinnan kunna känna ett mycket stort förtroende för att ärendet hanteras korrekt. De uppmärksammade fall med polismän som dömts för kvinnofridsbrott och sedan fått fortsatt förtroende att utreda denna typ av ärenden är inte ett steg i rätt riktning. Personalansvarsnämnden (PAN) har ett mycket stort ansvar i denna fråga. En av de frågor som PAN har att bedöma när ett ärende blir aktuellt är huruvida den enskilde polismannen allvarligt skadat förtroendet för myndigheten. Att en polis dömts för kvinnofridskränkning eller misshandel måste anses innebära just en sådan skada. De riktlinjer som PAN skall rätta sig efter i dessa ärenden skall således ses över och förstärkas. Detta bör ges regeringen till känna. I dag är det inte obligatoriskt att anmäla poliser som begått brott till personalansvarsnämnden. Vänsterpartiet anser att det, för att öka förtroendet för polisen, skall vara obligatoriskt med en prövning hos PAN i sådana fall. Detta bör ges regeringen till känna.
Brott som rubriceras som rasistiska brott är en samlingsbenämning för en rad olika typer av brott som riktas mot enskilda personer på grund av deras ras, hudfärg, etnicitet eller nationella ursprung. Dessa brott rör sig om såväl egendomsbrott som brott mot person. Vem som helst kan drabbas, såväl vuxna som barn och brotten begås såväl i hemmet som på arbetsplatsen eller på gatan.
När det gäller rasistiska brott så handlar det ofta om en dubbel oförrätt eftersom offren är offer för såväl hat som kriminell verksamhet. Attacken riktar sig mot offrets hela bakgrund, kultur och arv.
Att öka rättsväsendets kunskaper om rasistiska brott är en mycket viktig uppgift. Det har sedan länge varit en av de prioriterade brottstyperna men detta till trots ökar antalet brott ständigt medan antalet gärningsmän som döms inte ökar i samma omfattning. Att intentionerna vad gäller brott med rasistisk bakgrund skall prioriteras kräver att de rättsvårdande myndigheterna har god kunskap om sådana brott. Utbildningsinsatserna på området skall således prioriteras. Detta bör ges regeringen till känna.
Med begreppet homofobi avses att en person eller en grupp av personer hyser stark antipati gentemot homosexuella och homosexualitet. Liksom när det gäller rasistiska brott omfattar brott mot homosexuella en rad olika brottstyper.
Det är inte ovanligt att brott mot homosexuella inte kommer till polisens kännedom. Orsaker till att brotten inte anmäls kan vara ett misstroende mot polisen i allmänhet och en rädsla för att man själv skall bli beskylld eller inte trodd. Andra oroar sig för att en förundersökning och en eventuell rättegång kommer att tvinga anmälaren att avslöja detaljer om sitt liv som han eller hon föredrar att hålla hemliga eller i en mindre krets.
Våld och hot förekommer också utan att detta är ett utslag av homofobi. Det gäller våld och hot inom homosexuella relationer. Detta våld är till stora delar ett dolt problem som sällan kommer till myndigheters kännedom. I dessa våldsrelationer förekommer förutom våldet i sig inte sällan hot om att avslöja den utsatta kvinnans eller mannens homosexualitet för vänner, arbetskamrater och familj.
Även när det gäller brott mot homosexuella har det länge varit riksdagens uttalade vilja att denna typ av brott skall prioriteras. Lagstiftningen har också i vissa stycken förstärkts. Att skapa en större förståelse och respekt för homosexuellas livssituation är dock nödvändigt för att uppnå denna målsättning. Inom polisen har föreningen Gaypoliser i Sverige bidragit till en ökad kunskap och förståelse men givetvis är detta inte tillräckligt. Kunskapshöjningen måste genomsyra hela rättsväsendet. Detta skall ges regeringen till känna.
Särskilt sårbara grupper är äldre och funktionshindrade som utsätts för brott. Brott mot dessa grupper är ofta dolda brott som begås i hemmet eller på en vårdinrättning. Det kan röra sig om såväl psykiska, fysiska, ekonomiska som sexuella övergrepp. Dessa grupper har ägnats mycket liten uppmärksamhet i brottsofferdebatten.
Brott som drabbar dessa grupper begås inte sällan av anhöriga eller personal på vårdinrättningar. Detta gör utsattheten dubbel eftersom det också är i dessa grupper som offren har att söka stöd. På så sätt liknar brotten de som begås mot kvinnor i relationer eller de brott som barn utsätts för av sin vårdnadshavare.
När det gäller brott mot äldre och funktionshindrade är det mycket viktigt att personal inom vården som kommer i kontakt med dessa grupper, exempelvis distriktssköterskor och läkare, har redskap att hjälpa. Äldre och funktionshindrade som brottsoffer uppmärksammas särskilt och därför skall brottsoffermyndigheten ges i uppdrag att utreda situationen på området. Detta skall ges regeringen till känna.
Oavsett vilken av brottsoffergrupperna det handlar om så är ansvaret för brottsoffer delat. De rättsvårdande myndigheterna som polisen, åklagarna och domstolarna bär en stor del av detta ansvar men sjukvården, skolan, arbetsplatserna och lokalsamhället i stort delar detta ansvar. Brottsofferjourerna och kvinnojourerna gör runt om i landet stora insatser. Det primära ansvaret för brottsoffren har dock socialtjänsterna i enlighet med socialtjänstlagen.
Hur socialtjänsten lever upp till detta ansvar ser mycket olika ut runt om i landet. I vissa kommuner fungerar det säkert mycket bra. Den gängse bilden är dock att socialtjänsten inte fullt ut lever upp till sina skyldigheter. Det kan gälla frågor som jourboende, samtal, kontakter med myndigheter och mycket annat. Frågan om ansvaret för brottsoffer och då särskilt socialtjänstens ansvar måste uppmärksammas särskilt.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Rossana Valeria D (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Alice Åström (v) |
Sermin Özürküt (v) |