Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av dödsorsaksutredningar, s.k. haverikommission, vid mord på barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel av barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnkompetens i polisutredningar och domstolsprocesser där barn är inblandade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid barnmisshandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av familjevåldsenheter inom polismyndigheterna.
I skyddsnätet runt barn är maskorna glesa. En gång i månaden dödas ett barn i Sverige. Med andra ord är det tolv barn per år som förloras på grund av dödligt våld. Hundratusentals barn lever i våldsmiljöer som riskerar att märka dem för livet. Många barn tvingas att fortsätta leva tillsammans med och påverkas av de gärningsmän som brutalt slagit sönder den trygghet de haft. Barn betraktas inte ens som offer när de utsatts för grov psykisk misshandel. Det är sannerligen dags att bygga upp ett skyddsnät värt namnet.
Vi har mycket att göra för att leva upp till FN:s konvention om barnens rättigheter. Många föräldrar saknar kunskap om alternativa uppfostringsmetoder till våld. Allt fler upplever en allt större vanmakt för sin familjs livssituation. Med ökad frustration hos föräldrar ökar risken för barn att bli utsatta för misshandel.
En annan sida av detta problem är att människor som i sitt yrke träffar barn och ser tecken på att barn misshandlas, inte handlar tillräckligt för att skydda den som är utsatt. Dessa yrkesmän riskerar inte något för egen del för sin passivitet. Det är inte acceptabelt.
Först och främst måste föräldraansvaret betonas i lagstiftningen. Varje förälder har ansvar för de barn man väljer att sätta till världen. Barn är ingen rättighet – föräldraskapet måste förtjänas! Gamla uppfattningar lever kvar om att barn är föräldrars egendom. Barn är egna individer och måste rättsligt också uppnå den statusen. På grund av detta far alltför många barn väldigt illa i dagens samhälle. Därför måste barnens rättssäkerhet förbättras.
Vi kommer aldrig att helt kunna förhindra att barn dör p g a sjukdom och olycksfall men ett civiliserat samhälle kan inte svika utsatta barn såsom samhället gör idag. Vi måste bygga upp ett bättre skyddsnät för våra minsta små.
Vi kräver nu, liksom tidigare år, att Sverige skall inrätta en ”haverikommission vid barnamord”. Detta drastiska namn beskriver vad ett barnamord är för både anhöriga och för samhället. När flygplan eller fartyg havererar tillsätts en haverikommission. Detta görs bland annat för att utreda vad som hänt och därutav dra eventuella lärdomar – för att liknande händelser skall kunna undvikas i framtiden. Ett sådant förfarande bör tillämpas när barn utsatts för våld med dödlig utgång.
Vid varje inträffat dödsfall borde en dödsorsaksutredning göras. Ett tvärprofessionellt team borde utifrån olika utgångspunkter gå igenom vad som ligger bakom att dödsfallet kunnat ske. Teamet kompletterar polisens utredningar och rättsmedicinska undersökningar.
Det är viktigt att en sådan utredning är fristående och objektiv och inte har någon koppling till existerande tillsynsmyndigheter. Alla instansers arbete måste granskas.
Kunskaperna om barnamord i Sverige är i stor sett obefintliga. Dödligt våld mot barn är den minst utforskade brottstypen av alla. Den kunskap som finns är i princip endast hur många barn i olika åldersklasser som dödas varje år. Mörkertalen i denna statistik kan var betydande.
Dödsorsaksutredningar finns redan i många länder med anglosaxisk rätts- och familjetradition. I flera av USA:s delstater är det sedan många år en inarbetad verksamhet.
Mord på barn är synnerligen allvarliga brott eftersom det oftast riktar sig mot små barn. Förövarna är nästan alltid föräldrarna, vilket gör att offren är extremt skyddslösa. För små barn är hemmet och föräldrarna barnets enda trygghet i livet. Föräldrar, i första hand, och samhället därefter har en absolut skyldighet att skydda varje litet barn.
För varje barn som bragts om livet har dessutom samhället ett moraliskt ansvar att ta reda på om man kunnat göra något för att förhindra det ”haveri” som skett. Inte för att fastställa skuldfrågan, för det är en uppgift för polis och domstol, utan för att försöka förklara och förstå vad som har hänt innan mordet var ett faktum. De vunna erfarenheterna kan sedan kanaliseras via seminarier, utbildningar, kunskapsbanker m m. Målet för dödsorsaksutredningar måste vara att kunna förhindra så många barnamord som möjligt i framtiden.
Inte minst viktigt är det för anhöriga till barnet som dött, att en dödsorsaksutredning görs. De kan ha stor hjälp i sitt sorgearbete om de får reda på samtliga omständigheter kring dödsfallet.
Föräldrar är skyldiga att väl sörja för sina barn. Att låta barn se eller överhöra misshandel av ena föräldern är inte att väl sörja för sina barn. Det är att utsätta barnet för psykisk misshandel.
Barnet har mycket starka känslomässiga bindningar till sina föräldrar. Att tvingas uppleva att den ena föräldern slår den andre ger psykiska skador och rubbar barnets hela trygghet. Små barn har ingen möjlighet att fly bort från misshandeln. Det är ju i deras hem, den enda trygga plats de vet, som dessa oerhörda övergrepp begås.
Barnet kan många gånger skadas betydligt värre än den som får de fysiska slagen. Trots detta är inte barnet, i juridisk mening, offer för något brott. Det får väldigt sällan hjälp att bearbeta det som inträffat. Polisen noterar inte regelmässigt att barn varit närvarande eller gör en anmälan till sociala myndigheter. Barnets situation tas inte heller upp i polisutredningen eller den fortsatta rättsprocessen. Barnet är helt rättslöst i dessa situationer. Så får det inte fortsätta vara. Lagen måste förändras på så sätt att i de misshandelsfall där barn varit närvarande eller i närheten, skall förövaren även åtalas för psykisk barnmisshandel. På så sätt kan också barnen bli föremål för professionell bearbetning av de kränkningar de utsatts för.
Att utreda brott där barn är inblandade, antingen som offer eller förövare, är mycket svårt och kräver en särskild kompetens och lämplighet hos den enskilde utredaren. I dag är poliser och åklagare som innehar denna kompetens en bristvara. Endast drygt tio procent av polisutredningarna av anmäld barnmisshandel går vidare till åtal. Alla polisområden har brist på utredare som kan handha barnärenden och samtliga har behov av att utöka antalet utredare som är lämpade för utredningar där barn är inblandade. Vi anser att ett krav bör införas för dem som handhar brottsutredningar där barn är inblandade. De skall ha dokumenterad barnkompetens.
Dessutom bör samtliga polismyndigheter inrätta familjevåldsenheter. I dessa enheter samlas kompetenta polisutredare och åklagare till team för att tillsammans bedriva ett betydligt bättre utredningsarbete än vad som idag är möjligt.
Alla som är föräldrar eller som har med barn att göra vet vilka svårigheter som kan vara förenade med att förmå barn att börja tala om svåra saker som de har upplevt. Det kan behövas mycket lock, en stort portion trygghet och generöst med tid för att barnet skall våga öppna sig. För de poliser som har till uppgift att förhöra barn uppstår inte sällan motsättningar mellan barns behov av tid och lagstiftningens regler. Men oavsett om barnet är offer eller förövare är det naturligtvis nödvändigt att barnet får den tid och de tillfällen som behövs för att få berätta om sina upplevelser. Barnet måste få möjlighet att känna tillit till utredaren. Hur än situationen har varit i hemmet känner det lilla barnet lojalitet till sina föräldrar. Barn kan inte heller i tid och rum redogöra för händelseförlopp.
Även domstolarna brister i barnkompetens både bland domare och ledamöter. Man har inte heller för vana att kalla in sådan kompetens som sakkunniga. Vi anser att det skall införas krav på att domare som dömer i sådana mål skall ha barnkompetens och att barnexpertis regelmässigt skall kallas in vid förhandlingar gällande barnmisshandel.
En konsekvens av att det saknas barnkompetens i svenska domstolar är att det utdöms allt för låga straff. Ett annat problem är att straffskalorna för misshandel är alldeles för låga. Enligt vår uppfattning bör straffskalorna för misshandel av barn höjas. Dagens låga straffnivåer speglar en ålderdomlig syn på brott mot barn.
De som döms för barnmisshandel får på grund av den korta strafftiden ingen meningsfull rehabilitering. Rehabiliteringsinsatser är nödvändiga för att förövaren skall komma till insikt om sitt brott och minska antalet återfall.
Det är djupt upprörande att en man som har dömts till livstidsstraff för mord på sitt barns mor får behålla vårdnaden. För oss är det självklart att det i Brottsbalken bör göras tydligt att ett sådant brott också är ett brott mot barnet som förlorat en av sina föräldrar. I Föräldrabalken bör man också skriva in att grova våldsbrott och brott med dödlig utgång mot make eller maka kan medföra att man förlorar den juridiska vårdnaden.
Alla fall av den här karaktären är olika. De måste också behandlas efter sina respektive förutsättningar. Att automatiskt fråntas vårdnaden vid ett sådant brott är fel. Men, att automatiskt ifrågasätta vårdnaden är en helt annan sak. I alla frågor där barn är inblandade måste man, enligt FN:s barnkonvention om barnens rättigheter, utgå från barnets bästa. Trots detta finns det inget i lagstiftningen som säger att vårdnadsfrågan automatiskt skall lyftas när medförälder mördats.
Enligt en artikel i Dagens Nyheter den 16 februari 2000 har minst 16 familjer sedan 1998 drabbats av ”föräldramord”. I alla fall, utom ett, var det mannen som hade mördat kvinnan. Dagens Nyheter visar att vårdnadsfrågan behandlats olika beroende på vad respektive socialtjänst ansett vara bäst. Samhällets uppgift är att i sådana här familjetragedier se till barnets bästa. Därför menar vi att vårdnadsfrågan alltid måste prövas. I de fall där allvarliga våldsbrott mot make/maka bevisats, eller där dessa fall leder till dödlig utgång, skall frågan om vårdnad aktualiseras. Det skall inte vara upp till socialtjänsten eller annan instans att avgöra om vårdnadsfrågan skall väckas.
Denna fråga är för närvarande föremål för en av regeringens alla utredningar.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Cecilia Magnusson (m) |
Anita Sidén (m) |