Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om särskilda svårigheter som drabbar kvinnliga fångar och f.d. fångar och om nödvändiga stödprogram som behövs för att skapa bättre villkor för dem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om yrkesutbildning redan under vistelsen i fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om krishantering och social rehabilitering av kvinnliga fångar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om särskilda nätverk som underlättar social rehabilitering för f.d. fångar.
Det talas och skrivs i dag mycket om jämställdhet och om förbättringar i kvinnors vardag. Märkligt nog gäller de flesta av dagens diskussioner kvinnor i mer eller mindre etablerade grupper. Man diskuterar kvinnolöner och kvinnors chefsbefattningar, man tar regelbundet upp frågor om stress, om tunga arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn och om relationen mellan arbetsliv och den del av fritiden som egentligen går till hushållsarbete. De som sällan kommer i blickpunkten är kvinnor som befinner sig längst ner på samhällets skala – långvarigt arbetslösa, kvinnor som efter femtio har förlorat sina positioner i yrkeslivet, hemlösa kvinnor och mycket fattiga ensamstående mödrar. Bland kvinnorna med låga positioner i samhället utgör de kvinnliga fångarna en grupp hotad att helt falla i glömskan.
De frågor som berör kvinnliga fångar och före detta fångar är inte helt identiska med de problem som manliga fångar behöver lösa. De svagheter och brister som i allmänhet försvårar kvinnornas vardag speglas också i denna grupps situation och förstoras av särskilt tunga omständigheter.
De allra flesta kvinnor som hamnar i fängelse har en tung bakgrund av missbruk. Detta gör att de har svaga eller inga kontakter med arbetslivet och att de ofta är lågutbildade och helt saknar yrkeserfarenhet. Deras relationer med familjerna försvagas eller utplånas också under tiden av tungt missbruk. Många av dessa kvinnor har barn som redan är placerade i fosterfamiljer, många bär dessutom på stora skulder efter perioden av vilsenhet och brottslighet. De flesta upplever svåra psykiska kriser – att hamna i fängelse under kortare eller längre tid innebär att tvingas bryta alla egna rutiner och alla egna handlingsmönster, alltså att genomgå en chock. Om fängelsevistelsen enbart består av en tom period av straff, blir återkomsten till ett någorlunda fungerande vardagsliv näst intill omöjlig. Fängelsesysslorna består oftast i mekaniska och föga utvecklande arbetsmoment – det gäller att packa skosnören eller arbeta med lika enfaldiga fysiska arbetsuppgifter. Om dessa mördande tråkiga sysslor är det enda alternativ de fängslade kvinnorna har tillgång till kan inte en sund social rehabilitering komma igång. Efter straffperioden väntar då en tid av total förvirring, eftersom kvinnorna inte på något sätt har förberett sig för ett aktivt arbetsliv och eftersom de saknar stadiga stödpunkter i den närstående miljön.
På grund av det ovannämnda borde särskilda stödprogram sättas i gång redan vid ankomsten till häktet och sedan efter det att domarna har trätt i kraft. Föreningen KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) har på ett systematiskt sätt kartlagt en del av behoven och deras erfarenheter skapar nu en stadig grund för förbättringar på området.
Den allra viktigaste punkten i rehabiliteringsprocessen består i en givande yrkesutbildning. Visst kan de kvinnliga internerna delta i mekaniska och icke- stimulerande arbetsmoment som ger blygsamma inkomster, men om dessa aktiviteter är de enda som erbjuds under strafftiden så finns det få chanser att motivera de berörda för en total förändring av livsstilen efter återkomsten till friheten. I samarbete med olika organisationer (KRIS, humanitära organisationer eller arbetsgrupper som bekämpar arbetslösheten) kan man planera och genomföra studier som leder till en yrkesposition bekräftad genom ett fullt godkänt yrkesintyg. Med tanke på den brist på arbetskraft och föryngring som de flesta typer av hantverk upplever i dagens Sverige borde det inte vara svårt att hitta områden som lovar ett sunt ekonomiskt liv i framtiden.
Det är också viktigt att utbildningen bygger på den kvinnliga internens eget val och att slutintyget inte hänvisar till fängelsevistelsen. På så sätt kan man redan under strafftiden bygga fram en stadig yrkeskompetens hos dessa kvinnor. Också ett första nätverk inom yrkeslivet kan växa ur denna utbildningstid.
Som jag redan påpekat innebär fängelsevistelsen en dramatisk förändring i kvinnornas liv. Man kan skapa gynnsamma villkor för en läkningsprocess om man arbetar med stöd och uppmuntran redan från de första dagarna i den nya och främmande miljön. Alla fångar behöver bearbeta sin krisartade situation tillsammans med kompetenta stödpersoner. Mödrarna behöver veta att de kan träffa sina barn tillräckligt ofta och på ett någorlunda värdigt sätt. Vanliga kontakter med livet utanför fängelsemurarna är väsentliga. Att lära sig deklarera korrekt när deklarationstiden kommer, att förbereda sig inför valen, att kunna bygga upp sunda vanor via träningsprogram och spännande fritid: allt detta kan spela en positiv roll i rehabiliteringen.
Den motor som kan driva fram en inre förnyelse hos missbrukare och fångar hämtar sin kraft ur en enda källa: hoppet. Utan tro på en egen framtid, utan förtroende för omgivningen och utan självförtroende kan man inte genomgå den svåra omställning av vanor och attityder som lägger grunden för ett liv fritt från brott. De flesta fångar vet inte vart de ska ta vägen den dag de lämnar anstalten, de flesta hyser lite förhoppning om att få ett jobb och om att på så sätt kunna försörja sig själv. Risken att falla tillbaka i destruktiva beteenden och att söka tröst i kamratskapet med brottsbenägna personer och missbruk är stor.
Därför borde man redan under fängelsetiden bygga upp fungerande kontakter med organisationer och arbetsgrupper villiga att ta på sig rollen som vägvisare i en sund vardag. Genom att bilda sådana nätverk kan man undvika att f.d. fångar faller mellan olika myndigheter och att alla svåra problem möter dem redan första dagen i frihet. Redan under vistelsen i fängelset bör de bostadslösa internerna få en plats i bostadskön och etablera en kontinuerlig dialog med ansvariga på sociala kontor, vårdenheter och arbetsförmedlingar. Allt detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |