Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det fortsatta arbetet med narkotikaproblematiken inom kriminalvården skall inriktas på ökade behandlingsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att situationen när det gäller narkotika på häkten, avgiftningssituationer, personalens kompetens och de intagnas tillgång till sjukvård skall uppmärksammas i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att motivations- och behandlingsprogram för kvinnor inom kriminalvården skall utformas i enlighet med vad i motionen anförs.
Kriminalvården har fått ökade resurser med totalt 110 miljoner för att vidta åtgärder när det gäller narkotikafrågan. Kriminalvården har tagit fram en plan på hur dessa pengar skall användas. De allra flesta förslagen handlar om ökade behandlingsinsatser men det finns också förslag som innebär ökade kontrollinsatser. Vänsterpartiet anser att man i nuvarande läge måste lägga alla resurser på ökade behandlingsinsatser för att möjliggöra att en positiv förändring kommer till stånd. Givetvis måste det också finnas kontrollåtgärder men redan i dag ligger dessa på en hög nivå.
Narkotikamissbrukarnas andel av det totala antalet intagna har stadigt ökat de senaste åren. Av de som dömdes till fängelsestraff på över två månader år 2001 var hela 60 % narkotikamissbrukare. Av de som dömts till kortare straff än två månader var andelen 61 %. Det mest anmärkningsvärda i denna grupp är att andelen narkotikamissbrukare har ökat från 30 % till 61 % den senaste femårsperioden. Kvinnor inom kriminalvården har en högre andel missbrukare än män och deras missbruksproblematik är dessutom mer omfattande.
Genom den ökande andelen missbrukare har kraven på kriminalvården ökat. Trots detta har man klarat situationen relativt bra. I debatten som förs kan man få uppfattningen att narkotikan flödar fritt på våra anstalter. De förslag som framförs på förändringar med framför allt skärpning och hårdare kontroll utgår oftast från denna uppfattning. Detta är dock en felaktig beskrivning av verkligheten.
Under den senaste femårsperioden har inga större förändringar skett när det gäller antalet anstalter där narkotikamissbruk aldrig eller sällan förekommer. Under 2001 rapporterade åtta anstalter att missbruk förekommer ofta eller så gott som dagligen. Vid över hälften av anstalterna förekom missbruk sällan eller aldrig. Detta resultat är positivt eftersom andelen missbrukare som tas in på anstalt ökar och platsbristen är stor. Även om utgångspunkten givetvis är att fängelsemiljön skall vara drogfri är det utifrån denna verklighet man bör diskutera och fatta beslut. Missbruket är den starkaste bidragande faktorn till att dessa människor sitter i fängelse. Finansiering av missbruk brukar vara den grundläggande anledningen till deras kriminalitet. Att bryta denna destruktiva situation är således den viktigaste insatsen för att förhindra återfall i kriminalitet.
Vad som i dag behöver göras inom anstalterna är att skapa fler drogfria avdelningar där man satsar på ökade behandlingsinsatser. På de övriga avdelningarna måste man satsa mer på motivationsarbete. Tyvärr är det just när det gäller behandling och motivationsarbete som de stora nedskärningarna har skett under det senaste året, antalet programtimmar minskade med drygt 30 % mellan 1999 och 2000. Detta samtidigt som kontrollåtgärderna endast minskade marginellt. Vi anser att denna utveckling är ohållbar. Stora summor läggs ned på kontrollåtgärder som urinprov och visitationer. Att därefter inte ha någonting att erbjuda missbrukaren vad gäller behandling riskerar bara att skapa ett försämrat klimat på anstalterna.
Vänsterpartiet anser att det fortsatta arbetet med narkotikaproblematiken inom kriminalvården nu måste inriktas på ökad behandling och inte mer kontrollåtgärder.
Detta skall ges regeringen till känna.
Det ökade antalet missbrukare har också inneburit en förändring när det gäller verksamheten på våra häkten. De intagna är ofta akut drogpåverkade vilket leder till en avgiftningssituation med starka abstinensbesvär. Detta är en av anledningarna till att vi under flera år haft en relativt hög andel självmord på våra häkten. Situationen är utomordentligt allvarlig och staten måste ta ett stort ansvar för att människor som sätts i förvar får det stöd och hjälp som behövs.
Därför är det viktigt att även häktena får ta del av de ökade resurserna för insatser mot narkotikan. Den viktigaste resursen i detta arbete är personalen; de måste få bättre utbildning på den här typen av frågor och dessutom kontinuerlig handledning.
Tillgången till sjukvårdspersonal måste vara stor. Verksamheten måste också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan droger. Detta skall ges regeringen till känna.
I kriminalvårdens statistik är det tydligt att missbruksproblemen bland de kvinnliga intagna är mer allvarliga än bland män. Missbruket har ofta pågått under lång tid, inte sällan är det fråga om ett blandmissbruk och missbruket är mycket gravt. Dessutom försvåras situationen av att kvinnorna ofta bär med sig andra erfarenheter och traumatiska upplevelser. Missbruket har kanske finansierats genom prostitution, kanske har också kvinnans barn omhändertagits på grund av missbruket. Ofta finns det också erfarenheter av misshandel och svårigheter att bryta relationer som kanske varit nyckeln till narkotikatillgången. Alla dessa faktorer gör att behandlingsprogrammen som riktar sig till kvinnor måste ha en helt annan utformning än de som riktar sig till män. De behandlingsprogram som i dag tillämpas är uppbyggda med mannen som norm trots att förutsättningarna är mycket olika. Program som bygger på kvinnors behov skall således tas fram, när det gäller såväl frivård, häkten som anstalter. Detta skall ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Rossana Valeria (v) |
Sermin Özürküt (v) |