Ett av de allvarligaste hoten mot en fungerande rättsstat är om medborgarnas tilltro till statens möjligheter att garantera trygghet och säkerhet försvinner. De som utsätts för brott idag märker ofta till sin förtvivlan att polisen inte har möjlighet att komma strax efter brottstidpunkten. Brottsoffer får också erfara att brottet som begåtts mot dem förblir ouppklarat och därmed slipper gärningsmannen undan sitt ansvar. Detta är något som Centerpartiet aldrig kan acceptera. I budgetförslaget föreslår Centerpartiet därför att ytterligare två miljarder kronor, utöver vad regeringen föreslår, skall satsas på polis och kriminalvården.
Polisen har den centrala rollen i arbetet för att motverka brott och våld i samhället. En viktig förutsättning för detta arbete är att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och varje stadsdel i de stora städerna. Centerpartiet föreslår därför i sitt budgetförslag ökade satsningar som bl.a. möjliggör en fjärde polishögskola, 2 000 nya polistjänster och ett nytt kommunikationssystem. Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Detta förutsätter i sin tur fler civilanställda inom polisen.
När det gäller kriminalvården så måste det övergripande målet vara att minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvården skall verka för att intagna ges möjlighet att få förutsättningar att efter verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv, det vill säga minska återfallsbrottsligheten. Utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning måste av den orsaken erbjudas de intagna i större omfattning än som sker idag. Att behandlings- och rehabiliteringsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare ständigt förbättras är av utomordentlig vikt.
1 Sammanfattning 17
2 Innehållsförteckning 18
3 Förslag till riksdagsbeslut 19
4 Inledning 20
5 Polis 21
5.1 En tillgänglig polis 21
5.2 Polis på landsbygden 21
5.3 Närpolis 23
5.4 Polisutbildningen 24
5.5 Polisorganisationen 25
6 Kriminalvården 27
6.1 Programverksamheten 28
6.2 Rättspsykiatrisk vård 29
6.3 Anstalter fria från narkotika och alkohol 29
6.4 Tiden efter frigivningen 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att polisen finns tillgänglig dygnet runt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det vid fördelningen av polisresurser även tas hänsyn till glesbygdens förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förkortad utryckningstid för polisen på landsbygden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närpolisens betydelse mot vardagsbrottsligheten, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närpolisverksamheten skall bli den naturliga basen för all polisverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ytterligare en fjärde polishögskola i närheten av någon befintlig högskola eller universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av fler poliser med invandrarbakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bredda kompetensen i antagningsförfarandet till polisutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka möjligheter för polisen att göra karriär inom sitt yrke.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av polisstyrelserna för att stärka det demokratiska inflytandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler ledarskapskurser inom polisen för att skapa ett ledarskap som utmärks av öppenhet och delaktighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att öka antalet civilanställda i polisorganisationen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att undersöka om vissa av polisens arbetsuppgifter av mer administrativ karaktär kan flyttas över till andra myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvalitetssäkra polisens brottsutredningsverksamhet för att slå vakt om rättssäkerheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs angående ökade möjligheter för polisen att på lokal nivå disponera över budgetmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka polisens verksamhet genom bl.a. ny kommunikationsutrustning och ett fungerande datasystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka kriminalvårdens program- och rehabiliteringsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hur kriminalvården nyttjar sina resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt får vidareutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra kvinnornas situation i fängelserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade om de följer sitt behandlingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intagna som är spelmissbrukare skall få en meningsfull rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en individanpassad utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omfattningen av kontrollåtgärder för att minska narkotika och alkohol inom anstalterna måste öka genom bl.a. fler urinprovtagningar och grundliga visitationer samt ökat antal narkotikahundar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när det gäller de s.k. § 34-placeringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad utslussningssituation där den intagne vid frigivningen får hjälp, både före och efter frigivningen, med att skapa en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över ytterligare utslussningsalternativ.
Det är viktigt att människor känner trygghet i samhället och att människors rättsmedvetande återspeglas i rättsväsendet. Likhet inför lagen är en regel som med kraft måste hävdas. En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att forma gemensamma spelregler och säkra att de efterlevs. Att skydda medborgarna mot våld och övergrepp och att garantera individens rättssäkerhet är avgörande för tilltron till systemet. Ett stort förtroende för polis, åklagare, domstolar och kriminalvården från allmänhetens sida är en av hörnstenarna i ett fungerande rättssystem. Närhet mellan medborgarna och de rättsvårdande myndigheterna är viktig för att detta förtroende ska kunna skapas. Centerpartiet har i en särskild kommittémotion angående rättstrygghet utvecklat sin syn på hela rättsväsendet.
Riksrevisionsverkets rapporter visar att antalet poliser som är i tjänst är lägst på helger och kvällar då brottsligheten statistiskt sett är högst. Medborgarnas rätt till trygghet och säkerhet måste dock alltid gå först. Polisyrket kan innebära obekväma arbetstider för polisen och därför måste lönen anpassas och höjas efter dessa förhållanden.
Medborgarna ska känna att de har tillgång till polis när de behöver den servicen. Dagens verklighet överensstämmer inte med denna önskan. Närpolisstationerna har i genomsnitt öppet fem timmar per dag och telefontid sex timmar per dag. Enligt BRÅs rapport Hur – Var – Närpolis har hälften av landets närpolisstationer öppet på kvällen (efter kl 17) någon vardag i veckan. Endast sex procent av stationerna är öppna på helgerna.
Under juni månad 2001 granskade Polisförbundet öppethållningstiderna bland Sveriges polisstationer. Totalt studerades 18 län. Stockholms län, Skåne och Västra Götaland fanns inte med i undersökningen då det primära syftet var att studera den polisiära närvaron utanför de större tätorterna. Resultatet av undersökningen var nedslående. Sommaren 2001 var hela 24 av landets polisstationer stängda.
I dag ser vi fortfarande problem med hur polismyndighetens resurser fördelas över landet samt hur organisationen fungerar. Det finns i dag på flera håll brister i resursanvändningen då schemalagd arbetstid inte stämmer överens med behoven samt då vakanta tjänster inte kan tillsättas. Andelen tjänstgörande poliser under helgnätterna har minskat. Polisen måste jobba på de tider som de bäst behövs, och detta innebär att ett tillräckligt antal poliser måste tjänstgöra kvälls-, natt- och helgtid behövs och detta innebär att ett. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisväsendet måste vara flexibelt och snabbt kunna möta en ny situation på lokal nivå. Statsmakterna har att kontinuerligt följa denna utveckling och vid behov ingripa för att se till att polisorganisationen fungerar optimalt. För att detta skall vara möjligt är det en förutsättning att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och, i de stora städerna, varje stadsdel.
En regional klyvning av landet har skett vad gäller tillgång till polis. Det är glest med närpoliser på den svenska landsbygden. Det är den tydligaste slutsatsen av en undersökning gjord av Polisförbundet i november 2001 som omfattar 66 närpolisområden i fem av Sveriges landsbygdslän: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Värmland. I genomsnitt finns det mindre än en närpolis per 1 000 invånare i de studerade närpolisområdena.
Undersökningen av Polisförbundet visar att det generellt sett är stora områden som skall bevakas av få poliser. Dessutom utökas redan stora bevakningsområden med ytterligare områden under helgkvällarna, då många närpolisstationer är obemannade. Under helgkvällar var den polisiära närvaron som lägst i Gällivare/Jokkmokk. Endast två närpoliser var i tjänst och de förväntades ansvara för en yta på 34 140 km2. Det är en yta som kan jämföras med till exempel Belgien (30 528 km2) och Nederländerna (41 526 km2).
De längsta avstånden fanns i Jokkmokks närpolisområde där det är 20 mil från polisstationen till gränsen. Som jämförelse kan nämnas att det är 17 mil mellan Stockholm och Norrköping samt att det är 15 mil mellan Göteborg och Jönköping.
Dessa faktorer gör att antalet poliser som kan eller bör vara i yttre tjänst under helgkvällar eller nattskift är mycket begränsat och på så vis står vissa områden under mycket starkt tryck under dessa tider. Därför haltar också schemat för helgbemanningen och konsekvensen blir att vissa områden vissa helger helt måste förlita sig på polis från centralort.
Förändringar i samhället, bland annat till följd av urbanisering, har lett till ökad tillgång på stöldbegärliga objekt och minskad social kontroll. Förändringarna påverkar olika delar av landet på skilda sätt. De strukturella förändringarna skiljer sig kraftigt åt mellan exempelvis Stockholmskommuner och Norrlandskommuner. Till en viss del är det självklart att det finns variationer mellan landets kommuner när det gäller brottsnivå, förändringar i antalet brott och brottsstruktur. En stor del av variationen förklaras givetvis av skillnader i antalet invånare i kommunerna. Bland kommuner med högst brottsnivåer finns nästan bara större städer och bland de med lägst brottsnivåer nästan bara landsbygdskommuner.
Det är så att områden med många invånare och en relativt sett högre brottslighet, generellt sett också har fler poliser. Ju större en tätort är, desto fler brott begås per invånare. Beräkningar tyder på att om andelen tätortsboende i ett län ökar med en procentenhet, så ökar antalet anmälda brott per invånare med 2,7 procent. Detta betyder inte att polisresurserna ska koncentreras enbart till de större orterna på bekostnad av de mindre. Som boende på landsbygden ska man kunna känna sig trygg. Man ska inte behöva vänta i flera timmar på att polisen ska komma.
För att möta glesbygdens speciella problem med långa avstånd är det av vikt att det vid fördelningen av polisresurser inom landet även tas hänsyn till glesbygdens förhållanden. Tyvärr väljer regeringen en annan väg genom att föreslå att ordningsvakter skall komplettera poliser i Sveriges landsort vid bland annat ordningsstörning och avspärrningar av brottsplatser. Vi accepterar inte dessa planer på att ordningsvakter skall bli andra klassens poliser. Regeringen förespråkar uppenbarligen en kraftfull regional klyvning även på rättsväsendets områden. Centerpartiet anser i motsats till regeringen att alla medborgare har lika rätt till en trygg tillvaro oavsett var i landet man befinner sig. Det handlar om något så enkelt som lika villkor. Vad som ovan anförts om att det vid fördelningen av polisresurser inom landet även ska tas hänsyn till glesbygdens förhållanden bör ges regeringen till känna.
Polisen i landsbygdsområden ska ha möjlighet till en flexiblare lösning vad gäller arbetsplatsens lokalisering. Som ovan nämnts finns ett flertal polisområden som är väldigt stora. Polishuset kan ligga väldigt långt borta från en brottsplats och poliserna kan bo långt borta från polishuset. Tiden som går åt för polisen att först ta sig till polishuset för att hämta sin utrustning för att sedan ta sig till brottsplatsen kan användas bättre. Har polisen möjlighet att ha en del av sin utrustning, sin materiel och sin polisbil hemma i garaget kan utryckningstiden förkortas avsevärt. En förkortad utryckningstid skulle troligen uppfattas positivt av medborgarna. Vad som ovan anförts angående en förkortad utryckningstid bör ges regeringen till känna.
Kunskaper som finns hos polisen om brott och ordningsproblem skall användas för att angripa och förebygga sådana problem i det lokala samhället. Det var syftet med närpolisreformen – resultatet blev något helt annat. En fungerande närpolis möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Möjligheterna för polisen att förebygga och förhindra brott ökar därmed. Dagens rättspolitik hindrar tyvärr denna utveckling.
Närpoliserna måste vara synliga och därmed vara ute i samhället så mycket som möjligt inom sitt närpolisområde. Det är därför angeläget att inte närpolisernas tid upptas av för mycket inre tjänst. En annan angelägen åtgärd för att stärka närpolisreformens genomslag är att begränsa närpolisens ansvar för utryckningsverksamhet. En av intentionerna bakom närpolisreformen var att närpolisen skulle ha ett begränsat utryckningsansvar, för att planerade aktiviteter skulle kunna genomföras på ett effektivt sätt. Erfarenheterna från idag visar emellertid att närpolisen ofta får rycka in och förstärka utryckningsverksamheten. Detta bidrar till att många närpolistjänster inte är besatta, vilket i förlängningen innebär att förutsättningarna för närpolisreformen allvarligt rubbas.
Närpolisen och dess problemorienterade arbetssätt spelar en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet av flera skäl. Det problemorienterade arbetssättet innebär bland annat att närpolisverksamheten skall bedrivas i samverkan med dem som bor och verkar i området samt att de poliser som är verksamma i närpolisområdet skall arbeta mot brotts- och trygghetsrelaterade mål, där varje polis tilldelas ett personligt ansvarsområde. Arbetssättet innebär vidare att arbetet skall inriktas mot vardagsbrottsligheten inom närpolisområdet, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott.
Vad som ovan anförts om närpolisens betydelse mot vardagsbrottsligheten, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott bör ges regeringen till känna.
En fungerande närpolisverksamhet är nämligen ett av de viktigaste vapnen i kampen mot våldsbrottsligheten, då speciellt ungdoms- och gängvåld, och därför skall ungdomsbrotten så långt som möjligt handhas av närpolisen. Närpoliser har större förutsättningar att arbeta problemorienterat än kollegor med primärt ansvar för utryckningsberedskap. De arbetar dessutom med all typ av polisverksamhet, vilket ger dem många olika verktyg att lösa problemen i närområdet. Då de är stationerade i närområdet har de goda möjligheter att bygga upp kontakter med lokala institutioner, organisationer och allmänheten. God personkännedom mellan polis och allmänhet är värdefull, då det ger möjlighet för naturliga kontakter att utvecklas.
Närpoliser har ofta god kunskap om situationen i sitt arbetsområde. De känner ofta till vilka ungdomar som är eller ligger i riskzonen för brottsligt beteende. Idag är det tyvärr många närpoliser som säger upp sig eftersom de är så besvikna på att närpolisidén håller på att haverera. Närpoliser har naturliga möjligheter att ta kontakt med ungdomar och arbeta brottsförebyggande. I detta arbete är det viktigt att de tar föräldrar till hjälp. Med en ökad satsning på närpolisverksamhet, som vi förordar, blir också förutsättningarna större för samarbete mellan familjen, skolan, andra myndigheter och polisen. Det är av största vikt att besök av polis blir ett naturligt och positivt inslag i undervisningen och det dagliga livet på våra skolor.
Antalet innevånare i närpolisområdena får inte vara för stort även om utvecklingen går åt det hållet. I ett stort område finns det liten möjlighet för närpolisen att få den personkännedom som utgör basen för verksamheten. Det måste göras noggranna områdesanalyser för att bestämma hur stort område en ensam närpolis kan klara av. Det avgörande för denna bedömning måste dock vara strukturen på ansvarsområdet och de problem som där finns att lösa. Närpolisverksamheten måste bli den naturliga basen för all polisverksamhet. Det är av största vikt att närpolisverksamheten prioriteras även i ett kärvt ekonomiskt läge för polisen.
Vad som ovan sagts om att närpolisverksamheten ska bli den naturliga basen för all polisverksamhet bör ges regeringen till känna.
För det första måste antalet poliser öka. Idag finns cirka 16 000 poliser. Antalet poliser har minskat under den senaste tioårsperioden. Med regeringens politik kommer dessutom antalet poliser i framtiden att minska ytterligare från dagens nivå. Ökningen av antalet poliser är ett långsiktigt projekt. I ett första steg vill Centerpartiet utöka antalet poliser med 2 000 stycken. På längre sikt anser vi att antalet poliser borde öka till 20 000. Förutom att antalet poliser ska ökas vill vi även se rätt polis på rätt plats.
Med regeringens politik kommer antalet poliser i framtiden att minska ytterligare från dagens nivå. Till detta kommer att rekryteringsbehovet på sikt påverkas av den relativt höga medelåldern inom poliskåren och en förväntad ökad rörlighet bland främst yngre poliser. Rekryteringen av poliser bör därför öka väsentligt. Kapaciteten på polisutbildningarna i Stockholm, Umeå och Växjö måste därför utnyttjas maximalt, och det bör även inrättas ytterligare en fjärde polishögskola i närheten av någon befintlig högskola eller universitet. Detta bör ges regeringen till känna.
Antalet poliser har minskat under den senaste tioårsperioden, detta trots att kriminaliteten har ökat och blivit grövre. Det säger sig själv att rekryteringen av poliser bör öka betydligt. Poliskåren har en hög medelålder och det förväntas en stegrad rörlighet bland yngre poliser.
Det måste vidare till en stor satsning med att rekrytera poliser med invandrarbakgrund. Antagningsenheten vid polishögskolorna måste ges ökade förutsättningar att anta aspiranter som reflekterar det samhälle de verkar i. Idag är det en alldeles för liten andel av de cirka 16 000 poliserna som har invandrarbakgrund. Av de 432 sökande som i år har antagits till polisutbildningen har endast 15 procent invandrarbakgrund. En del av ungdomsbrottsligheten begås av ungdomar från invandrartäta områden. Skall det brottsförebyggande arbetet bli lyckosamt så krävs det att polisens sammansättning speglar aktuella områden. Vad som ovan anförts om vikten av fler poliser med invandrarbakgrund bör ges regeringen till känna.
För närvarande sköts antagningen till polisutbildningen av Rikspolisstyrelsen och Pliktverket. Det vore naturligt om Polishögskolan blev mer delaktig i denna process, framförallt i den avslutande delen när provet i svenska, de fysiska proven och psykologsamtalen är avklarade. Det vore värdefullt om det även deltog någon som inte är polis i de avslutande samtalen. Därför anser vi att antagningsförfarandet till polisutbildningen bör bli föremål för översyn. Detta bör ges regeringen till känna.
Den så kallade karriärstegen för poliser måste vidareutvecklas. För att inte riskera att många poliser slutar bör det finnas möjlighet att avancera inom polisyrket. De poliser som på ett föredömligt sätt visar resultat inom sitt område måste ha en chans att bli befordrade.
Som det är idag måste man ha en juristexamen för att ha en chans att avancera inom poliskåren. Detta gäller framförallt i de högre chefsstegen. Poliser som inte har denna examen kan bara avancera till en viss nivå. För att se till att lämpliga poliser får möjlighet att avancera inom polisen så bör det utformas fler och mer omfattande utbildningssteg. Det medför att poliser som genomgått befordringsutbildning skall ha möjlighet att kliva uppåt inom den polisiära karriärstegen. Vad som ovan anförts angående ökade möjligheter att avancera inom polisyrket bör ges regeringen till känna.
De operativa ledningsfunktionerna centraliseras och minskas i alla län. Detta är oacceptabelt. Den reform som polisstyrelserna genomgått förefaller inte ha fått något genomslag. Styrelserna verkar ha fått ett ökat ansvar men minskade befogenheter. Ansvarsområdena verkar bara bli större. Med tanke på att en tid gått med det nya systemet är det dags att se över hur det demokratiska inflytandet fungerar inom våra polisstyrelser. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisväsendet behöver på många håll ett tydligare och effektivare ledarskap. Dessutom krävs en betydligt bättre målstyrning än vad som är fallet idag. Ledningsansvaret för cheferna i de olika polisdistrikten måste tydliggöras. Detta gäller även för Rikspolisstyrelsen.
Chefskapet mste bli modernare och utmärkas av öppenhet och delaktighet. Därför måste fler ledarskapskurser inom polisen genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisens arbetsuppgifter bör renodlas på så sätt att polisen kan ägna sig åt det man är bra på, dvs att sköta de polisiära uppgifterna, medan civilanställda ägnar sig åt att sköta den dagliga praktiska och administrativa delen av arbetet. Som exempel kan nämnas polisens svårighet att prioritera miljöbrotten på grund av den höga arbetsbelastningen. På detta område, liksom på många andra områden, bör polisen i ökad omfattning kunna ta hjälp av civilanställda för att effektivisera verksamheten. Ett ökat antal civilanställda inom polisen bör därför eftersträvas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det vore också värt att undersöka om inte vissa av polisens arbetsuppgifter av mer administrativ karaktär kan flyttas till andra myndigheter. Detta gäller t ex trafikövervakning, vissa sjöbevakningsuppgifter, hanteringen av viltolyckor, trafikolyckor utan personskador, utställande av pass och dylikt. En utredning som belyser dessa frågor bör tillsättas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det har visat sig att kvaliteten på brottsutredningarna försämrats under 1990-talet. Därför är det angeläget att polisen ständigt följer upp och utvecklar brottsutredningsverksamheten. Det behövs fler utredare inom polisen. Idag är medelåldern oroväckande hög bland utredarna. Erfarenheterna från de modeller för kvalitetssäkring av brottsutredningar som finns bör i högre utsträckning tas tillvara och spridas inom polisen. Ett annat viktigt led i att kvalitetssäkra brottsutredningar och slå vakt om rättssäkerheten är att utveckla förhörstekniken och förhörsmetodiken. Vad som ovan anförts om att kvalitetssäkra polisens brottsutredningsverksamhet bör ges regeringen till känna.
Polisförbundet och Arbetsgivarverket tecknade i maj 2002 ett utvecklingsavtal för polisen. Målet med avtalet är att polisverksamheten ska präglas av högre effektivitet, bättre kvalitet och högre grad av måluppfyllelse. Ett annat syfte med utvecklingsavtalet är att besluten flyttas ut på lokal nivå. Centerpartiet anser att polis på lokalnivå vet bäst vilka problem som finns och hur dessa bäst löses. Därför bör polisen på lokal nivå själv bestämma och ansvara för resursfördelningen. Vi vill alltså ge den lokala polisen en klumpsumma som de själva förfogar över, eftersom vi anser att de har kunskaperna och förutsättningarna att veta hur dessa pengar bäst fördelas för att nå bästa möjliga resultat. Detta bör ges regeringen till känna.
För att polisen skall kunna utföra ett bra jobb så måste deras arbetsmiljö vara acceptabel. Poliser som skadats i tjänsten skall inte behöva drabbas ekonomiskt och stödverksamheten inom polisen för de som drabbas av psykiskt eller fysiskt våld måste bli bättre. Likaså måste polisens utrustning bli bättre, det kan gälla allt från skyddsutrustningen till bra bilar och ett fungerande datasystem. Det är även hög tid att förnya polisens kommunikationsutrustning. Vad som ovan anförts om att stärka polisen bör ges regeringen till känna.
Att förhindra våld mot kvinnor och barn måste bli en prioriterad fråga i hela samhället. Polisväsendet bör ha en organisation och rutiner anpassade till detta. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidiga beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Även informationen inom polisen måste förbättras. Attityderna bland de verksamma i poliskåren måste förändras när det gäller lägenhetsbråk, dvs våld inom hemmet. Dessa brott får inte betraktas som förmildrande bara för att tillbuden sker i hemmet. Attitydfrågor som dessa bör tas upp i undervisningen på polishögskolorna. Då motsvarande yrkande finns i Centerpartiets rättsmotion avstår vi från ett yrkande här.
Kriminalvårdens arbete skall vila på en human grundsyn och en gedigen kunskapsgrund. Straffsystemet skall präglas av rättvisa, proportionalitet mellan brott och straff, legalitet och förutsägbarhet. För att kunna upprätthålla detta så krävs det utökade resurser till kriminalvården. Extra budgetmedel till kriminalvården bör skjutas till för att få igång en fungerande rehabiliterings- och programverksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Personal inom kriminalvården lyfter ofta upp frågan om kriminalvårdens resurser utnyttjas tillräckligt effektivt. Flertalet menar att så inte är fallet. Det vore av stort intresse att göra en effektstudie och se hur mycket av de totala resurserna som används i verksamheten att handha och behandla de intagna och hur mycket som används till den inre organisationen. Kriminalvårdens direktiv bör ses över och utvärderas. Vad är effektivt inom verksamheten och vad är det inte? En översyn av detta är därför nödvändig. Detta bör ges regeringen till känna.
Antalet som sitter i häkte i väntan på anstaltsplacering har ökat stadigt. Även antalet unga i häktet har ökat, vilket har medfört speciella problem eftersom dessa inte kan hållas skilda från äldre häktade, som i flera fall dessutom är återfallsförbrytare. Det är sagt att väntetiden inte får överstiga en vecka. Tyvärr efterlevs inte dessa rekommendationer i praktiken utan många tvingas vänta länge. Detta förhållande är oacceptabelt, även om problemet kan förväntas lösas på sikt genom att fler anstaltsplatser öppnas. När det gäller utdömande av samhällstjänst är det angeläget att det i första hand är ungdomar och förstagångsförbrytare som döms till denna form av straff.
Det har skett en positiv kulturförändring bland personalen inom kriminalvården. Tidigare kunde det synas en viss skepsis mot nytänkande och ibland kan detta lysa igenom än idag. Även om mycket blivit bättre så finns det mycket kvar att göra. Ingen vårdare skall behöva möta kraftigt motstånd när hon eller han presenterar några nya idéer. Det är därför av största vikt att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt får vidareutbildning. Vad som ovan anförts om vikten av vidareutbildning av kriminalvårdare bör ges regeringen till känna.
Under verkställighetstiden måste hänsyn tas till den enskilde internens behov, situation och förutsättningar. Många har ett föräldraansvar och det är viktigt att kontakten med anhöriga inte bryts under fängelsetiden. Inte minst för barnens skull är det viktigt att kontakterna upprätthålls och att umgänget kan ske under så normala former som möjligt. Ett led i detta är att anskaffa ytterligare besökslägenheter. Kvinnor med barn inom anstaltsmiljön har också en situation som kräver särskild uppmärksamhet. I regel har kvinnor som är intagna på anstalter ett annorlunda rehabiliteringsbehov än män. Kvinnorna är ofta väldigt nedkörda och utnyttjade och mår därför väldigt psykiskt dåligt. Vad som ovan anförts angående kvinnors situation i fängelser bör ges regeringen till känna.
Mot bakgrund av att cirka 60 % av dem som döms till fängelse tidigare har suttit inne minst en gång måste målsättningen med kriminalvårdens verksamhet vara att de intagna inte ska återfalla i brott. För att uppnå detta mål krävs ett batteri av åtgärder. En utgångspunkt måste vara att den intagne direkt när verkställigheten påbörjas får möjlighet att förbereda ”livet utanför murarna”: en laglydig tillvaro utanför anstalten. De intagna måste få alla möjligheter till att utveckla det personliga ansvaret. En viktig del i att undvika återfall är att ge de intagna stöd och hjälp samt att erbjuda behandling. Brotts- och missbruksrelaterade program finns vid anstalter, häkten och inom frivården. Dessa program är emellertid resurskrävande eftersom de förutsätter kompetent personal som dels kan handleda annan personal som leder program, dels kan utveckla kvalificerade behandlingsprogram.
Behovet av grundläggande utbildning och arbetspraktik hos de intagna är omfattande. Arbete och andra sysselsättningsformer som utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning måste erbjudas de intagna. De intagna måste få alla möjligheter till att utveckla det personliga ansvaret. Här ingår till exempel att komma in i en vanlig och nykter dygnsrytm utan att för den skull bli institutionaliserad. Att förbättra de intagnas förutsättningar i dessa avseenden är avgörande för att minimera risken för återfall i brott.
För att göra de intagna mer motiverade bör man se över ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade när de följer sitt behandlingsprogram. Det skall t.ex. vara lika ”lönande” att gå hos en psykolog som att arbeta i verkstaden. Belöningssystemet skall kunna ge större daglig ersättning, ökat personligt ansvar, möjlighet till permission, friare platser osv. På samma sätt skall liknande förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig. Vad som ovan anförts om en översyn om ett nytt bonussystem inom kriminalvården bör ges regeringen till känna.
Att behandlingsinsatserna för psykiska problem (dessa har närmast fördubblats de senaste åren), drogmissbruk och andra problem hos de intagna upprätthålls på en hög nivå är av utomordentlig vikt. Uppmärksamhet bör även riktas mot spelberoendeproblematiken som växer i Sverige. Det blir allt fler spelmissbrukare som hamnar i fängelse för brott som de begått för att finansiera sina spelutlägg. Även denna kategori av intagna måste få en meningsfull behandling. Detta bör ges regeringen till känna.
Programverksamhetens innehåll måste utformas efter de dömdas enskilda behov. Individuella vårdplaner är ett måste. För att programverksamheten ska vara framgångsrik krävs dock tillgång till kompetent och engagerad personal, inte minst psykologer och psykoterapeuter. Idag är det tyvärr just denna kategori som det dragits ned på inom kriminalvården. Vad som ovan sagts om en utveckling av kriminalvårdens programverksamhet bör ges regeringen till känna.
En särskild problematik är de psykiskt stördas situation inom kriminalvården. Idag kan vård utebli på grund utav att hemlandstingen inte anser sig kunna betala specialistvård för särskilt vårdkrävande eller att en sjukvårdsinrättning, eftersom det råder platsbrist, inte kan ta emot fler vårdbehövande.
Antalet intagna med psykiska problem på landets kriminalvårdsanstalter är stort och kan förväntas öka ytterligare. Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård och behandling för dessa är ofta begränsade. Kriminalvården bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett normalt liv efter anstaltsvistelsen. Vid bedömningen av hur denna vård ska utformas, ska hänsyn tas till såväl den enskilde vårdbehövande som till verksamheten på anstalten i övrigt.
Få döms idag till rättspsykiatrisk vård. Av alla utdömda påföljder årligen, ca 70 000, är endast ca 300, eller mindre än en halv procent, domar till rättspsykiatrisk vård. Utvecklingen under senare år tyder inte på att antalet rättspsykiatriska undersökningar eller antalet domar till rättspsykiatrisk vård kommer att öka.
Våldet tycks minska bland dem som får psykiatrisk vård, medan det däremot kvarstår eller ökar bland dem som döms till fängelse. När det gäller den rättspsykiatriska vården så är det av stor vikt att patienten sätts i centrum och att en kontaktperson följer patienten under hela behandlingsperioden.
Den utredning som behandlat hur psykiskt störda lagöverträdare skall hanteras, har kommit fram till att alla bör dömas till fängelse och de som behöver psykiatrisk vård skall få detta. Centerpartiet ser positivt på utredningens arbete och förväntar sig att regeringen snarast lägger en proposition i ärendet.
En stor del av de som tas in på landets kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått drogrelaterade brott. Ofta fortsätter missbruket även under fängelsevistelsen, vilket innebär att den intagne mycket lätt återgår till brottslig verksamhet efter frigivandet. Därför är det av vikt att anstalterna och häktena hålls fria från narkotika och alkohol. Många anstalter rapporterar idag att de har stora problem med droger. Att narkotika och alkohol förekommer på anstalterna skapar problem och bidrar t.ex. till ökad oro på anstalterna och våld mellan de intagna.
Personalen inom kriminalvården anser att de behöver vara fler för att övervakningen ska uppfylla säkerhetskraven. Dessutom är den höga beläggningen på både anstalter och häkten en faktor som försvårar arbetet mot narkotika- och alkoholmissbruket. Omfattningen av kontrollåtgärder måste öka. Urinprovtagningar och grundliga visitationer på anstalter och häkten bör genomföras oftare. Narkotikahundar måste användas i ökad omfattning för att stoppa insmugglingen av droger i anstalter och häkten. En annan åtgärd bör vara att öka differentieringen av de intagna så att de som är motiverade att komma ur sitt narkotikamissbruk placeras bland andra narkotikafria. Differentiering kan även i övrigt vara ett effektivt instrument för att motverka oönskade gängbildningar. De som vill måste få vistas i lokaler som är fria från droger.
Vad som ovan anförts angående åtgärder för att få mindre narkotika och alkohol i fängelserna bör ges regeringen till känna.
För att rehabilitera de intagna från missbruket krävs tillräckliga behandlingsmöjligheter. Enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt kan en intagen medges att under en viss tid vistas utanför anstalten om han eller hon är föremål för särskilda åtgärder. Under de senaste åren har dock antalet § 34-placeringar minskat kraftigt. Detta är en oroande utveckling. Finansieringen har angetts vara ett stort problem vid placeringarna. Efter dagen för den villkorliga frigivningen är det den intagnes hemkommun som svarar för behandlingskostnaderna för en § 34-placering. Detta gör att sådana placeringar påverkas av kommunala prioriteringar och kommunal ekonomi. Samverkan mellan kommunerna och kriminalvården är därför viktig och det är angeläget att samarbetet vidareutvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
De behandlingsresultat som kriminalvården åstadkommer är alltid beroende av samhällets mottagande efter frigivningen. Hur bra än fängelset har varit, kan alla effekter förstöras om samhället utanför stöter bort individen och det inte kan erbjuda fortsatt hjälp och stöd. Speciellt viktigt är det att se till att unga människor får möjlighet att skapa ett liv utan kriminalitet men detta kräver ett starkt stöd från samhället.
Hälften av de intagna är arbetslösa när de friges från anstalten. Många är hemlösa. Till detta kommer att kommunernas benägenhet att bekosta vård och behandling för drogmissbruk på senare år sjunkit. De intagna har således ofta stora svårigheter när de friges. BRÅ, brottsförebyggande rådet, konstaterar i en rapport att hälften av de villkorligt frigivna döms eller misstänks för ett nytt brott inom sju månader efter frigivningen.
Varje år friges över 5 000 personer villkorligt från fängelse och ställs under övervakning under ett år. Frivårdens uppgift är att verka för att de frigivna återanpassas i samhället och inte återfaller i brott. Frivården skall delta i behandlingsplaneringen inför frigivningen och ansvarar för att upprätta en behandlingsplan för övervakningstiden, tillsätta övervakare och förmedla stöd och hjälp. För att detta skall fungera krävs det att frivården får tillräckligt med resurser. Behandlingsplaneringen för anstaltstiden skall ske i samarbete mellan anstalt, frivårdare, övervakare och klient men BRÅ visar att detta samarbete inte fungerar tillfredsställande. Lekmannaövervakarnas situation behöver också förbättras, bättre support med höjd ersättning är nödvändigt.
Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och sjukvården är nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen ska skapas. Bostadssituationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Detta är en viktig komponent i det att den intagne vid frigivningen ska ha en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Kommer man tillbaka till en kaotisk eller i övrigt osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Ett viktigt led i detta är att ha någon att vända sig till i förtroende. Här är frivilligorganisationerna, exempelvis KRIS, till stor hjälp för de som just blivit utsläppta från fängelserna.
Vad som ovan anförts angående en förbättrad utslussningssituation bör ges regeringen till känna.
Antalet långtidsdömda i fängelse med strafftider längre än fyra år har under senare år ökat. Frigivningsförberedelser för denna kategori intagna ställer särskilda krav. En metod som pågår är en utslussning med intensivövervakning under tre till fyra månader, inom ramen för pågående verkställighet, för dem som dömts till två års fängelse eller mer. En annan metod skulle kunna vara att skapa en ny typ av anstaltsform, mindre enheter. Kriminalvården kan då ge den intagne ett större egenansvar under kontrollerade former. På detta sätt skulle den intagne tränas på ett bättre sätt än vad som är fallet idag. Regeringen bör se över fler tänkbara utslussningsalternativ som hjälper de intagna att leva ett laglydigt liv, där ovanstående modell kan vara ett alternativ. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Kerstin Lundgren (c) |
|
Agne Hansson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |