Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en oberoende utvärdering av behovet och effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns i dag skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regler måste införas som innebär att den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall underrättas om det efter avslutad förundersökning och ges möjlighet att överklaga felaktiga beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla hemliga tvångsmedel som används skall vara reglerade i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ett oberoende kontrollorgan skall inrättas som har till enda uppgift att tillgodose rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av tvångsåtgärden.
Användandet och kontrollen av tvångsmedel, hemliga såväl som icke-hemliga, har under de senaste åren varit föremål för intensiv debatt. Frågorna har bland annat gällt tillståndsgivning, registrering av uppgifter och behandling av överskottsinformation. Frågan om överskottsinformation är för närvarande föremål för utredning och kommer därför inte att behandlas i denna motion.
I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora värden äventyras om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller tvångsmedel.
En upprustning av ”säkerhetsstaten” när det gäller övervakning och hemliga tvångsmedel innebär en urholkning av medborgarnas fri- och rättigheter och en nedrustning av demokratisk insyn och kontroll. Under devisen att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig sätts grundläggande principer ur spel.
Vi observeras i vårt dagliga liv av övervakningskameror på allmän mark och i butiker. Våra känsligaste personliga data kan utan att vi vet om det ha hamnat i något polisiärt eller annat dataregister och ha vidarebefordrats till andra myndigheter, både hemma och utomlands. Vi får alltid och överallt räkna med att våra mest intima samtal kan avlyssnas och att våra telekommunikationer övervakas. Allt detta sker utan att vi behöver vara misstänkta för brott.
I säkerhetens intresse finner vi oss i att den personliga integriteten inskränks så länge det bara är på något sätt normalavvikande grupper som verkar drabbas. Alltför lätt är vi beredda att glömma att lagar och myndighetspraxis som inskränker utsattas rättigheter har en benägenhet att smitta av sig på andra områden. Åtgärder som syftar till att övervaka, utestänga och kriminalisera vissa grupper snabbt kan komma att användas mot andra grupper.
Svenskar har kanske i högre grad än medborgare i andra länder litat på myndigheternas goda avsikter. Det har lett till att vi redan nu har ovanligt suddiga gränslinjer kring statens rätt att tillgripa tvång. Sverige saknar inom området rättssäkerhetsgarantier värda namnet. Vissa av tvångsåtgärderna är inte ens reglerade i lag och strider därigenom mot Europakonventionen, svensk lag sedan 1995. En av samhällets främsta rättssäkerhetsgarantier, den parlamentariska kontrollen, innebär i detta fall att riksdagen tar del av ett dokument som till stor del består av intetsägande statistik och missledande uppgifter. Den domstolsprövning som sker vid ansökan om tillstånd till tvångsmedelsanvändning har karaktären av en skenprocess med nästan total brist på insyn och kontroll. Den som utsatts för ett hemligt tvångsmedel har med nuvarande lagstiftning inte någon reell möjlighet att överklaga ett felaktigt beslut, vilket även det är en kränkning av de fri- och rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen. Avsaknad av effektiv insyn och kontroll bidrar till att gränsen för de tvångsåtgärder staten är beredd att vidta gentemot sina medborgare förblir oklar och kan flyttas fram, eftersom medborgarna förblir ovetande om vad de kan utsättas för. Samtidigt skapas en positiv bild av effekten och nyttan av tvångsåtgärderna, som sedan ligger till grund för en utökad användning av dem, utan att metoderna blir föremål för en objektiv och offentlig kvalitetsvärdering.
Användningen av hemliga tvångsmedel har från första början betraktats och behandlats som ett tekniskt problem snarare än ett principiellt problem. Den tekniska utvecklingen har fått avgöra vilka metoder som i hemlighet ska få tillgripas medan rättssäkerheten hamnat i skymundan. Det finns ett visst behov av att polis under särskilda omständigheter kan tillgripa hemliga åtgärder. Men, vi har nu kommit till en korsning där vi måste välja väg. Ska vi fortsätta på den väg som innebär att rättssäkerheten inskränks genom den tekniska utvecklingen eller ska vi, en gång för alla, välja en väg som innebär att rättssäkerheten återupprättas som kriterium för vilka hemliga tvångsmedel som blir tillåtna?
Sedan 1993 har nyttan av hemlig teleavlyssning, en av de mest ingripande tvångsåtgärder polisen i hemlighet kan använda sig av, minskat konstant. Det beror huvudsakligen på att de kriminella använder sig av nya kommunikationsvägar och att erfarna brottslingar vet att skydda sig. Ungefär 80 % av avlyssningarna under 2000 avsåg grovt narkotikabrott. Minst 54 % av alla hemliga teleavlyssningar det året hade enligt statistiken ingen betydelse för brottsutredningen. Den egentliga andelen är dock sannolikt betydligt högre, men det är omöjligt att få reda på med hjälp av nuvarande statistiska uppgifter. Den genomsnittliga avlyssningstiden var drygt 39 dagar.
Den begränsade nyttan till trots har det framförts förslag om en utvidgning av det antal brott för vilka hemlig teleavlyssning kan användas. Därutöver har det föreslagits att hemlig teleavlyssning inte enbart skall få användas på abonnemang som den misstänkte kan antas ringa från, utan även på de abonnemang som den misstänkte kan antas ringa till. Denna utvidgning skulle dramatiskt öka antalet oskyldiga människor som riskerar att bli avlyssnade.
Med hjälp av hemlig teleövervakning (dvs. i huvudsak registrering av telefonnummer vid in- och utgående samtal, längden på samtalet och vid vilken tid det äger rum) kan polis och åklagare kartlägga en människas sociala liv. En ansökan om tillstånd till hemlig teleavlyssning kombineras numer alltid med en ansökan om hemlig teleövervakning. Ungefär 80 % av teleövervakningarna under 2000 gällde grov narkotikabrottslighet. Statistiken visar att endast 54 % av det totala antalet övervakningar inte hade betydelse för brottsutredningen, men den exakta andelen, som troligen är avsevärt högre, är omöjlig att få fram.
Även på detta område har framkommit förslag att utvidga antalet brott för vilka tvångsmedlet ska få användas. Förslag har också presenterats att det ska bli tillåtet för polisen att med hjälp av hemlig teleövervakning lokalisera var en viss mobiltelefon finns geografiskt. Man vill även att hemlig teleövervakning ska få användas på abonnemang som den brottsmisstänkte kan antas ringa till. Förslagsställarna tror att antalet fall av hemlig teleövervakning skulle öka till ca 1 100 per år, dvs. en ökning med över 300 % jämfört med 2000.
Hemlig kameraövervakning framhålls ofta som en personalbesparande spaningsmetod, men den är också mycket integritetskränkande. Metoden används huvudsakligen vid utredningar gällande grova narkotikabrott. Lag (1995:1506) om hemlig kameraövervakning är tidsbegränsad men förnyas vid behov. Lagen avser enbart fjärrstyrda kameror. Det finns inte något förbud mot att använda hemlig kameraövervakning mot barn under 15 år, till skillnad mot vad som gäller för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (35 § lag [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Kameraövervakning får ske på plats där den brottsmisstänkte kan antas befinna sig. Det finns inget lagligt hinder för att kameran riktas in i t.ex. ett fönster till en bostad. Minst 56 % av det totala antalet fall av hemlig kameraövervakning under 2000 var enligt statistiken inte till nytta för den aktuella förundersökningen. I praktiken lär dock den procentsatsen vara betydligt högre eftersom statistiken i den parlamentariska kontrollen är oerhört vag på bl.a. denna punkt. Den genomsnittliga övervakningstiden samma år var 27 dagar.
Även när det gäller detta tvångsmedel har det framkommit förslag på att utöka antalet brott för vilka hemlig kameraövervakning kan användas. Man vill även att tvångsmedlet ska kunna användas utan att det finns någon brottsmisstänkt. Detta skulle, enligt förslagsställarna, innebära att användningen av hemlig kameraövervakning kommer att mer än fördubblas.
Utöver de tre hemliga tvångsmedel som nämns ovan (hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning), använder sig svensk polis av något som kallas för ”annan teknisk avlyssning”. Detta begrepp innefattar polisens användning av dolda kroppsmikrofoner och inspelning av telefonsamtal i situationer där polisen, eller någon polisen anlitat, själv deltar i samtalet. Metoden är inte reglerad i svensk lag och en del debattörer vill att det så ska förbli. Emellertid strider förfarandet mot Europakonventionen eftersom det sker utan uttryckligt lagstöd.
Svensk polis använder sig även av en annan metod som inte är reglerad i lag. Åtgärden kallas pejling och innebär att en radiosändare i hemlighet fästs på t.ex. en bil för att man på avstånd ska kunna följa vart fordonet tar vägen. Under vissa omständigheter skulle även denna metod kunna strida mot bestämmelserna i Europakonventionen.
Det finns även en särskild lagstiftning som möjliggör användning av hemliga tvångsmedel i vissa speciella fall. Denna särskilda lagstiftning utgörs av lag (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll, lag (1998:150) om allmän kameraövervakning samt lag (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Det gemensamma för denna lagstiftning är att den i vissa delar ger utökade befogenheter för polis och åklagare att använda sig av hemliga tvångsmedel.
Under 1998 ansökte åklagare om totalt 691 tillstånd gällande hemliga tvångsmedel. Domstol biföll samtliga ansökningar utom en (1). Året innan ansöktes det om 549 tillstånd och domstolen beviljade samtliga (två av tillstånden bifölls efter att ha överklagats till högre instans). Av totalt 1 240 tillståndsansökningar under två år är det således bara en (1) som lämnats utan bifall. Denna ansökan överklagades för övrigt inte till högre instans. Under år 2000 lämnades cirka 685 ansökningar om tillstånd gällande hemliga tvångsmedel, endast 13 av dessa har lämnats utan bifall.
Detta reser frågan hur effektiv domstolsprövningen är. Särskilt om man beaktar att i genomsnitt ungefär hälften av de åtgärder som följde på tillstånden inte gav något resultat. Det hemliga förfarandet förblir så hemligt att enbart ett fåtal privilegierade får insyn i vad som sker, medan de som utsätts för metoderna förblir ovetande. Inte ens lagstiftarna, riksdagsmännen, får tillräcklig information utan hänvisas till att fatta beslut på grundval av för dem hemligstämplat material. Det sistnämnda kan exemplifieras genom de otal beslut riksdagen fattat genom åren om att förlänga lag (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
För att förstärka rättssäkerheten skall den som utsatts för hemlig övervakning meddelas detta efter avslutad förundersökning. Den avlyssnade ges därmed möjlighet att överklaga ett beslut som han eller hon anser felaktigt. Att övervakningen inte lett till avgörande bevis betyder dock inte automatiskt att beslutet fattats på felaktiga grunder. Förutom att rättssäkerheten ökar för den övervakade kommer denna reglering att leda till att kontrollen av tillståndsgivningen ökar.
Mot denna bakgrund menar vi att det omgående krävs grundläggande åtgärder för att stärka rättssäkerheten vid användning av hemliga tvångsmedel. Det gäller även nuvarande praxis. De måste därför vidtas innan man ens diskuterar en utvidgning av metoderna för övervakningen. Det krävs för det första en oberoende utvärdering av behovet och effektiviteten av de hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder som används idag. Den utredning som regeringen tidigare aviserat i denna fråga måste nu snarast tillsättas. För det andra krävs en kraftig förstärkning av tillförlitligheten i den statistik som ligger till grund för den parlamentariska kontrollen. I denna fråga har regeringen aviserat en dialog med ansvariga myndigheter varför vi i avvaktan på resultat av denna dialog inte lägger något förslag i frågan under innevarande år. För det tredje måste det införas regler om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel ska underrättas om det i efterhand och få möjlighet att överklaga ett felaktigt beslut. För det fjärde bör alla hemliga tvångsmedel som idag används, exempelvis s k annan teknisk avlyssning och pejling, regleras i lag. För det femte måste det inrättas ett oberoende kontrollorgan som har till uppgift att tillgodose rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen, dels vid själva genomförandet av tvångsåtgärden. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Sermin Özürküt (v) |