Motion till riksdagen
2002/03:Ju280
av Beatrice Ask m.fl. (m)

Ungdomsvåldet


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 25

2 Förslag till riksdagsbeslut 26

3 Inledning 27

4 Våld i vår vardag 27

5 Allt grövre brottslighet 28

6 ”Den typiske ungdomsbrottslingen” 29

7 Hög återfallsfrekvens 29

8 Brottets konsekvenser 30

8.1 Individuella reaktioner 30

8.2 Konsekvenser i vardagslivet 31

8.3 En grogrund för antidemokratiska värderingar 31

9 Socialdemokratins brist på insikt 32

10 Brist på ansvar 32

11 Ett moderat åtgärdsprogram mot ungdomsvåldet 33

11.1 Brottsoffren i fokus 33

11.2 Konkreta åtgärder mot unga brottslingar 34

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillskott till Brottsofferfonden genom avdrag på de intagnas dagersättning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstadgad rättighet för målsägande att inför domstol berätta hur brottet påverkat honom eller henne.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärdstrappa i grundskole- och gymnasieförordningen.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala handlingsplaner mot ungdomskriminalitet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärdsgaranti inom socialtjänsten.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens möjligheter till ingripande i vissa situationer.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogtest av ungdomar.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalvårdshem för unga brottslingar.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättskedjans normerande verkan.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av goda förebilder.

1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.

2 Yrkande 5 hänvisat till SoU.

Inledning

Det finns en växande oro i Sverige bland allmänheten och inte minst bland föräldrar för ett hårdare samhällsklimat och en allt råare våldsanvändning, främst mellan yngre. Oron har under den senaste tiden underbyggts i radio, TV och tidningar, som rapporterat om våld bland ungdomar i skolan och på fritiden. Att oron är befogad märks också inom rättsväsendet. Antalet ungdomar mellan 15 och 17 år som döms för grova brott har nästan fördubblats sedan början på 1990-talet.

Samhället måste tydligare än i dag markera att vissa typer av beteenden och kriminella gärningar inte accepteras.

Vi anser att det krävs att varje kommun i samverkan med närpolisen skall ta fram en individuell handlingsplan för hur ungdomskriminalitet skall motverkas lokalt. Ansvaret skall fördelas på föräldrar, skola, socialtjänst och polis. Handlingsplanen skall redovisas till kommunstyrelsen, som skall se till att planen följs upp och utvärderas.

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över 15 år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Om rektor, i samverkan med vårdnadshavare och socialtjänst inte lyckas lösa problemen, skall eleven tas ur skolan och få göra praktik i lagmiljö (brandstation, hockeylag, bilverkstad etc.). Åtgärden skall i första hand vara frivillig i samförstånd med vårdnadshavare. Om inte detta visar sig vara effektivt återstår ett omhändertagande av den unge enligt LVU.

Polisen bör få rätt att utföra blod- och urinprov på personer över 12 år, när misstanke föreligger om att den unge tagit narkotika. Polisen bör också ha möjlighet att föra register över icke straffmyndiga ungdomar som begår brottsliga handlingar. På detta sätt kan man tidigt se negativa mönster och utforma lämpliga åtgärder för att bryta dessa.

Vård inom socialtjänsten som påföjdsform skall avskaffas. För lagöverträdare mellan 15 och 17 år skall en särskild frihetsberövande påföljdsform införas som ersätter den nuvarande. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Straffet skall inte avtjänas i fängelse, utan på ett särskilt inrättat kriminalvårdshem, som skall vara anpassat och avsett för dessa unga lagöverträdare. Vi vill också införa en möjlighet till villkorligt fängelse för unga lagöverträdare.

Våld i vår vardag

En 16-årig pojke skjuts till döds på en skoltoalett av en tonårig bekant. En 18-årig flicka huggs ihjäl med kniv framför ögonen på sina klasskamrater av en jämnårig före detta skolkamrat. En 19-årig pojke jagas av jämnåriga och skjuts till döds på en tunnelbanestation.

Tre dramatiska exempel på ungdomsvåldet i dagens Sverige. Många unga lever i dag med våldet som en del av sin vardag.

Från slutet av 1990-talet har ett nytt fenomen dykt upp i den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten; ungdomar som rånar andra ungdomar i samma ålder. Dessa rån motsvarar inte den vanliga föreställningen om ett personrån, de sker oftast dagtid och det finns ofta vuxna i närheten. Brottsoffren får ärr som de tvingas bära med sig genom livet.

Även äldre utsätts för personrån och annan brottslighet av unga gärningsmän. I Malmö dömdes två pojkar, 18 och 17 år gamla, till fängelse för olaga hot, grov stöld, rån, rånförsök och vapenbrott och narkotikabrott. De hade utsatt sammanlagt 34 människor för brott. I västra Stockholm har ett gäng 15–17-åringar begått minst fyra rån och nio väskryckningar – deras offer är äldre kvinnor som tillfogats brutna fingrar, revbensbrott och krosskador.

I skolan manifesteras våldet på olika sätt. Oftast kallar man det för mobbning, men det rör sig i realiteten om brott elever emellan. En 15-årig pojke åtalades i början av året för att ha stuckit handen innanför en flickas byxlinning och uttalat stötande ord, samt tryck ett vasst föremål mot hennes hals. Tillsammans med en jämnårig kamrat har han bränt en skolkamrat i ansiktet med en cigarrett. Två 15-åriga pojkar höll fast en kamrat och tejpade hans ben. I flera fall har skolelever misshandlats så svårt att de varit tvungna att söka läkarvård, i en del fall med tillkallande av ambulans. Sedan 1996 har skolor i tolv fall varit tvungna att stänga på grund av bråk, dödshot, slagsmål och trakasserier.

Eleverna är tydliga i sina åsikter; både elever och personal måste kunna känna sig trygga i skolan.

Det meningslösa våldet har krupit ned i åldrarna. Två 17-åriga pojkar häktas efter att ha rånat en kvinna på hennes bil, tillfogat henne grova skallskador och dumpat henne ensam på en motorväg mitt i natten. En grupp unga pojkar mellan 12 och 15 år våldtar en 12-årig flicka upprepade gånger när hon är på väg hem från skolan.

Av respekt för enskilda brottsoffer och för att inte driva upp stämningen måste dessa våldsbrott behandlas varsamt i den allmänna debatten. Det får dock inte förhindra att problemen lyfts fram eller att berättigad kritik mot regeringens ansvar för en mycket allvarlig utveckling tydliggörs.

Allt grövre brottslighet

Enligt en undersökning har antalet intagna på hem för sluten ungdomsvård ökat kraftigt. Andelen 15-16-åringar bland dessa har ökat med 22 procent. 92 procent av de intagna var dömda för brott med våldsinslag. Det är inte ovanligt att det döljer sig ett flertal grova våldsbrott bakom en enda dom. Enligt en undersökning bland elever i årskurs nio har cirka 75 procent av pojkarna och cirka 65 procent av flickorna begått brott. I de flesta fall handlar det om snatterier, skadegörelse och andra förhållandevis lindriga brott. Det har dock skett en förskjutning mot fler våldsrelaterade brott; misshandel, hot och rån. År 1980 avsåg 4 procent av alla lagföringar misshandel och olaga hot. År 1998 hade andelen ökat till 15 procent. Personrånen visar ökade tendenser under 1990-talet.

Andelen misstänkta gärningsmän under 15 år ökade i Stockholm mellan 1995 och 1999. 25–30 procent av de misstänkta var under 15 år och 50–60 procent var mellan 15 och 17 år.

”Den typiske ungdomsbrottslingen”

Ungdomsbrottsligheten går inte bara ned i åldrarna utan är också vidare spridd inom åldersgrupperna än tidigare. Av de ungdomar som lagfördes 1999 hade 30 procent varit aktuella för insats eller utredning före våldsbrottet. 25 procent kom att bli aktuella för nya utredningar efteråt.

Ungdomarna kan grovt delas in i tre grupper:

Den första gruppen (27 procent) består av ungdomar vars brott kan anses som en engångsföreteelse. Hälften av dem var alkoholpåverkade vid händelsen, och de flesta kände sig ångerfulla efteråt – fast de ställde sig undrande till varför händelsen fått så stora proportioner.

Den andra gruppen (39 procent) hade varit föremål för insatser från socialtjänsten, men var utan omfattande dokumenterad kriminalitet.

Den tredje gruppen (34 procent) består av ungdomar som aktualiserats hos socialtjänsten fem gånger eller mer. Alla är anmälda för ett stort antal brott och har debuterat tidigt. Mer än häften i denna grupp har eller har haft ett konstaterat alkohol- eller narkotikamissbruk. Samtliga har skolproblem. Hos nästan hälften av ungdomarna hade problemen varit så stora att skolan åtminstone en gång hade gjort anmälan till socialtjänsten. Debutåldern för dessa ungdomar är i genomsnitt 14,1 år. Många ungdomsbrottslingar polisanmäldes för brott redan innan de fyllt 15 år och några till och med innan de fyllt 12 år.

Hög återfallsfrekvens

Enligt en undersökning av ungdomsbrott i Stockholm återföll 90 procent av de ungdomar som 1995 dömts för ett våldsbrott inom fyra år. 40 procent av dessa hade sammanlagt minst nio lagföringar i slutet av år 1999. Återfallsfrekvensen är betydligt högre bland dem som blivit lagförda redan i 15-årsåldern än hos dem som lagfördes för första gången som 16-åringar. Bilden inom den kriminologiska forskningen bekräftar detta – ju tidigare man debuterar, desto större är risken att fastna i kriminaliteten.

I Stockholmsundersökningen framgår att cirka en tredjedel av ungdomarna som lagfördes 1999 dömdes till vård inom socialtjänsten för det aktuella våldsbrottet. De flesta ungdomarna hade redan tidigare varit föremål för ett stort antal insatser från socialtjänsten. 11 procent av dessa hade redan tidigare blivit dömda till denna påföljd.

59 procent har redan innan domen verkställts blivit anmälda för nya brott.

Enligt en undersökning från Gävle återföll 80 procent av dem som dömts till vård inom socialtjänsten på 1980-talet i brott.

Ett problem med socialtjänsten som framkommit i samtal med aktiva inom brottsofferjouren är att den enbart fokuserar på de kriminella ungdomarnas sociala problembild. Det finns ingen kompetens för att ta i tu med och söka lösa den unges kriminalitet.

Ett annat problem för socialtjänsten är att den vårdande insats, utifrån den enskildes behov, som är kärnan i socialtjänstens verksamhet rimmar mycket illa med det tänkta korrigerande av beteende som ryms inom en domstolspåföljd.

Brottets konsekvenser

8.1 Individuella reaktioner

Bland professionella som möter unga brottsoffer talar man om ”de fem kränkningarna”. Genomgående mår de unga brottsoffren mycket psykiskt dåligt på grund av de kränkningar som de utsatts för. Den första kränkningen är att falla offer för ett brott. Den andra kränkningen består av att vuxna som bevittnat händelsen inte ingripit utan valt att titta bort. Den tredje kränkningen uppstår då polisen inte hittar gärningsmannen och utredningen läggs ned. Om ärendet går till rättegång finns det risk för en fjärde kränkning. Till skillnad från brottsoffren brukar gärningsmannen ofta backas upp av sina kompisar i rättssalen. Dessutom kan rättegången avslutas med att gärningsmannen går fri i brist på bevis, då inga vittnen träder fram. Den femte kränkningen kan bestå av att försäkringsbolagen inte betalar ut skadestånd.

En vanlig reaktion är att brottsoffren riktar starka hat- och hämndkänslor mot gärningsmannen eller -männen. De blir också rasande på de personer – ofta vuxna – som passerat platsen och bevittnat händelsen, men inte ingripit.

Risken finns att de brottsoffer som inte bearbetar händelsen mister tilltron till polisen, rättsväsendet, politiker och den övriga vuxenvärlden.

Varje offer reagerar individuellt, men brotten utgör en akut, traumatisk händelse. Den trygga världsbilden kastas omkull och ersätts av ett okontrollerbart kaos. Ungdomarna blir fråntagna sitt mest grundläggande behov; känslan av trygghet. En förut positiv självkänsla förbyts lätt i en negativ självbild. Offren känner sig kränkta samtidigt som de känner skam och skuld. De blir rädda i situationer som tidigare varit harmlösa för dem; att vistas ute, att vistas bland jämnåriga, att ta tunnelbanan hem om kvällen. Sömnsvårigheter, oro, rastlöshet och koncentrationssvårigheter är vanliga symptom.

Brotten har konsekvenser även för brottslingen. Det är stor risk att den som gör sig skyldig till ett våldsbrott vid ung ålder återfaller i brott. En liten del blir vad som kallas för kroniska brottslingar – de inleder en kriminell ”karriär” som de inte förmår ta sig ur. En stor fara är således att brott föder brott och att den onda spiralen fortsätter om inte tidiga, omedelbara och effektiva åtgärder sätts in.

8.2 Konsekvenser i vardagslivet

Oron för brott ger återverkningar i vardagen för ungdomar. Nästan var femte elev uppskattar risken att bli rånad inom det närmaste året till 50 procent eller mer. Omkring hälften av tillfrågade flickor och 10–20 procent av pojkarna uppger att de försöker undvika att vara ute ensamma under kvällstid på grund av bland annat risken att bli rånad.

Omkring 10 procent av tillfrågade elever uppger att de försöker undvika vissa platser och var fjärde pojke i årskurs nio att han försöker undvika vissa människor.

En uppenbar risk är att ungdomar som oroar sig för att bli utsatta för brott vidtar olagliga – och farliga – åtgärder för att freda sig. 5 till 7 procent av pojkarna uppger att de brukar ha vapen med sig för att minska risken att bli rånad. Motsvarande siffra för flickorna är 3–4 procent.

8.3 En grogrund för antidemokratiska värderingar

Den som utsatts för ett brott söker gärna efter någon eller några att hämnas på. Det är ett enkelt sätt att söka freda sig själv och bearbeta en traumatisk upplevelse att kollektivisera och skuldbelägga grupperingar utanför det egna jaget. Dessvärre ligger de subjektiva upplevelserna av ett brott ofta till grund för framtida attityder och värderingar.

Det är viktigt att brottsoffren får hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Enligt Ewa Larsson, förbundssekreterare på Brottsofferjourernas riksförbund, lagras de utsattas frustration om de inte får bearbeta det inträffade. Det blir en tickande bomb som kan leda till exempelvis främlingsfientlighet.

En relativt stor del av ungdomsrånen begås av ungdomar med invandrarbakgrund. I ett övergripande samhällsperspektiv kan ungdomsrånen och utvecklingen av dessa få allvarliga konsekvenser.

Att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken är ingenting som är unikt för Sverige. Bilden är likartad i andra europeiska länder med stor invandring. Situationen antas till stor del bero på att invandrarna oftare har svagare anknytning till det omgivande samhället. Samtidigt som barnen till invandrare kan antas ha liknande mål i sina liv som svenskfödda barn, är deras möjligheter att nå dessa mål ofta mer begränsade. Detta ställer stora krav på integrations- och arbetsmarknadspolitiken i Sverige.

En återkommande teknik för att värva fler till främlingsfientliga partier är att peka på och starkt överdriva kriminaliteten bland ungdomar med invandrarbakgrund. På hemsidor och i kontakt med unga aktiva i bland annat det rasistiska Nationalsocialistisk front (NSF) hänvisas till egna erfarenheter av våld och hot från ”invandrargäng”. Det är svårt att komma åt alla överdrifter som används. Ett problem är den ofta använda tekniken att helt förtiga kriminaliteten som följer i den misslyckade integrationspolitikens spår. Denna teknik spelar främlingsfientliga extremgrupper i händerna. Det brottsoffer som genomgår alla de fem nämnda kränkningarna, och som känner sig övergivna av vuxenvärlden, rättsväsendet och det demokratiska samhället faller lättare för extremgruppernas argument. En rättsstat som inte reagerar på brottslighet som utförs ungdomar emellan riskerar göda främlingsfientligheten.

Socialdemokratins brist på insikt

Debatten om ungdomsvåldet och huruvida det ökat eller minskat har gått hög. Forskare uppger olika siffror baserade på olika undersökningar och med beaktande av olika variabler. Däremellan anklagar de varandra för att vara oseriösa eller för att gynna främlingsfientliga krafter.

Den bild vi ser är dels att det rent siffermässigt anmäls ett stort antal våldsbrott bland unga och att många ungdomar återfaller i brott. Vi ser också att unga oroar sig för brottslighet och att vuxna sviker dem. Dels sviker de vuxna som passerar förbi ett pågående angrepp men inte ingriper. Dels sviker de vuxna som tillhör rättsväsendet och inte förklarar, stödjer eller agerar tillräckligt tydligt för de utsatta. Dels sviker de politiker och forskare som inte tar problemet på allvar.

Daniel, 17 år och trefaldigt brottsoffer, säger:

”Göran Persson kan aldrig ha blivit rånad. Skulle han bli det skulle det hända grejer!”

Vissa kriminologer anser att debatten om ungdomsvåldet riskerar att skapa en grogrund för rasism och rop på starka ledare. Underlåtenhet att tala om ungdomsvåldet kommer dock att leda till precis detta. Forskare som ofta återkommer till vad de uppfattar vara överordnade skäl för att hävda en viss utveckling underminerar dessutom sin egen akademiska trovärdighet. Problemet måste konfronteras – det som skjuts under mattan är just det som antidemokratiska krafter tar fasta på.

Oavsett vem det är som är offer och vem som är gärningsman är vi skyldiga ungdomarna att ta orosbilden på allvar. Det är inte statistiken, siffrorna eller beräkningsgrunderna som är det centrala. Det är varje ungdom som skadas på grund av brott och varje ungdom som riskerar att fastna i kriminalitet som måste vara fokus för den politik som måste föras. I den socialdemokratiska politiken saknas en sådan insikt.

10 Brist på ansvar

Regeringen har presenterat två propositioner med bäring på ungdomsbrottsligheten – Snabbare lagföring och Medling. Den förra avser detaljregleringar kring brottmålsprocessen och kommer enligt regeringen själv inte att leda till synbara effektivitetsvinster. Den senare är efterlängtad men dessvärre ofullständig och ogenomarbetad.

I socialdemokraternas kriminalpolitiska program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) lanserades tanken att den främsta kriminalpolitiken är den brottsförebyggande och att det främsta brottsförebyggandet sker genom att de som riskerar att utsättas för brott ändrar sitt beteende.

Ett viktigt led i det brottsförebyggande arbetet är därför att genom information eller annat stöd hjälpa dem som utsatts för brott att analysera varför just de blivit utsatta och vad som kan göras för att undvika att de på nytt blir utsatta.

På Stockholmspolisens utvecklings- och forskningsenhet säger man att social brottsprevention historiskt sett inte resulterat i någonting.

Trygghet från våld och brott är den glömda välfärdsfrågan för Socialdemokraterna. Man ignorerar den bild av oro som finns hos allmänheten. Det är viktigare med politisk korrekthet och konsensus än en ärlig debatt kring ett verkligt problem.

11 Ett moderat åtgärdsprogram mot ungdomsvåldet

För att vända den negativa utvecklingen inom området krävs en bred matta av insatser på många samhällsområden. Vi har inte svaren på alla frågor, men anser att de åtgärder som här föreslås krävs för att få stopp på den negativa utvecklingen och är en god början till en tryggare vardag för oss alla.

Samhällets främsta brottsförebyggande resurs är trygga familjer. Familjer med föräldrar och andra nära som har tid och ork att överföra trygghet, kärlek och normer till sina barn. Samhället har under lång tid undervärderat riskerna med att avlöva föräldraansvaret till förmån för samhällsinsatser. Samhället måste högre värdera denna resurs genom att stödja och uppmuntra familjers förmåga att leva upp till sitt ansvar.

11.1 Brottsoffren i fokus

Offren för våldet anses ofta inte lika viktiga som andra faktorer när det gäller förslag till insatser. Vi anser att man måste ändra på den inställningen och sätta brottsoffren i fokus. I det följande föreslår vi tre konkreta insatser som skulle underlätta för de drabbade.

Den verksamhet som i dag bedrivs på Stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm är ovärderlig. Unga brottsoffer vittnar om att de fått ett enormt stöd och god hjälp att komma vidare tack vare deras insatser. Denna verksamhet bör stödjas och tillåtas utvecklas på andra utsatta ställen i landet – företrädesvis Göteborg och Malmö.

Detta är en naturlig utveckling av kriminalpolitikens fokusering på brottsoffrets situation. Avdraget skall framgå av de intagnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en betydelsefull pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde regelbundet påminns om att han betalar till Brottsofferfonden. Brottsofferfonden inrättades under den borgerliga regeringstiden i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Finansiering av fonden skulle ske dels genom att de intagnas ersättning minskades med 20 procent, dels genom en avgift som tas ut av personer som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna motsatte sig avdraget, med motiveringen att de intagna behöver sina pengar.

Vi är övertygade om att en sådan ordning skulle påverka allmänhetens förtroende för rättsstaten i en positiv riktning. Vi anser också att många måls­ägande skulle må bra av att offentligt få ge uttryck för de känslor som brottet orsakat.

11.2 Konkreta åtgärder mot unga brottslingar

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över 15 år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Grundskole- och gymnasieförordningarna bör skärpas och ges följande innehåll:

Steg 1: Anmälan till rektor för samtal med vårdnadshavare eller annan närstående vuxen.

Steg 2: Hänskjutande till elevvårdskonferens med obligatorisk närvaro av socialtjänsten. Socialtjänstens åtgärdsgaranti faller ut.

Steg 3: Eleven tas ur skolan under en 14-dagars-period och får göra praktik i lagmiljö. Syftet är att den unge skall lära sig att samarbeta och ta ansvar. Socialtjänsten bör i samverkan med det civila samhället organisera ett antal alternativa praktikplatser som kan aktualiseras vid behov. Härvid bör socialtjänsten söka samarbete med representanter från samhället som kan göra en insats som goda förebilder för den unge, såsom räddningstjänst, hockeylag eller dylikt.

Åtgärden skall i första hand vara frivillig och ske i samförstånd med vårdnadshavare. Fungerar inte detta kan ungdomen få förlängd praktiktid. Om inte heller detta visar sig effektivt återstår ett omhändertagande med stöd av LVU.

Varje kommun skall i samverkan med närpolisen ta fram en handlingsplan för hur ungdomskriminalitet skall motverkas lokalt. Av denna skall framgå hur ansvaret ser ut och fördelas på föräldrar, skola, socialtjänst och polis. Denna handlingsplan skall redovisas till kommunstyrelsen, som också har att se till att planen följs upp och utvärderas.

71 § socialtjänstlagen skall skärpas. En anmälan från förälder, skola eller polis om upprepade, konstaterade problem hos en ung person skall leda till ett individuellt åtgärdsprogram inom fem arbetsdagar. Programmet skall innehålla målsättningar, tidsgräns för resultatuppfyllan och metod för uppföljning. Programmet skall också kunna innehålla olika former av stöd för föräldrar eller vårdnadshavare som känner att de tappat kontrollen över den unge.

Polisen har i dag begränsade möjligheter att ingripa när ungdomar befinner sig i situationer som uppenbarligen innebär en allvarlig risk för hans eller hennes hälsa. Detta beror till stor del på att förarbetena till 12 § polislagens är för snävt skrivna, vilket innebär att det måste föreligga extrema omständigheter för att polisen skall kunna ingripa. Lagen bör ses över så att polisen får möjlighet att ingripa till exempel då en ung person befinner sig i sällskap med en känd brottsling, på udda tider på dygnet. Samtidigt är det viktigt att respekten för de ungas integritet upprätthålls.

När misstanke föreligger om att en ung person tagit narkotika bör polisen ha rätt att utföra blod- eller urinprov på honom eller henne. Detta skall gälla för ungdomar över 12 år.

Vård inom socialtjänsten har visat sig vara ett otillräckligt medel för att förhindra återfall i brott för ungdomar. Oavsett om insatserna inom socialtjänsten sätts in före eller till följd av en dom är innehållet detsamma – man koncentrerar sig på den unges sociala bakgrund snarare än på det kriminella beteendet. Undersökningar visar också att socialtjänsten prioriterar ungdomar som blivit dömda till påföljden vård inom socialtjänsten. Dessa ungdomar blir föremål för mer substantiella insatser än de övriga. Med beaktande av att denna påföljdsform är den dominerande för unga brottslingar är detta naturligtvis positivt, men det kan också anses vara en insats som är för liten och kommer för sent. Återfallssiffrorna understödjer denna slutsats.

Ett stort antal undersökningar visar att de interventioner som ger effektiva och långsiktiga resultat i behandling av våldsbenägna ungdomsbrottslingar är insatser som angriper flera riskbeteenden och problemområden samtidigt. Utan några insatser döms 50 procent av unga våldsbrottslingar för nya brott inom ett år. Bäst resultat nås med beteendeträning av olika sociala färdigheter, vilket kan minska andelen till 30 procent. Målet måste vara att undvika överdrivet psykologiserande, likväl som bara ”inkapacitering” utan behandling.

Unga brottslingar har särskilda behov att sociala och kurativa insatser. Påföljden för dessa unga bör ske inom ramen för kriminalvården, med forskarledd, rehabiliterande verksamhet. Därför bör ett ”ungdomsstraff” för lagöverträdare mellan 15 och 17 år införas. Särskilda kriminalvårdshem skall inrättas, anpassade och avsedda för just denna grupp.

Behandlingen skall gå ut på att utveckla den unges sociala färdigheter och påverka det kriminella beteendet. En viktig aspekt är att lära sig ta ansvar för sina handlingar, även de negativa. Verksamheten bör kunna upphandlas av externa vårdgivare i konkurrens, för att finna den vård som är bäst anpassad för en viss grupp unga. Målet är att fylla den frihetsberövande tiden med en meningsfull verksamhet som förbereder den unge för ett liv i frihet, utan kriminalitet och missbruk.

Åtgärder som medling, familjerådslag och tillrättavisning skall kunna ske även om förundersökning inte är aktuell. Polis, åklagare och socialtjänst skall vara beredda att ingripa när en ung person för första gången blir föremål för anmälan till socialtjänsten eller vid allvarliga händelser i skolan. Syftet är att ungdomarna skall förstå hur rättskedjan fungerar och förstå allvaret i de gärningar de begår även om de inte kan bli föremål för lagföring. Det är dock viktigt att notera att förutsättningen för att dessa åtgärder skall fungera är att den unge är medveten om att han eller hon har agerat felaktigt. Därför skall dessa metoder vara reserverade för de ungdomar som erkänt sin gärning, eller medgivit att de agerat på ett felaktigt sätt.

I många fall behövs det unga vuxna med stark pondus utåt som kan utgöra förebilder för ungdomar som hamnat på glid.

En möjlighet skulle kunna vara att dra nytta av t ex brandförsvaret och Försvarsmakten. De som vill göra värnpliktstjänstgöring men inte kallas in, eller de som väljer att göra vapenfri tjänst, kan exempelvis erbjudas möjlighet till en sex veckors grundträning i konflikthantering, ledarskapsträning och självförsvar, för att sedan kunna vara verksamma i skolor och på fritidsgårdar.

Även idrottsvärlden och andra frivilligorganisationer kan göra en stor insats genom att vara förebilder. Genom att lära ut laganda, respekt och disciplin ges unga ett alternativ till sitt tidigare sätt att vara.

Personal inom till exempel lokaltrafiken, som träffar bråkiga ungdomar på kvällar och nätter, kan göra goda insatser i förebyggande syfte. En busschaufför som vågar säga ifrån till stökiga ungdomar kan göra stor nytta. Unga människor måste konfronteras med kloka vuxna som ställer krav på dem.

Stockholm den 20 oktober 2002

Beatrice Ask (m)

Jeppe Johnsson (m)

Cecilia Magnusson (m)

Hillevi Engström (m)

Bengt-Anders Johansson (m)

Anita Sidén (m)