Riksdagen beslutar att kriminalisera förberedelse till skadegörelse av normalgraden.
I propositionen om åtgärder mot klotter och annan skadegörelse lägger regeringen fram förslag om regelskärpningar för att komma tillrätta med vad som är ett problem i dagens samhälle.
Alla delar av samhället drabbas såväl offentliga myndigheter och organ som enskilda företag och privatpersoner. Inte minst ovärderliga kulturbyggnader och monument av stor historisk betydelse förstörs. Klotter och skadegörelse kostar samhället och enskilda 100-tals miljoner kronor varje år i form av kostnader för att sanera och återställa skadad egendom. Då är inte de långsiktiga konsekvenserna inräknade.
Av propositionen framgår att skadegörelsebrotten har ökat kontinuerligt sedan andra hälften av 80-talet. Konstaterandet görs utifrån en redovisning över antalet anmälda brott. Det bör dock framhållas att mycket av vad som sker aldrig når polisen i form av anmälningar. Många låter helt enkelt bli att anmäla klotter och annan skadegörelse eftersom det har visat sig att en anmälan inte leder till någon annan åtgärd än registrering. Det finns därför anledning att anta att mörkertalet är betydande. Otrygghet och vanmakt är en ofta beskriven känsla hos dem som drabbas av i många fall återkommande förstörelse i form av klotter och annan skadegörelse.
De miljömässiga konsekvenserna är dessutom stora. Det är inga överord att beskriva det som pågår på många håll i landet som förslumning av hela bostadsområden.
Regeringen föreslår ändringar av nuvarande regler som innebär skärpning av straffskalan och ökade möjligheter till kroppsvisitering. Förslagen är nödvändiga och har ett brett stöd hos allmänheten. I ett avseende anser jag dock att regeringen inte har nått ända fram och det är beträffande möjligheten att på ett så tidigt stadium som möjligt ingripa mot dem som avser att begå dessa typer av brott, eftersom förslag om att kriminalisera förberedelse till skadegörelse inte läggs fram.
Regeringen anför det nyligen ändrade hjälpmedelsbegreppet som en orsak att inte i nuläget kriminalisera förberedelse till skadegörelse av normalgraden. Det ifrågasätts inte att sprejburkar kan ha ett stort legitimt användningsområde. Detsamma kan dock även sägas om många föremål som teoretiskt sett kan användas vid brottslig verksamhet. Hjälpmedel som de flesta människor har tillgång till, som t ex kofot, gatsten eller kökskniv kan räknas som hjälpmedel om omständigheterna är de rätta. Det torde vara upp till domstolarna att med beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall bedöma huruvida ett visst föremål varit särskilt ägnat att användas såsom hjälpmedel vid ett brott. Regeringen anför att det, för att den utvidgade möjligheten att kroppsvisitera skall kunna utnyttjas, på konkreta grunder skall finnas anledning att anta att den som avses med åtgärden bär med sig exempelvis klotterutrustning. Till exempel skall personen bära föremål i kläderna som gemene man normalt inte bär där och det samtidigt kan antas att föremålen är t ex sprejburkar. Visitationen kan ske under omständigheter och i ett sammanhang där det starkt kan misstänkas att ett brott kommer att begås. Samma omständigheter torde kunna användas för att bedöma om förberedelse till skadegörelse av normalgraden är för handen. Sammanhanget bör fälla avgörandet.
Jag föreslår därför att även förberedelse till skadegörelse av normalgraden skall kriminaliseras.
|
Stockholm den 12 juni 2003 |
|
|
Tomas Högström (m) |