Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:138 om åtgärder mot klotter och annan skadegörelse.
Miljöpartiet delar regeringens bedömning så till vida att skadegörelse, särskilt genom klotter, är ett problem. De ekonomiska konsekvenserna av skadegörelse, såväl för det allmänna och näringslivet som för privatpersoner, är kännbara. Vidare kan skadegörelse skapa otrivsel och otrygghet. Vi anser dock inte att den föreslagna straffskärpningen, införandet av ett försöksbrott samt utökade befogenheter för polis att kroppsvisitera är rätt sätt att söka åtgärda problemen. Förslagen är varken lämpliga eller effektiva.
Vi vill se satsningar på förebyggande arbete framför hårdare straff och utökade polisiära befogenheter.
Vi delar även regeringens uppfattning att unga gärningsmän kan ha svårt att se de negativa ekonomiska och sociala konsekvenserna som kan följa ifall de döms för skadegörelsebrott. Det senare ser vi dock som ytterligare ett argument för att satsa på förebyggande verksamhet. Samhällets främsta uppgift är att söka förhindra att brott begås.
Uppmärksammas bör att Brottsförebyggande rådet i dagarna gett ut en rapport som visar att allt färre unga begår brott. Rapporten baseras på en enkätundersökning riktad till landets niondeklassare. År 2001 uppgav 36 procent av de tillfrågade att de begått någon form av skadegörelse jämfört med 45 procent 1995. Nedgången beror på att färre uppgett att de förstört saker med flit respektive klottrat. Andelen som målat graffiti är dock konstant.
Det är enligt Miljöpartiets mening inte förenligt med den grundlagsskyddade rätten till kroppslig integritet att ge en polisman befogenheter att utan att det föreligger någon misstanke om brott under vissa villkor använda kroppsvisitation för att söka efter föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom. Den kroppsliga integriteten är starkt skyddad i regeringsformen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Kroppsvisitation utan konkret misstanke kan inte vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Vi anser varken att kraven på ändamålsenlighet eller proportionalitet är uppfyllda. Tillämpningsområdet är alltför vagt och riskerar att leda till en allt annat än restriktiv tillämpning. Vad avser villkoret att eftersökning får ske av föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott kan konstateras att här är fråga om föremål som till sin karaktär är sådana att de inte med någon automatik kan betraktas som brottshjälpmedel samt att de i sig själva inte kan definieras såsom farliga. Det kan antas vara en grannlaga uppgift att bedöma huruvida en funnen färgburk de facto är ägnad att användas i en brottslig gärning eller i laglig verksamhet. Detsamma gäller huruvida det finns särskild anledning att anta att en person bär med sig ett dylikt föremål samt om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan komma att förklaras förverkat.
Förslaget kommer dessutom vid en olycklig tidpunkt. Unga, vilka enligt föreliggande statistik står för en stor del av klottret, behöver inte ytterligare anledning att känna misstro mot polisen i sig, de befogenheter lagstiftningen ger polisen och polisens tolkning och tillämpning av sina befogenheter. Tvärtom bör vi verka för att återskapa förtroendet genom att tillse att polisens befogenheter är förenliga med regeringsformen och Europakonventionen och enkom tillgodoser ändamål varom enighet råder om dess godtagbarhet i ett demokratiskt samhälle. Enligt vår mening har regeringen inte ens lyckats visa att befogenheterna kan antas vara verkningsfulla. I anledning av rapporten från Brottsförebyggande rådet finns dessutom anledning att fråga sig om situationen är så alarmerande som regeringen vill låta påskina.
Hårda straff har genom historien inte visat sig vara särskilt effektiva vare sig som individualprevention eller allmänprevention. Det får dessutom antas gälla i än högre grad för unga, som kanske inte reflekterar närmare över konsekvenserna av ett visst handlande utifrån upptäcktsrisk och straffskalor. Resurser skall satsas på förebyggande åtgärder och individuellt utformade ”påföljdsprogram” som syftar till att förhindra återfall i de fall ansvar för brott utdömts.
Vi ser dock ett pedagogiskt problem i att straffskalan för skadegörelse av normalgraden är densamma som straffskalan för t.ex. snatteri. Det kan förvisso te sig stötande att tillgrepp av egendom till ringa värde potentiellt kan ge samma straff som förstörelse av egendom till långt högre värden. Denna inkonsekvens är dock inte sådan att den i sig föranleder att straffskalan för skadegörelse bör höjas. Fråga är dessutom om generella straffskalor, vilket inte skall förväxlas med den enskilda gärningens straffvärde och straffmätningen.
Vidare är fråga om brott av normalgraden. Regeringen anför att avsikten är att skapa utrymme för en strängare bedömning av särskilt allvarliga fall av skadegörelse som ändå inte kan anses utgöra grovt brott. Lagrådet anför att förslaget getts en utformning som avviker från sedvanlig lagstiftningsteknik och uttryckt oro för de betydande risker för tillämpningsproblem och en oenhetlig praxis som detta kan medföra. Enligt gällande praxis ligger straffet för grova brott i normalfallen förhållandevis nära straffminimum (14 dagar och uppåt). Regeringen har inte föreslagit några ändringar vad gäller kriterierna för när ett brott skall anses grovt eller föreslagit en höjning av straffminimum för grovt brott. Om den föreslagna straffskärpningen för brott av normalgraden får genomslag i praxis leder det till att brott av normalgraden i vissa fall skall anses ha ett betydligt högre straffvärde än brott som rubricerats som grova. Det ter sig mer än tämligen inkonsekvent. Enkom risken för att strängare påföljder kan komma att utdömas för normalbrott än för grovt brott inger betänkligheter. En realiserad risk kan leda till en oklar gräns mellan grovt brott och brott av normalgraden som på sikt kan omfatta mer än bara påföljdsdelen. Det sista är ingen utveckling vi önskar. Straffrätten bör vara så klar och otvetydig som möjligt.
Vi delar den kritik mot straffskärpningen som flera remissinstanser har framfört. Det övervägande flertalet av de personer som gör sig skyldiga till skadegörelse genom klotter tillhör den ålderskategori som omfattas av den särskilda straffnedsättningsbestämmelse i 29 kap. 7 § brottsbalken samt, beträffande valet av påföljd, av bestämmelse i 30 kap. 5 § brottsbalken. Det finns därför skäl att anta att normalpåföljden kommer att bli böter även om straffmaximum för brottet höjs. Vidare har påpekats att påföljden sluten ungdomsvård skall vara reserverad för de allra allvarligaste brotten. Skadegörelsen av normalgraden kan knappast anses utgöra ett av de allvarligaste brotten. Straffskärpningen kan i anledning härav komma att framstå som enkom kosmetisk.
Den föreslagna utvidgningen medför att även försök till förhållandevis lindriga brott kriminaliseras. Detta avviker, såsom Lagrådet påpekar, från vad som brukar gälla.
Vi anser att ansvar enligt 23 kap. brottsbalken skall vara reserverat för allvarliga brott. Försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja grov skadegörelse är kriminaliserat. Vi anser inte att skadegörelse av normalgraden uppfyller kriterierna för brott där försöksstadiet bör kriminaliseras. Försök till skadegörelse av normalgraden bör därför inte kriminaliseras. Vi vill därmed inte förringa att brotten i sig är allvarliga. Dock vill vi ånyo påpeka att hårdare straff och utvidgningar av det kriminaliserade området varken är lämpliga eller effektiva åtgärder för att förebygga skadegörelse och klotter.
Stockholm den 12 juni 2003 |
|
Leif Björnlod (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Ulf Holm (mp) |